Grönt Paris och Nicholas eller Nicolas?

Ett nytt Paris, ihopdrömt av planerare…

Den rubriken kan man bara inte hoppa över om man varit i Paris och gillar staden. I dagens upplaga av New York Times redovisas resultaten av en tävling som Nicholas Sarkozy anordnat. Amerikanerna antyder att det kan vara frågan om ”publicity stunt”. Sarkozy? Moi? Jag kan riktigt se herr presidenten i den tricolorfärgade jammisen, vred, med några croissantsmulor i mungipan skrika åt sin fru Carla Bruni som glatt nynnar på J´en Connais bakom duschdraperiet, att: Nu har det gått för långt! Amerikanerna använder ordet; Bling-Bling om den franske presidenten!!!

Bruni byter spår till Tout Le Monde och svarar att amerikaner generellt saknar stil och hyfs till skillnad från italienare och fransmän. Hon vet att när Nicholas talar om sig själv i tredje person så kan det allra minst flyga saker i luften.

Nicholas Sarkozy muttrar något halvt ohörbart om USA som NATO:s araber och prasslar ihop tidningen med en smäll.

Så kan det helt säkert ha gått till i morse i Elysée Palatset som för övrigt ska flyttas enligt ett av förslagen som Sarkozy beställt.

Varje fransk presidents primära uppgift är att pissa in ett ordentligt revir, göra någon storslagen gest som han sedan kan gå och peka på för barnbarnen till han trillar av pinnen. Att bygga om Paris samtidigt som världen upplever sin värsta ekonomiska kris i modern tid är det bara en fransk president som kan komma på. Francois Mitterand byggde ett gigantiskt nationalbibliotek om jag inte minns fel, format som öppna böcker där forskarna skulle sitta under jorden i mörkret och man fick täcka för alla fönster ovan jord så att inte bokskatterna skulle förstöras av solen.

Fransmännen känner till det här. Det ingår i kalkylen för varje ny presidentperiod att presidenten ska få minst en galen idé. Jag har inga data om det finns något karakteristiskt när det gäller hur långa presidenterna är och vilka projekt de startar. Mitterand byggde höga hus i varje fall. Pompidou…

Georges Pompidou lät uppföra ett spektakulärt kulturhus som såg ut som resterna av en misslyckad tarmsköljning där all färg flagnat av sist jag såg det. Så nu ska Nicholas Sarkozy bygga om Paris Metrosystem. New York Times kunde presentera en del av förslagen.

Enligt ett förslag ska ett Maglev tågsystem byggas på pelare ovan jord och gå kors och tvärs genom Paris där det ska följa de stora trafiklederna. Det förslaget kommer från Christian De Portzamparc.

Rätt traditionellt fast säkert inte för parisarna. Totalt har tio förslag beställts.

Arkitekten Richard Rogers föreslår att man gömmer tåglinjerna under jord som går till de fattiga förorterna med en kedja vackra parker ovanför. Man får tårar i ögonen. Det låter som Le Corbusiers idé om skyskrapor med stora omgivande parker för de boende. När fastighetsbolagen fick tag i konceptet skrek de av glädje… och slopade parkerna. Been there, Seen it, Done it! Det kan vinna! Det enda som talar emot är att det inte syns.

I uppdraget skisseras en ”Post-Kyoto” miljö för framtiden. Om man ska ta hänsyn till Kyoto så bör man bygga på höjden eftersom vattennivån kommer att höjas med sju meter eller vad det nu var. Visserligen på hundra år men visst måste en grabb som Sarkozy göra något långsiktigt ”Beyond The Horizon” som Bobban sjunger på Modern Times. Några pengar till projektet finns inte men det brukar inte hindra franska presidenter som karva in sina initialer i den nationella stuckaturen.

Syftet var i grunden inte så tokigt. En grönare stad och att binda samman de bileldande förorterna med centrala Paris. Det borde man kanske tänkt på en smula tidigare. Var det 36000 bilar som eldades upp förra året eller bara de tre första kvartalen?

Christian De Portzamparc förslag är delvis brutalt och han kommer inte att bli serverad på ett antal krogar i Paris. Han vill riva Gare du Nord och Gare de l´Est och ersätta dem med en enda jättestation en bit utanför centrala Paris.

Arkitekten Jean Nouvel vill skapa en grön cirkel runt hela staden(Le Corbusier igen?). Det här ska knyta ihop förorterna och centrala delarna. Pic nic:ar vi minns!

Den yngste deltagaren bland de tävlande är 42, Djamel Klouche och betraktas enligt NYT som provokatören i samlingen. Självklart med det namnet så har han aldrig använt Western Union.

Hans förslag är att bygga den jättelika hubben från förorterna under Louvren så att alla förortsborna ska komma upp genom glaspyramiden som ligger inne på Louvren. Vem byggde den förresten? Vilken president?

Parisarkitekten Roland Castro föreslår helt enkelt att man ska flytta en del välkända byggnaden som Elyseepalatset ut till förorterna.

Var det inte Carla Brunis familj som flydde från Röda Brigaderna?

Det förslaget kan dock passa hennes man som har fasta levnadsprinciper.

Men ifall Sarkozy är på dåligt humör kan han i varje fall se fram emot George W:s bok som han avslöjat kommer att innehålla hans tolv viktigaste beslut. Ett var att sluta dricka och nu undrar förstås alla Bushbelackare vilket i ordningen det var. Ett eller tolv. Boken kommer nästa år och han har redan skrivt 30 000 ord enligt förlaget Random House, vilket också vållat en del kommentarer på vissa insändarsidor.

Sarkozy dricker inte vilket retat upp franska vinindustrin som tycker att han åtminstone kunde anstränga sig lite. Det kan ju också vara som Pehr G:s fall att han inte tål alkohol så bra. Vissa menar hur som helst att Putin antingen lurade i honom några naturprodukter från Tjetjenien alternativt prima hemkörd rysk vodka på G8 mötet. Jag vet inte men lite misstänkt ser det allt ut för att vara en helnykterist. Så nu är frågan Nicholas eller Nicolas?*

http://www.youtube.com/watch?v=1uxb0JHqzlA&feature=rec-fresh

*En av Frankrikes största vinbutikskedjor heter Nicolas;-)

Under ett solblekt mode!

Det här med mode är en svår fråga.

Sedan jag i höstas började blogga av en händelse så kan man inte undgå att snubbla över vad som verkar intressera människor mer än något annat; yttre skönhet, kändisskvaller, pengar och mode.

Det var väl inte riktigt vad vi funderade över på 60- och 70-talet. Eller var det egentligen det allt handlade om fast vi inte såg det.

Jag är själv en smula intresserad av kläder. Det skulle säkert få en del bekanta att dra ordentligt på smilbandet. Men så är det. Jag hade t o m en dröm vid 11 års ålder att bli modeskapare i Paris. Det var Paris och senare London som gällde. Vi vår två killar som närde samma dröm och valde syslöjd och franska i sjuan.

Det blev inte riktigt som vi tänkt. Jag tillverkade svavelsyra och min polare hyrde ut teveapparater när vi egentligen borde gasat runt i St. Germain med långa röda halsdukar och rökt Gauloises utan filter. Jag skulle fortfarande kunna tänka mig att bli kläddesigner. Jag tror inte det finns något åldersgräns där. Kanske om tio år eller så. Jag kan inte lova något. Det är möjligt att jag kommer att presentera någon provkollektion här för att testa men det får bli senare när jag övertygat förlaget om att min version är bättre.

Men jag ska inte vara snål. Som ni säkert vet så har USA fått en ny president. Barack Obama. Mr Change. Det är många saker som ska passa ihop för att ett mode eller koncept ska slå igenom. Men en av mina favorittidningar på andra sidan vattenmassorna, Esquire har i varje fall angett inriktningen. Esquire som gjorde ett fantastiskt jubileums nummer med viktiga amerikaner 1933-1983. Det numret var så tjockt att det nästan var en bok. Fotot var suveränt och berättelserna var enastående. Tyvärr lånade jag ut det där numret 1983 när jag städade på Securitas. Men nu finns fantastiska internet och Time skrev en ordentlig bit om numret som hette ”50 Americans who made the difference”. Kommer ni över det numret på ett antikvariat så köp det! Jag har bifogat en länk till Time artikeln där man kan få en smak av vad det handlade om.

Men det var ett litet stickspår det måste jag erkänna.

Nu handlar det om vad vi ska ha på oss om vi åker till USA med en dollar runt tio spänn. Det ska vara casual, hopkommet, urtvättat men genomtänkt och färgerna har jag petat ihop efter bästa förmåga på bilden ovan. Nu är det en ny tid och tiden har betydelse. Precis som det viktorianska England ska sommarens amerikanska mode prägla den tid vi lever i.

Om man får tolka det så lever vi i en tid när inget är givet, bestämt eller säkert men där det behövs människor som vågar tänka utanför de ramar som ändå visade sig vara ganska värdelösa. Ett slags Post-Sub-Prime mode där möjligheterna snarare än konformismen vägleder våra val. Ett klädtänkande som representerar öppenhet snarare än motsatsen.

Världsbanken tror att 2009 blir det första året efter andra världskriget där världens samlade produktion av varor och tjänster minskar. Då har vi tid att fundera lite på vart vi vill. Mindre tid för att producera och mer för att reflektera. Det kanske inte är så dumt. Så spring iväg och köp ett par urtvättade jeans och en vit skjorta som ni knäpper lite nonchalant med en knapp och för guds skull inget strykjärn!

http://www.esquire.com/

http://www.time.com/time/magazine/article/0,9171,926341,00.html

Bra gjort

Här ovan är ett mera improviserat löp i makligare takt!

Faktum är att jag inte vet varför men plötsligt hade jag laddat in lite på Lönshults Danne i storloppet Prix de Paris. Jag skojar inte . Då stod den i 35 gånger och jag hade för mig att den gjort bra lopp tidigare i Frankrike. Sedan såg jag att den blev tvåa och det var ju bra placeringspengar också och roligt för Johanna Linqvist och hästens ägare.

Nu spelade jag vinnare men det gör ingenting för jag gissar att fransmännen var extra skrynkliga eftersom det var en tjej som blev tvåa. Det var inga dåliga kuskar och hästar i det loppet som dessutom var över 4125 meter.

Om pappa Anders möjligen ser det här så får han gärna gratulera från en inte alls ledsen förlorare. Svensk trav behöver verkligen flera kvinnliga förebilder som lyckas i större sammanhang. Att det var i Frankrike var extra roligt och Lönshults Danne är ändå 10 år gammal.