Mia och Mia

Är det molnet som skymmer eller solstrålana som framhäver molnet, eller?

I dagens Aftonbladet framträder Mia.

Det är en lång historia som börjar med en bild på verklighetens Mia stående med en ökenkaktus i bakgrunden. Det är något med bilden som får mig på bakbenen direkt.

Hon står som femårig liten skolflicka som väntar på en bit godis alternativt vill visa att hon är snäll. Ena benet framför det andra lät inåtpekande tår. Händerna är sammanhållna på så sätt att den vänstra handens långfinger håller hon med den andra handens tumme och pekfinger. Hon är klädd i svart från topp till tå.

Den kan vara Aftonbladets fotograf Magnus Wennman som funnit på denna skapelse, eller rättare sagt han har tagit bilden och därför möjligen arrangerat den. Centralperspektivet i bilden är konstruerat så att tittarens blir först uppfattar det jag beskrivit ovan och sedan fastnar blicken på ringen.

En medelålders lite mullig skolflicka som är snäll och trogen.

Anders har nuförtiden ersatts med Lance som är mormon, så det och kärleken får ursäkta honom. I mormonfamiljer är kvinnan underordnad mannens ledning, vilket har ställt och ställer till problem i många mormonfamiljer. Barn agas och ledarskapets tolkning kan inte sällan slå över i misshandel, vilket är noga dokumenterat i fr a amerikansk sociologisk forskning. Officiellt tar mormonkyrkan avstånd från misshandel men mannens överordnade roll är stadfäst.

Mia berättar om sitt liv. Eller rättare sagt. Hon berättar det hon vill berätta. Hon säger att hon inte vet varför äldste sonen inte finns på bild i hennes mans hus i Tucson Arizona. Ungefär som om det skulle varit en händelse, ungefär som om han dammat ner porträttet och plötsligt upptäcker att det inte kommit upp igen.

Det är naturligtvis en tråkigt historia hon berättar och jag är övertygad om att hon blivit påsmälld av sin förre fästman Osama.

Jag kan till och med köpa att hon har känt sig förföljd. Hon visar några intyg. Vad som följer mig genom hela historien är inte det. Det är vad hon ibland säger, små detaljer och någon gång en viktig sak.

Jag tror inte på henne. Inte för fem öre.

Tror jag på Antonsson som skrev motboken "Sanningen om "Gömda"? Jag vet inte. Jag har i grund och botten svårt att överhuvudtaget tro på vad folk säger nuförtiden. De flesta verkar ha en liten sidoagenda. Alla har sina skäl. Men jag tror mer på Antonsso som avslöjar grundläggande lögner i "en sann historia", än på Liza Marklund och verklighetens Mia tillsammans. Men karaktärsmässig verkar Liza och Mia passa finfint ihop. Två streetsmarta brudar som vet hur man fyller i blanketter och hur en slipsten ska dras.

Jag tänker inte gå igenom hela skiten en gång till. Marklund är den som bär huvudansvaret och nu ska Mia hjälpa Liza från att forslas genom Sveriges debattsidor hängandes på en pinne. Nej, Mia har inte läst Antonssons bok. Något senare dänger hon den i soffan och säger att där finns lögnen.

Nåja, Mia har inga böcker i bokhyllan förutom de som handlar om henne själv. ”Lance tyckte det var viktigt med familjen", säger Mia apropå att hon tagit upp kontakten med Michael, sonen som hon glömde bort att berätta om i "Gömda".

Så, vad tycker Mia efter all denna kvinnokamp?

Det svajar ordentligt i Mias historia.

Nä, nä det är Lance som byggt huset och alla har ovala pooler här eftersom det är fyrtiofem grader på sommaren.

Jodå, hon var rädd. Hon är fortfarande rädd. Ibland blir hon rädd när hon ser Osamas dotter som är mycket lik honom(Jesus) och tydligen har haft missbruksproblem men är drogfri sedan sju månader.

Hon kan titta på dottern och tänka han är här.

Mia är pensionär sedan 1989, då hon alltså var 27 år gammal. Jag vet att man ibland förtidspensionerar människor. Hopplösa knarkare som varit ut och in på alla behandlingshem, söndervårdade som man gett upp hoppet om och som man framför allt tröttnat på. Då blir det förtidspension.

Hon får fortfarande pension. Hur mycket vet hon inte, femtusen någonting per månad? Så hur mycket har hon tjänat på böckerna? Hon vet inte och sedan följer någon slag filosofisk utredning om vad rikedom är. Hon har en bil. Det får man hoppas för annars lär hon inte ta sig en meter där hon bor. Hon äger några hus. Såja, men mer blir det inte.

Det är inte hennes berättelse. Det är luckorna och även om reporter Kristina Edblom med fotograf Magnus Wennman i släp säkert fått ordentliga körorder från redaktionen att prestera en riktig kioskvältare så vill det sig inte riktigt. Det är för stora frågetecken för att man ska kunna frälsa henne och Marklund trots att viljan finns där. Absolut, de jobbar och jobbar men hennes försvar lyfter inte.

För precis när allt är på väg att gå Mias väg så säger hon något som får en att fundera. Det är svårt att sätta fingret på det men jag tror inte att det är enbart Wennmans snille som skapat frontbilden. Han gillade den. Absolut. Men Mia ställde sig och poserade som offerlammet. Hon visste hur man gjorde.

På insidan till omslaget av ”Gömda” skriver Liza ”Den handlar om en av de vanligaste och smartaste tjejer jag träffat.” Lite längre ner: ”Mia berättade, jag skrev”.

Ja, jag tror att Mia är smart. Annars skull hon inte sitta där hon är idag. Om hon bara var en dum brud som raggade på förläggningar så skulle hon aldrig tagit sig dit hon är idag. Hon vet vad hon vill och har inga problem med att driva saker dit hon vill.

Nu passar det hennes och Lizas syften att framställa det som om hon skrivit en massa och sedan gjorde de boken tillsammans. Nu är det samling kring pumparna. ”Mia berättade, jag skrev” lät ju väldigt bra, men nu när nästan fyrahundra sidors dialog ska upp till bevis så har Mia förtjänstfulla anteckningar, sådant som hon skrivit om var som hänt.

Nu passar den versionen bättre.

På ett ställe i Aftonbladets artikel ställer reportern Kristina Edblom frågan:

-Berättade du för Liza Marklund att Luis(Den som i boken kallas Anders och är från Norrland och i själva verket var flykting från Chile, min anm. ) suttit i fängelse för att ha kört på Saras pappa(Osama, min anm.)?

– Liza säger att hon inte visste om det och jag litar på Liza till hundra procent.

Jodå, Mia och Liza pratar med varandra regelbundet, ett par gånger i veckan. De skrattar och gråter tillsammans enligt Mia.

Men Kristina Edblom kan inte riktigt släppa det här med att Luis suttit fängelse för att det var HAN som körde på Osama med bil och dömdes till fängelse för det. I boken är det tvärtom och där försöker Osama köra över Mia plus två små barn, Osamas och Anders-Luis barn.

-Men varför berättade du inte det? Många läsare uppfattar det som en viktig omständighet?

– Det är inte viktigt. Jag har aldrig sett det nämnas i något papper. Självklart vet jag att Luis har suttit i fängelse men det har aldrig varit viktigt i den här historien. Händelsen bara stärker min berättelse, hur vi levde. Vilka vi var då?

Så vilken betydelse har papper. Mia har några papper son är viktiga. Som bevisar saker. Som hon vet om och har. Men tänkte hon inte på att det finns papper i domstolar som talar om att Luis var dömd til fängelse. Men som hon säger; det var inte viktigt. Om Luis varit massmördare hade det inte heller varit viktigt? I den värld som Mia och Liza ville skapa fanns det helt enkelt inte plats för Luis mordförsök annat än som ett mordförsök från Osamas sida.

Senare i intervjun återkommer hon till vikten av sanningen när frågan om boken var sann kommer upp. För Mia har sanningen ingen betydelse. Det är då jag plötsligt förstår hur hon och uppenbarligen Liza Marklund resonerat alternativt fungerat.

Hon talar om papper. Finns det papper på att hon misshandlats. Det finns ett sådant. Hon har fått asyl. Det finns ett sådant papper. Hur resten målar ut struntar Mia och hennes medförfattare Liza Marklund i. Det var ett politiskt projekt. Att det stod att det var sant förstärkte projektets genomslagskraft. Att de sedan ljög så det osade och skapade högläsningslitteratur för rasister och rimligtvis en ökad rasism i Sverige sket Mia & Liza i och skiter fortfarande i. De hade en helt annan agenda.

Så här säger Mia idag i Aftonbladet:

– Vad är skillnaden? Om man säger ”baserad på en sann historia” får man ljuga hur mycket som helst då eller? Det går inte att skriva en roman utan att förändra detaljerna. Jag hade inte röda naglar, de var gröna. Rummet var inte ovalt, det var runt. Vad gör det för skillnad när de stora stenarna är där? Det finns ju bevis. Jag har blivit misshandlad, jag har blivit hotad, jag har fått asyl, skälen finns här. Vad mer kan man behöva?

Efter att ha läst igenom intervjun är jag övertygad. Dom här två har skrönat ihop en riktig rövarhistoria för att få ut sitt politiska budskap. Att män slår kvinnor. För Mias del innebar det dessutom en möjlighet att tjäna lite pengar på boken. Liza insåg att Mia historia kunde bli stark om den presenterades på rätt sätt. Bonnier Alba köpte hela paketet. Vem skulle börja peta i ifall en misshandlad kvinna ljög i väsentliga delar av sin historia. Liza hade ju redan skrivit spaltkilometer i ämnet på en annan Bonnierägd produkt som dessutom var i kris efter Månssons utkastartid.

Nu blev kasta ut dom lite rätt i efterhand. Här fick vi en djävulsk muslim som jagade ett svenskt par till andra sidan jorden. Lite credd för Expressen genom Liza och ”Gömda”.

Det Mia avslöjar i intervjun är att hon skiter högaktningsfullt i vad som är sant eller inte så länge det tjänar sitt syfte.

När hon sedan talar om färgen på naglar så vet alla som har följt denna historien att det handlade knappast om nagellack.

När jag läser intervjun så tänker jag; Är det här Mia? Bor hon här, är det här hennes man eller en granne. Vem Mia är fick vi inte reda på. Vi fick oss serverad en bild som Mia och Aftonbladet ville att vi skulle ta del av ungefär som jag nu skrivit några rader som jag vill.

Jag litar inte på Mia och jag litar inte på Liza Marklund. Problemet är inte Mia. Hon kan leva sitt liv som hon vill. Jag önskar henne lycka till med mormonen och hoppas att varken hon eller barnen som nu är vuxna får stryk. Mormoners inställning till våld i hemmet är ju känd så varför frågade inte Aftonbladet lite om den saken när de ändå fick träffa den nye mannen. Men det passade sig kanske inte. Mia verkar f ö vara handelsresande i religioner så det är bara att hoppas det går bra den här gången.

Men Liza Marklund skriver en krönika varje vecka. Ibland har jag läst den. Ibland skriver hon bra saker eller rättare sagt, hon skriver så det låter övertygande och bra. Det är väl ungefär vad man kan förvänta sig av en krönika. Men efter det här är det svårt att ta hennes journalistik på allvar för man undrar hela tiden hur hon övertygat, vilka ljug hon paketerat till man inte längre upptäcker dem ungefär som Subprime lånen.

Så jag tror att jag hoppar över Liza Marklund helt i fortsättningen - helt!