Rothstein och Bloggvärlden

Professor Bo Rothstein är upprörd över den ohyfsade bloggvärlden.

Den ohyfsade bloggvärlden är upprörd över professor Bo Rothstein.

Den här märkliga debatten har sitt ursprung i en debattartikel som Bo Rothstein skrev i GP den i förra veckan.

Så här skriver Bo Rothstein:

Massmedia och demokrati hänger intimt ihop. Utan en offentlig debatt i öppna forum blir det inte mycket till demokrati. Det finns numera också en stor grupp demokratiforskare som menar att själva det civiliserade samtalet och den öppna diskussionen är demokratins grundbult. I denna inriktning, som kallas deliberativ demokratiteori, kritiseras idén om demokrati som enbart majoritetsstyre. Istället framhålls särskilt vikten av att det måste finnas öppna forum där olika grupper seriöst lyssnar på och överväger varandras argument.År 2005 ses numera som genombrottet för bloggandet som ett nytt offentligt samtalsrum. Från den deliberativa* demokratins perspektiv har det fäst förhoppningar om att den möjlighet som tekniken nu ger skulle leda till en vitalare demokrati. Alla med bara någon internetvana skulle nu obehindrade av insändar- och debattredaktörer och obegränsade av brist på spaltutrymme kunna delta i diskussionen. Bloggosfären skulle innebära etablerandet av ett allmänt medborgerligt samtal.

Till skillnad från flera av mina statsvetarkolleger har jag valt att inte skaffa mig en blogg. Skälet var att jag inte tyckte jag hade så mycket intressant att säga så att det skulle räcka till. Men jag har efterhand alltmer kommit att ställa mig frågan om bloggosfären alls är en tillgång för demokratin. Ett stort antal undersökningar från amerikanska statsvetare har nyligen sammanfattats av statsvetaren John Maynor och de tycks ge vid handen att bloggar inte breddar den sociala uppsättningen deltagare i den offentliga debatten och att de inte bidrar till ökad förståelse för andras synpunkter.. Mina egna intryck från att under denna höst försökt ta del av vad som debatteras i "bloggosfären" ger vid handen att bloggland till en stor del består av osorterade trivialiteter samt en försvarlig del förolämpningar, okvädningsord och rasistiska stämplingar. Låt mig ge tre personliga exempel.

Kommentar:

För att var professor i statsvetenskap måste jag säga att Bo Rothstein har en synnerligen underlig metodik att saluföra sin tes. Först nämner han en sammanfattande studie av ”ett stort antal undersökningar” som en statsvetare John Maynor gjort. Detta skulle alltså var det vetenskapliga beviset för tesen; ”att bloggar inte breddar den sociala uppsättningen deltagare i den offentliga debatten och att de inte bidrar till ökad förståelse för andras åsikter.” Redan här har vi ett problem. Först och främst får vi aldrig veta var exakt vi kan finna källan till denna omfattande undersökning. Vi får inte ens reda namnet på undersökningen i professor Rothsteins artikel. Det är lite som när Jan Myrdal citerar någon författare som han hittat i ett franskt bibliotek. Om nu inte professor Rothstein varit så grinig för helt andra saker så hade han kanske kunnat orka lägga till en länk längst ner.

John W. Maynor har mycket riktigt skrivit ett 15 tal sidor, en vetenskaplig artikel kallad:
Blogging for Democracy: Deliberation, Autonomy, and Reasonableness in the
Blogosphere. Maynor är verksam vid Department of Political Science vid Middle Tennessee State University (www.mtsu.edu)

Jag har läst samma artikel som också kan läsas om än något krångligt på:

http://www.allacademic.com/meta/p_mla_apa_research_citation/1/9/9/3/7/pages199376/p199376-1.php

Förr i tiden skulle jag ha fått kontakta USA:s universitetsväsende för att få tag i artikeln. Nu kan jag genom några enkla sökningar få tag i artikeln trots att professor Rothstein inte behagat lämna ut källan.

Artikeln som John W. Maynor skriver är som jag förstått saken mest ägnad att testa några teser angående demokratins villkor som Maynor framfört i sin bok ”Republicanism in the Modern World”

Dessa teser är:

DD1. Deliberative Democracy is not about the mere aggregation of fixed preferences.

DD2. The methods and nature of deliberative procedures and forums must be free and fair and governed by a just constitution.

DD3. A chief aim of the deliberative process is the legitimization and authenticity of public policies and/or ideals.

DD4. Deliberation must be governed by the idea of public reason, which asks participants to give and take reasons that others can accept.

DD5. Engaging in the deliberative community is likely to contribute to individuals’ personal autonomy and may have a transformative effect on their preferences. So much for the ideal model of deliberative democracy. In the next, and final, section I will apply this ideal framework to blogging to see if it can live up to its initial promise as a new form of deliberative democracy.

Medan Bo Rothstein påstår att Maynor är övertygad och dessutom anför att Maynor skulle ta en rad forskares rön som intäkt för slutsatsen; att bloggar inte breddar den sociala uppsättningen deltagare i den offentliga debatten och att de inte bidrar till ökad förståelse för andras synpunkter, så tolkar jag inte alls det som om detta skulle vara Maynors slutsats. Han talar om många olika saker som rör bloggvärlden och har en mycket mer problematisk syn på internet och bloggandet än vad professor Rothstein låter påskina.

Jag skulle uppmana er att själv studera vad Maynor skriver, men här är vad jag skulle kalla en del av hans sentence:

“I think that it is not presently clear whether or not blogging as a deliberative forum is one where the idea of public reason has taken root and serves as the kind of filter intended by deliberative democrats. There are many instances where blogs have been places where engaging debates have taken place with participants from a great plurality of values and ideals. There are of course certain problems such as trolls who come into forums simply to disrupt and inflame others with “drive by” shots of extreme opinions or posts. At times the language of blogging can be said to lie outside of the norms of civility (the words idiot, cretin, stupid, and of course other more obscene uses of language regularly appear on many blogs). However, despite these difficulties, there may be more hope for blogs in meeting the requirements of the idea of public reason since not all versions of deliberative democracy have the same strict interpretation of this ideal.”

Men tillbaka till professor Rothstein. Han är förbannad och delvis med rätta.

”I samband med diskussionen om finanskrisen har jag hävdat att det kunde vara på sin plats att de många nyliberala ekonomer som under så lång tid hävdat den amerikanska ekonomiska modellens överlägsenhet nu kunde träda fram och förklara varför den tycks ha kollapsat (SvD 27/9). Jag ställde också frågan om det till och med kunde vara så att bristen på generell välfärdspolitik (som kräver höga skatter) kan vara en orsak till krisen eftersom avsaknaden av skyddsnät gjort att många låginkomsttagare i USA inte kunnat betala räntorna på sina huslån. Reaktionen från nyliberala bloggare består till en stor del av en uppsjö av förolämpningar medan sakargumenten lyser med sin frånvaro. Till exempel nyliberale debattören Mattias Svensson som på sin blogg har följande som huvudargument: Bo Rothstein, sug min kuk.”

Kommentar: Det var någon som sa att vara liberal är att vara kluven och det får väl illustrera kuksugningsexemplet. Det är korrekt att tonen i bloggvärlden ofta är lite fränare än på nobelmiddagarna och säkert i stora delar av den akademiska världen. Överttygelsevärdet i ”sug min kuk” är väl inte heller särskilt högt men jag måste ändå dra en liten lans för om inte att övertyga professorer med ”sug min kuk” så lite rörligare språk. Förr i tiden var språket inom såväl vetenskap som litteratur betydligt frodigare. Jag minns att man inte sällan skrattade högt när man läste Marx för att inte tala om Strindberg. När Karl Marx skulle tvåla till något akademisk kontrahent redogjorde han för sina argument men kunde inte sällan krydda med att kalla dem för ”intellektuella dvärgar” eller något i den stilen. Strindbergfejden kan rekommenderas om man vill veta hur kända svenskar förde diskussion för hundra år sedan.

Det som hänt med internet är att det offentliga rummet öppnats upp. En del förskräcks ryseliga. Förr i tiden på 80 och delar av 90-talet så behövde man bara känna debatt redaktören på DN så var man en del av den offentliga debatten.

Den tiden är gudskelov förbi för det var ett delvis sorgligt gäng som häckade där och angav hela tonen i den offentliga debatten.

Sedan kanske inte nivån alltid är som högst på nätet. Om man hade kommit från Trafalmadore i sitt lilla väsande rymdskepp och skickat ut Ofrej för att undersöka vad man intresserade sig för i Sverige och använde Bloggportalen som rikslikare så skulle skulle rapporten blivit; ungefär bög, bögsex, kuk, fitta, onanera.

Det är möjligt att Mattias Svensson också kommit på det tricket ”Troll” kallas det i Maynors undersökning. Man lägger in sökord och taggar som man säkert vet kommer att sökas efter. Det är klart att professor Bo Rothstein inte blir glad. Vad ska han säga? I en mer avslappnad miljö vet man att uttrycket ”sug min kuk” betyder att dina argument är fullständigt värdelösa. Så om man tar på sig det filtret och skriver tillbaka: Det kan jag väl göra, men har du några argument eller det är bara skinnflöjten som gäller, så är jag övertygad om att styrkeförhållandet hade ändrats en smula. Men nog om detta. Det kanske är väl långt mellan Rothsteins värld och den här vad han nu hette Mattias Svensson. Nu har dom ju träffats i varje fall tack vare internet.

Rothsteins andra exempel:

”Ett annat exempel är Jenny Westerstrand som är doktorand vid Uppsala universitet inom Eva Lundgrens forskningsgrupp. Eftersom jag tillhört en av många kritiker av delar av Eva Lundgrens forskning och hennes uttalande om att det i Sverige finns 100-tals döda barnoffer för satanistiskt våld, har Westerstrand ofta kommenterat vad jag sagt på sin blogg. Där skriver hon att jag är en tokdåre, att mina påståenden är sjuka, att jag sysslar med pajasteorier och att min hjärna har pajat ihop.”

Kommentar: Just den här kontroversen blir ju lite svår att följa om man inte vet något om doktorandens forskning eller dennas handledare?? Mest av allt undrar man hur Rothstein hamnat tillsammans med forskare som håller på med forskning om ritualmord av barn. Att kalla en forskarkollega för tokdåre initialt är väl kanske inte heller en bra öppning om man nu vill ha det. Ibland vill man inte det. Återigen ett exempel där världarna ligger lite för långt ifrån varandra.

Till sist:

"Ett tredje exempel (och det mest förvånande) kommer från Veronica Svärd, styrelseledamot i Feministiskt initiativ och ofta ansvarig för partiets presskontakter. Vad som upprört henne är att jag i ett brev till ett forskningsråd lite ironiskt ifrågasatt möjligheten att ange kön för mina projektmedarbetare eftersom detta numera enligt forskningsrådet anses vara sociala konstruktioner och därmed måste vara föränderligt. Hon låter på sin blogg publicera en läsarkommentar som efter några inledande förolämpningar om mig som forskare fortsätter med följande: Är han av judisk börd lille Bo? Kan det vara där skon klämmer eftersom han förjämnan är så bitter och sarkastisk, trots att han så att säga fått en professur - får delta i debatten och till och med hos en del åtnjuter en form av respekt? Kan det vara detta judiska arv som får Bo att alltid vara så arg och missnöjd.Faktiskt första gången jag utsätts för ett (icke-anonymt) antisemitiskt påhopp. Det märkliga är att FI:s Veronica Svärd försvarar publiceringen av en antisemitisk kränkning som denna med att hon inte har något emot att publicera rasistiska inlägg om de tillför en intressant ny vinkel till den debatt hon vill föra på sin blogg. "

Kommentar: Professor Rothstein har gjort sig lustig över en genderfråga som rör Svärd. Är det så man ska tolka det hela? Det är naturligtvis idiotiskt av Svärd att blanda in Rothsteins eventuella religiösa trosbekännelse. Men för Svärd kanske det är lika allvarligt det som Rothstein gjort sig lustig över som det som Rothstein blir så upprörd över.

Nu till Rothsteins avslutande sentens om bloggeriet:

”Ett fortsatt letande på bloggosfären visar att mina erfarenheter inte är unika utan snarast legio. Man kan i ljuset av detta fråga vilka konsekvenser för demokratin som bloggandet leder till. Debatt- och insändarredaktörer har fram tills nu fungerat som en slags dörrvakter och följande etablerad pressetik förhindrat den förslumning av det offentliga samtalet som nu sker i bloggosfären. Nu är spärrarna borta och att titta in i denna sfär är som att öppna locket till en kloakbrunn.De som försvarar bloggandet har också pekat på att en del politiskt betydelsefulla nyheter har kommit fram i denna kanal, till exempel föredetta statsrådets Borelius ekonomiska förehavanden. Det må så vara, men det är mycket möjligt att dessa saker skulle kommit fram ändå. Ett annat problem som lyfts fram av de i USA mycket uppmärksammade demokratiforskarna Robert Putnam och Cass Sunstein är att många bloggar har en självrefererande logik som innebär att man bara kommunicerar med likasinnade och utestänger alla former av kritisk reflektion av de egna ståndpunkterna. Bloggandet bidrar därmed till en ökad fragmentering och cyberbalkanisering av det politiska samtalet som mera tar formen av monologer än öppen diskussion. Den deliberativa demokratiteorins vackra tanke om det civiliserade meningsutbytet som demokratins grundbult tycks med bloggandets hjälp komma allt längre bort.

Bo Rothstein”

Det här är en mycket självsvåldig slutsats av professor Rothstein om han tar Maynor artikeln som inteckning, vilket han gör.

Man kan läsa mellan raderna att professorn drömmer sig tillbaka till den tid han själv var en del av det kontrollerande nätverk som hade debattredaktörernas telefonnummer i sin almanacka. Då släpptes inge jävel över tröskeln som inte tillhörde debattsidessekten.

Sedan är det riktigt att en del bloggare bara vill prata med likasinnade. Skillnaden mellan när DN debatt angav tonen i hela Sverige är att nu kan vem som helst tycka något om det som de likasinnade skanderar. Nu kan frågor som överhuvudtaget aldrig skulle tagit upp penetreras.

Jag minns en tevesändning i slutet av 80-talet. Nyhetsuppläsaren talade om basebolligan och förklarade benämningen med att det var poliser som brukade spöa upp folk med basebollträ. Under flera år låg det ett telegram i TT-nyhetsbanken som innehöll den skrivningen och det var med största sannolikhet från detta nyhetsuppläsaren läste.

Sanningen var något annorlunda. Piketstyrkan som det handlade om var civilklädda och några bar basebollkepsar. En del av dem hade en del andra tillkortakommanden men några basebollträn har inte kunnat påvisas.

Idag skulle en sådan sak rättats till snabbt på nätet. Å andra sidan uppkommer det inte sällan rykten som ibland är felaktiga. Maynor redogör på ett bra sätt för hur sådana rykten som bäst korrigeras och hur nätet också faktiskt spelar en helt ny roll där resultatet ur demokratisynpunkt inte kan slås fast.

Internet med allt vad det innebär av nya utmaningar, kritiskt tänkande och möjligheter är trots allt den största demokratiska reformen sedan rösträtten skulle jag vilja påstå.

*deliberativ demokrati. Mer om detta på Wikipedia:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Deliberativ_demokrati