Sök sanningen ur fakta!

Det är oro i Kurdfrågan.

Folk är på väg ner i skyttegravarna. Människor som antas vara civiliserade öser på allt vad tygen håller.

Det har varit så en längre tid. Det har pyst och jäst. Den senaste debatten som gäller avgående generalkonsuln i Istanbul Ingmar Karlssons bok ”Kurdistan – landet som icke är”, en parafras på poeten Edit Södergrans dikt om ett drömland, är bara ett exempel på denna oro.

Det började med att Karlssons bok blev ömsom höjd till skyarna och ömsom sågad längsmed fotknölarna.

Värsta sågningen stod väl kurdiskan, författarinnan och journalisten Dilsa Demirbag-Sten för i Expressen. Hon kallade kort och gott boken för ett fuskverk och anförde några verkliga och några inbillade skäl för den saken.

Sedan skrev kurden, författaren och journalisten Mustafa Can en artikel som var rätt bra och lite problematisk som i princip innebar att det var en bok och inget polisprotokoll. Den artikeln fick Dilsa Demirbag-Sten att gå i taket igen. Nu var det Can som var en klanledare och hade fel inställning i kurdkvinnofrågan eller inte hade varit aktiv vid rätt tidpunkt eller något i den stilen. Dessutom hade Karlsson surrat i Radio Jönköping om att Dilsa fått poster i olika styrelser för att hon var invandrare, t ex Röd Korset.

Så därför skrev Dilsa ännu en gång att boken var ett fuskverk och att man kunde vänta sig mer av diplomater.

Ja, sen hade en massa andra Fredrik Malm(sågning) och Annika Ström Melin(hyllning) tyckt till om Karlssons bok.

Jag har läst boken. Den har sina poänger men är knappast något mästerverk. En del uppgifter stämmer inte och annat är politiska pastejer från diplomaten som utan tvekan har en agenda. Men för den som är intresserad av frågan går det bra att läsa den och sedan även studera den minst sagt infekterade debatt som följt. Eller också ordna ett eget litet bokbål ute på gården. Feel Free! Vi lever som tur är i ett relativt fritt land.

Låt oss skilja på äpplen och päron. Att Karlsson stavar fel till Masoud Barzanis namn på ett ställe som Dilsa orerat kring vet jag att Masoud Barzani struntar högaktningsfullt i om han till äventyrs skulle läsa boken. Det är inte ens viktigt och det vet Dilsa.

Att sedan kurdledarna inte är ointresserade av hur omvärlden uppfattar dem är också sant.

I en färsk intervju från 2 september 2008 med Asharq Al-Awsat´s korrespondent Ma'ad Fayad säger den kurdiske presidenten i irakiska Kurdistan Masoud Barzani att han är väl medveten om den negativa press i och utanför Irak som gäller kurderna.

“This is very true. This is what we feel and it constitutes a grave danger. This is part of the injustice that we have suffered and that we continue to suffer from. The media is trying to distort the image of the Kurds and the Kurdish people. However, we are fair. The role played by the Kurds in safeguarding Iraq, the unity of Iraq, and the Arab-Kurdish brotherhood is much bigger than the roles played by others in this regard. The Kurdish role is well known and cannot be denied. Unfortunately, however, they do not wish to recognize this role; they want to distort this role.”

Vidare:

"We do not ask anyone to polish or embellish our image. We ask the media in the interests of honesty to tell the truth about the Kurds and Kurdistan.”


I januari i år satte många kurder teet ordentligt i halsen. Alldeles efter nyår den 7 januari publicerade den kontroversielle Michael Rubin från sin dagliga plattform American Enterprise Institute for Public Policy Research(AEI)(not 1) en riktig drapa om kurderna som bar titeln: Is Iraqi Kurdistan a Good Ally?

I princip handlar Michael Rubins artikel och att man inte kan lita på den kurdiska administrationen, att de har en egen agenda o s v. Själva frågan om kurderna kan vara en allierad till USA besvaras i slutet av den långa och intressanta artikeln på följande sätt av Rubin:

“As Turkish warplanes bomb terrorist bases in Iraqi Kurdistan, it is time for both Washington and Erbil to reassess their policies. Washington has many cards to play. Sympathy to Kurdistan is understandable but is increasingly based on a myth. U.S. good will should never be an entitlement; Barzani may remain an ally, but he has disqualified himself from any substantive partnership. It is time to take a tough love approach to Iraqi Kurdistan. There should be no aid and no diplomatic legitimacy so long as Iraqi Kurdistan remains a PKK safe haven, sells U.S. security to the highest bidder, and leaves democratic reform stagnant.”

Nu är Rubin inte vem som helst. Ph. D vid Yale 1999. Han har undervisat vid Yale och Hebrew University men också i Kurdistan i Sulemaniya, Erbil och Duhok mellan 2002-2004. Han har skrivit flera böcker om mellanöstern och ett stort antal artiklar. Han hade uppdrag som föredragshållare för amerikanska försvarsmakten.

Rubin är en av de där karaktärerna man inte vet riktig var han är på väg eller har för funktion. Precis som Karlsson.

Man vet inte alltid var saker och ting kommer ifrån. Det är ett problem och inte ett litet problem när det kommer från en doktor i historia och en ansedd diplomat.

Om en lobbyist eller politiker slänger ur sig en siffra eller påstår något så finns det alltid en möjlighet att en journalist eller forskare belägger det. Men när personer som Rubin och i viss mån Karlsson dammar på med fakta och uppgifter så blir det mer komplicerat.

Låt oss börja med pengarna.

I såväl Rubins artikel som Karlssons bok handlar framtiden för det mest avancerade demokratiska projekt som kurderna hittills upplevt, nämligen det i irakiska Kurdistan om de kurdiska ledarnas förmågor att hantera makten. Så här skriver Karlsson i sin bok:

”Många problem finns dock under ytan. Motsättningarna mellan PUK och KDP-ledarskapet lever kvar.

Alliansen är fortfarande bräcklig och den kurdiska regionen kan i många avseenden betecknas som en federation inom en federation eller lite tillspetsat två olika familjeföretag.

Barzanis och Talabanis förmögenheter uppskattas till 2 miljarder respektive 400 miljoner dollar.”

Så här skrev Michael Rubin den 7 januari 2008(not 1):

“While in office, both Barzani and Talabani have amassed fortunes in excess of $2 billion and $400 million, respectively.[13] Whereas the Kurdish political leadership once squabbled over custom posts' revenue, today they conflate the regional treasury with party slush funds and personal pocketbooks. There is, in practice, little differentiation between the property of Barzani and Talabani as individuals and the holdings of their political parties and the KRG as a whole. Barzani transformed a public resort on Sari Rash into a personal compound, and his family members and ministers have built palatial houses on nearby public land.”

Så utav ovanstående kan man sluta att någon av författarna har läst den andre och att det är Karlsson som läst Rubin. Eftersom de här uppgifterna är unika så blir man intresserad av vilka källorna är. Annars kan jag ju obehindrat påstå att Fredrik Reinfeldt roffat åt sig 12 miljarder sedan valet. Karlssons upplägg är i det hänseendet smartare än Rubins. Kanske för han är äldre och listigare. Karlsson har en litteraturförteckning i sin bok som omfattar ett antal böcker. Men i själva boken saknas i stort sett källhänvisningar. Så man kan få intrycket av att det som sägs i boken antingen garanteras av Karlsson svenska blå ögon eller av de angivna referensverken.

Anyway vem som helt som bara ytligt varit kontakt med journalistik, källkritisk granskning etc vet att sådana här uppgifter är luriga. Men Karlsson är diplomat så han garderar sig lite och skriver ”uppskattas till”. Av vem då?

Jo, lösningen finns i den källhänvisning som Rubin angett till sin artikel av den 7 januari 2008 (not 2).

Går man till den källan så hittar man en artikel av… just det Michael Rubin som talar om att Barzani uppskattade personliga förmögenhet till 2 miljarder dollar. (not 3)

Däremot hittar man inget i texten om Talabanis 400 miljoner USD.
De här uppgifterna har farit runt i tidningar och annan media under tre års tid. (not 4) Men ursprunget är alltså Rubin själv.

Så jag tog kontakt med Rubin. Skickade en mail där jag helt enkelt frågade vad han byggde uppgifterna på. Fick ett svar som följer:

"The figures are based on internal government estimates, banking records, KRG leadership family members' transfers to places such as China, and commercial contracts with KRG officials. When I accepted the offer to debate the issue publicly, the Kurdistan Regional Presidency backed down on their demand to do so."

Så nu återstår frågan om Talabani och Barzani håller med om den här beskrivningen.

Rubins ursprungliga artikel handlade om olika karaktärer i mellanösterns politiska liv som skott sig. Artikeln handlar om korruption nämligen.

Av Michael Rubins svar kan man utläsa att de uppgifter som ligger till grund för värderingen av de båda kurdiska ledarnas inte kan var något annat än rent underrättelsematerial. För även om jag vände ut och in på mig själv lär jag inte kunna ta del av ifall Carl Bildt skickar pengar till Ryssland.

Det somligger til grund för uppgifterna är alltså inte kontrollerbara fakta utan uppgifter från en eller flera underrättelsetjänster som då rimligtvis Michael Rubin har tillgång till.

Så nu är frågan återigen hur Ingmar Karlsson fått händerna på uppgifterna. Antingen har han accepterat dem utan källa, vilket är anmärkningsvärt av en svensk diplomat eller också...

När Mustafa Can skrev ett svar på Dilsa Demirbag-Stens grund sågning i Expressen av Karlssons bok så var det för mig som befunnit mig i eller strax vid sidan av den kurdiska verkligheten under lång tid befriande att höra en kurd som åtminstone anar sitt folks problem. Tyvärr kunde Mustafa inte hålla sig heller. Efter att ha fört i grunden vettiga resonemang sänker han sig till det vanliga ”hallick”-snacket som man hör på varenda restaurang och i vartenda gathörn i Kurdistan:

”Irakiska Kurdistan är det närmaste en statsbildning vi kurder kommit. För att erhålla självständighet krävs, som Karlsson betonar, att områdets politiska ledare måste arbeta för ett starkt civilt samhälle med öppen och fri debatt, och bygga upp effektiva ekonomiska och sociala förvaltningar. Men området styrs av två skrupelfria despoter snarare än av två representativa statsmän: Masoud Barzani och Jalal Talabani. Censur, förföljelse, tortyr och mord på oliktänkande. Ett rättssystem som rättar sig efter kontakter och plånbok. Krigsherrars bidrag till befolkningens välfärd är alltid marginella fenomen. Därav den öppna nepotism där fruar, söner, svär­söner, morbröder, farbröder, svågrar och andra släktingar styr Kurdi­stans regionala regering, KRG, som en självbetjäningsbutik. Minister- och ambassadposter, säkerhetstjänst, privata miliser på tiotusentals män, telefonbolag, byggföretag och byggnadskontrakt, mark, satellitstationer, råvarukontrakt, säkerhetsföretag, detaljhandel, till och med kebabrestauranger - de båda ledarnas klaner styr direkt eller indirekt varenda större näringsgren, innehar varenda strategisk post, och snokar upp varenda möjlighet till extra dollar. Två klaner som redan är goda för miljardtals dollar. Trots att tyrannen Saddam Hussein är borta jäser missnöjet bland irakiska kurder. Islamistiska partier får fler sympatisörer, inte för sin doktrinära ideologi, men för att de anses som de enda "rena" alternativen till de styrande partierna KDP och PUK. Som USA:s bundsförvanter är dock Masoud Barzani och Jelal Talabani väl medvetna om att ingen kan tysta deras röster. Sådan är diktaturens cyniska logik: makten har rätt för att den är starkast.”


Frågan är och förblir: Är det sant?

Can rör vid pudelns kärna. Uppfattar inte den kurdiska befolkningen sina ledare som demokratiska med landets bästa för sina ögon så blir det islamisterna som kommer att dra det längsta strået. Då har vi en palestinsk eller libanesisk situation till nästa val.

Vad är då sant?

Det är sant att det finns oerhört små möjligheter att bedriva undersökande journalistisk i irakiska Kurdistan. Framför allt beroende på att regionen liksom för övrigt hela Irak i stort sett saknar det vi i Sverige skulle kalla för ”Offentlighetsprincipen” eller i USA för ”Freedom of Information Act”. Det Rubin och antar jag Karlsson upptäckt, speciellt Rubin eftersom han arbetat i området, är förmodligen det som plågar hela administrationen. Nämligen att ingen egentligen vet någonting om någonting och de som vet kniper käft. Det finns alltså inget system för att Masoud Barzani, Nechirvan Barzani, Hero Talabani, Jelal Talabani m fl redovisar vad de äger och har makt över.

Dessutom har journalister i stort sett ingen utbildning i journalisitkens etik & moral et c vilket skapat spänningar mellan politiker och journalister. Det är bara att titta på vad som skrivs, inte skrivs, intervjuteknik etc.

Antingen kallar journalister eller debattörer sin politiska ledare för bögar och hallickar eller också min höge herre. Det är inte det som är finessen med pressfrihet.

Här påpekar både Karlsson och Rubin med flera att det är ett storta problem med den nuvarande ordningen och här har de rätt.

Det finns inget av det utmärkta engelska uttrycket ”Transparency” som på svenska väl snarast skulle kunna översättas med öppenhet. Till detta ska läggas två andra engelska uttryck som jag tror irakiska Kurdistan borde använda lite oftare ”Accountability” och ”Sustainability” .

Googlar man dessa tre ord så ligger alla på mer än 27 miljoner träffar vilket borgar för att orden har betydelse i världen.

Den kurdiska regeringen i irakiska Kurdistan har inte oljan som sin främsta tillgång. Den främsta tillgången är det kurdiska folket och ifall de inte har en politisk ledning som kan leverera så kommer väljarna varav de flesta är unga människor att vända sig till någon annan. Sedan spelar det ingen roll hur mycket Barzani och Talabani kämpat i bergen en gång i tiden.

Av samma intervju som ovan citerats med Masoud Barzani som för övrigt också finns på http://www.krg.org/ framgår att President Barzani och Kurdistan Regional Government(KRG) ser mycket mörkt på möjligheterna att få till stånd något långsiktigt fungerande samarbete med Bagdad. Barzani talar om att man kommit överens men att besluten sedan marginaliseras till nackdel för kurderna. Jag tror att det är exakt vad många upplever i irakiska Kurdistan.

Däremot kan man inte påstå att folk är korrumperade och tjuvar bara för att det ser ut så. Det handlar om mycket mer än korruption. Den debatten kan man inte föra som gjorts de senaste veckorna. Den debatten måste föras med någon form av respekt för fakta från alla sidor.

Källor:
Not 1:
Michael Rubin: 2008-01-07 “Is Kurdistan a good ally?”
http://www.aei.org/publications/pubID.27327/pub_detail.asp
http://www.aei.org/scholars/scholarID.83,filter.all/scholar.asp
Not 2:
13. For background, see Michael Rubin, "The Middle East's Real Bane: Corruption," Daily Star (Beirut), November 15, 2005.

Not 3:
Middle East Forum: Daily Star: “The leader of the Kurdish Democratic Party, Massoud Barzani, returned to Iraqi Kurdistan with little but respect for his family name. Fourteen years later, his personal worth is estimated at close to $2 billion.”

Not 4:
Man får cirka 2000 träffar på 2 billion USD 400 Million Barzani.
Ex vis: http://www.turkses.com/index.php?option=com_content&task=view&id=4708&Itemid=1