Några lösa funderingar!

Notre Dame i Jerusalem

Bandy på Zinken men jag hör inga applåder. Gör dom några mål?

Mystiken tätnar.

Robbie Robertson underhåller med indianmusik. Spiken viftar lite sympande med ena benet i korgen bredvid mig.

Hålet ska byta ägare sägs det. Det är så med de flesta krogar. De öppnar med trevligt folk som vill att krogen ska gå och att alla ska trivas så krogägarna kan tjäna ihop till lite sovel i livet.

Sedan går det bra några år i bästa fall. Sedan börjar stammisarna se lite hängiga ut. Ägarna har köpt hus, investerat, köpt en annan krog och intresset för guldgruvan svalnar. Där är vi nu så det blir nog bra med lite nya friska tag efter fem-sex år.Plattan som hänger ihop med Hålet har de kört i femton så nu är det dags tycker jag.

Att ha krog är ingen lek.

Igår spelade jag lite musik på Hålet. Men nu får det vara bra på ett tag. Personalen är väldigt trevlig men… ja, som sagt det var det där med att driva en krog på lite längre sikt. Det ska både intresse och talang till det.

Carina sitter med "ryskan" i Amman. Ryskan som egentligen är från Georgien. Hon hade en polare innan men polaren har farit vidare. "Ryskan"(Georgiskan) sköter baren på Century Park.

Vi får nog börja kalla henne Georgiskan.

Jag var där och simmade i bassängen för något år sedan medan Carina var på konferens. Trevligt ställe.

I natt går planet tillbaka till Irak. Tillbaka till generatorel, värmepumpar och det gamla gänget på Compounden i Ainkawa och Erbil International.

På söndag bär det iväg till Dohuk för Carina.

I Amman har de roliga kläder, annorlunda. Lite fräckare mode. Inte alls oävet. Tror att Carina fick tag i några kläder den här gången. Så ifall ni reser till Jordanien, köp lite kläder på något av de stora köpcentren de har där.

Bry er inte om att folk sover i tält utanför. Det finns konstiga människor med konstiga problem överallt. På Manhattan såg jag en snubbe som bodde i en hydda på gatan. Han satt därinne och kollade TV. Strömmen hade han snott direkt från stolpen.

I Irak kom en gubbe till kontoret. Han ville ha pengar. Regeringen grep in och ville ge honom någon slags pension och ett hem. Men han struntade i dem. Han tjänade mer på att gå runt och se fattig ur påstod han. En annan som hade tre hus tvingades ut och tigga av frun. Antar att det saknades ett par tre indianer i kanoten.

Det finns alla typer i världen.

När Carina började på sitt jobb för ett par år sedan så skickade jordanierna gamla ommålade SAS plan till Irak. Riktiga fågelholkar. De såg störtningsbenägna ut om man säger så. Då riskerade de att bli sprängda, nerskjutna, allt möjligt. Nu har det lugnat sig och Royal Jordanian som är en helt OK flygbolag har uppgraderad sina Iraklinjer en smula.

Det är också en typ av utveckling.


Viktiga föremål man kan köpa i den heliga staden Jerusalem.

Vår lilla röda som vi sålde tillbaka till uppfödaren på Gotland fick ett föl för några år sedan. Alvena Pampas. Den springer imorgon i Gävle. Har faktiskt gått riktigt bra.

Annars är det väl pållar som Trade East, Commander Crowe, Järvsöfax, Mastern och Vita Cashen man funderar på. Men det är inte lika roligt. Man måste spela med hjärtat ibland tycker jag.

Så vi får se…

Capacity Building!

Jag visste inte att Israel var en av världens 20 största ekonomier.

Men lik förbannat ser jag deras stockkonservative nye utrikesminister Avigdor Lieberman på New York Times första sida idag. Det är inte bara i Eurovisionsschlagern Israel dyker upp.

Stora tillställningar som G-20 där världens stora ekonomier tenderar alltmer att förvandlas till lobbytillställningar där allt från katolska kyrkans ställning till färgen på smör diskuteras. Nu i en tid som denna borde dessa herrar och damer verkligen diskutera ekonomi och inte Israels senaste rövhalning i fråga om Palestina.

Avigdor Lieberman förklarar frankt att Annapolis överenskommelsen inte direkt är en överenskommelse som han har något som helst till övers för.

I Annapolis i februari 2002 kom Israels Ehud Olmert och Palestinas Mahmoud Abbas en bra bit på väg. Då talade man om tillbakadragande till 1967 års gränser. Återlämning av östra Jerusalem och en två statslösningar mot normaliserade förbindelser med arabstaterna.

Det kanske kan vara dags att påminna om att det var den allmänt föraktade president George W Bush som drev saken så långt som en del av hans administrations Road Map to Peace.

Idag har Israel hunnit med att genomföra två regelrätt krig. Ett mot Libanon och ett mot Gaza.
Passligt nog har Israel skaffat sig en högerkoalition som får Djingis Khan att verka som en mjukis.

Nu ska det anträdas den vanliga israeliska kräftgången.

Grattis, Barack Obama! Det hela liknar en väl regisserad föreställning där Israel skrivit manus och resten får spela sina roller.

Obama kan tjata hur mycket han vill om en tvåstats lösning. En sådan kommer inte att se dagens ljus med den nuvarande israeliska regeringen och även om den skulle falla och det kommer en ny som är mera vänligt inställd till en uppgörelse så lär den fall lagom till det är dags för Obama att byta jobb och då…

Om inte Barack Obama visar beslutsamhet och förklarar för Israel var gränserna ska gå så kommer de att köra runt USA:s nytillträdde president som en turist på sightseeing till dess han inte vet var han har varit och var han skulle från början.

I Mellan östern förstår man politiker som pekar med hela armen och inte jamspellar som vill prata om saker och ting. Om snacka vore en OS gren skulle Mellan österns länder ta all tre valörerna i ett nafs.

Igår lyckades Carina reparera en mindre lyckad Åbyrad i lopp nio från Queen Alia Airport i Amman. Det var snyggt gjort från en utsatt position.

Från jordnötter ryska baren på Century Park till ett hockeytacklingar i växlingen på flygplatsen där köer anses tillhöra de lägre klassernas umgängesform. Man kastar sig fram och till sist befriade sig Carina från vår svenska blygsamhet och gjorde som resten med inslag från en lång och framgångsrik fotbollskarriär.

Jag tror att Barack Obama skulle förstå vad som krävs av honom ifall han inte hade det där Air Force One. Då skulle han och Michelle få växla pengar i den där köerna där det bara är de den hårda armbågen som gäller alla dagar i veckan. Det är som med fransmannen. En litet gräl varannan timme stärker den ömsesidiga respekten och ökar insikten från franskt håll om att man vet vart de egentligen är på väg. Etnocentrism? Självbevarelsedrift i en sorglig värld.

Så sälj Air Force One. Den drar ändå bara en massa soppa.

Oblyga typer träffar man alltid på i den här delen av världen. Nu var den en sudanesisk kvinna som kom fram och pladdrade när Carina till sist lyckats ta sig till ett bord i väntan på Air Force 2 i form av representanter för Royal Jordanians äldre flygflotta. Dessa maskiner går till Irak.

Annars älskar jag Royal Jordanian. Man får ta med sig hörlurarna (gör inte det) och de har massor med filmer och musik och ångvärmda handdukar!

Det är inte så att slöjhönset tog sig tid att hälsa, undersöka om arabiska eller möjligen en sudanesisk dialekt skulle kunna gälla som kommunikationsbas. Nej, kom fram och pladdra, lätta ditt hjärta.

Vad saken gällde?

Om man hör uttrycket Haram och har beställt in ett glas rött vin som de säljer eftersom Queen Alia är en internationell flygplats och det dessutom är tillåtet att dricka vin i Jordanien, så kan man med god chans att gissa rätt, föreslå att kvinnan ville berätta lite om vad hennes religiösa tro uppblandad med lokala riter från den sudanesiska landsbygden föreskriver. För jag antar att hon inte kände till min nidbild av den sudanesiske presidentens festfirande häromveckan då han fick reda på att Haag utfärdat en arresteringsorder på honom för brott mot de mänskliga rättigheterna.

Strunt samma. Carina är inte lättrörd. Det här med respekt och andra innebär inte att man utplånar sig själv. Då är man illa ute. Speciellt i Mellan östern.

På Erbil International har dom efter fem år fått upp vettig information om när olika flygplan kommer och går. Den visar att RJ820 verkligen landade i natt 03.00. Så jag antar att Carina sover ut efter en cloose encounter med den sudanesiska väckelserörelsen. Ligger inte Dharfour där förresten? Jag menar de borde ha annat att göra än att tala om vad folk utomlands ska dricka till maten.

Att flyga och fara

Carina ringde. Det var kallt, regnade och några få plusgrader i Amman. Det har varit körigt för henne de senaste veckorna. Personalproblem. Nu ska hon vidare till Jerusalem och en del möten och konferenser. Det tar bara någon timme med bil från Amman i Jordanien till Jerusalem. Mest tid lägger man vid gränsen mellan Jordanien och Israel. Men man kan bli Very Important Person för hundra dollar och slippa en del besvär.

Hon skulle ringa när hon kom fram till hotellet i Jerusalem.

Jag kollar Jerusalem Post för att se om det är något på gång. Det är det. Hillary Rodham C. är i stan idag och då lär det vara fullt pådrag överallt. Hon har tydligen uttalat sig för en tvåstatslösning, vilket knappast förvånat någon. Jag är fortsatt skeptisk till att någon permanent lösning i Palestina-Israel konflikten kommer att uppnås under överskådlig framtid. Men jag är beredd att bli överraskad.

En av mina bästa kompisars pappa dog igår i Sarajevo. Han blev 81. Under hans liv var det krig i tio år. En åttondel av hans liv var det krig. Först andra världskriget och sedan på 90-talet. Min kompis reste i morse.

Jag tog några på Hålet igår för pappan. Jag vet inte vad hans pappa hette och jag träffade tyvärr inte honom. Det var nära en gång när jag var i Sarajevo. Vi skulle köpa vatten och öl till Irak och vi var på deras stora bryggeri och en mindre vattenfabrik på landet.

Det är vackert i Sarajevo. Min kompis föräldrar bodde mitt inne i stan precis vid den gatan där folk blev skjutna av krypskyttar hela tiden under kriget. Vi var där 2003 i december. Jag minns att vi köpte en massa skinka med oss tillbaka till Irak. Vi fick tipset att sno in skinkan i staniol för att den inte skulle synas på flygplatsröntgen. Jag vet inte om det var folien eller de slappa typerna som skötte apparaten som gjorde att vi fick med oss ett par präktiga julskinkor till Irak.

Sedan glömde vi en del annat i en hotellkyl i Sarajevo men skinkan var det viktigaste.

Det finns en massa oblyga duvor på ett torg där i Gamla Stan.

Då, 2003 hade inte mycket kommit igång efter kriget. En massa halvfärdiga projekt som kört slut på pengar, hög arbetslöshet, avslagen stämning. Påminner om hur det är idag i Irak sex år senare.

Väldigt mycket faktiskt.