Många glas te blir det!

Hur Iraks nästa regering än kommer att se ut så blir den annorlunda.

Sensationen i valet den 7 mars var att den tidigare premiärministern den sekuläre shiamuslimen Ayad Allawi vann flest platser med sitt Iraqiya i parlamentsvalen med 91 platser mot den sittande premiärministern shiamuslimen al-Malikis 89 platser.

Al-Maliki anses allmänt ha sina rötter i en mer iranvänlig och framför allt mera islamvänlig politik. Under al-Malikis period som premiärminister har politiken islamifierats och reformerna avstannat.

Antalet sålda huvuddukar har ökat och med det iranskt inflytande.

Det enda som gått framåt har varit korruptionen om man ska hårddra det hela och man kan inte äta Koranen.

Det bästa man kan säga om al-Maliki är att hans regeringsperiod inneburit minskat våld på gatorna. Om det sedan är hans förtjänst återstår att fundera på.

Irakierna vill ha stabilitet, ökat välstånd, mindre korruption och ordentliga jobb.

Den som ordnar detta får irakiernas hjärta. Hittills har det inte gått så bra och det annonserar väljarna i detta val.

Dessutom har närheten till de iranska prästerna gjort irakierna och framför allt sunniterna märkbart nervösa.

Allawi tog fler röster i shiadominerade distrikt är al-Maliki tog sunniröster i sunnidominerade distrikt. Han gjorde också ett starkt val i Kirkuk som är ett hett ämne där den kurdiska alliansen vill inkorporera den betydelsefulla oljestaden till den regionala regeringens domän genom implementeringen av den olösta paragraf 140 i konstitutionen.

Ska Allawi få till en regering med stöd av kurderna så kommer Kirkuk omedelbart upp på bordet. Kurderna anser det är en kurdisk stad medan Saddam flyttade bort kurder och in araber för att ändra befolkningsbalansen.

Exakt hur det ser ut idag vet ingen eftersom ingen folkräkning gjorts på decennier och kurderna påstår dessutom att man Bagdad medvetet motverkat återinflyttningen av kurder och vice versa. Det finns också en turkmensk minoritet i staden som spelar i en egen division. De existerar också starka band mellan Turkiska intressen och turkmenerna i Irak.

Men Allawi är ingen given kandidat till premiärministerposten.

Det som nu framträder är ett komplicerat politiskt scenario där ingen verkar kunna vara utan kurderna som genom sin Kurdiska Allians med de två dominerande partierna PUK och KDP i allaians kontrollerar de tre norra provinserna men de får en egen opposition i och med att Goran(Förändring) ställde upp i valet och tog ett stort antal röster f ra den kurdiska provinsen Sulemaniya. Goran får åtta egna platser i parlamentet mot Kurdiska Alliansens 43, sammanlagt 51 platser i de 345 platser starka irakiska parlamentet.

Den shiamuslimska majoriteten är idag uppdelad i tre huvudsakliga delar. Två av dessa är delar av den ursprungliga shiitiska koalitionen Den Förenade Irakiska Alliansen som bildades efter 2003. Där har al-Malikis grupp dominerat sedan förra valet och nu har man fått 89 platser i det kommande parlamentet. Den andra stora gruppen består av betydligt tuffare shiaorienterade religiösa och politiska grupper som det maktstarka Islamska Högsta Rådet och Moktada al-Sadr som är mycket tätt knuten till Iran och drev en regelrätt armé i krig mot den amerikanska ockupationen.

Men också Ammar al-Hakim och Ibrahim al-Jaafari finns med i denna grupp, den senare var premiärminister 2005-2006 och har rötter i Dawapartiet. Al-Jaafari var också en av två vicepresidenter 2004 Den här gruppen har 70 platser i parlamentet.

Men både dessa stora koalitioner är just koalitioner av många olika partier. Så dessa kan när som helst falla sönder och då kan det bli fortsatta oroligheter.

Allawi har sagt att han är öppen för ett brett samarbete.

Al-Maliki hotade med åtgärder, oklart vilka och kastade ur sig anklagelser om valfusk, vilket snart sagt alla gjort i något läge av den utdragna rösträkningsprocessen. Nu har alla röster räknats åtta gånger och det är de flesta utländska bedömares uppfattning att valet gått korrekt till.

Högst troligt blir det nu ett långdraget kattrakande, sådant som irakierna är experter på. Nån gång i juli som tidigast kan man kanske hoppas på en ny regering som då ska tillfredställa inte bara hundratals partier, klaner och olika särintressen utan också två stora religiösa riktningar och omvärldens kritiska öga.

Det blir ingen lätt match. Men det kunde gått värre.

Al-Jaffaris släktingar slogs mot det ottomanska riketunder andra delen av 1800-talet. Allawis farfar förhandlade om självständigheten på 1920-talet från britterna(självständigt 1932). Massoud Barzanis far var den legandarisk gerillaledaren Mulla Mustafa Barzani som slogs för kurdisk självständighet och var armechef i den kurdiska Mahabadrepubliken i nuvarande Iran 1948.

Det kanske är ett positivt tecken. Kanske.