På jakt efter sanningen!

Jag smällde i mig Deon Meyers ”Död i Gryningen” i helgen. Jag gillar Meyer. Tipset fick jag av en granne. Han har haft en massa sportaffärer som heter Intersport. För ett gäng år sedan sålde han affärerna till personalen och nu lever han och hans fru ett behagligt liv, spelar golf och kopplar av. Vi brukar sitta och ljuga på Zinken och Hålet lite då och då när vi stöter på varandra. Han är en väldigt sympatisk kille. Jag vet inte ens vad han heter men det spelar ingen roll. Vi pratar skit och fördriver tiden.

Han kom släntrande en kväll i veckan, lite smådragen från Zinkens Idrottsplats i sin lilla gröna halsduk, hes som en gammal ångvissla. Hammarby hade spöat något lag och han hade gastat en del. Jodå han var solbränd och så frisk ut och hade varit i Sydafrika och innan dess hade Göran Zachrisson som också har en röst utöver de vanliga tipsat honom om den här sydafrikanske kriminalromanförfattaren Deon Meyer.

Vi snackade lite i snöyran och sen ville Spiken till Danne på Hålet och ha lite kvällssnacks i form av kycklingbitar.

Meyers bok var lite annorlunda och jag läste den rakt igenom, vilket brukar vara ett gott tecken. Den hade lite olika plan och ett var ifall människan är ond eller god.

Utan att föregripa handlingen så visade det sig inte oväntat att det var lite både och.

Dessutom fick man mycket riktigt precis som grannen påpekat sig en trevlig dos av musik. Meyer är Mozart fantast och boken kryddas av sydafrikanska recept. Jag tycker man ska med lite mat och musik i sina böcker. Jag brukar alltid ha med lite sådana ingredienser om jag kan. För då kan man känna efter ifall man är lite sugen, äta lite och sedan förhoppningsvis fortsätta läsa.

I bokhandeln hittade jag också en fet bok av Gerhard Clarke med den upplysande titeln ”Capote”.

Truman Capote var en oerhört intressant amerikansk författare och människa.

Jag skrev nått stycke om honom förra året på den här bloggen i samband med diskussionen om Liza Marklunds magplask med ”Gömda”.

Första gången jag läste hans mästerverk ”Med Kallt Blod” kommer jag bara ihåg att det var en bra roman.

Var jag inte visste då var att boken i princip var sann.

Capote blev en av företrädarna för en ny sorts litteratur som senare skulle deriveras i diskussionerna kring New Journalism.

Men det finns andra. Capotes bok som engelska heter ”In Cold Blood” dök upp på bokhandelsdiskarna 1966. Två år tidigare hade Gay Talese också han amerikan kommit ut med boken ”The Bridge” som handlade om något så osexigt som ett bygge av en bro.

Men den boken var så mycket mer precis som Capotes ”In Cold Blood”.

Samma år kom en annan epokgörande journalistisk artikel från Taleses skrivmaskin, ”Frank Sinatra has a Cold!”.

Till New Journalism genren brukar man räkna sådana som Capote, Talese, Norman Mailer, P.J. O´Rourke, Hunter S Thomson, George Plimton, Terry Southern m fl.

Tom Wolfe skulle någon säga. Wolfe har ofta som t ex i ”Det rätta virket” lagt ner miljoner timmar på research. I hans numera klassiska hippieroman ”Trippen” dyker levande legender upp som Ken Keasey, Grateful Dead, m fl.

Men ifall man sedan läser hans roman ”Fåfängans Marknad” så är den visserligen en lysande allegori över yuppietidens uppgång och fall men trots allt en ren roman.

När flygaresset Chuck Yeager i ”Det Rätta Virket” tar med sig ett sopskaft upp i flygmaskinen som skulle spränga ljudvallen efter att ha rumplat med hästen och brutit några revben kvällen före så ligger berättelsen nära verkligheten åtminstone om man läser Yeagers självbiografi ”Yeager”, vilket alla tuffa grabbar och tjejer borde göra.

Nu har jag ju en egna ”Yeager” hemma. Som Spiken när han hade sprättat upp halva halsen i hundgården och kom med narkos i skallen, pissade, såg två ilskna Jack Russell killar som hängde som tvättlinor i kopplen, följde dem med blicken till de försvann bakom muren och svimmade.

Eller Go Cart Mästaren Carina som körde och kraschade med Go Carten i Irak och sedan gick med bruten arm i två månader utan att veta om det.

Det är löjligt men jag uppskattar såna typer. Som inte börjar peta näsan så fort det börjar bralla lite i seglen.

Truman var bög och det kan man förstå efter att bara ha läst femtio sidor av den 500 sidiga boken ”Capote”.

Nu vet jag inte varför man är homosexuell. Jag har försökt fråga Erki som är bög om den saken men han vet inte. Det är väl någon blandning på arv och miljö kanske. Nu har jag inte forskat i ämnet men om jag fattar saken rätt så fanns det någon släkting som Truman hade som inte var så vass på att jaga kvinnor men sedan var hela hans uppväxt så pass omtumlande med två rätt värdelösa föräldrar som ständigt svek honom och han bodde i mammans släkt av skåpsupande baptister där en kvinna Jennie hade makten och hela härligheten.

Det var först när mamman flyttade till New York och förälskade sig i och gifte sig med Joe Capote som det blev lite bättre i Trumans liv om man ska tro Clarke.

Boken ”Capote” som ligger till grund för filmen med samma namn som kom för några års sedan med den underbare skådespelaren Philip Seymour Hoffman i huvudrollen som Truman Capote.

Capote själv kallade sin stil ”icke-fiktiv”.

I Sverige har bl a Jan Guillou experimenterad med genren i ”Reporter” från 70-talet
Jack Newfield skrev 1972 i ”Columbia Journalism Review” om genren: There is only good writing and bad writing, smart ideas and dumb ideas, hard work and laziness.

Kanske är det så.

Det jag är intresserad av är varför Truman Capote ville ha med alla de där detaljerna. Att de höjde läsvärdet är klarlagt men vad fick honom så intresserad av detaljerna. Var det hans ständig ljugande far och frånvarande mor och allt fuskandet med spritflaskorna i baptisthemmet som fick honom att vilja bygga upp om än en fiktiv värld så i varje fall en som byggde på fakta. Så han tog med sig barndomskamraten Harper Lee(Författare till ”To Kill a Mockingbird”) och skapade en egen alldeles unik historia.

Ingen aning. Det står kanske i boken. Som jag alltså inte läst… färdigt.

En sak är i varje fall helt säker klockan 11:35. Det snöar!