Bira på berget

Irakisk Optikerreklam - lätt stiliserad


Det är visserligen dagen efter dagen före men jag vill inte undanhålla läsarna av denna sida en liten detalj. Det finns ett berg som heter Skinnarviksberget på Söder i Stockholm.

Så här står det i Wikipedia om mitt och Spiggelins morgonpromisstråk:

Skinnarviksberget är ett bergsparti på Södermalm i Stockholm och en del av Skinnarviksparken. Med sina 53 meter ö.h. är berget den högsta naturliga punkten innanför tullarna och där finns även en radiomast.

Namnet kommer från skinnare eller garvare som bedrev sitt hantverk här på 1600-talet. Att det har bott skinnare här framgår av en bouppteckning från 1658, som talar om att Jöran Marckusson-Skinnare var skinnare och godsägare vid Skinnarewicks-gatun (nuvarande Ludvigsbergsgatan). Skinnarnas yrkesutövning var illaluktande och krävde mycket vatten, de höll därför till vid Riddarfjärdens strand. Delen nedanför nuvarande Münchenbryggeriet hette just Skinnarviken och nämns redan 1646, “nerdher weedh Siöstrandhen Östan om Skjinnare wijken”. Namnet "Skinnarviksberget" är belagt sedan 1636, men namnformen “Skinnarviksbergen” förekommer också.

Berget är mycket populärt bland Stockholmare som plats att festa på. På sommaren är denna plats idealisk för en picknick tack vare den fantastiska utsikten över bland annat Riddarfjärden, Norr Mälarstrand, Gamla stan, Stockholms stadshus och åtta kyrkor, däribland Högalidskyrkan.

Där ser man.

Högst uppe på Skinnarviksberget finns en mycket riktigt en radiomast som Eric Fichtelius förde ett herrans liv om. Men det finns också en papperskorg. I morse när Hr Snifflund och jag var på väg att runda den lätt knoppande syrénbersån på konstnär Qvarsebos tomt så såg jag en präktig kasse tomma ölburkar.

Jag är inte emot öl. Tvärtom. Men där går gränsen. Man inbillar sig att några människor suttit i tio eller möjligen femton graders kyla och tömt uppskattningsvis tjugo burkar öl.

Starkt jobbat. Man måste vara hängiven vid den här tiden på året om man sitter på Skinnarviksberget och dricker en hel kasse bira. Hängiven eller galen.

Qvarsebo, alltså Tomas har gjort den där papperssvalan i stål som finns på Långholmen som ett minne av JAS 39 Gripen som backade ner i skogen under en uppvisning. Jag var faktiskt där och såg när vår stolthet låg där och pyrde lite medan piloten paddlade iland. Det var en dramatisk eftermiddag.

Qvarsebo var också ordförande i något som heter Konstnärsföreningen. Dom håller till ovanpå KB inne i Stockholm mittemot Riche ungefär eller så. Det var mycket som var roligt med den föreningen men ett av mina minnen var att föreningen bjöd på öl och snaps när en inbjuden föredragshållare nämnde ett utländsk namn, t ex Paris. Så när jag berättade om Internet 1995 blev alla väldigt glada. Snapsarna ville aldrig ta slut. Samtidigt sitter dessa konstnärer och tecknar på bordsduken som sedan rivs i bitar och arkiveras. Det finns numera också en bok med som visar urrivna teckningar i urval sedan mer än hundra år tillbaka.

Så kan det gå, som Kurt Vonnegut brukade skriva medan han levde. Ni vet han med Billy Pilgrim och cyanvätekulan. Ja, alltså, när livet, det verkliga livet, blev jobbigt vilket kan hända den bäste, så rymde Billy Pilgrim till en fantasivärld på Trafalmadore där det fanns en cyanvätekula som han höll till i eller om det var cyanväte utanför möjligen. Det ska jag låta vara osagt. Han trivdes där i varje fall.