Frusna näsor i valets efterbörd!

Det irakiska valet är över.

Valdeltagandet bland de 19 miljoner röstberättigade var 62 procent. I de norra kurdiska delarna 80 procent. Men den slutliga sammanräkningen tar till slutet av mars.

Det är dock troligt att den sittande alliansen med sittande premiärminister Al-Maliki gör ett bra val framför allt i Bagdad och de södra shiamuslimska delarna av landet. Det är också troligt att man i stort sett kommer att se en röstning som följer etniska och religiösa linjer snarare än politiska partiers olika program.

Möjligen kan Goran listan i norr bland kurderna vara ett undantag. Det verkar också som vissa bedömare tror att kurderna återigen kommer att bli tungan på vågen, d v s de behövs för att skapa olika majoriteter i parlamentet i Bagdad. Det passar dem nog väldigt bra. Då kan de skylla på andra och andra kan skylla på dem och vi får långbänkarnas parlament med kattrakande och underhands dealar för de närmaste fyra åren där Kirkuks ställning, omtvistade områden och oljan kommer att bli stötestenarna ungefär som idag.

38 döda. Men ändå måste man säga att valet gick oväntat lugnt till väga. Kanske ser vi början på en ny tid för det irakiska folket.

En demokrati i vardande(Emerging Democracy).

Om inte en framtida regeringsbildning förmår ge irakierna en framtid värd namnet lever den bräckliga demokratin farligt när USA lämnar landet. Valet var ett styrkeprov för denna unga demokrati och vi har sett många demokratier gå under de senaste hundra åren. Demokrati innebär personligt ansvar på ett helt annat sätt än under en diktator som Saddam eller hans företrädare.

Jag hoppas personligen på att partierna under den kommande perioden kan formulera politiska program där man åtminstone kan skönja ideologiska skillnader. Irak måste få fart på industri och jordbruk så att den väldiga andelen unga kan få utbildning, jobb och framtid. Om man inte lyckas så kommer många att söka sig extrema vägar till våld och religiösa ytterligheter.

Fattiga utan hopp tyr sig till himlen och vapnens trösterika löften. Så har det alltid varit men det behöver inte bli så.

Jag är ingen större optimist men valet kunde gått mycket sämre. Så låt oss hoppas att vi ser början på något nytt som med stor säkerhet kommer att påverka hela mellan österns politiska framtid.

Carina åkte till Amman i natt. Jordan Airlines Irak skyttel är det enda flygbolag som flyger före utsatt till. När alla passagerare är incheckade flyger man. I natt fyrtio minuter före utsatt tid. Planet var iskallt och fyrtiofem huttrande passagerare landade någon timme senare på Queen Alias International Airport i Amman och kunde sedan tina upp tillsammans med de första solstrålarna i taxin in till staden.

Jag måste fråga om vår kompis Natasha från… Georgien fortfarande sköter ruljansen i baren på Century Park Hotel.

Suck!

Igår läste jag ut Clarkes biografi ”Capote”. Utan tvekan en av de bättre biografier jag läst. Kan varmt rekommenderas till den som vill veta hur det gick till under 1900-talet i det amerikanska kulturlivets olika delar. Här saknas inga namn och detaljer.

Truman Capote själv var ett geni men också en liten elak jävel som projicerade sin tragiska uppväxt på de som kom i vägen. Han blev grundligt sviken av sina föräldrar på olika sätt och svek de flesta i sin omgivning genom att avslöja intima företroenden i en del av sina litterära alster. I sitt stora oavslutade verk ”Anwered Prayers” hade han tänkt att blottlägga något som gick utanför allt vad som tidigare publicerats. Mojave" och "Le Cote Basque, 1965" var kapitel i denna bok som aldrig blev färdig men speciellt ”Le Côte Basque” skakade den tidens kändisvärld i sina grundvalar genom att Capote kändisvärldens egen lilla Puck som hade roat dem med sina upptåg i decennier tog bladet från munnen och tecknade hela den amerikanska eliten under lätta slöjor med en skärpa och elakhet som saknade motstycke sedan franska eliten skildrats i Proust´s ”På spaningen efter den tid som flytt” ett 3000 sidigt verk som skildrar ”La belle époque” och inte minst Proust själv.

Capote är väldigt underhållande och påminner en om hur människor formas.

För er som inte vill veta så mycket kan jag rekommendera hans främsta roman ”Med Kallt Blod” som är en av 1900-talets främsta romaner inom kriminalgenren. Men den är så mycket mer. Den sätter gränserna mellan fakta och fiktion eller tar upp romanens möjligheter som beskrivare av faktiska händelser draget till sin spets. Romanen bygger på fyra hemska mord där Capote ägnade fem år av sitt liv att pussla ihop en berättelse som ligger otroligt nära verkligheten. Den är exakt och precis in i minsta detalj. Han kallade den icke fiktiv. Det kanske den inte är men mycket mindre än de flesta reportage vi läser som sanningar. Clarkes biografi låg till grund för filmen ”Capote”(2006) som jag tyvärr inte sett eftersom jag höll på att vila upp mig från kurderna när den kom ut.

Men man ska ha några bra filmer kvar när man sitter på hemmet och nickar, eller hur?
Nu ska jag ta en tur men min fyrbente följeslagare innan det blir mörkt.

Huvudpersonerna i Med Kallt Blod älskade att köra på hundar när de var ute på sina kriminella strövtåg i Kansas.

Utan att avslöja för mycket så gör de inte det längre.

Ett eget val!

Irak går till val idag den 7 mars.

Carina ringde på vägen från Erbil till Dahuk igår. Officiellt får man inte längre föra valpropaganda sedan något dygn men hennes livvakt fick ett mess från en okänd kandidat igår natt när klockan nått aktningsvärda två på natten, ett ilsket pipande som frankt förklarade att han var kandidat, ingenjör och ville att man skulle rösta på honom i valet.

Det är alltid något fel i Irak. 2004 skulle telekombolaget Korek göra lite reklam i samband med Eid al-Fitr som är muslimernas jul kan man väl säga. Jodå programmerarna hade kommit med en lysande idé, bokstavligen. För med jämna mellanrum under helgen så kom det ett pip och meddelande på mobildisplayen från Korek där man önskar sina kunder ”Happy Eid!”.

Det kändes omtänksamt och fint de första tio gångerna. Sedan började folk morra och till sist var de ursinniga.

Så vi får se hur det går för ingenjören som väckte halva Kurdistan i natt. Om han får några röster alls i dagens val.

Hans kampanjledning har nog ett och annat att snacka igenom förutom det faktum att han brutit mot vallagens tidsgräns.

Det här valet har av många beskrivits som ett ödeval. Går det lugnt och städat till utan alltför mycket valfusk och jonglerande så kan USA:s trupper lämna landet.

En del grupper vill säkert att de stannar bara för att ha några att spränga i luften. Andra vill ha dem kvar därför deras egen ställning hotas när USA lämnar över rodret.

En del är rädda för en stark framgång för shiamuslimerna.

Kommer shiamuslimerna att respektera konstitutionen när USA försvunnit från scenen?

Kommer den stora mängden av sunnimuslimerna att delta i valet denna gång eller kommer vissa ta chansen att starta nya småkrig inför utsikten att USA lämnar landet.

Jag har ingen aning och vet inte ett spår om hur man tänker som shiamuslim, sunnimuslim, arab, kurd, klanledare eller nymornad arabisk, turkmensk eller assyrisk…
Min egen roll som icke kristen, politisk agnostiker men svag tilltro till människans bättre sidor förbjuder mig att förstå hur andra har det. Jag kan bara hoppas att de inte skär öronen av varandra eller skapar onödiga katastrofer för sig själva som vi andra får reda ut ungefär som den mellan Israel och Palestina. Så länge jag kan minnas har nyhetsprogrammen fyllts av två puttesmå befolkningar som inte ens skulle fyllt en förort i New Dehli eller Beijing.

Kommer Goran(Change) den kurdiska oppositionen i irakiska Kurdistan som väntas gå framåt i valet att kunna motsvara tex den stora gruppen unga människors förväntningar eller några förväntningar alls. Unga som inte sett någon leverans från den politiska makten, varken jobb eller ett bra utbildningssystem. Hur kommer de att rösta. Unga människor med tillgång till mer än tusen hackade satellitkanaler, piratkopierad musik och piratkopierade skivor och filmer vet att det finns en annan värld därute. De vill ha den snabbt, gärna i förrgår. Om en AK-47 ordnar det snabbare. Why not?

Irak är ett totalkorrumperat land där alla stoppat i fickorna så länge det finns plats och någon kan minnas. Men med en befolkning på 27-30 miljoner vars enda exportprodukter är olja och dadlar kan man förutse att framtiden kan se lite dimmig ut.

Problemet i Irak är egentligen inte att landet är fattigt utan att alla tror att oljan(inte dadlarna) ska ge dem en rik och bekymmersfri framtid ungefär som man knäpper med fingrarna.

Jag minns att jag satt 2005 i en hotellbar i Erbil och snackade med några unga kurdiska brats som drev runt i skinande bilar med glänsande klockor och exklusiva framtidsvyer.

-Om fem år är vi som Dubai, påstod de självsäkert och utan minsta darr på rösten.

Det har gått fem år nu grabbar. Jag antar att de unga hjältarna fortfarande kasar runt på hotellbarerna och sprider sina drömmar… inom fem år…

Man ser sjukdomstecknen redan idag. I de ständigt nya supermarkets som ersätter de gamla marknaderna, jobbar inte längre Ali och Reza utan några små filipinskor eller libaneser. De älskar att hålla slavar.

Jag var vid något tillfälle inblandad i en hotellrenovering. Trots renoveringen var toaletterna rätt suggiga för att uttrycka saken lindrigt. Men varför inte ta en gammal pensionerad gubbe eller tant som höll ordning på grejerna och samtidigt fick en liten inkomst. Som Piss-Nisse. Han jobbade på Riche i alla år. Ingen vet varifrån han kom. En dag var han där med sina små parfymflaskor och handdukar. Alla älskade honom.

En irakisk Piss-Nisse.

Nej, det går inte sa alla förståsigpåare och skakade galant på huvudet. Inte här.

Det är fint att inte jobba.

Slaget om framtiden kommer att handla om ifall ungdomarna får en framtid värd namnet och ifall någon samtidigt talar om för dem att de flesta i europa som kör mersor och har stora hus och dyra golfklubbor har gått i skolan, pluggat järnet och lärt sig ett och annat innan mersan dök upp på parkeringen.

Men vill folk inte så vill de inte. Det är förvånansvärt många som inte vill i Irak.

Jag tror eller hoppas i varje fall att det finns en massa människor, framför allt unga som fattar det här. Men den äldre generationen verkar tro att det fortfarande fungerar att prata fort och osammanhängande. Det är lite Tusen och En Natt över det här gänget och de börjar tyvärr få slut på nya skrönor.

Ali Baba tror alla på däremot. Han är verklig. Ali Baba känner man till. Det är till och med ett uttryck både på kurdiska och arabiska, eller rättare sagt kurderna har lånat det från arabiskan. En Ali Baba är en tjuv.

Jag tror ingen regering framöver kommer att lyckas om den inte tar i med hårdhandskarna mot korruptionen som är öronbedövande både i Kurdistan och resten av Irak. Förra året fick Transportministern i Bagdad sparken. Efter två veckor! Gissa för vad! Men det beror oftast på att någon inte fått sin del. Jag minns inte ens hur många elministrar som fått sparken och ändå slokar elnätet som en ledsen begonia.

Det irakierna kan ta sig för ifall man till äventyrs tror att andra kan ha ett eller annat råd, är att sluta att jämt skylla på andra. Det är inte andras fel att de inte har jobb och en ny mersa.

Om de vill stå och sörpla dunkbensin och sälja till förbipasserande bilar medan hjärnan trillar ihop. Visst. Inget fel i det. Människan föds fri. Vissa sörplar bensin och andra uppfinner hjulet.

Det är inte så idag att irakierna inte vet vad som måste fungera i ett samhälle och vilka grundstenar ett sådant samhälle måste bygga på. Det vet de. Men de kan inte se hur de ska tjäna en hacka på att inte göra något för att komma dit. Däri ligger problemet. Så fort det är löst på ett eller annat sätt så kommer utvecklingen att ta fart.

Vad irakierna borde lära sig är att ifall man nu får råda vidare att de lever i ett land där alla blåser alla, även i denna den bästa av världar måste någon slita ihop det där man blåser varandra på.

Annars är nog irakierna de sista rövarna som verkligen innerst inne tror att man kan leva av att bara röva från varandra.

Pessimist?

Nej, faktiskt inte. Jag vill gärna att Irak ska lyckas och fortsätta på den demokratiska stigen mot soluppgången och de har alla förutsättningar. Tyvärr har de också alla möjligheter att få det att gå riktigt åt helvete.

Det här är en typisk irakisk historia. En man stjäl äpplen från sin grannes träd.

Grannen som gått och lagt sig kommer ut och överraskar tjuven.

-Varför stjäl du mina äpplen, frågar mannen.

Äppeltjuven granskar honom kritiskt och svarar:

-Varför har du pyjamas på dig utomhus?

Irak behöver sparka sig själv i ändan. Det är för det första inte helt enkelt och för det andra gör det ont.

Dessutom kanske vänja sig av med ovanan att besvara varje fråga med en motfråga.

Det sista skulle i varje fall vara en början till något slags dialog med verkligheten.

Det krävs en ny Bob!

Snön rasar nedför takåsarna på söder. Stötte på Målaren på hundrundan. Han var också rätt less på det vita täcket.

Spiken spöade upp en hund i hundgården. Hunden en liten stridssugen typ, spände sig och sedan rök den på Spiken. Det tillhör ovanligheterna att det blir bråk. Spiken har tagit intryck av åren i Irak. Han brottade ner sin antagonist blixtsnabbt på rygg och la sig över honom som en matta, visserligen vilt morrande men inget blodvite uppstod, vilket husse var tacksam för.

Carina var lite trött igår efter tjohejet runt Bildts besök i Erbil. Carl Bildt själv verkade nöjd med det han upplevde och är idag redan i farten med Hariri i Beirut.

Valkampanjen är redan i full gång.

För första gånger har de två stora kurdiska partiernas koalition en stark opposition. Ändå sedan Gulfkriget 1990/1991 och det första demokratiska valet i de kurdiska provinserna Sulemaniya, Erbil och Duhok i maj 1992 har PUK under ledning av Iraks nuvarande president Jalal Talabani och KDP under ledning av Massoud Barzani ibland tillsammans, ibland i krig med varandra och nästan aldrig utan kontroverser styrt irakiska Kurdistan på sitt sätt.

Efter det senaste kriget som startade 2003 har Irak fått en konstitution och landet hållit allmänna och lokala val.

Landet är idag var man på fackspråk kallar en ”Emerging Democracy”, en demokrati i vardande kanske man kan översätt det med. Det betyder att många fundamentala grundvalar för en demokrati finns men att säga att landet är en demokrati i medborgarnas vardag är nog att ta i.

Ett problem har varit relativt diffusa politiska partier, knutna kring klanbildningar med vänner samt en historia av väpnad kamp.

De har varit lite som det gamla skämtet att den som har mest grejer när han dör vinner.

Vare sig PUK eller KDP verkar ha fattat den inneboende problematiken i detta synsätt. Men en åsnas envishet har de och deras ledare blandat ihop partiernas verksamhet med privata förmögenheter och landets väl och ve.

Jag har upprepade gånger varnat för detta beteende.

Understrukit vikten av klara boskillnader mellan ledarna, deras förmåner, partiernas tillgångar som rimligen borde baseras på medlemsavgifter och annan försäljning som rör partierna, samt utdelning av privilegier till olika släktingar och närstående.
Det är väldigt svårt att förstå meningen med detta förfarande.

Det är möjligt att ifall den nuvarande koalitionen bestående av PUK och KDP förmått gå vidare på ett synbart sätt så hade folk respekterat det.

Men när man för femtielfte gången hör att korruptionen måste bekämpas från ledarna och inget eller väldigt lite händer så måste man börja anta att ledarna också tycker att lite i fickan inte skadar när man nu kämpat så många år för folket.

Det här resonemanget har varit varje despots och diktators sätt att legitimera sig och de sinas fördelar genom historien.

Jag har träffat de flesta av de kurdiska ledarna genom åren. Inte bara när det gick bra utan också när de satt och häckade i exil i små hotellrum eller fick samla in pengar till biljetten.

Jag har hört alla de hjärtknipande historierna om hur de kom barfota och folket samlade ihop till skor. Nu har folket samlat ihop till palats, flygplan, stängda områden, utlandskonton till ledarna och armanikalsonger till ledarnas barn.

Hur gick det till?

Ska kurdiska eller för den delen arabiska ledare i Irak vara fattiga?
Nej, det är inte det saken handlar om.

Det är ingen som bråkar ifall ledarna åker i skottsäkra bilar eller har råd att skicka ungarna till Harvard eller Cambridge.

Men hur legitimerar de resten.

Utdelandet av land till de sina, ägande och kontroll av i stort sett alla väsentliga företag av betydelse.

Vem äger företagen? Hur fick de tag i kapitalet?

Det här är en orsak till att oppositionen högst troligt kommer att gå fram i detta val.

Jag satt med en av dessa närstående och drack öl för några veckor sedan. Hans familj har varit ”förenklare” så länge jag kan minnas. Medan politikerna har hållit tal och fört kamp mot varandra och Saddam eller vad det nu varit så har den funnits ett litet gäng som skött affärerna åt partierna.

De har smugglat olja, sålt bensin, tillverkat cigaretter, startat telekombolag, skött byggverksamhet, fixat oljekontrakt och hållit igång verksamheten.

Periodvis har en del av pengarna verkligen sipprat ner i samhället. Under den dubbla blockade från FN och Saddam på 90-talet cementerades en del av detta tänkande. Idag genererar en del av verksamheten miljarder dollar där principerna för dess kontroll knappast ändrats. Det startas hela tiden kedjor av företag och konglomerat som ingen verkar veta hur de styrs. Jo, att familjerna ligger bakom via ”förenklare”.

I vissa fall har ”förenklarna” dessutom gjort en del egna affärer. Ibland åker de in hos polisen för att systemet, dvs deras politiska överordnade vill veta hur de egentligen gör sina affärer eller var deras lojaliteter ligger.

Samtidigt väntar en hel generation unga människor på att få se undret alla pratar om. Ena dagen ska landets flygplats och huvudstad Erbil bli det nya Dubai andra dagen ska turismen blomstra i de minerade bergen.

Det bästa en ny politisk ledning kan åstadkomma är en klar uppdelning mellan stat, partier och det klanmässiga tänkande som fortfarande är ett avgörande hinder för den demokrati som jag trots allt hoppas är under utveckling och inte avveckling.

Men med en medelålder runt 20 år så krävs det mer än lite allmänt skitsnack och visionärt fabulerande för att skutan ska segla vidare.

Unga människor som inte har jobb kan omöjligt köpa mobiltelefonkort hos Korek eller Asiacell. Vad ska de göra när de varken kan ringa eller äta. Vem lyssnar de då på? Gamla Bathister, Imamer eller Barzani och Talabani.

Jag hoppas att den nya oppositionen Goran ska sätta avtryck hos KDP och PUK i de kommande valens kölvatten. Men det behövs en politisk revolution. Det räcker inte att hyra in PWC och prata lite allmänt om korruptionsbekämpning.

Irak har blivit av med Bagdad Bob. Nu krävs en Byggare Bob.

Jag kan ha fel men chansen är väldigt liten.