När mailboxen tystnat

Sitter och läser Micke Nybrinks senaste skapelse.

Eftersom vi inte spelade Nybrinks tips i förra veckan så rann det in lite spel. Om det är Nybrinks ständiga speltorsk eller något annat som nu mitt i värmeböljan fått det att koka över fullständigt eller inte är svårt att säga. Men mitt i dessa funderingar slår det mig plötsligt att Micke är ett geni.

Eller ja, geni och geni.

Snabbt rasslar jag iväg till bokhyllorna och letar i de bakre regionerna. Jodå, till sist hittar jag förlagan. "Det Stora Avslöjandet"(1974) av journalisten och författaren Jan Guillou. Det är faktiskt fortfarande den enda bok av Guillou som jag haft riktigt stort nöje av att läsa. Den utspelar sig någon gång i början av 70-talet. Lätt maskerade i romanens form får vi följa det strävsamma paret  Erik Ponti(Jan Gullou) och Malmberg(Arne Lemberg) genom en förbluffande värld av journalistiska bedrifter(och avdrifter).

Jag bläddrar febrilt och till sist på sidan 41 i pocketutgåvan hittar jag stycket jag letat efter.

Så här långt i handlingen har Erik Ponti som nyligen kommit in på journalistbanan efter mer eller mindre lyckade juridikstudier. Han har just stött på ”Mäster” Malmberg. Så här beskriver bokens huvudperson(Erik Ponti)  det aktuella händelseförloppet:

”En förtvivlad insändarredaktör hade tagit honom(Malmberg) i flykten mitt i sommarstiltjen och bett honom hitta på någonting, han hade sagt ”visst” och satt sig vid en maskin och skrivit i rasande fart i exakt femtiofem sekunder och därefter överlämnat följande:

”Ibland undrar man om hårt och hederligt arbete lönar sig. Här har jag gått och läst extra på kvällarna i tre år för att bli ingenjör, Ibland har jag varit så trött att jag kräkts på mornarna. Men nu när jag äntligen lyckats vill f. d. kompisar på jobbet inte tilltala mig med min titel, utan envisas med att fortfarande dua mig. Varför kan inte folk ha lite respekt för en som vill höja sig lite över mängden”

Texten var undertecknad med ”Besviken ingenjör”

”Det kom 836 brev till insändarsidan. Mitt i sommarhettan väckte stormen sådant uppseende att man placerade delar av insändarna på förstasidan. Upplagan ökade.”

Så långt Guillou.

Så här är det naturligtvis. Micke har legat i hängmattan och funderat på hur han ska balansera saker och ting. Är man en usel spelare kan man alltid balansera det med att vara en lysande krönikör. Vad bestämmer om man betraktas som lysande tänker Micke. Jo, om man hörs och uppmärksammas.

Vilka uppmärksammas? Är ni med? Ett bestämt namn, Guillou dyker upp i Mickes huvud. Micke är med alla mått mätt för ung för att ha något direkt förhållande till Arne Lemberg och 60-talets journalistiska grepp som vart förlaga till Guillous bok. Men efter ett dammigt besök på ett närliggande antikvariat finner han sin bibel.

Sen är resten ”easy peasy”.

Rubriken är smått genialisk ”Åke och Kari vill bara ha och ha!”

Sedan skriver inte Micke:

”Det var en gång två små pojkar som ville bli journalister. Båda tyckte mycket om att skriva. De skrev och skrev och fröken tyckte att de var riktigt bra. Inte så bra som Pelle men fröken sa att ifall de bara jobbade på skulle de säkert också få någon slags välförtjänt uppmärksamhet eftersom de var så ihärdiga. Micke och hans kompis Olle satt och tittade på avslutning efter avslutning när Pelle fick applåder och pris för sina essäer och noveller.

Olle och Micke lovade varandra högtidligt att en dag skulle världen minsann få se på deras storhet.

Micke och Olle bestämde sig för att lyckas. Kosta vad det kosta ville. De insåg att Pelles alster attraherade publiken mer än deras egna texter. De diskuterade saken ingående och ägnade en hel semester åt att läsa Pelles första diktsamling som redan kommit ut trots att Pelle inte fyllt tjugo.

De läste och begrundade.

Micke ringde upp Pelle och frågade honom vad han menade på ett par ställen där de hade kört fast och inte förstod vad han menade. Pelle sa att det fick de väl själva lista ut och något om att alla har olika sätt att förhålla sig till verkligheten.

Nu brann det ordentligt i huvudet på Olle och Micke. Inte nog med att Pelle fått en massa uppmärksamhet som han om sanningen skulle fram inte var ett dugg förtjänst av utan nu skulle han verka svåråtkomlig och fin i kanten.

Men både Micke och Olle hade ett trumfkort kvar i rockärmen. De hade några gamla bilder från en skolresa där alla killarna badat nakna efter att ha druckit några starköl som Micke skaffat av en äldre kompis. På en av bilderna har Pelle stoppat in snoppen mellan benen så att det ser ut som om han är en tjej.

Perfekt säger Olle när Micke visar bilderna.

Olle jobbar med copytexter på en reklamyrå och Micke på Morgonståndet och nu säljer Micke bilden till Aftonhoran för en rejäl slant. Han förser dem också med ett telefonnummer till Olle som snyftande bekräftar för reportern på Aftonhoran att de varit skolkamrater och att Pelle egentligen är en flicka som fötts med fel kön och att detta egentligen är orsaken till Pelles framgångar. -Alla tyckte synd om Pelle i skolan, säger Olle med allvarlig och bekymrad min på Kultursidans mittuppslag och tillägger – En sorglig historia det här. Det kunde blivit en stor författare av Pelle.

En vecka senare sätter både Olle och Micke kaffet i halsen när Pelle kommer ut med sin nya diktsamling som redan innan den kommit ut beställts i astronomiska upplagor. På omslaget står Pelle naken och gör propellern med en snorre som påminner både Olle och Pelle om varför många var lite avundsjuka på högstadiet.”

Mickes sista rader i krönikan påminner starkt om vad som hände lite senare på hösten i Guillous bok ”Det Stora Avslöjandet”.

Så här skriver Micke i dagens Aftonbladet: ”Hur kan man bara vilja ha ha ha och aldrig ge något tillbaka. Sådant brukar straffa sig – förr eller senare.”

Jo, enligt Guillous sagofigur Erik Ponti så var ingenjörsinsändaren en riktigt lönsam och välbehövlig fläkt i sommarstiltjen.

Men senare på hösten frågade samme redaktör på skämt Malmberg om han inte kunde skriva något nytt för insändarsidan. En minut och tio sekunder senare hade Malmberg smattrat ner följande:

”Egentligen kan jag inte alls förstå varför signaturen ”Fram för renare trottoarer” är så irriterad på hundar. Jag tycker det är alldeles utmärkt med hundar. Varje gång jag är på dåligt humör går jag ut och sparkar en hund. Kanske någon är lite grym när jag säger att jag tycker det är skönt när foten träffar en mjuk hundkropp. Men jag blir fullkomligt lugn efteråt – och det är ju mycket bättre än att man ger sig på fru och barn. Jag är säker på att världen skulle bli mycket bättre om folk använde den här metoden. Vi skulle bli vänligare mot varandra och leva i ett lyckligare samhälle. Ja, man kan undra om inte världen skulle slippa många krig och världens statsmän sparkade en hund då och då."

Undertecknat: ”Låt hundarna vara kvar”.

Så långt den fiktiva världen.

Tänk bara på en sak. När ni nu skyndar iväg till kiosken eller surfar ut på nätet för att läsa vad Micke Nybrink skrivit i sommarstiltjen 2011 efter känd förlaga så är det bara Aftonbladet och Micke som skrattar hela vägen till banken.

Sensmoral. Kan man inte bli känd för det ena så får det bli det andra.

Kärnan då? Ja, det är väl att man kan anklaga en sosse för att vara kapitalist men aldrig en kapitalist för att vara en kapitalist på samma sätt som man aldrig kan anklaga en slasktratt för att vara en dålig journalist.

Misssommmar i Paradiset!

Det är midsommar. Journalistkåren har flyttat fokus från Stockholms innerstad till några soldränkta sandstränder i Polynesien. Blir det någon nubbe till sillen på atollen? Det är många frågor som ska besvaras.

Samtidigt pågår efterspelet. Det är alltid efterspel men det här känns inte bara patetiskt.

Eva Hamilton ska skriva ett skarpt formulerat brev till AP, AFP och Reuters.

Hon ska tala om för bonnläpparna hur det går till i verkligheten.

Saken gäller förstås det nyligen genomförda bröllopet där Hamilton var inblandad på två sätt.
Enda orsaken att lägga ner alla dessa miljoner och resurser på kronprinsessan Victorias bröllop var att bröllopet var bra för Sverigebilden och mera bestämt Sveriges ekonomi. En glatt vinkande prinsessa meden glatt vinkade make i en förgylld landå skulle sälja svenska kullager och kartong.

Nu blev det inte så. När världens tre största nyhetsbyråer bojkottar tillställningen på grund av att Eva Hamilton et consortes har klantat till förhandlingar så till den milda grad att ovanstående vägrat skicka bilder och texter.

Löste hon frågan? Nej, hon gick på bröllopsmiddag och var sedan stöddig.

SVT hade rättigheterna. Eller hur. Jag säger inte att public service ska skänka bort sina bilder i största allmänhet men vad är värdet på en vinkande prinsessa och en tio timmar lång direktsändning dagen efter i New York,Dehli, Moskva, Tokyo, Johannesburg. Nära noll eller hur?

Men gud vet att skänka huvud åt sina ämbeten!

Igår satt en annan av mina favoriter och åmade sig i morgonsoffan. Jan Oskar Sverre Lucien Henri Guillou.

Lisbeth Åkerman intervjuade. Det kändes befriande med någon som inte låter sig sugas in i den Guillouska malströmmen.

Jodå, Guillou har nu tänkt ut en modus operandi för sin skuggiga tid som betald informatör åt KGB.

Han hade också med sig ett kapitel av pocketupplagan till sin självbiografi där han tidigare glömt av att redogöra för fem års regelbundna kontakter med olika KBG agenter.

Jodå, det här var ett knäck som alla andra och det här kommer folk att glömma för det är väl ingen som minns att Jan Guillou utnämndes till Palmemördare på ett löp.

Charmerande och sen kryddade agent G med lite skrivkramp som tydligen inte var värre än att han ska skriva en roman och 1900-talet.

Men inga detaljer om innehållet. Men skrivkrampen verkar vara över för den här gången. Grattis!

Jo, det glömde jag. Guillou är mest besviken på sina kolleger. Kåren!

Han, Jan verkar också vara överraskad över att Lemberg kilade iväg till Säpo och att det fanns/finns rapportörer på svenska tidningsredaktioner och media. Har han glömt att kamrat Ebbe C:s lilla extrajobb på Sydsvenskan.

Dessutom kontaktades ju JG:s arbetsgivare bl a Antonsson i frågan.

Nej, nu handlade det om en läckande polis.

Guillou har haft alla möjligheter i världen att förklara sina relationer med KGB.

Det har han inte gjort. Han har som bäst sysslat med damage control och nu har han av allt att döma filat till en förklaring som tillfredsställer en självbild han är beredd att leva med. Ett slag modern dolkstötslegend likt den som Hitler ingöt i det tyska folket efter första världskriget. Det var hemmafronten i form av Weimar som svek det tyska folket.

Fine!

När vi läser JG:s nya minnen i pocket utgåvan av ”Ordet Makt och Vanmakt” så kan jag ta gift på att vi inte får veta något av intresse när det gäller innehåller och detaljerna runt Guillous kontakter.

Det var bara ett knäck bland andra. Har JG överhuvudtaget jobbat på något ”knäck” i hela sitt liv som varat fem år? Inte vad jag vet. Sen eldade han upp allt, berättade det för Elmér som bara skrattade. Case closed.

Jag har inte resurserna men ifall jag hade det så är jag övertygad om att vi inte ens vet tiondelen av hur det här ser ut. Bevis? Nej, men känsla.

Varför namngav han handledare agent/spion som inte finns.

Som en utgångspunkt.

Midsommar.

Huset är fullt av väskor. Carina kom hem i natt. Tio väskor. Då har hon ändå hållit på och kastat och gett bort i flera veckor. Vinstället ser betydligt roligare ut nu än innan. Ett par ordentliga libaneser skänker hopp inför framtiden och tio askar egenhändigt torkad tryffel borgar för en höst med goda såser där BMI står för; Bästa Mat Ingredienser!

Spiken är såååååååååååååååååååå nöjd. Hela flocken hemma. Grisöron i lager och dessutom gillar han inlagd sill. Den gamle skurken!

Carina satsade på Nya Zeeland i poolen på ”compounden” i Ainkawa.

Klockan 16.00 smäller det.

Solen skiner, bira och vin på kylning.

Sedan bär det av till landet.
Sju sorters blommor och ett par immiga. Gröna ängar, betande hästar, lite avkoppling. Livet är inte hälften så pissigt som man kan övertyga sig själv om från och till.

Trevlig midsommar!

Symaskinsagenten!

Igår friades Expressen av Pressens Opionsnämnd för att det kallat Jan Guillou för agent i samband med avslöjandena om att Jan Guillou mot betalning försett Sovjetunionen med uppgifter.

Så här löd den exakta rubriken som saken gällde:

”Expressen avslöjar: Jan Guillou hemlig Sovjetagent. Tog emot pengar av KGB”

Detta skulle då ställas mot vad som framkom i texten i artiklarna.

Det skedde under fem års tid mellan 1967 och 1972.

Guillou anmälde Expressen till Pressens Opinionsnämnd som alltså friade Expressen igår.

Guillou påstår sig vara i chock.

Aftonbladets förre chefredaktör och nuvarande PO, Yrsa Stenius tog parti för Guillou på ett mycket tveksamt sätt.

Även om JG är en mångårig medarbetare till Aftonbladet så luktar det vänskapskorruption mer än journalistiska principer.

Samma sak när Aftonbladets nuvarande chefredaktör Jan Helin idag skriver en lång och bitvis obegriplig artikel i ämnet där han eldar mot Expressen.

Det stinker när Helin manövrerar.

Han försöker förgäves få det till att agent är samma sak som spion och att Expressen inte hade någon täckning för att skriva att JG var rysk spion när man skrev att han var agent.

Av samma Aftonblad får vi också veta att Guillou fått skrivkramp. Det är möjligt att Guillou bara är ett offer i det stora spel han ägnat en större del av sitt yrkesliv åt att försöka beskriva.

Så kan det vara.

Men Guillou vet vad som gäller. Han har hela sitt vuxna liv vetat att han tog betalt av ryssarna för olika sammanställningar. Det var ingen liten skitsak.

Guillou skulle skriva in KGB historien i pocketupplagan av sin självbiografi som hade olägenheten att komma ut före Expressens avslöjande. Där saknades denna mycket väsentliga historia som pågick under fem års tid.

Expressen var faktiskt hyggliga mot Guillou. De lät honom läsa materialet som hans bästis Arne Lemberg dundrat upp till Säpo med. Kommentera. De hade inte gjort något fel ifall de bara ställt frågor. Låtit honom snärja fast sig. Vem som tog det redaktionella beslutet at visa Guillou grunddokumenten vet jag inte. Det hade de inte alls behövt.

Agent.

Det är oväsentligt om Guillou såg sig själv som agent eller inte. Han kom med information till ryssarna som de betalade för. Hade de inte ansett att Guillou var värd att betala så hade de inte gjort det.

Guillou har själv beskrivit att han vid denna tid hade en bekymmersam ekonomisk situation. Så antingen ljuger han om detta eller också är det sant och då var tusenlapparna från KGB välkomna bidrag till kassan.

Det är min absoluta övertygelse att vi inte fått reda på sanningen. Guillous skrivkramp består säkert till stor del av det faktum att det han skriver den här gången måste vara vattentätt. Det går inte att det efter pocketupplagan dyker upp någon gammal KGB agent som visar upp några av Guillous alster, låt säga en noggrann och detaljerad analys av socialdemokratins inre motsättningar med personliga politiska preferenser höger och vänsterut.

Då är Guillou helrökt om han nu är halvrökt.

Hade Expressen inte visat vad de hade i handen så hade kanske Guillou berättat lite mer. Nu fick han av allt att döma reda på grunden för anklagelserna och gav rikligt med utrymme att bemöta dem.

Det gör mig bekymrad.

Var det så att det fanns ett mera övertänkt syfte med detta. Att ge Guillou en bild av vad man visste så att han inte i ren desperation började pladdra om annat.

Jag har tidigare sagt att jag inte tro ett dugg på att Guillou skulle fått kvista runt med KGB under fem års tid utan att någon från vår egen säkerhetstjänst tog kontakt med honom och konfronterade honom med hans extraknäck. Man ska minnas att Lemberg gick till Säpo redan 1967.

Vi vet fortfarande väldigt lite om vad Guillou egentligen levererade. FSB som KGB heter nuförtiden lär inte läcka något.

Guillous minne har alltså inte blivit bättre som han själv hoppades skulle bli fallet i pocketutgåvan. Istället har han fått skrivkramp.

Helin, Stenius och resten av klacken då. De vill ha likhet inför lagen. För Guillou.

Plötsligt är de väldigt noga med att löp, rubrik, ingress och brödtext stämmer överens.

En stilla undran. Om en riksdagsledamot gjort samma sak som Guillou, eller en företagsledare. Vad skulle rubriken då blivit? I Aftonbladet alltså!

Guillou jobbade mot betalning och skrev på kvitto. Han kvitterade ut sprit och kaviar från ambassaden. Han kommer inte så noga ihåg vad han skrev men det pågick under fem års tid.

Nej, någon agent var han inte enligt kamraterna på Aftonbladet. Så vad var han? Det minsta man kan begära är att skrivkrampen släpper och han börjar fundera över vad han fick betalt för.

KGB mannen Gergel kommer han ihåg. Men vad hette den andre, Gergels efterträdare vars namn liknar en av Guillous litterära figurer och som inte finns i några rullor.

Vem var det? Lever han och varför har ingen lyckats ställa frågan till Guillou varför det namnet är falskt.

Namnet har ju Guillou själv uppgett.

Så Jan! Börja med att berätta lite om den ungdomlige Boris Tjivarsevsketj. Hur såg han ut? Vad hette han egentligen? Har du aldrig funderat på det.

Enlighten us, comrade Jan!

För de som nu likt Helin deltar i det ivriga försvarsarbetet ter det sig naturligt som svensk medborgare att ta betalt för att lämna information till Kina, USA, Nordkorea, Myanmar, ja vem som betalar. Bara man inte kommer ihåg vad det var och vet att syftet var gott.

Agent är man inte.

Jo, en sak till. Jan Guillou var maoist. I varje fall var han medlem i den maoistiska rörelsen. Maoister ansåg att Sovjetunionen var ett socialimperialistiskt land som kämpade med USA om att lägga under sig andra länder. Socialistiskt i ord och imperialistiskt i handling.

Försökte han omvända den här Boris Tjivarsevsketj om han nu finns i sinnevärlden?
Med tanke på hans totalt okritiska bok om Irak i slutet av 70-talet så ser det snarare ut som om det blev tvärtom.

Bara så ni vet så utförde Jan tjänster mot betalning åt KGB samtidigt som ryska stridsvagnar krossade tjeckernas demokratisträvanden 1968. Ja, Guillou var till och med där och fotograferade ryska missildepåer. Dock inte för ryssarna som ju rimligtvis redan hade bilder på sina installationer.

Frågor, frågor, frågor. Hoppas skrivkrampen släpper! Vi är nog rätt många som samlat in pengar både till parti och solidaritetsarbete som undrar vem som fick vilka informationer av dig.

Tre frallor till kaffet!

I morse på första hundrundan var det svinkallt men nu när solen legat på ett par timmar så ser det faktiskt ut att bli en riktigt fin dag i Stockholm.

Tre frågor fångar min uppmärksamhet.

Först en nyhet i brittiska The Guardian.

Ett tidigare topphemligt dokument sägs avslöja att Israel erbjöd Sydafrika 1975 att köpa missiler som bestyckats med kärnvapen.

Ett problem är att Israel inte erkänner att man har kärnvapen… alls.

USA:s före detta president Jimmy Carter sa för några år sedan att Israel har 150 kärnvapen.

Den här veckan diskuteras nedrustning i New York. Jag har i många år bestämt hävdat att hela resonemanget kring kärnvapen i ME måste innefatta Israel.

I den värld där jag föddes tio år efter andra världskrigets slut kan jag eventuellt köpa att Israel skaffar sig lite trygghet. Hade man nyligen upplevt att 2,9 miljoner av den svenska befolkningen mördats i läger så är det rimligt att man i en ny stat försvarar sin befolkning. T o m Sverige hade planer på att tillverka en atombomb på femtiotalet.

En svensk blågul atombomb.

Nu blev det inget av med den saken.

Dessutom har det gått sextiofem år sedan andra världskriget tog slut.

Den gyllene frågan är alltså ifall Israel ska ingå i en kärnvapenfri zon i ME. Det tycker jag är rimligt. Faktum är att Israel upprepade gånger visat prov på att landet inte accepterar andra staters rättigheter. Istället kan man uppfatta det som om Israel är ett sällsynt klåfingrigt land.

MEN dagens artikel må vara smaskig men det krävs ännu några pusselbitar innan man med 100 procents säkerhet kan uttala sig i frågan.

Alla pilar pekar dock i en riktning.

Israel har alltid framställs sig själva som en ansvarsfull hanterare av kärnteknik.
Det är svårt att finna något ansvar i att socialdemokraten Shimon Peres skrev under avtalet med Sydafrika 1975 mitt under apartheidregimen värsta tid.

Men köpte Sydafrika några kärnvapen. Den frågan svarar inte The Guardian på. Bevisen i form av avtalet som tagits fram av den amerikanske forskaren och författaren Sasha Polakow-Suransky säger inget om kärnvapenstridsspetsar. Det säger att Israel kan leverera med tre olika laddningar och sedan använder man kryptiska formuleringar.

Uppgifterna finns i Polakow-Suranskys bok; The Unspoken Alliance: Israel's secret alliance with apartheid South Africa, som kommer ut denna vecka.

Min fråga är hur dessa uppgifter hänger samman med det faktum att Israel faktiskt hjälpte Sydafrika att ta fram sex atombomber. Hur hängde detta samman med Jericho-dealen om det nu kom till stånd en sådan.

När Bothas apartheidregim föll i slutet av 80-talet och Nelson Mandela släpptes fri så blev plötsligt hela världen jättenervös. Att ett gäng rasister förfogade över kärnvapen var inga problem. Frågan löstes genom att Sydafrika erbjöd sig att nedrusta sitt kärnvapenprogram.

Men uppgifterna stämmer väl med vad information en sydafrikansk spion kommendör Dieter Gerhardt som greps 1983 då han spionerade för Sovjetunionen.

Han hävdade att Israel erbjudit åtta Jerichomissiler med ”speciella stridsspetsar” som han uppgav skulle vara kärnvapenladdningar.

I vilket fall är saken djupt pinsam för Israel och det är väl en kvalificerad gissning att det inte är en händelse att det hela läcker just nu genom den aktuella boken.

Dagens andra klo är vår egen minister Jan Björklunds sanslösa uttalande i en morgonsoffa att ungdomar ska ha halva lönen.

Björklund borde stannat i militären så hade vi varit av med honom vid det här laget.

Han resonemang bygger på två helt olika resonemang som han fräckt nog bakar ihop.

Lärlingssystemet har funnit under större delen av 1900-talet för vissa yrken. Inom journalistiken, murarskrået, sotarskrået m fl.

De flesta rena yrkesutbildningar har eller har haft ett lärlingssystem.

Det har fungerat bra. Man läser på yrkesskola/grymnasieskola och sedan jobbar man något eller några år och får sedan full lön. Inga konstigheter. Man gör inte samma jobb. Har inte samma yrkesskicklighet.

Jag minns att Carina, min fru berättade om när hon rensade rovor ute på mälaröarna i början av 70-talet. Hon hade ungdomslön. En dag kom bonden fram och sa att hon jobbade som en vuxen och skulle ha vuxenlön.

När jag arbetade i Helsingborgs hamn med att stuva kaffe och frukt var jag 14 år.

Visst man skulle vara äldre men det var aldrig något snack om att man skulle ha ungdomslöner. Jag tjänade lika mycket som de andra gubbarna och förväntades arbeta lika hårt.

Idag använder krämare som Björklund ålder som ett argument för att man ska ha lägre lön generellt. Istället för att ta tag i alla som utnyttjar ungdomar och andra för skitpengar i butiker, restauranger och andra svartbranscher så brakar Björklund på i nykonservativ anda:

– De under 23 ska ha en rejält lägre lön, minst hälften av vad de vuxna tjänar, sa Björklund.

Problemet är inte att unga jobbar sämre utan att Björklund och hans politikerkolleger inte lyckats skaffa jobb åt ungdomar. Så de som skulle tjäna hälften är politiker som inte klarar av sitt jobb snarare än ungdomarna.

Till sist så har Jan Guillou kommit med nya vetenskapliga rön när det gäller Vilks.

Innan var Vilks en värdelös konstnär. Nu gäller kritiken att Vilks inriktar sig på lättantändliga icke representativa invandrargrupper.

Samtidigt passar JG på i sin senaste krönika i AB att slå ett slag för sig egen yttrandefrihet.

Den har ingen förnekat och nog allra minst Vilks.

Enligt JG är de flesta muslimer inte sådana som tar illa vid sig av Vilks piruetter. Men vissa gör det.

OK, det har jag sagt hela tiden.

Vilks är en estradör. Stämmer.

Så mycket mer får vi inte veta.

To Be Continued…