Saddam Good

2003

Nu skulle världen få se på ett demokratiskt Irak med kurdernas som demokratiskt bålverk och garant att inget gick snett.

För mig som dessförinnan periodvis arbetat som rådgivare åt KRG i Stockholm på det lilla kontoret i Nacka(som sedan blev ännu mindre), var det inte onaturligt att kurderna skulle få en ganska betydande roll i det nya Irak. Om kurderna var splittrade så var arabernas inre motsättningar tio resor värre. Det var åtminstone det intrycket man vid den tidpunkten fått av Iraqi National Congress verksamhet innan kriget. Med kriget kom ytterligare pretendenter att dyka upp på scenen. Jag fick indikationer redan på hösten 2002 att ett krig var i antågande.

För mig som på nära håll följde det föregående kriget 1990/91 var detta slutet på det förra kriget. Då i början av april 1991 när jag till sist befann mig på gränsen till Irak i den lilla gränsstaden Cucurca(ursäkta att jag inte petar in de rätta C:na)mellan Irak och Turkiet. Den gången såg jag hur hundratusentals kurder och assyrier på andra sidan gränsen. Det var kallt och spädbarnen dog på nätterna. De hade flytt och samlats högt uppe på bergssidorna på andra sidan gränsen. De hade ingenting med sig utom en get eller ett får och Saddams attackhelikoptrar hade förföljt dem längsmed vägarna efter det uppror som påhejades av väst i mars samma år. Det var Ungern 56, Irak 1991 eller Tjeckoslovakien 1968. Amerikanerna och Bush d ä var rädda 1991. För shiamuslimerna i söder och vilken relation de egentligen hade med Iran. I norr sköt Turkarna glatt över huvudet på flyktingarna på bergsidorna. Det fanns ingen som helst politisk vilja att släppa in några flyende kurder. De ansåg att de hade tillräckligt problem med kurderna själva.

Vilken affär som egentligen gjorde i Ankara med USA:s utrikesminister James Baker och de andra under de där dagarna i början av april får vi kanske aldrig veta.

Den broders- och systerkärlek jag blev vittne till från de turkiska kurdernas sida när de tömde sina affärer och åkte till gränsen för att hjälpa till var äkta och innerlig. Bagerierna i Hakkari bakade dag och natt de där dagarna.

Det gick en dag och det gick två. Till sist tog turkarna med oss till en militärpost. Det var något i görningen. Så dök det upp en helikopter och ut hoppade ingen mindre än den nuvarande franske utrikesministern Bernard Kouchner. Han snackade lite strunt med turkarna och sedan vinkade han till oss i pressen och for igen. Sedan började turkarna motvilligt släppa över de irakiska kurderna.


Sedan följde Operation Provide Comfort där en 22000 man stark USA-ledd styrka gick in i norra Irak och upprättade en buffertzon och en No Fly Zon både norra och södra delen för att skydda shiamuslimerna i söder och kurderna i norr.

1991 i november besökte jag området och vi fick igång lite bistånd från svenskt håll. Faktum är att svenskt bistånd varit påtagligt närvarande i irakiska Kurdistan alltsedan november 1991.

1992 bevakade jag det första fria valet i irakiska Kurdistan för DN bl a. Förutom ett roligt samtal med en av kurdledarna Sami Abdul Rahman på en gräsmatta och en mindre rolig bomb som höll på att förkorta mitt liv väsentligt så minns jag framför allt en presskonferens efter valet där en glad Talabani på sitt vanliga och översvallande sätt ropade till Masoud som också satt vid podiet som vanligt så lite försynt ut: My Dear Friend Kak Massoud!

Jag vill minnas att Masoud log ett av de där, Jelal-jag-känner-dig-också-leendena. Sedan utbröt det slagsmål mellan två fotografer. En hade klivit upp på bordet framför Masoud och Talabani och skymde sikten för den andre.


Det var en ganska upplyftande tid. Jag kunde som journalist gå direkt in till PUK:s kontor och snacka lite med Talabani och sedan kila bort till KDP och fick höra den senaste historien om bläcket och valsedlarna av Fazil Mirani som på den tiden såg ut som Bryan Ferry från 1974 års Göteborgskonsert.

Roliga typer fanns det gott om. Vem minns inte PUK:s Hussein Sinjari. Han var en av Talabinis närmaste män. Hur den mannen lyckades hålla igång som han gjorde och ändå byta kostymer fem gånger per dag var otroligt.

Eller när vi åkte till oljeledningen som går mellan Irak och Turkiet och skruvade på den och det sprutade olja ut den. Hemkommen fick man forska i ämnet. De flesta experterna menade i varje fall att en tom ledning ska vara tom, annars korroderar ledningen eftersom oljan innehåller ämnen som frigörs ifall det inte finns tryck i ledningen. Jag glömde säga att det var embargo och ingen olja fick gå genom ledningen.

Det var ett fint embargo med Venezuela i övervakningskommittén. Genom Zakho satt den amerikanen Dick Nabb som var befälhavare för den amerikanska kontingenten och tittade på den aldrig sinande kolonn av lastbilar som körde till Turkiet med dieselolja.

Marsallah!

Den smuggeloljan räddade kurderna som gjorde upp med Saddam och Turkarna. Med USA:s goda minne. Pengarna skulle användas till att driva den kurdiska förvaltningen genom två embargon. Det ena från Saddam och det andra från FN.

Jag tror att det var här någonstans som den mycket märkliga och delsvis katastrofala ekonomi som fortfarande är ett dominerande inslag i irakiska Kurdistan. En ekonomi där partierna och ledande personer inom partierna alternativ närstående till de två dominerande politiska ledarna driver företag och verksamheter på ett sätt som starkt kan ifrågasättas i varje demokratiskt civilt samhälle. Inte så mycket för att det görs som för att det är oerhört svårt för den enskilde medborgaren att veta vad som är vems. Därmed startar spekulationer och den är en kurdisk paradgren.

Idag kallar vi det korruption men det fanns en tid för tjugo är sedan där Barzani och Talabani fick gå och knacka på dörrar för att driva sin verksamhet. Dessemellan var det det kurdiska folket som stöttade dem. Det var Masoud Barzanis far Mustafa Barzani som var garanten med sitt oegennyttiga leverne. Han var en stor ledare och väl respekterad i hela Mellan Östern.

Men 1991 fick plötsligt Masoud och Talabani ansvar för ett helt folks väl och ve. Redan på hösten 1991 drog sig Saddams administration ur de tre norra provinserna Duhok, Erbil och Sulemaniya.

Dessutom låg det ett allmänt FN embargo på Irak som även omfattade irakiska Kurdistan.

Så nu gällde det att finna på råd så att partierna kunde överleva och så att vägar, vattenverk, skolor och annat kunde fungera. Tullverksamheten i framför allt Ibrahim Khalil mellan Turkiet och Irak(Irakiska Kurdistan) gav en stor del av den så kallade statsbudgeten.

Några egentliga skatter fanns inte och finns fortfarande i väldigt liten utsträckning. Istället började partierna lägga under sig lönsam verksamhet. Man startade en cigarettfabrik, rekonstruktionsföretag m m. Långt senare kom det till hotell, telecombolag, internetbolag, byggföretag med mera.

Problemet idag är att man fortfarande efter 17 år sitter fast i något slags gerillaekonomi där ingen ska ha insyn i hur gerillan skaffar sig pengar, ett förfarande som flera bl a Michael Rubin, Mustafa Can m fl påpekat.

Att skaffa pengar till kampen har alltid varit ett problem för alla befrielsrörelser. Eftersom jag själv tillhört en av 70-talets befrielserörelser SKP så vet jag att det krävs att medlemmarna betalar medlemsavgifter. Våra medlemsavgifter skulle få aktörerna i de nuvarande lämna facket och a-kassan att sätta i halsen. Vi drev vidare en kedja bokhandlar som bemannades av gratisarbetande partimedlammar och vi köpte massor av böcker. På så sätt kunde bokutgivning och annat finansieras.

PKK använde sig av liknade metoder. Dock med tydliga inslag av att de knappast läst Mao:s skrift "Tjäna Folket". Tyvärr kände nog inte alla kurder sig bekväma med att betala till PKK. Det blev som med byvakterna. Antingen blev man byvakt och då var man en turkvän och fick på tafsen av PKK eller också vägrade man och dåvar man en PKK-terrorist i Turkiska statens ögon.

Den amerikanska tidningen Wired uppgav i slutet av 90-talet att PKK:s tevestation kostade dem 120 miljoner varje år att driva. Uppgifterna kom alltså från PKK. Då ska det många insamlingar till om den militära kampen också ska fungera.

En utredning gjord av brittiska polisen hävdar att PKK under en period stod för 40 procent av den europeiska heroinhandeln. Att PKK haft fingrarna i heroinhandel är jag helt övertygad om. 80% av herointransporterna till Europa går nämligen över Turkiet.

Men tillbaka till valet 1991 och irakiska Kurdistan.

Vad få visste då var att KDP vunnit valet med några procent och att de båda partierna sedan gjort upp i hemlighet om att dela makten. Ett par år gick, det öppnade en gemensam representation på en tvärgata till Sveavägen. Jag tror att det var sossarna som betalade kalaset.
Nå, sedan tog det hus i helvete och då var de inte frågan om kvinnans ställning i politiken utan det gamla vanliga. Pengar.

I maj 1994 brakade kriget mellan PUK och KDP löst. Mer än 2000 döda senare tvingade amerikanerna kurdledarna att sluta slåss inbördes. Efter åtskilligt tjafsande började tullpengarna att fördelas mellan de båda kurdiska partierna.

Innan kriget 2003 var debatten flitig och ofta het bl a i svensk media ifall det var rätt eller fel att den amerikanska koalitionen gick in i Irak. Då har det mest gällt grunderna för kriget, d v s ifall att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen eller inte. Jag skulle idag vilja säga att det är en historiskt olöst fråga.

Med det menar jag att vi fortfarande inte vet vad som fanns/finns i landet eller exakt vilka planer som fanns. Det kan ha varit som det förvirrade förhöret med Saddams svärson, Hussein Kamel 1995 antyder att alla kemiska och biologiska vapen var förstörda. Hussen Kamel förhördes i Amman efter att ha hoppat av bl a av svensken Rolf Ekéus. Kamel återvände till Irak 1996 och avrättades av Saddam. I förhören påstod han att alla biologiska och kemiska vapen förstörts.

I förhören berättar Kamel bland annat om hur man hade för vana att gräva ner olika vapen.
Vad som kommit att prägla den efterföljande debatten är istället den suddiga historien som populärt kommit att kallas för Plame-affären.

Den hemlige CIA agenten och experten på WMD inom underrättelsetjänsten, Valerie Plame skickade sin man ambassadören Joseph Wilson 4th till Niger för att undersöka ifall Irak varit där och försökt köpa uran.

Detta sker innan kriget. Efter kriget inletts mitt på sommaren 2003 skriver Wilson sin numera berömda artikel i NYT den 6 juli. Artikeln bär rubriken ”What I didn´t find in Africa”.

Som alla förstår anser Wilson att det inte fanns några indikationer på att Irak skull köpt eller försökt köpa uran från Niger.

Jag ska inte här gå in på den men artikeln men den handlade bl a om att Irak skulle försökt köpa uran från ett afrikanskt land. Det George Bush i sitt beramade State of the Union tal den 28 januari 2003 sa var följande:

“The British Government has learned that Saddam Hussein recently sought significant quantities of uranium from Africa .”

Saken är den att det redan fanns cirka 550 ton så kallad Yellowcake i Irak. De irakierna alltså skulle ha försökt skaffa sig var lika mycket till. Omständigheterna kring de 550 ton som alltså hittades i Irak 2003 och som nyligen såldes till Kanada var att det hemlighölls till helt nyligen av säkerhetsskäl.

Hela Wilson/Plame affären är så underlig att man inte ens idag efter alla turer kan tro att vi ens vet hälften. Enligt Bush förre pressekreterare Scott Mclellan som skrivit en intressant bok om sina år med Bush administrationen så var det Dick Cheneys stabschef, Scooter Libby som uppgivit att Plame skickat sin man.

Det märkliga är dock att Wilson aldrig ställde den avgörande frågan till ledarna i Niger, d v s ifall irakierna velat köpa Yellowcake. Vidare läste Wilson aldrig den rapport som låg till grund för hans resa. Han lämnade heller aldrig någon skriftlig rapport men väl fyra muntliga.

Wilson var inte alldeles obekant med vare sig Afrika eller Irak. Han var den siste amerikan som talade med Saddam innan kriget 1991 då han var amerikansk Chargé d´Affairesi Bagdad Innan dess hade han bl a varit placerad i Niger och Congo Kinshasa, den senare som är ett av fål änder i världen som slarvat bort bränslestavar till en kärnreaktor som sedan hittats hos maffian i Italien och det här är inget aprilskämt. Wilson hade vidare höga säkerhetspolitiska poster i olika administrationer.

Under valkampanjen 2008 stödde paret Wilson/Plame Hillary Clintons kampanj.

Så var Saddam på väg att lägga ner verksamheten 2003. Knappast. Genom våldsam lobbying ville han få hävt sanktionerna. Ryssland och Frankrike fick bra kontrakt genom Oil-for-Food och oljekontrakt i ett framtida normaliserat Irak skulle hjälpa dem att driva frågan i FN. År 2001 stod Frankrike för 22,5 procent av Iraks samlade import och Frankrikes största oljbolag Total Fina Elf hade förhandlat fram två riktiga godbitar, nämligen exploateringsrätt till Majnoon och Nahr Umar-fälten i södra Irak. De anses innehålla 25 procent av Iraks samlade oljetillgångar. Så Frankrike var emot kriget och det var Ryssland på liknande villkor. Dessutom visste Ryssland att ifall Saddam gick skulle de tvingas avskriva de mångmiljard skulder Saddam hade. SÅ Ryssland var emot kriget. Två stater i FN:s säkerhetsråd. En räcker.

Men det fanns andra som inte nöjde sig med att få Oil-for-Food kontrakt eller framtida oljerättigheter.

Det är idag bevisat att Irak lagt order i fyra kontrakt på sammanlagt 380 motorer till missiler i Polen. Det finns brevväxling mellan polackerna och regimen i Bagdad och det finns brev från företagets kontakt i Bagdad till Military Industrialization Commission i Bagdad som klar och tydligen indikerar att Irak tänker kringgå sanktioner och embargo för att skaffa bärarraketer till sina vapen.

Medan polackerna ber om att få utsträcka leveranstiden(mellan januari 2001 – augusti 2002) i ett brev:

"On Feb. 28, 2002, for example, the Polish front company providing the missile engines wrote in a letter to the Iraqis asking for a contract extension: "We are forced to ask for this for reasons beyond our control. 1) The explosion of the World Trade Center on Sept. 11, 2001 in America, which led to a difficult situation all over the world, and 2) [Your] requests for additional materials are leading to a delay in delivery."

Amir Ibrahim Jasim som var Evax(Det polska företagets Bagdadrepresentant) skriver till Military Industrialization Commission i Bagdad:

"The embargo against Iraq is not considered an [obstacle] for the supplying Polish party," said the June contract, written in Arabic. The following April, Evax's Baghdad representative, Amir Ibrahim Jasim, wrote to Iraq's Military Industrialization Commission of "spare parts and parts for motors that are sent from Poland through many different channels that cannot be detected by the enemies."


För mig var det helt klart att ifall Saddam skulle lyckas med att driva igenom att sanktionerna successivt hävdes så skulle han fortsätta rusta, strunta i folket och ta en gruvlig hämnd på kurderna och shiamuslimerna. Dessutom väntade nästa generation. Uday och Qusay? Dubbelt upp eller hur?

Man kan säga att den syn som mötte mig när jag genom Syrien hamnade i Al-Rabia söder om Mosul i november 2003 väckte vissa farhågor om att allt kanske inte skulle bli så lätt.

Min blivande affärspartner hade missuppfattat var jag skulle passera gränsen. Inrikesministern Karim Sinjari var lite bekymrad. Någon hade förhört sig om Al-Rabia. Karim sa att det inte var så kul därnere.

Så medan skjutsen körde mot tiden ner mot Mosul på den kurdisk/irakiska sidan och vidare till Al-Rabia så höll jag på att muta mig igenom gränsen från Syrien till Irak. I Al-Rabia lever i stort sett bara araber. En sak som förbryllade mig i den totalt kaotiska gränsen var att jag inte såg en enda amerikan. Jag har fortfarande ingen aning om var de var men inte där i varje fall. Antagligen ett logisk resultat av Donald Rumsfields lågbudgetkrig som bl a ledde till att hundratusentals kilo sprängmedel av typen C4 och TNT helt enkelt stals under framryckningen som inte hade avsatt soldater och enheter för att säkra vad som tagits.

Men nu var det några månader senare och långsamt kasade jag iväg med mina väskor mot den irakiska sidan.

Det var sent på eftermiddagen och det skulle snart bli mörkt när jag passerat alla kontroller och stämpeldynor. Nu skulle min skjuts stå utanför och sedan skulle jag åka genom Mosul till Duhok och Kurdistan. På den tiden fick man inte åka genom Turkiet som fortfarande surade för sina egna dumheter innan kriget. Direktflyg fanns inte ännu.

Så till slut stod jag med mina väskor och undrade var fiket fanns. Det fanns inte och jag var ganska mosig. Jag hade rest hela föregående dag från Sverige, Hamnat i Damaskus sent på kvällen. PÅ flygplatsen hade jag druckit fem miljoner koppar kaffe och bevakat mina tillhörigheter innan jag lyckades skaffa en biljett till morgonplanet till Al Qameshli. Väl ombord på ett sotigt halvpunkterat inrikesplan med glada motivmålningar inuti så dunkade jag ner i Qameshli på morgonen, åkte till ett hotell och tog kontakt med lokale KDP representanten där.

Sedan blev den taxi till gränsen och den som skulle se till att jag kom över dumpade mig helt enkelt på den syriska sidan.

Men nu var det sent på kvällen och på den andra sidan i Irak. Inget fik, faktiskt ingenting överhuvudtaget. Ett jävla dammigt fält med en massa arabiska taxichaufförer som inte såg ut att tillhöra Florence Nightinggales stormtrupper direkt. De närmade sig ungefär som ett gäng gamar som värderar bytet. Skulle jag till Mosul?

Absolut.

Ville jag ha skjuts?

Nej, min skjuts skulle komma snart.

De retirerade en smula.

Jag hade ju inget SIM-kort men tog upp telefonen och låtsaspratade lite för att få tiden att gå.

Efter ett tag började det skymma och när det väl börjar går det fort. Så killarna började närma sig mig igen. Nu ville de prata politik.

Saddam good!

Det var inget snack. De skojade inte. Jag såg framför mig vad dessa grabbar kunde haft för jobb innan 8 april.

Absolut, sa jag och gjorde tummen upp som om det varit det säkraste bet:et i världen. Därute kunde de lätt skurit halsen av mig. Så vi körde lite mer politiskt snack. De på arabiska och jag på engelska. Nu ville de veta när exakt när min polare skulle dyka upp. Eftersom jag antagit att de skjutsen skulle möta mig så fick jag ju förutsätta att han enbart var lite försenad. Men tiden gick och nu ville de veta vad han hette.

Masoud, heter han, sa jag med en röst som om Masoud var sex meter lång och käkade små bathister till frukost. I själva verket hade jag ingen aning om hur den där Massoud såg ut.
Det gick en tid och jag jogglade med min mobil som visserligen var laddad men kortet ett sketet Teliakort hade slutat fungera någonstans över Cypern. Nu verkade de var på väg att omgruppera sig för en sista avgörande stöt. När skulle Masoud komma? Jag kunde inte be dem dra åt helvete, utan var tvungen att hålla dem på gott humör. Just precis innan Masoudtiden höll på att rinna ut och det var nästan mörkt såg jag en stor amerikanare komma dragande som ett jehu på den dammiga vägen. Ur hoppar en kille med en ordentlig bössa med rundmagasin och det var i varje fall 72 kulor. Dessutom har han en biffig kompis vid ratten som också ser ut att kunna hantera ett vapen. Svenska Freds var långt borta.

Han kommer fram till mig.

Masoud, säger jag.

Masoud, säger han och flinar.

Jag tittar mig om efter taxikillarna men de var som bortblåsta. I bilen fanns en massa vattenflaskor. Jag sög i mig en liter direkt, tände en cigarett och så började mitt Irakäventyr som skulle sluta tre år senare i augusti 2006.

Det som först slog mig när jag kom till Kurdistan i november 2003 var vilken fantastisk optimism som rådde. Hotellen var fyllda av hemvändande kurder, utländska företag, rådgivare och så klart en hel del amerikaner av olika chatteringar. Tyvärr skulle den bilden förändras radikalt.