Söder

Dagens inhalering av frisk luft utökades för balansens skull till ”Söder”.

Det är ganska rökigt där så jag brukar hålla mig hemma när det är förkylning på gång.
Jag ska inte säga att det var som att kliva in där jag klev ut för några väsentliga skillnader var det. Boz hade försvunnit. Ingen visste vart han hade tagit vägen. Inte ens Snälla Sally. Ett par landsmän påstod att de sett honom i närheten av Tusla medan några andra föreslog Vårby Gård. Förvirrande. Per E. verkade inte nämnvärt bekymrad. Snarare tvärtom. Efter tvångsgiftet med Snälla Sally hade han funderat en hel del och kommit fram till att han och Boz hade olika filosofier på en rad områden.

Den andra skillnaden var att Norrlands Gunnar hade mutat in en guldfyndighet utanför sin sommarstuga en bit till vänster om Kiruna. Det var åtminstone vad han sa. Sop Roffe trodde att det rörde sig om Röd Diesel från andra sidan gränsen. Hur som helst hade Norrlands Gunnar ett brett leende i hela ansiktet och nu var det bara dyra ölsorter som radades upp framför honom.

Vi slog oss ner och Per E. ordnade fram några skinkbitar till min fyrbente vän.

Jag fick också veta att Sally var på smällen igen. Det syntes inte men hon såg glad ut i alla fall. När Boz hade försvunnit så tog Sally tag i inredningen en smula. De fula rutiga dukarna skänktes till Smittskyddsinstitutets försöksverksamhet och istället kom det några julmenade rödvita som faktiskt lyste upp hela lokalen en smula. Ljusstakar införskaffades och lite höstlöv och mossa fick kämpa med en jultomte i fönstret mot gatan. Per E. hade raggat upp några unga musiker som spelade för glatta livet under förespeglingar från deras motsvarighet till Brian Epstein att det skulle gå dem sällsynt väl i livet.

Det hade blivit riktigt gemytligt på mitt gamla hak medan snuvan slagit klorna i mig. Jag antar att samma sak hänt om jag varit frisk men nu verkade det av någon outgrundlig anledning mera påtagligt när man fick allt serverat på ett fat så att säga.

Jag frågade efter hororna och fick veta att de gått med i något program. Det var ju på tiden. De var ändå rätt så till åren. Men det var ändå som om jag saknade någon.

Plötsligt kom jag på att jag inte sett Salem.

– Var är Salem, sa jag till Norrlands Gunnar som skroderade för Sally om sin inmutning.

Norrlands Gunnar såg lite tveksam ut.

– Jag vet inte, sa han. Han är också borta.

Att Salem var borta var lite illavarslande. Han brukade som mest vara borta och fylla i Dagens Dubbel eller besöka syntetiska Gudrun. Antingen hade någon släkting avlidit eller också hade det hänt något mera allvarligt.

Jag tror att Spiken kände samma sak för Salem brukar alltid ordna fram både det ena och andra från sina rymliga fickor.

Så vi satt där och hängde en stund. Utanför hade regnet börjat bli vitt vilket var ett säkert tecken.

Efter ett par bira till så började jag fråga de andra var Salem kunde vara. Ingen hade reda på den saken och vad värre var, ingen visste ens var han bodde. Jag började se framför mig bilder med Salem krypande på golvet i sin lägenhet. Tänk om han blivit rånad eller nedslagen.

Just som jag var mitt inne i en dramatisk räddningsaktion så öppnades ytterdörren och vem klev in om inte gamle Salem.

– Var har du varit, sa jag till Salem.

Salem såg ut som om han frös och det kunde mycket väl stämma för det snöade rejält ute nu.

– Vadå varit, sa han lite provocerande och tog av sig yllemössan. Var har du själv varit? Jag… vi var riktigt oroliga för dig här ett tag till Sop Roffes kompisar kände igen en av dina soppåsar och då visste vi ju att du levde för döingar brukar inte släpa sig till…

– OK, jag förstår, sa jag och frågade Salem om han ville ha en Irish Coffee för det såg han ut att behöva.

Medan Salem sörplade i sig spriten berättade jag sedan relativt kortfattat om min förkylning. Salems historia som följde var däremot lite mera fartfylld.