Omisskänlig fläkt från en svunnen tid

Vissa hus bara faller jag för. Carina sa något poetiskt om Beirut som jag tyvärr glömde. Men titta på det gamla huset. Det formligen stinker av sin egen skuggiga historia. Sådana hus fanns också i Panama Cíty.

Carina var på Chateau Musar som jag berättade om och som jag gillar skarpt bland allt annat som man måste dricka.

Vingården grundades 1930 av Gaston Hochar och är Libanons främsta vin.

Filosofin är att vara så naturlig som möjligt. Vinerna skiftar i karaktären och vissa år kan de vara rätt kass men andra riktiga pärlor.



Carina köpte med sig ett par flaskor rött från 1995 som jag tidigare druckit. Det är inga billiga viner även om man köper dem på plats, c a 70 USD flaskan. Men de kan lagras hur länge som helst och är en riktigt höjdare om man har en middag och vill bjuda på något alldeles extra. På systemet kostar de billigaste cirka 200 kronor flaskan och de är betydligt senare årgångar. Carina köpte ett liknande idag för 8 USD flaskan som smakade bra.

Men jag har druckit 1999 som inte alls var dåligt och även senare. 2001 ska inte var så bra.

Till det röda används tre druvor; Cabernet Sauvignon, Cinsault och Carignan.
Man tillverkar även vitt vin och rosévin.

Kolla in spindelväven i taket. Den blå kvinnan är inte spindelkvinnan utan Carina.



De tar aldrig bort spindelväven eller spindlarna för de håller efter djur som annars skulle gå på flaskorna.




Här ser vi en flaska rött från 1979. Den brydde sig Carina inte ens om att fråga vad den kostade. När vin kostar mer än femhundra spänn börjar det bli sjukt.

De flesta viner jag dricker kostar runt 80-120 eller också en tre liters dunk för 225spänn.

Man ska dricka vin för det är gott och inte sitta och fundera på vad det kostar.



Bilarna finns här och på Cuba. Cabbyn är väl jämngammal med bilen. Titta på dörren nedan.

Man känner lukten av den gamla tiden. I två av mina romaner finns Beirut med därför att jag tycker om staden som jag aldrig varit i. Passagen nedan är från en bok som går under arbetsnamnet Ardebilmattorna. När jag ser den röda taxin Carina åkte hem i ikväll förflyttas jag dit bakåt till 60-talets början:





”Efter ett på natten då det fortfarande var svalt och skönt utomhus eller möjligen lite klibbigt som mitt på sommaren. Men aldrig så varmt som i Baghdad eller Riyadh. När det blåser i Amman när det är hett i Damaskus. I Beirut svalkar Medelhavets ljumma nattvindar.

Det är vid den här tiden som två män går ut från klubben. De är inte helt stadiga på benen den här kvällen. Dagen och värmen tar ut sin rätt. Den ena har armen runt den andre. Förklarar något i hans öra. De går mot den väntande bilen. Den ene är Chefen. Den andra en gäst från London.

De sätter sig i bilen. Chefen är berusad och irriterad. Han är inte ofta berusad på det här sättet. Något trycker honom uppenbarligen den här kvällen. Gästen försöker få honom att förstå något eller vill att Chefen ska ge honom rätt. Orden flyger mellan dem som svalor i häckningstider. Något måste göras. Ordet erkänna upprepas flera gånger. Han borde åka tillbaka till London. Snarast.

Thomas reser sig.

Kan det verkligen vara så enkelt? Ett förfluget ord.

Han bläddrar i uppteckningen från 1963.

– Körde ni någon gång Philby i bilen, Mr Southdale?

– Ja, Sir, det gjorde vi alla, det vara många som körde honom. Vi körde alla. Mr Applewhite. Ambassadörerna. Han var en gentleman Mr Philby. Vi tyckte alla om honom, Sir. Han såg oss som vanliga människor. Vi är ju bara unga killar, Sir, chaufförer. Körde folk hit och dit.

– Körde du Nichols någon gång?

– Honom känner jag nog inte till namnet, Sir. Jobbar han på någon avdelning?

– Nej.

Thomas lade förhöret åt sidan. Hur visste Jeff att Nichols var en man? Fanns det inga kvinnor? Han bläddrade bekymrad vidare i akten. Det fanns ingenting. Inte den minsta lilla en smula. Men ändå kunde han inte låta bli att se det framför sig. Den unge Jeffery Southdale i framsätet. När var Jeff född? 1944. Nitton år den gången, en snorunge men i alla fall utbildad för livvaktsuppdrag av SAS. Uppsträckt, säkert vit bomullsskjorta. De kortärmade med axelklaffar. Slips. De äldre hade försynt knäppt upp översta knappen under slipsknuten. Jefferys var alltid knäppt.




I baksätet galanten, Kim Philby lätt stammande, sovjetisk dubbelspion sedan 1934 när han rekryterades av Yuri Modin. Var med och byggde upp CIA. Medalj av Franco. Stalin älskade hans rapporter. Chef för brittiska underrättelsetjänstens sovjetbyrå fram till man började misstänka honom. Nu 1963 har de tillfälligt tagit honom till nåder men snaran var åter på väg att dras åt. Han jobbar som korrespondent för en större tidning. Spionerar som vanligt för ryssarna och rapporterar vad han tycker är lämpligt till britterna.

Till slut sänder de Elliot Nichols hans gamle vän för att få honom att erkänna och komma hem.

Långt senare när Philby hoppat av och farit till Moskva tillbringade han mycket tid i sin lilla lägenhet. Försökte få landsmän att ta med apelsin- och limemarmelad till honom som han åt om frukostarna på mörkt rågbröd på Patriarch´s Pond. Hade de träffats. Philby kände man igen på ögonen och den lätta stamningen. Kanske senare på sextiotalet när han var satt i karantän av ryssarna, söp som värst, rumlade och strök runt, mumlande i Moskva. Känner jag inte igen dig från Beirut? Hade Jeff hämtat marmelad åt honom.

Thomas skämdes. Ändå. Det stod där svart på vitt. Jeffery Southdale hade kört Kim Philby i Beirut samma år som han hoppade av till ryssarna i Beirut. Elliot hade också träffat honom. Nicholas Elliot som senare under 80-talet blev Margret Thatcher säkerhetspolitiske rådgivare. Så det fanns en annan historia. Philby dog 1988 sjuttiosex år gammal i Moskva ungefär samtidigt som Gorbatjov var i full färd att montera ner den ryska socialismen till förmån för något vi ännu inte sett slutet på.

Det fanns en koppling och nu hade Jeffery skjutit sig den stackaren."

I romanen var det början av i början av 1960-talet. Beirut den spännande metropolen där öst mötte väst och syd nord. Brinnande och svalkande på samma gång. Ständigt i rörelse mot någonting, från någonting.



Titta på familjerna vid vattnet. Det skulle kunna vara en tavla av Monnet.



Mannen som fiskar.

Sen plötsligt alldeles nedanför hotellet mitt i idyllen, en militärkolonn. Man påminns om var man är. När som helst kan ett krig dyka upp ur tomma intet. I morgon bär det iväg tillbaka till Irak.