Ett eget val!

Irak går till val idag den 7 mars.

Carina ringde på vägen från Erbil till Dahuk igår. Officiellt får man inte längre föra valpropaganda sedan något dygn men hennes livvakt fick ett mess från en okänd kandidat igår natt när klockan nått aktningsvärda två på natten, ett ilsket pipande som frankt förklarade att han var kandidat, ingenjör och ville att man skulle rösta på honom i valet.

Det är alltid något fel i Irak. 2004 skulle telekombolaget Korek göra lite reklam i samband med Eid al-Fitr som är muslimernas jul kan man väl säga. Jodå programmerarna hade kommit med en lysande idé, bokstavligen. För med jämna mellanrum under helgen så kom det ett pip och meddelande på mobildisplayen från Korek där man önskar sina kunder ”Happy Eid!”.

Det kändes omtänksamt och fint de första tio gångerna. Sedan började folk morra och till sist var de ursinniga.

Så vi får se hur det går för ingenjören som väckte halva Kurdistan i natt. Om han får några röster alls i dagens val.

Hans kampanjledning har nog ett och annat att snacka igenom förutom det faktum att han brutit mot vallagens tidsgräns.

Det här valet har av många beskrivits som ett ödeval. Går det lugnt och städat till utan alltför mycket valfusk och jonglerande så kan USA:s trupper lämna landet.

En del grupper vill säkert att de stannar bara för att ha några att spränga i luften. Andra vill ha dem kvar därför deras egen ställning hotas när USA lämnar över rodret.

En del är rädda för en stark framgång för shiamuslimerna.

Kommer shiamuslimerna att respektera konstitutionen när USA försvunnit från scenen?

Kommer den stora mängden av sunnimuslimerna att delta i valet denna gång eller kommer vissa ta chansen att starta nya småkrig inför utsikten att USA lämnar landet.

Jag har ingen aning och vet inte ett spår om hur man tänker som shiamuslim, sunnimuslim, arab, kurd, klanledare eller nymornad arabisk, turkmensk eller assyrisk…
Min egen roll som icke kristen, politisk agnostiker men svag tilltro till människans bättre sidor förbjuder mig att förstå hur andra har det. Jag kan bara hoppas att de inte skär öronen av varandra eller skapar onödiga katastrofer för sig själva som vi andra får reda ut ungefär som den mellan Israel och Palestina. Så länge jag kan minnas har nyhetsprogrammen fyllts av två puttesmå befolkningar som inte ens skulle fyllt en förort i New Dehli eller Beijing.

Kommer Goran(Change) den kurdiska oppositionen i irakiska Kurdistan som väntas gå framåt i valet att kunna motsvara tex den stora gruppen unga människors förväntningar eller några förväntningar alls. Unga som inte sett någon leverans från den politiska makten, varken jobb eller ett bra utbildningssystem. Hur kommer de att rösta. Unga människor med tillgång till mer än tusen hackade satellitkanaler, piratkopierad musik och piratkopierade skivor och filmer vet att det finns en annan värld därute. De vill ha den snabbt, gärna i förrgår. Om en AK-47 ordnar det snabbare. Why not?

Irak är ett totalkorrumperat land där alla stoppat i fickorna så länge det finns plats och någon kan minnas. Men med en befolkning på 27-30 miljoner vars enda exportprodukter är olja och dadlar kan man förutse att framtiden kan se lite dimmig ut.

Problemet i Irak är egentligen inte att landet är fattigt utan att alla tror att oljan(inte dadlarna) ska ge dem en rik och bekymmersfri framtid ungefär som man knäpper med fingrarna.

Jag minns att jag satt 2005 i en hotellbar i Erbil och snackade med några unga kurdiska brats som drev runt i skinande bilar med glänsande klockor och exklusiva framtidsvyer.

-Om fem år är vi som Dubai, påstod de självsäkert och utan minsta darr på rösten.

Det har gått fem år nu grabbar. Jag antar att de unga hjältarna fortfarande kasar runt på hotellbarerna och sprider sina drömmar… inom fem år…

Man ser sjukdomstecknen redan idag. I de ständigt nya supermarkets som ersätter de gamla marknaderna, jobbar inte längre Ali och Reza utan några små filipinskor eller libaneser. De älskar att hålla slavar.

Jag var vid något tillfälle inblandad i en hotellrenovering. Trots renoveringen var toaletterna rätt suggiga för att uttrycka saken lindrigt. Men varför inte ta en gammal pensionerad gubbe eller tant som höll ordning på grejerna och samtidigt fick en liten inkomst. Som Piss-Nisse. Han jobbade på Riche i alla år. Ingen vet varifrån han kom. En dag var han där med sina små parfymflaskor och handdukar. Alla älskade honom.

En irakisk Piss-Nisse.

Nej, det går inte sa alla förståsigpåare och skakade galant på huvudet. Inte här.

Det är fint att inte jobba.

Slaget om framtiden kommer att handla om ifall ungdomarna får en framtid värd namnet och ifall någon samtidigt talar om för dem att de flesta i europa som kör mersor och har stora hus och dyra golfklubbor har gått i skolan, pluggat järnet och lärt sig ett och annat innan mersan dök upp på parkeringen.

Men vill folk inte så vill de inte. Det är förvånansvärt många som inte vill i Irak.

Jag tror eller hoppas i varje fall att det finns en massa människor, framför allt unga som fattar det här. Men den äldre generationen verkar tro att det fortfarande fungerar att prata fort och osammanhängande. Det är lite Tusen och En Natt över det här gänget och de börjar tyvärr få slut på nya skrönor.

Ali Baba tror alla på däremot. Han är verklig. Ali Baba känner man till. Det är till och med ett uttryck både på kurdiska och arabiska, eller rättare sagt kurderna har lånat det från arabiskan. En Ali Baba är en tjuv.

Jag tror ingen regering framöver kommer att lyckas om den inte tar i med hårdhandskarna mot korruptionen som är öronbedövande både i Kurdistan och resten av Irak. Förra året fick Transportministern i Bagdad sparken. Efter två veckor! Gissa för vad! Men det beror oftast på att någon inte fått sin del. Jag minns inte ens hur många elministrar som fått sparken och ändå slokar elnätet som en ledsen begonia.

Det irakierna kan ta sig för ifall man till äventyrs tror att andra kan ha ett eller annat råd, är att sluta att jämt skylla på andra. Det är inte andras fel att de inte har jobb och en ny mersa.

Om de vill stå och sörpla dunkbensin och sälja till förbipasserande bilar medan hjärnan trillar ihop. Visst. Inget fel i det. Människan föds fri. Vissa sörplar bensin och andra uppfinner hjulet.

Det är inte så idag att irakierna inte vet vad som måste fungera i ett samhälle och vilka grundstenar ett sådant samhälle måste bygga på. Det vet de. Men de kan inte se hur de ska tjäna en hacka på att inte göra något för att komma dit. Däri ligger problemet. Så fort det är löst på ett eller annat sätt så kommer utvecklingen att ta fart.

Vad irakierna borde lära sig är att ifall man nu får råda vidare att de lever i ett land där alla blåser alla, även i denna den bästa av världar måste någon slita ihop det där man blåser varandra på.

Annars är nog irakierna de sista rövarna som verkligen innerst inne tror att man kan leva av att bara röva från varandra.

Pessimist?

Nej, faktiskt inte. Jag vill gärna att Irak ska lyckas och fortsätta på den demokratiska stigen mot soluppgången och de har alla förutsättningar. Tyvärr har de också alla möjligheter att få det att gå riktigt åt helvete.

Det här är en typisk irakisk historia. En man stjäl äpplen från sin grannes träd.

Grannen som gått och lagt sig kommer ut och överraskar tjuven.

-Varför stjäl du mina äpplen, frågar mannen.

Äppeltjuven granskar honom kritiskt och svarar:

-Varför har du pyjamas på dig utomhus?

Irak behöver sparka sig själv i ändan. Det är för det första inte helt enkelt och för det andra gör det ont.

Dessutom kanske vänja sig av med ovanan att besvara varje fråga med en motfråga.

Det sista skulle i varje fall vara en början till något slags dialog med verkligheten.