Lite om att skriva

Om ni undrar vem som tagit alla spännande bilder så har 90 procent tagits med hjälp av Carinas uppmärksamma öga. Som den här.

När diskussionen svallade som mest om Liza Marklund och hennes bok ”Gömda” så köpte jag den boken och en annan av hennes böcker ”Sprängaren” som jag inte heller läst tidigare.

Genomläsningen av ”Gömda” gav mig en hel del insikter men jag blev ganska matt och ”Sprängaren” fick vara.

Igår kväll blev min dator lite överhettad. Min teori är att fläkten antingen är för svag eller också delvis ur funktion. Så jag stängde av den efter att ha avreagerat mig på ett inlägg på Travronden om Anders Darenius. Istället tog jag upp boken och började läsa ”Sprängaren”.

Den kom ut 1998.

Jag vill minnas att den kom ut vid en tid när det fanns vissa förhoppningar om att Sverige skulle få ett OS. Den börjar dramatiskt med att en mystisk sprängning sker på Victoriastadion som alltså ska användas vid värdskapet för de svenska olympiska spelen.

Den är rappt skriven, dialogen håller högt tempo och huvudpersonen Annika Bengtzon som är chef för Kvällspressens kriminalredaktion tuffar på som en ångvält efter sin jakt på nyheter.
Efter 90-talet sidor orkar jag inte längre. Det blir bara för mycket. Jag måste läsa ut den men inte nu. Senare. Eller?

Jag har själv en ganska begränsad erfarenhet av kvällstidningar. Jag har vid något tillfälle sålt en artikel till Expressen och medverkat i Aftonbladet med en del artiklar bland annat en serie om fyra blödarsjuka som fick HIV av sina mediciner. Den serien gjorde jag tillsammans med Wolfgang Hansson och Kinna Bellander. En märklig historia som fick ett omfattande efterspel och faktiskt gav de drabbade och deras familjer en viss upprättelse.

Jag har hört att artikelserien skulle varit på tal för Stora Journalistpriset och vi fick Guldspaden som är Föreningen Grävande Journalisters eget pris.

Jag säger det inte för att slå mig på bröstet utan för att jag inte ska uppfattas som en gnällröv, en journalistikens staketkusk som har åsikter om hur det borde vara.

”Sprängaren” är en roman. Till skillnad från ”Gömda” så står det inte att boken är ”sann” utan det är en fiktiv produkt där Liza Marklund skapat en litterär journalist. Ett slags kvällstidnings arketyp för hur en bra kvällstidningsjournalist bör vara som yrkesmänniska enligt Marklund.
Samtidigt är det inte utan att man tar sig för pannan när man följer Annika Bengtzon. Att många journalister i kampen om NYHETEN tvingar sig själva att överskrida gränser kan så vara.

Uppfinningsrikedomen kan leda dig till framgång i det journalistiska arbetet. Jag minns att en polis som var aktuell i Palmeutredningen väckte mitt intresse och att jag fick ut hans självdeklaration med alla sidor(normalt fick man bara första sidan) genom viss uppfinningsrikedom. Så visst.

Om Bengtzon är Marklund alter ego vet jag inte. Jag har inte följt diskussionerna om den boken eftersom jag höll på med helt andra saker när den kom ut.

Jag antar att den världen där man snokar och petar i folks liv kan vara intressanta för en bred allmänhet. Visst vi petar i folks liv. Vi vänder ut och in på register, intervjuar människor i närheten av andra människor och sammanställer en bild som förhoppningsvis liknar vad som verkligen skett. Men alla petar inte på samma sätt. Det finns olika metoder. Kan man komma till samma resultat? Jodå, till och med bättre om man tänker efter ett extra varv. Det finns det inte tid till? Jodå, det finns det om man vill.

Jag vet inte om Annika Bengtzon blir trevligare senare. Men hon framstår för mig som en liten omogen flicka som med alla medel vill att omvärlden(jag vet inte om hon har någon pappa)ska se henne. Titta på mig. Jag är alltid beredd. Alla andra är slapptaskar och näspetare men jag jobbar utan mat, utan dusch, övertid och på vilka tider som helst, med vilka metoder som helst för SAKEN. Saken är NYHETEN, att ligga före konkurrenterna. Det är som en förutbestämd poängtablå där bild på eventuella köttslamsor med teleobjektiv är 10 poäng, offrets mobilnummer 4 poäng, snacka sig in i chockade anhörigas vardagsrum 15 poäng. Ett läggspel där man i slutänden räknar poäng. Vi hade det och konkurrenterna det. Vad som är sant eller vad som bara är dragningar, ett tänjande på sanningen, eller smarta formuleringar som får läsaren att tro vissa saker i den riktning tidningsmakaren vill har rätt lite med journalistik att göra och mycket mer med ren marknadsföring av en produkt som i detta fall gestaltas av den fiktiva den tidningen Kvällspressen.

Jag vet inte om journalister på kvällstidningarna som numera är morgontidningar blev glada och skrockade glatt när de läste om Bentzons framfart. En del blev kanske det. En stark 32 årig kvinna som fräser av sina kolleger jämsmed fotknölarna. Nej, Bengtzons värld är inget för landsortsvikarier och miljölallare, bullbakare, vabbare och annat pack. Det är en Clintanvärld där Bengtzon rider mot gryningen i en taxi med en kall pizza i högerhanden och en djungelkniv i den högra.

Jodå, vårt behov av litterära slåttermaskiner är om inte oändligt så i varje fall betydande.

Jag roade mig för någon dag sedan med att läsa en annan bok, ”Ristat i Damm” som kom ut första gången 1939. Det handlar om en ung författare i Los Angeles. Författaren är den närmast kultförklarade John Fante om vilken Charles Bukowski sagt ”Fante var min gud”. Det står f ö på omslaget till pocketupplagan. Einar Heckscher har översatt vilket borgar för språklig förståelse. Sist jag såg Einar så låg han och paddlade dyngrak på Röda Rummet. Men Einar var stammis så de gamla maffiga servitriserna serverade honom liggandes på golvet. Röda Rummet heter nu Berns salonger.

Det finns en annan historia om Einar som jag inte vet om den är sann men jag hoppas det. Som de flesta vet är Einar bror till Sten Heckscher och pappa hette Gunnar och var ledare för högerpartiet. Medan Sten gjorde sitt föräldrauppror genom att gå med i socialdemokraterna så reste Einar runt och insöp världen på olika sätt. Det lär ha varit en suddig historia under tiden som Gunnar var ambassadör i New Dehli i Indien. Einar blev inte insläppt. Så när pappa fyllde 50 år 1969 så ska det ha tagits en gruvlig hämnd . Stor baluns och många gäster. Hela köket fyllt av god mat och dryck. Så Einar tog med sina polare och ett okänt antal kassar och hämtade maten och drycken, varefter det firades ordentligt.

Om händelseförloppet stämmer vet jag inte men efter golvserveringen på Röda Rummet så är allt möjligt vad gäller den utmärkte översättaren Einar Heckscher.

”Ristat i Damm” är en märklig bok som handlar om en författare. En allt annat än genomgående behaglig huvudperson.

Så litterära karaktärer behöver inte vara gulliga.

Därmed så flyttar min litterära avdelning till en sidoblogg till vilken man enkelt kan klicka ifall man vill under ”Hela Min Profil” till vänster på denna sida. Hela min profil har blivit föredömligt kort medan jag har monterat upp en sidoblogg som handlar om mina pågående skrivprojekt. Där finns också lite smakprov. Sidobloggen heter ”Ordkvarnen”.