Mystiska dödsfall på Söder

Spiken är bestämd.

Det bär iväg mot Medis. Han ska försöka ännu en gång med Plumroseturen trots att han vet att husse avskyr den vagnen.

På Maria Bangata alldeles borta vid Rosenlundsgatan ligger det en platt trut på gatan. Inte bara död utan helt platt.

Det är i sig mystiskt.

Senare när vi är på väg tillbaka från Medis mot Mariatorget ligger det en mycket stor och platt trollslängda på trottoaren.

Det är också i sig mystiskt.

Dock när det gäller Trollsländan kan det finnas naturliga förklaringar. Den kan ha varit gammal och trött, satt sig för att vila och en sen nattvandrare har råkat trampa på den. Den kan ha dött en naturlig död. Trollsländor blir inte äldre än tre månader.

Att truten skulle lagt sig och dött under ett trädgårdsbord…

Låt mig förklara.

För några dagar sedan träffade jag Amir på Stinsen. Det var sent på kvällen. Kinesen hade kommit tillbaka. La Paz killen alltså. Han var på strålande humör och piggare än någonsin. Så jag frågade honom var han varit och då hade han varit i Uppsala Domkyrka.

På semester. Jag hade tänkt följa upp med lite frågor om hur det gick med marsvinsmejeriet men kom liksom av mig helt.

Vad gör man i Uppsala Domskyrka? På semestern?

Hur som helst efter en ganska lagom afton tog Amir snöret mot Farsta och jag gasade iväg hemåt mot Hornsgatan. Det var då jag fann ett upp och nervänt trädgårdsbord mellan två parkerade bilar på just Maria Bangata ungefär vid Kinnasands designhörna.

När jag vände på bordet låg det en platt trut alternativt mås under bordet. Den var stendöd. Av scenen i stort fick man för sig att någon hade mördat truten, alternativt att någon kastat bordet i vredesmod ut från taket på Kinnasandlängan och råkat pricka en mås i skallen så den dött.

Ni måste hålla med om att det är som att hitta Bert Karlsson platt under ett trädgårdsbord på E4:an. Det är ju mängder av frågor som surrar genom skallen. Hur lyckades de få in honom under bordet och dessutom när det gäller truten så måste motivet anses ännu mera svårförklarligt.

Varför döda en trut med ett trädgårdsbord?

Finns det andra alternativ. Kan det ha varit så att truten blivit törstig och druckit alkohol ur någon kvarglömd GT i kolonistugorna nere i Tanto, blivit plakat och sedan yrat runt på Maria Bangata, råkat blivit påkörd, skadad av familjen Hansson på väg till landet med nya trädgårdsbordet. Barnen börjar tjuta och skrika mördare till pappa Hansson som rusar ut sliter ner trädgårdsbordet från takräcket och gör måsen-trutens saga all medan mamma Hansson högljutt förklarar att hon vägrar äta kanelbullar och entrecote på måsdödarbordet i sommarstugan, som därmed får ligga kvar på gatan över den berusade och trafikskadade och av pappa Hansson dödade måsen.

Det som är extra spännade nu är att bordet är borta. Så ifall ni har bekanta på Söder i Stockholm som säger att bordet ni sitter vi var ett veritabelt fynd som de hittade på gatan så är det bara halva historien. Spana särskilt efter trutnäbbsmärken på ribba fyra.

På Medis tvingade Spiken mig att köpa Plumrose. Jag ska inte svära på att han är från Iran killen i korvmojen men men typ 90 procent.

Den här gången försökte han både snåla på löken och jag fick fråga om servetter.

-Här har du mannen, sa han glatt innan jag började fråga efter servetter.

Antar att allt överskott går till Moussavis återvalskampanj.

Mitt konstintresse är sådär.

Jag gillar bra tavlor. Vi har lite Eugen Jansson och Strindberg hemma. Reproduktioner.

Men det finns en affär mellan Götgatan och Mariatorget som säljer originalteckningar till serier.

Nu sålde de en inte olja och inte akvarell men det där andra. ”Akterseglad” av Ulf Lundqvist. 10 000 spänn. Båten försvinner i fjärran och kvar står en Nollbergare.

Jag menar får man välja på en mosaikräv av Ernst Billgren och en Lundqvist med Baron Bosse eller Razor i högform så är valet plättlätt. Eller hur?


För er som undrar hur gammal en trut kan bli så varierar uppgifterna kraftigt.Runt 20 år så det kan ju ha varit ett spontant dödsfall men det förklarar inte trädgårdsbordet som svepning.En sillgrissla kan bli 38 år. Stackars den som fick mata den med sill i 38 år.

Våren är här!

Nu kan jag säga att våren är här. På riktigt.

Alla andra tecken är tvetydliga men när man har tagit sin första Oscar på Loopen nere vid Liljeholmsbron så är det grönt.

Jag tänkte gå förbi men Spiken som har bättre reda på sig drog iväg mot bryggan och sedan satt vi där i vårsolen, drack öl(jag) och käkade jordnötter(mest Spiken).

Det var faktiskt helt suveränt. Precis lagom värme, vind och ölen var kall. Loopen heter ockå Carib efter en bira som dom har. Om ni är i Stockholm och på Söder så är Loopen ett bra ställe ur tre synpunkter.

Det tar 471 spänn för en hela champagne, vilket är billigt alla dagar i veckan ifall man har något att fira. De har alltid vattenskålar om man har hund och man kan ha hunden med sig utan gnäll, tvärtom så frågor dom allt som oftast hur hunden mår innan dom frågar mig hur jag mår och det är ungefär så jag vill ha det.

Till sist ligger det vid vattnet eller rättare sagt i vattnet.

Jo, maten smakar bra. De har t ex verkligt goda räkmackor.

Ser Spiken nöjd ut?

Söder

Spiken är ingen människa. Han är en hund.

Men han är inkännande.

Nu hade vi en Enigma afton. Jag köpte ett kassettband med Enigma i Sulemaniya 2005. Kan stark rekommendera att ta med en skiva eller lite Mp3 filer med den gruppen om ni planerar att åka till Irak. Efter ett tag kokar hjärnan nämligen. Antingen av värmen eller också av alla projekt folk tror att dom håller på med eller både och.

Jag skrev på min roman tidigare idag. Min hjälte sitter hemma i Bergeggi och läser förhör och det är ju inte så roligt så det måste vara spännande. Sedan ska han åka till Iran och det är våldsamt spännande men ifall alla somnar redan i Bergeggi så får läsarna ju inte vara med i Iran. Ni förstår problematiken på ett ungefär.

Jag lyssnade på en dokumentär om Le Carré för några veckor sedan, författaren. Han är en intressant människa. Alla som skriver har ju sin metod och den skiljer väl sig lika mycket som det finns författare gissar jag. Men Le Carré berättade att början, typ första sidan kan han hålla på och pilla med i veckor. Sedan går det fortare och fortare. Sista 100 sidorna kan gå på några veckor.

Lite mer statistik. Enid Blyton som jag först trodde var en man, är en av mina favoriter. Hon skrev som en bäver. När hon var som mest i gasen blev den 10 000 ord på en dag. Jag har haft perioder när jag skrivit 7-8000 ord om dagen. MEN, jag skriver på en dator. Tänk att sitta och hamra på en gammal trög Remington, rensa typerna och byta färgband eller en riktigt gammal Halda Norden som vi hade hemma när jag växte upp. Skriva 10 000 ord om dagen på en sådan eller ve och fasa skriva för hand. Krampf!

Nej, det var hårdare virke i kollegerna förr i tiden. Starka i nyporna. Kvinnorna hade det extra kämpigt. Som Moa Martinsson. Först var det snyta ungar och laga mat och när man egentligen borde sova så var det till att skriva.

Sedan är det ju en annan sak också.

Det som skrivs ska ju helst gå att läsa också.

Hunnen så långt så är det dags att över ge Ultimate Kaos och ge sig ut i natten med min trogne springare.

Efter en pissrunda i Skinnarviksparken som lyser riktigt trevligt nuförtiden drog vi över Hornsgatan och ner mot ”Söder”.

Där var det extra rörigt. Ibland kan man känna det i luften så fort man stiger in. Jag visste nästan att det skulle bli; ”One of Those Nights”.

Men jag ska dra den där storyn i morgon. Nu är jag lite slutkörd efter allt skitsnack. Spiken vill att jag håller käften hur som helst, vilket i hans värld betyder att jag stänger av Full Flava och en gammal Police låt eller om det är Sting. Det är antagligen så här Alzheimer börjar, långsamt och bedrägligt.

Släcka ljuset och stänga fönstret.

Protesthunden! Sov gott!

Söder

Spöregn. Det är så jävla mycket Höst i Paradiset som man kan önska sig i tider som dessa.

I går eftermiddag kom det en bil med slangar och spolar Skinnaffärens trottoar med nån grönlila sörja. Det rök och pyste våldsamt och Spiken hoppade ut i gatan. Det var säkert miljövänligt!

Jävla idioter!

Sop-Roffes hade fått förstärkning när två blöta råttor klafsade in på ”Söder”. Boz hade ledigt eller också var han ute och handlade. Per E. seglade runt med specialmackor till sopgubbarna. Någon skulle ha köttbullar med gurkmajo och en annan räksallad. Det var fuktigt i lokalen i morse.

Spiken fick ett par köttbullar. För brukade han få av Svartmäklaren men han flyttat till förorterna, köpt mindre Merca och blivit lite gammal. Jag tror inte han orkar lika mycket längre och det är nog bra. Jag tänkte ofta på Svartmäklaren när jag var i Irak och alla försökte rövknulla en. Svartmäklaren har tjuvheder. Det betyder att man kan lita på hans ord. Undrar om inte SIDA borde dra med Svartmäklaren på en turné till Mellan Östern och Afrika. Lära ut hur man gör affärer utan bankkonto, säkerheter och allt sådant som påstås garantera tillvaron.

Sop-Roffe vet att jag skriver och kommer över från sitt sopgäng med en tidning. Dalberg jobbar på Riksbanken. En höjare. Han brukar dyka upp med jämna mellanrum, Bajare.

– Du, Stefan, den här Nyberg höll ett tal igår, sa Roffe.

– Ja, sa jag. Assar höll ett tal. Torson!

– Assar???.

– Lugn nu Roffe, sa Jag. Roffe blir förvirrad ibland när han har något på gång.

Nyberg var ute för att lugna bankerna.

Han talade om produkterna enligt Roffe. Der fick mig att tänka på Torsson. Igen! DKW en östtysk produkt. Känslig för kyla och fukt!

Det var på 70-talet. Vi hade marxistisk grundcirkel i Röd Ungdom och den där killen kom från Klippan och spelade i Torsson, trummor tror jag.

Nyberg sitter i ledningen för Riksbanken.

Roffe har varit på hydrauliken så det blir ett svart tumavtryck i tidningen. Nu skulle Norrlands Gunnar varit här med sin bakterieföreläsning. Så stod det i tidningen att Nyberg hade uttryckt saken:

I grunden är den finansiella ingenjörskonst som står bakom utvecklingen av dessa produkter utan tvekan något positivt. Den möjliggör nämligen att illikvida lån kan omvandlas till likvida värdepapper och att investerare kan handla med kreditrisk utan att behöva hantera enskilda krediter. En nödvändig förutsättning är dock att produkterna kan köpas och säljas på en marknad där investerarna erbjuds tydlig och kontinuerlig prisinformation. I detta fall gjorde de inte det. Artrikedomen och komplexiteten blev för stor, och få – om ens någon – kunde överblicka dessa marknader.

En ganska bra sammanfattning.

– Kolla vad han säger, pekar Roffe.

– Ja, du menar att illikvida lån kan omvandlas till likvida värdepapper, föreslog jag.

– Ja, precis, sa Roffe och suckade.

Vi pratar en smula om det där. Så långt man kan hänga med i svängarna så är det väl just det att man inte ska hänga med i svängarna som är hela affärsidén.

Produkterna är fortfarande känsliga för kyla och fukt.

Roffe återgick till sin köttbullsmacka innan hela gänget stormade ut till sina sopbilar igen.

– Elmia jordgubbsutställning, sa Roffe innan han hukande sprang över gatan till sin gröna sopbil.

– Jordgubbsutställning, skrek jag förvirrat och Spiken fladdrade med öronen. Han ville hem och lyssna på musik. King´s Call eller något lugnande i varje fall.

På vägen hem trillade polletten ner. Elmia Jordbruksutställning. Det var med Roffes aktier som med Klas och Bo och sommarjobbet.

Låten finns på nätet och texten är som vanligt insiktsfull:

http://www.actionext.com/names_t/torsson_lyrics/elmia_-_jordbruksutstallning.html

Klas och Bo dom sitter i en liten vit glasskiosk,
som ägs av Jönkpings kommun.
Dom har fått ett sommarjobb som glassförsäljare,
med tio procents provision!
När förmiddan e slut, och regnet står på lut,
har dom räknat ut, att dom har tjänat:
två o sextifem
två o sextifem
två o sextifem
Kiosken står på norra hörnet av utställningsfltet,
bland traktorer av olika sort.
Och Klas han bläddrar i Fantomen,
och Bo ser på hur ryska tältet långsamt håller påatt sköljas bort.
När klockan e två, och regnet ser på,
börjar dom förstå, att allt dom kommer att få,
det e:
två o sextifem
två o sextifem
två o sextifem
En flicka står framför kiosken,
hon vill ha en Top Hat,
och lägger upp en o tjugofem.
Klas han plockar fram en Top Hat,
och säger med ett lätt skratt:"Pengarna, ta med dig dom hem"!
Efter första dan,
en korvkiosk på stan,
en kokt med bröd från Scan,
den dryper av all tran.
Och den kostar:
två o sextifem
två o sextifem
två o sextifem
två o sextifem

Söder

Var uppe en sväng i parken. Det småduggade lite. Kollade lite med Salem i morse men hans hästar har väl inte sprungit i mål ännu på Solvalla.

På vägen tillbaka från kvällspromenaden vill Spiken in på krogen så det blev en sväng bort till ”Söder”. Jasses, vad folk det var där.

Salem satt och hängde över sina travprogram som vanligt i ett hörn. Han hade två rätt så jag sa grattis eftersom jag själv hade ett. Sex ska man ha. Sånt bekymrar inte Salem. Norrlands Gunnar mumlade något om skit under naglarna. Salem tittade upp lite nervöst och samtidigt svängde Per E. förbi med ölen som vi skulle ha.

Jag vet inte om jag har berättat om Per E. Han har naturligtvis en helt egen historia som alla andra människor. Det är bara det att Per Eskilsson som Per E. egentligen heter nog har den mest sorgliga historien av alla på ”Söder”. Otur är bara förnamnet när man talar om Per E. Nu har Boz, ”Söders” ägare dessutom lyckats gifta bort sin syrra till Per E. också. Boz har många fördelar men han tänker ganska mycket på sig själv. Killar som Per E. behöver vänner som tänker på honom, inte på sig själva.

Det där med Sally hände när alla var på semester för två år sedan. Per E. hade fått sparken från jobbet på Posten en dag innan han skulle bli fast anställd. Otur eller hur? Så medan Per E. satt och drack bira på ”Söders” uteservering så delade en pigg sjuttonåring ut Per E:s postrunda. I kortbyxor. Per E. hade snackat hela maj om sommaren. Folk var borta och det var rena semestern att jobba på Posten. Jag vet inte om han öppnade på porten eller satt och grinade. Salem påstår att han satt och tyckte synd om sig själv i varje fall, bra snorig klockan nio på morgonen. Frukosten bestod av ett wienerbröd med sylt och vispgrädde, två starköl och sedan var han igång.

Boz kom ut och slog sig ner och alltsammans löste sig på bästa sätt. Fast inte för Per E. Innan klockan blev två hade Boz anropat sin syrra som kom störtande. Sally som egentligen heter någon annat var väldigt snäll. Så hade åtminstone Per E. presenterat saken när alla andra dök upp intet ont anande i mitten av augusti. Men då var allt för sent, Sally med barn och Boz gick runt och småmyste. Så Snälla Sally flyttade in till Per E. på Timmermansgatan. Boz hade försökt bli av med henne i femton år. Först nere i Bosnien och sedan i Sverige. Alla skällde på Boz för det där med Snälla Sally. Salem, Norrlands Gunnar, Eva Nilsson, Kakmonstret, Hårdrockarn och en hel hög till. Sedan vet ingen riktigt vad som hände. Boz kranar stod öppna i flera månader, fira Sally, fira barnet o s v. En dag mumlade Boz och började peta med sina lappar. När Boz hade räknat samman alla pinnarna så hade Per E. sköljt i sig en bra bit över femhundra bira. Det värsta var att han knappast ens varit full. Sally hade förstås tagit några men hon drack inget efter testet hade visat rätt färg så i snitt hade Per E. slukat tio per kväll och det var ganska många. Men Boz var ju familj med Per E. så han gav Per E. ett flott erbjudande. Jobba av skulden lite då och då. Så nu jobbade Per E. stadigt i familjeföretaget medan Snälla Sally satt hemma och lagade passerad nattmat till Per E och barnet.

Salem påstod att Per E. måste varit Hitler i ett tidigare liv eftersom han haft en sådan förbannad otur hela livet. Per E. trodde gott om människor. Det var nog hans stora misstag.

Nu blev det rörigt direkt, Per E. slängde fram ölen lite surmulet samtidigt som Norrlands Gunnar fortsatte med sitt bajs-om-fingrarna-snack.

– Pratar ni om mig, sa Per E. lite stridslystet.

– Nej, sa Norrlands Gunnar och viftade med handen. Om britterna. Dom har skit på händerna.

Per E. såg ändå lite orolig ut.

– Vadå britterna, sa han sedan och tog betalt av Salem. Klockan var nämligen över tio och då har sista loppet gått på Solvalla och Bollnäs och hela hästarkivet var öppet. Då brukar Salem släntra hem och titta på V75 hästarna.

– Dom har bajs på händerna, sa Salem och såg ut som om han förklarat alltsammans. Vi ses i morgon. Den filosofiska frågan gäller om man ska sprida ut bajset med ett dasspapper eller tvätta av det med fingrarna. Jag slår vad om att det var indier på det där tåget.

– Vilket tåg, ville Per E. veta men Boz hade nya öl till försäljning så för Per E. blev bajssnacket bara ännu en förvirrad diskussion i hans redan överbelastade hjärna.

Jag hade inte heller klart för mig vad det hela handlade om. Så när Salem fladdrat ut genom dörren spände jag ögonen i Norrlands Gunnar.

Det visar sig att britter inte tvättar händerna så mycket.

En undersökning som gjordes på brittiska pendeltåg visar att en av fyra pendlare hade bajsbakterier på fingrarna. Jag älskar sådana här artiklar!

Men själva sensmoralen i bajsdebatten är hur konstigt det än kan låta att Boz framstår alltmer som ett geni.

Norrlands Gunnar är seg. Suger in luft och det tar minst fem timmar innan han får färdigt en mening. Jag som kommer från de södra delarna är likadan så vi förstår varandra.

Gunnars analys var klar. Han hade kommit ner redan med morgontåget från älgjakten. Så när han fick tassarna på Aftonbladet nere på Centralstationen och såg den där artikeln om bajset så åkte nästan renklämman upp i knäet på honom och glasögonen immade igen. Om de snuskade på pendeltågen i Storbritannien så kunde de snuska på norrlandstågen, menade Gunnar. Det var ungefär vad han förklarade för mig. Men Gunnar är en nyckelperson inom företaget ungefär som den andre, Telia Gunnar som yrar runt i snöskogen. Så Norrlands Gunnars företag som säljer vägfinnare har försett Gunnar med en handdator och ett GPS system kopplat till Internet, satelliten och allt möjligt. Så innan Gunnar bestämmer sig för om Val Curtis är fågel eller fisk så knappar han igång sin teknikpark. Hon kommenterar britternas hygien i Aftonbladet. Via en Blogg får Norrlands Gunnar röding napp direkt. New York Times har nämligen skrivit en lång artikel där Val the Pal figurerar som en slags modern Jeanne D´Arc i söt förening med Procter & Gamble. Nyckelordet, säger Gunnar är ”Cueing”. Jag sörplar vidare på min bira och kastar en forskande blick på min polare. Han har redan sugit i sig kött som Per E. gett honom och darrar som en nyfrälst pingstvän fast uppochnervänd på stolen.

– Cueing, säger jag uppmuntrande till Norrlands Gunnar.

– Skit i det, säger Gunnar. Läs artikeln istället. Den där bruden och Procter & Gamble vet vad de vill.

– Ja, jag ska läsa artikeln, säger jag. Fick du någon älg.

– Äh, vi sköt slut på älgarna direkt, sa Norrlands Gunnar. Tvåhundra kilo i frysen. Men det blev inga hjortron. Jag messar den där länken. Hade du ett rätt?

– Ja, sa jag. I första loppet. Vad är det för frys du har? Femtusen liter eller nått? Mr Roadkill?

Men Gunnar var redan på väg till toaletten.

Senare när vi kommit hem så fattade jag alltsammans lite bättre. Först läste jag hela artikeln på nätet. Den i New York Times alltså. Sedan började bitarna trilla på plats. Salem har ju torkat mycket bajs i sina dagar. När han växte upp så fanns det inget dasspapper på toan. Då tvättade man sig ordentligt i baken med vatten och sedan gick man ut och tvättade sig med tvål och vatten. Naglarna och det minns jag speciellt från min tid i Irak skulle vara kortklippta annars glodde folk. Jag minns inte vilken hand. Indier! Salem är lite rasse. Men när jag läste Indien på 70-talet så åt man med fingrarna på Sandöskolan. Vi gjorde Chapati och röror, åt som byborna ute på vischan och bara med ena handen. Den andra…

Så det har alltid funnits system.

Spiken drar rumpan på gräsmattan när han tycker att det inte funkade riktigt.

Val Curtis jobbar med hygien, men också tvålförsäljning. Cueing, alltså!

Jag undrar om Norrlands Gunnar tvättade tassarna efter han sket ut den där renklämman.

Boz, Boz, Boz…

Det är ju ett helt system. Per E. drack inga femhundra innan sommaren. Cueing! Sen dök Snälla Sally upp i sängen bredvid honom. Så fort Per E. vaknade tänkte han på Boz ölkran och resten är ju historia som det brukar heta.

”Cue” ett relevant begrepp i en avancerad verklighet!

http://aftonbladet.se/kropphalsa/article3538891.ab

http://www.nytimes.com/2008/07/13/business/13habit.html?pagewanted=1&_r=1&ref=world

Söder

Det finns en bar, "Söder" som har öppet dygnet runt där jag bor. Killen som äger den, Boz har två mål i livet. Att bli rik och att få håret tillbaka. Han är på väg att lyckas med ett av sina mål eftersom han har öppet alltid. Men det ser ändå tyvärr ut att bli ett nollsummespel för hans del.

Boz kommer från Bosnien. Han är muslim, odlar gurkor på bakgården och röker starka cigaretter.

När Spiken och jag inte är ute och suger in den friska luften så brukar vi gå in på ”Söder”. Den heter så. Ligger på en tvärgata till Hornsgatan.

På ”Söder” finns alla sorter. När vi kom in i morse hade Rolf och Salem råkat i luven på varandra. Som vanligt ska jag kanske tillägga. Boz stod framme vid kassan, bläddrade sedlar och sjöng några kärlekssånger från hemlandet. Han brukar göra det när han räknar dygnskassan. Han är som gladast då.

Bråket handlade som vanligt om en skitsak. De flesta bråk handlar inte om stora saker men det här handlade om den minsta saken man kan tänka sig.

Selam påstod att Roffe var snål.

Spiken suckade och rullade ihop sig på stolen bredvid mig. Medan Boz släkting och slav Per E. hällde upp en ordentlig latte och bredde en fralla med ost, skinka och tomat till mig pågick tjafset bakom ryggen.

Roffe kör sopbil. Han luktar alltid lite sopor men det gillar Spiken i varje fall. Ibland sticker han åt Spiken lite saker. Spiken är inte kräsen men ibland undrar jag själv var Roffe hittar allt. Han tar hand om saker som annars kan förfaras som han själv uttrycker det.

Roffes farsa Rolf-Arne var stuvare i Frihamnen innan de blev truckförare dataoperatörer och logistiker. Han körde samma snack. Rolf-Arne hade jobbat i hamnen på 70-talet när stuvarfacket var en riktig fackförening. ”En bra stuvare stjäl för mer än han får i lön!” Ungefär så och den villan hade Roffe ärvt. Så Rolf har en del i bagaget. Rolf-Arne dog för två år sedan. Annars var han rapp i käften så det förslog. Roffe har inte lika lätt för sig på den avdelningen.

Salem har däremot en våldsamt vass tunga som han vet att använda. Man behöver oftast inte veta vad som hänt när man kommer in på ”Söder”. Ser man Roffe och Salem käftandes så vet man i stort sett vad som hänt.

Det brukar börja med att Salem fäller någon kommentar när Roffe stoppar ett par sockerbitar i fickan typ:

– Ska du inte tanka termosen också.

Saken är den att Roffe har en stor pumptermos bredvid sig i sopbilen som han tullar ur lite då och då under förmiddagens tur. Roffe äter frukost på ”Söder” varje morgon. En köttbullsmacka och en kopp kaffe. Salem har sömnproblem. Dels hamnade han i ett krig och sedan ett till men det är ungefär vad han brukar säga på Socialen och en del andra ställen när hästarna inte går så bra. Han har varit med länge och brukar lära upp sommarvikarierna som kommer till Medborgarplatsen varje år direkt från Socialhögskolan. Jag gillar Salem för han har inga illusioner om någonting. Jag fattar inte att de inte gett honom jobb på Kontoret. Men jag undrar om han skulle gilla det. Han säger själv att han inte gillar att fika. Alltså fika en kvart i tre på eftermiddagen.

Salem var flykting för länge sedan. Sedan jobbade han i många år. På en städfirma som en släkting ägde. Svart lön såklart. När Salem blev äldre och började fatta vartåt det barkade så bad han om vit lön. Men då fick han sparken av släktingen och på den vägen är det. Släktingen har nu byggt ett hus i hemlandet med hiss. Salem vill ha vit lön och ingen vill betala vit lön till en femtiofem årig man som talar sådär svenska från Mellan Östern. Så är det för Salem.

Så Salem spelar på hästar och svartklubbar för det mesta. Dessemellan plågar han tant Gudrun på Kontoret som vill han in Salem i olika åtgärder. I förra veckan fick Gudrun själv sparken så nu blir det för Salem att lära upp någon ny på Kontoret.

Faktum är att förutom en hyra lite då och då så ligger Salem ingen till last. Han spelar ihop sina pengar för det mesta.

När ”Salle” som Salem kallas inte kan sova så brukar han hamna på ”Korso” eller ”Söder”. Jag vet inte varför Salle har problem med sömnen. Ibland spelar han sent på klubbarna men oftast vaknar han bara. Ibland är det alla hästloppen som spökar i skallen, säger han själv. Han tittar på nästan femhundra hästlopp varje vecka och det gäller att hålla isär dem.
Skit samma.

– Sockret, sa jag och nickade åt Roffes håll.

– Sockret, flinade Boz och strök med handen försiktigt över flinten.

Bakom oss hade samtalet samtidigt glidit in på franska revolutionens grundtema en paradgren för båda kombattanterna.

Någon skulle få sina sopor hämtade sent denna annars så vackra dag i Paradiset.