Varför diplomati är diplomati

Till sist en rad om Wikileaks. Jag roade mig med att kladda runt lite bland de senaste fynden.

Wikileaks har tydligen imploderat och nu öst ut alla sina diplomatiska depecher. 250 000 på ett bräde där inga namn är skyddade. Så kan det gå.

En av dessa gäller ett samtal mellan en kurdisk intellektuell och den dåvarande amerikanske ambassadören i Ankara. Samtalet ska ha ägt rum 2005. Kurden M som är en känd kurdisk författare är inte obekant för mig. Jag kan nog säga att det var en vän även om vi inte umgicks dagligen. Efter att ha tillbringat nästan trettio år i exil återvände M till Turkiet på 2000-talet. Under större delen av tiden i exil var han och hans böcker förbjudna i Turkiet. Under nittiotalet reste jag en hel del till Turkiet och hade också förmånen att kunna smuggla in del av M:s manuskript i Turkiet. När jag först lärde känna M var han ingen känd författare. Vi hade gemensamma vänner och jag har alltid uppfattat M som en synnerligen balanserad och framsynt intellektuell.

Han har också alltid haft goda kontakter och rönt stor respekt i olika kretsar.

Jag vet inte hur det här mötet med Ross Wilson kom till. Det kan vara Wilson som initierat det eller M eller någon tredje part. Det framgår nämligen inte av texten. Vid det tillfället hade M fått reda på att han hade cancer och genomgick terapi. Den såg ut att lyckas. Han var optimistisk. Turkiet stod inför viktiga val. Saddam var störtad med amerikansk hjälp och den kurdiska regionala regeringen(KRG) i norra Irak hade en stark och viktig position.

M. framförde tankar om läget och framtiden. De var enligt min uppfattning kloka och insiktsfulla och av Wilsons rapportering till Washington efteråt kan man dra slutsatsen att han också tagit intryck.

När jag under en period arbetade som rådgivare åt den kurdiska regeringen på 90-talet besökte vi från KRG kontoret ibland olika ambassader i Stockholm inklusive den amerikanska  men framför allt svenska UD för att informera om sådant vi fann värdefullt att förmedla som rörde politiska frågor i framför allt irakiska Kurdistan. Detta är normalt.

Det är till och med troligt att något av dessa besök finns rekapitulerade bland de 250 000 dokument som Wikileaks lagt vantarna på. Jag har sagt det förut och säger det igen. Det är inte Wikileaks fel att amerikanerna inte kan hålla reda på sina papper.

Men det är Wikileaks fel att nu 250 000 dokument kommit ut där mängder av enskilda personer kan skadas på olika sätt. Man behöver inte dö för att skadas oförskyllt. En heder och karaktär kan skadas. Man kan bli hindrad i en karriär. Barn, släkt och vänner kan drabbas på olika sätt. Speciellt när helhetsbilden saknas som i det här fallet.

För min del är det inga problem. Jag arbetade inte som journalist under denna tid så mitt arbete var inte på något sätt behäftat med jäv eller något annat etiskt problem.

Turkarna hade redan sedan länge ögonen på mig eftersom jag jobbat med kurdfrågan sedan början av 80-talet. Vi känner varandra om man säger så.

För M. är det emellertid en annan sak. Just den depechen är intressant eftersom M. tyvärr avled av sin cancer 2007. Han kan alltså inte redogöra för hur det hela gick till. Det kan inte heller Wilson som diplomat. Julian Assange vet förmodligen inte ens vem M är och än mindre att han är död.

När de här depecherna nu offentliggörs med namn nämnande betyder det något. Inte för M eftersom han är död. Men för hans familj. Nu tror jag inte att M. skulle brytt sig om ifall det här kom ut. Men det är ju vad jag tror så det betyder ju inte så mycket. Det som står är kanske inte helt okontroversiellt men är egentligen en politisk analys. Ganska lik de samtal jag själv deltagit i rörande utvecklingen i området. Det är helt enkelt ett slags lobby verksamhet där man försöker påverka olika länder diplomatiskt att uppfatta olika politiska skeenden på ett visst sätt som i slutänden gynnar en viss politisk utveckling.

Det är i princip hur diplomati fungerat i tusentals år, varken mer eller mindre. Det sker hela tiden.

Problemet är att dessa delvis förtroliga samtal förutsätts vara just förtroliga och inte hamna hos Wikileaks.

När jag läser om M:s samtal med Ross Wilson slås jag plötsligt av varför Wikileaks ljuger sig blåa när de påstår att en publicering inte skadar.

Det handlar inte om vad M säger för det kan ni själv läsa om utan om att det är tagits ur ett större sammanhang.

Att M haft detta samtal står ju utanför allt rimligt tvivel. Nästa fråga som de som inte har samma uppfattning som M ställer sig är hur många andra samtal har det förekommit. Är M en informatör, en agent? Jobbar han för CIA?

Många nöjer sig inte med att ställa frågor. De svarar glatt på sina egna frågor och sprider svaren som sanningar. Jag har själv fått höra att jag skulle vara CIA agent, Säpos speciellt utsände m m. Sånt värmer en kulen höstdag

För M som levt i exilkretsar i trettio år innan han återvände till Turkiet under sina sista levnadsår kan hela exillivet på sina fem fingrar. Han känner noga till vad som rör sig den kurdiska politiken och han känner personligen de flesta aktörerna.

Kritikerna som kan bestå av extremister av olika slag ägnar normalt inte så mycket tid åt att försöka förstå sammanhang. Hade M levt hade de gjort sitt bästa för att ta heder och ära av honom och det är säkert vad de gör ändå.

För många innebär blotta tanken på att samtala med en amerikansk diplomat ett genomfört förräderi mot den så kallade ”saken”.

Sanningen är däremot en helt annan. Det är ganska troligt att M:s samtal haft betydelse. Politisk betydelse som flyttat fram de kurdiska positionerna.

Det vet alla som hanterat den kurdiska frågan på ett seriöst sätt.

Men tänk nu att vi inte talar om M utan om A som är afghan idag i Kabul eller Waziristan. Då kan effekten bli en annan. En avskuren hals, en bomb under bilen.

Jag ät helt övertygad om att Wikileaks som inte ens kunnat kladda över namnen skulle ha tillstymmelsen till kapacitet att informera sig hur deras dyngspridande drabbat inblandade.

Det sorgliga med Assange och hans korkade polare är att de inte har den minsta kontroll på vad som händer i andra änden.

Det minsta man kunde begära är att de skyddade personer. De lovade att göra det. De släppte av misstag igenom visa uppgifter som kunde peka ut personer. Nu har de råkat i luven på varandra och släppt ut hela flodvågen och det kommer mina vänner att visa sig en smula problematisk för att uttrycka sig… diplomatiskt…

Qandilatet invigt!

Qandil som konsulat. En väg till framtiden.

Precis när Sverige har fått spö i ishockey av Tjeckien och man är lite hängig kommer det glada nyheter från mellanöstern. Eller från UD hur man nu vill se på saken.

Igår öppnades den nya svenska ambassaden i Bagdad.

Ett bygge för sextio miljoner svenska kronor. Så jag antar att man hoppas att det ska hända en hel del i mellanöstern och då speciellt i relationerna med Irak framöver.

Den gamla var stängd sedan 2001.

Idag kom nästa invigning. Denna gång av ett honorärt konsulat i Erbil i den kurdiska regionen i norra Irak.

Jag föreslog det för UD för sju år sedan, men då sa man att man skulle öppna ambassaden först. Inte att man skulle bygga en ny. Sedan dess har många konsulat öppnats i Erbil och nu alltså även ett svenskt. Ett honorärt konsulat.

Det fiffiga är att man har slagit ihop en biståndsorganisation jag faktiskt var med och banade väg för en gång i tiden, Qandil. Riktigt hur det gått ihop har jag inte lyckats förstå men det kommer nog eller också måste någon annan förklara det för mig. NGO och konsulat. Det kallar jag för multitasking!


Ett Qandilat!

Så idag kom farbror Carl på besök.

Carina var också där och berättade för UD vad hennes organisation jobbar med. Som ni ser är det varmt och skönt eller i varje fall ingen snö.

Om två veckor är det val i Irak. Men jag ska återkomma till det. Nu är Sverige officiellt i Irak. Lite sent men bättre sent än aldrig.


Tre glada grabbar. Två utrikesministrar och en ambassadör.


Många kända kurder var inbjudna. En glad kurdisk premiärminister i form av Barham Salih och en något mer betänksam kurdisk utrikesminister för Irak, Hoshiyar Zebari.


Kurdistans Internationella Bank önskade svenskarna lycka till!


Alla verkade trivas!


Den blonda kvinnan fyra från vänster heter Carina. Hon hade tagit på sig svarta byxor och kammat sig dagen till ära. Gemensam uppställning efter att ha berättat om verksamheten för utrikesminister Carl Bildt och hans sällskap.

Undulaten Nisse!

Tre glada nyheter från den irakiska filialen.

Carina fick med sig en livvakt hem härom kvällen. Exakt vad som hände vet man inte men utredning pågår. Det hela började på The Edge ett ökänt ställe i San Arbillos undre värld.

Kristet men inte speciellt gudfruktigt område.

Bagdad har vidare kommit överens med Kurdistans regionala regering att de ska få exportera olja. Norska DNO som borrat och funnit olja och dessutom byggt upp en stor anläggning i irakiska Kurdistan får nu tillsammans mer flera andra bolag börja sälja olja på export. 60 000 fat per dag till att börja med från 1 juli.

Till sist sägs det att en ny politisk gruppering i irakiska Kurdistan ska ställa upp i de kommande valen. Listan uppges vara en blandning av ledande politiker från PUK och KDP, som varit i opposition i sina partier under ett antal år.

”List for Change” ska innehålla 100 valbara kandidater och ska ledas av en trojka bestående av Nawshirwan Mustafa, f d partiordförande för PUK, Jawhar Namiq, KDP och före detta talmani parlamentet samt en kvinna Kwestan Muhammad, PUK tillika gruppordförande i parlamentet.

Ett kriterium för att vara kandidat ska vara att man är modig och inte korrumperad. Det verkar vara en bra början.

Nu säger mina källor att det här troligen inte stämmer men om det gjorde det skulle det vara hälsosamt för den så kallade demokratin i vardande.

Nu över till något helt annat.

I går morse stötte jag på en Annie tror jag att hon heter, en söderbo som har en hund som jag själv. En rysk cirkushund som hon befriat eller som rymt. Jag minns inte. Den är några år yngre än Spigge Luring och de är bra kompisar. Nu hade Figge som hunden heter snaggat sig och såg väldig stilig ut.

Så när vi står där vid rödljusen vid Ringvägen och Hornsgatan klockan nio på söndag morgonen så kommer Kontors Zorro glidande från SöS hållet.

Kontors Zorro var väl ungefär en och nittiotre lång, smal som en räka med ordentliga glasögon, en Zorrohatt, lång svart hemgjord Zorromantel och Zorrobrallor. Om man tog bort Zorrogrejerna så var mannen som jag uppskattar det i fyrtioårsåldern, en tvättäkta reskontraspecialist.

Nu undrar man vad Zorro gjorde ute i hela dräkten en söndagsmorgon klockan nio. Kom han direkt? Svårt att säga men varför hade han inte slängkappan i en påse tillsammans med mössan. Och var fanns värjan? Många oklara detaljer. Vi stirrade efter Kontors Zorro som elegant förde fingrarna till hattbrättet när en grupp ungdomar vrålade uppskattande efter honom från Konsumhållet. Vi kollade bakåt om Tornado också var i faggorna. Men där borta såg vi bara några glada fotbollspelare som skulle in på Zinkens Idrottsplats.

Annie berättade om den gången det prasslat i buskarna i Skinnarviksparken och en man i röd grodmansdräkt och grodfötter dykt fram ur buskaget en kväll i skymningen.

Sen kom vi in på Nisse. Nisse var en undulat som gillade panflöjtisten Zamfir och alltid dansade, hoppade, sjöng med och kompade när det fanns en zamfirplatta i högtalarna.

Nisse var en riktig skojare. När Annie syrra kom från Finland som hon brukade vankades det allt som oftast whisky och Lappinkulta. Nisse var med och for på bordet. Oftast blev han lite dragen redan vid sjutiden och då blev han väldigt pussig och kärvänlig. Fast en gång var han helt försvunnen. Ändå till de upptäckte att han satt på golvet och hickade.

Nisse var en jävel i olja och han och Annies förra hund som jag har glömt namnet på var bästisar.

Nisse brukade surfa på hundens rygg och de hittade på säckvis med bus. En gång dog Nisse.

Eller rättare sagt Annie trodde att Nisse brutit nacken i en skåpslucka för Nisse bara låg på diskbänken och rörde inte en fena. Men han blinkade lite så hon la in honom i hans bo men han bara såg för eländig ut.

Efter tre dagar utan att han verkade ta sig drog hon på Zamfir och slog näven i diskbänken.

-Så här kan vi inte ha det längre Nisse, ropade hon på sin bestämdaste finlandssvenska mot buren.

Och se precis som om någon hade vridit upp Nisse så for han upp på pinnen så fort Zamfir började elda på med sin panflöjt och sedan blev Nisse tretton år gammal.

Jag tror att det spelades Zamfir på hans begravning.

Annies hund vägrade gå ut i köket flera år efter Nisse gått bort. Av respekt för Nisse. Dom där två var verkligen så bra kompisar en undulat och en hund kan vara.

Att Zamfir sålt 200 miljoner skivor. Man undrar hur många undulater som…

Det man inte vet...

Jag bläddrar runt på olika webbplatser med anknytning till Mellan Östern.

För tre år sedan var jag inblandad som delägare, vd och styrelseordförande i ett företag som skulle sprida Internets ljus över Irak. En del av företaget ägdes av ett företag Kurdistan NET som i sin tur har rötter i den regionala kurdiska regeringens parti KDP.

Jag minns att jag i slutet av 2004 initierade en diskussion om internetstrategi för Kurdistan men också för Irak och ställde frågan om det fanns en sådan. Jag blev då uppmanad att skriva en sådan av chefen för Kurdistan NET vilket jag på stående fot avböjde. Efter att ha jobbat med kurdiska politiker i nästan tjugo års tid så var jag mycket försiktig med att sätta igång saker.

Istället erbjöd jag mig att skriva en plattform för en så kallad Masterplan som omfattade vilka områden som man borde koncentrera sig på.

Så i början av 2005 överlämnade jag en tiopunktslista till chefen för Kurdistan NET som alltså var vår samarbetspartner i ett bredbandsprojekt.

För ett halv års sedan meddelade KRG glatt på sin hemsida att man utsett Pricewaterhousecoopers att upprätta en IT-strategi för Kurdistan(inte Irak).

Jag är helt övertygad om att PWC kan leverera en sådan för 20 miljoner eller vad summan nu var. Hade KRG följt vårt förslag så hade de förmodligen varit klara nu. Om två år ska PWC komma med sitt förslag. Fem år i IT världen är oerhört lång tid.

Vem som helst som följt utvecklingen i Irak vet att den varit komplicerad. Från trettio års diktatur har landet på bara några år förvandlats till en konstitutionell demokrati. Med brister och fel men det finns trots allt ett fundament.

Alla vet också vilken kraft det ligger i att ha en funktionell och genomtänkt plan för IT-användande.

Att ha en väl fungerade struktur över olika myndigheter och ministeriers aktiviteter samt utbildningsväsendet är A och O i ett modernt samhälle. Något sådant finns överhuvudtaget inte i Irak.

Att överhuvudtaget kunna följa fattade beslut, lagar, lagändringar, debatter i parlamenten med mera borde varit en av det nya Iraks första åtgärder. Parlamentets hemsida ser förskräcklig ut och verkar ha slutat att uppdateras för två år sedan. Låt mig gissa. Någon stack med pengarna eller också var de slut.

Något samlat grepp över vilka myndigheter som finns existerar inte och i den mån att man som på Utrikesministeriet under Hoshiyar Zebari listat andra delar av förvaltningen så fungerar en del överhuvudtaget inte och andras domäner har gått ut, har .com adresser eller ser allmänt sorgliga ut.

De enda ministerier som någorlunda verkar fungera är Utrikesdepartementet, Handelsdepartementet och Oljedepartementet. Men det finns ingen enhetlig layout eller funktionalitet. Nivån på produkterna är anno 1997 om man undantar Utrikesdepartementet.

Om man förflyttar sig till den regionala kurdiska regeringen och parlamentet samt presidentens kansli så finns det en skillnad. Kurderna tog ett krafttag för några år sedan och skapade en riktigt snygg och trevlig hemsida för KRG där man nu också har samma layout för president kansliet.

Kurdistans Parlament har en för irakiska mått mätt oerhört radikal och omfattande hemsida.

Dessutom finns det en engelsk sektion. Här finns ett embryo till vad som skull kunna varit riktlinjen för samtliga ministerier och myndigheter.

Här finns te x snabbprotokoll från parlamentsessioner och en del lagförslag och beslutade lagar.

Jag antar att den kurdiska versionen är mera omfattande än den engelska men som på så många andra webbplatser så verkar aktiviteterna ha avstannat kring 2005 t.ex. när det gäller protokoll från sessionerna.

Går man till de kurdiska ministerierna så är det efter två år fortfarande bara två som har hemsidor och de är minst sagt undermåliga. Idrotts- och Ungdomsministeriet har dessutom under tiden bytt gränssnitt till ett helt eget. För övrigt verkar detta viktiga ministerium kemiskt befriat från väsentligheter. Sidorna fylls i stort sett av en massa galor ute i världen som ansvarige ministern Taha Barwary besökt. En aktuell kampanj mot kvinnovåld består på samma sida av en scannad affisch. Under ”Dokument” och ”Projekt” hittar man ingenting och detta är ändå ett av två departement som överhuvudtaget har sidor.

Generellt är dock KRG:s webbplats en god källa till kunskaper om vad KRG vill poängtera, viktiga möten, uttalanden och intervjuer med beslutsfattare om aktuella frågor.

Så för att återknyta till frågan om IT strategi och Irak så är det idag i mindre utsträckning kunnande och tillgänglighet bland ungdomar som är ett hinder för att använda IT som en hörnsten i ett demokratiskt välfärdsbygge. Det är inte heller vetskapen om vad som krävs bland politiker och beslutsfattare. Knappast ekonomiska resurser. Så vad är det då?

I utvecklingssammanhang är idag begreppet ”transparency” ett nyckelbegrepp. Det förutsätter att makthavarna tycker att de har något att vinna på att dela med sig av kunskap och information och att de själva inser vikten av detta. Det är osäkert i Irak om de nuvarande makthavarna som grupp har en sådan vilja eller insikt.

Det finns inget formellt beslut som hindrar beslutsfattarna att dela med sig av utredningar, diskussioner, fattade beslut, lagar med mera.

Det finns också en kontraproduktiv tradition i landet som innebär att det någon inte vet kan de inte använda emot dig eller till sin egen fördel. Det innebär att man inte informerar någon som kan påverka en fråga mer än man tycker att den personen behöver veta. Ger man en annan människa all information så har man släppt kontrollen över frågan eftersom man aldrig vet exakt hur mycket den andra människan egentligen delat med sig själv. En öppenhet innebär också att alla kan se vad man gjort… eller inte gjort och ger en jämförande möjlighet som alla inte önskar.

Presslag och en märklig debatt

Jag minns att jag satt och pratade med en kurd i Erbil för ett par år sedan. Är man en riktigt inbiten kurdoman så säger man Hewler om staden men jag är inte riktigt så frälst. I varje fall så ringde telefonen och min bekant sa att han måste fara till ett annat hotell eftersom en kvinna var där. Hon var reporter och skulle skriva om en Dr Kamal Sayid Qadir som skulle få 30 års fängelse för något han skrivit.

Min bekant frågade om jag ville åka med. Jo, jag hade ingenting för mig så, visst. Det var lite övertalning inblandad också för han ville att jag skulle berätta lite hur det var att bo i Kurdistan.

Nå vi kom till hotellet. Jag fick en ganska dramatisk historia serverad. Doktorn hade skrivit om Barzani-familjen från Österrike. Senare när han kom till Kurdistan hade han arresterats och skulle dömas till trettio års fängelse för förtal om jag förstod saken rätt.

Jag lyssnade småleende och sedan sa jag till den kvinnliga reportern att det ju var fel att döma grabben till trettio års fängelse för att ha kallat Masoud Barzani för en hallick och en hel del annat.

Sedan sa jag att det nog skulle bli benådning och att Herr Doktorn nog inte skulle oroa sig.

Mycket riktigt. Några månader senare blev han benådad. Jag antar att Dr Kamal är ute och gasar på i sin vanliga stil. Åsnor, hallickar, tjuvar osv.

Herr Kamals bravader har senare citerats av både Michael Rubin och Ingmar Karlsson och var en av Nuri Kinos huvudnummer i en av våra finaste kvällstidningar när han påstod att Barzani skulle vara en ny Saddam. Det där med lagar och Irak och Kurdistan är ingen enkel historia.

Men det finns en annan uppföljande historia där Masoud Barzanis son Masrour Barzani som sedan några år är chef för Asayish dvs den kurdiska säkerhetstjänsten skulle träffat på samme Dr Kamal i Wien och försökt mörda honom.

Den här historien skulle inträffat i år i februari 2008 och återberättas på nätsajten Kurdish Aspect. Det här är enligt Kurdish Aspect Dr Kamal Sayid Qadirs egna ord den 26 februari 2008:

“On Feb. 19, between 3-4 pm, I returned from the library of the Vienna Law School, while I was making my way home in centre of Vienna, I saw Masrour Barzani accompanied by a body guard, I simply ignored them, but as I turned back, I saw how Masrour was talking to his body guard appointing on me, then I remembered their threats in Kurdistan, immediately after my release, Apr. 2006, namely to kill me in Vienna, if I continued writing against them. After this, I immediately called the police and followed them. I asked Masrour, what do you want from me? He told me: you are still insulting us! I asked him, why did you torture me in Arbil? He simply lost his nerves and ordered his body guard to silence me. The body guard heavily attacked me and I tried to defend myself, but in vain, since I very soon fall on the ground, then Masrour gave me a hit with his foot directly on my face, that is why I suffered broken bones in the face and the bodyguard hit me on the head only. I am now only able to move with a special device and have to attend a hospital tomorrow again for further treatment. The bodyguard was arrested immediately on the scene, but Masrour escaped on his feet by running away. The police started a search for Masrour Barzani, and I do not know what has happened after this, but very soon I will be interrogated by police and my lawyer will know more about it. I have full trust in Austrian justice system, and I am sure the justice will prevail and the rule of law will make no difference between a journalist and a ruler“.

Den här historien finns också på några andra internetplatser. Men orginalet och intervjun med Dr Kamal efter han lämnat sjukhuset kommer enligt Kurdish Aspect från dem.

Det finns några saker som är intressanta. Om det fanns minsta lilla substans i detta så skulle det vara en stor nyhet.

Även om det var precis tvärtom att Dr Kamal attackerat Masrour och dennes livvakter spöat upp Dr Kamal efter att Kamal attackerat eller försökt attackera deras chef. Men ingen tidning, tevekanal etc av vikt har ens tagit upp den här historien.

Har Masrour Barzani blivit dömd eller har hans vakter blivit det?

En annan sak. Hur kunde de träffas spontant mitt i Wien?

Faktum är att det mesta pekar på att detta aldrig har inträffat. Om Masrour Barzani skulle vilja skada Dr Kamal så skulle han åtminstone inte startat ett gatuslagsmål i Wien. Jag känner inte Masouds Barzanis son men Masoud är i varje fall ingen dumskalle och skulle nog inte känt sig trygg med en son som chef för säkerhetspolisen som startar slagsmål mitt på gatan i en europeisk huvudstad.

Nå, det kan ju vara någon som enbart ljuger. Vem har skrivit artikeln? Ingen verkar det som. Det finns en redaktion men ingen journalist har pratat med Dr Kamal eller undertecknat detta scoop med sitt namn. Det väcker åtminstone mina misstankar att vi pratar om en ren bluff. Redaktionen på nättidningen är nämligen stor.

Men varför har inte Dr Kamal dementerat saken? Eller snarare bekräftat. Ja, det är just frågan.


Det har varit mycket diskussion om en medialag som skulle vrida nacken av den kurdiska pressen en gång för alla med möjlighet att stänga media etc etc. Så har den framställts bland annat i svensk media.


Nå, för en vecka sedan kom den där lagen i omarbetat form. Ett presslag som Masoud Barzani som är president i regionen irakiska Kurdistan skickade tillbaka för ett år sedan eftersom han inte ansåg att lagen inte var bra. Nu ett år senare har parlamentet tänkt om. Det går att läsa om den omarbetade lagen på Kurdistan Regional Government(KRG): s hemsida samt i Kurdish Globe.

Den svensk-assyriske journalisten Nuri Kino är säkert inte nöjd. Eller också tycker han att det är hans förtjänst.

Den nya versionen innehåller väsentliga förbättringar för journalister. Sedan har vi det där med ”landets säkerhet”.

Jan Guillou hyllade ju Iraks pressfrihet på 70-talet i boken "Irak det nya Arabien":

"Irak har färre inskränkningar i pressfriheten än en majoritet av världens länder"

Då hade han just suttit i finkan efter IB-affären.

Jag tror att det finns helt andra hot mot den irakiska journalistiken som i allmänhet är undermålig för att inte säga usel. Tyvärr är en del förbättringar som nu görs knappast något man gör vågen åt.

Jag läste i veckan en artikel på samma hemsida om en kanadensare vid namn Gage som utbildat journalister, alltså kurdiska journalister vid universitetet i Erbil. Han påstod sig vara en riktig hejare på ämnet efter att ha jobbat i branschen i 28 år eller något sådant. Det har varit lite svårt att ta reda på hans storhet. Men det behöver inte betyda något. Vad som däremot betyder något är vad hans sa.

"The curriculum is now 80% hands on working with equipments and 20% theoretical. Before we came here, it was 80% theoretical like in a class listening to teacher's blah blah?. So, we have thrown this out of the door," said Gage about the curriculum changes.

Källa: Kurdish Globe 14 augusti 2008

Två fel blir inte ett rätt.

Jag kan tänka mig att makten i Kurdistan och Irak mycket väl kan stå ut med en formbög som Gage som lär eleverna att klippa kreativt så man inte somnar till det han kallar ”talking heads”. Men huvudproblemet med kurdisk eller för den delen arabisk journalistik i Irak är inte huvudsaklingen formen utan bristen på journalistisk skolning i just det som Gage inte verkar tycka är viktigt, nämligen hantverket. Man kan inte skriva att folk är bögar och hallickar. Jag kan göra det här. Men försök få in en artikel på DN Debatt som innehåller kombinationen, Reinfeldt, bög och hallick. Det blir nog till att gå ut och sätta upp lappar på lyktstolparna om man kallar herrar och damer politiker för den typen av tillmälen.

Kvalité har inget som helst värde i Kurdistan eller resten av Irak heller för den delen. Så Gage passar som handen i handsken i det infotainment koncept han nu sprider. Makten har inga problem med killar som Gage. Det dräller av dem i Sverige.

Den irakiska journalistiken behöver stöd för att kunna stå så fri från makten den nu kan. Makten kan alltid leva med att formen blir huvudsaken. Men om den kritiska, undersökande faktabaserade journalistiken blir ledstjärnan så kan karamellen var lite svårare att svälja.

Är formen oviktig? Nej, absolut inte. Jag minns under min politiskt aktiva tid på 70-talet när en partiledare ville ha in en debattartikel men ”bara” fick skriva tolv sidor(A4) och han kom på att sätta den med typ, 2 punkter Times för att få in dubbelt så mycket text eller gamle Hjörne som var känd för att hugga öronen av folk på bilder för att få in mer textrader i artiklarna.

Kurdiska och arabiska journalister i Irak borde lägga stor vikt vid att få en ordentlig offentlighets lagstiftning som omfattar myndigheter på olika nivåer, myndigheter och parlament. Här finns massor att göra.

Men knäppa doktorer som varvar allmänna anklagelser med uttryck som hallick och tjuv i var tredje mening har åtminstone jag lite svårt för att ta på allvar.

Däremot förstår jag inte varför inte KRG lagt ut en text med presslagen på nätet. Samma med Ungdoms- och Idrottsministern i KRG som deklarerade att han lämnat över en utvärdering av sina genomförda projekt till nästa regering. Informationen om att ett sådant dokument fanns har nu tagits bort på ministeriets hemsida. I Sverige hade vi läst den rapporten på nätet eller kunnat besöka ministeriet och fått tag i den. Det hade nämligen varit en offentlig handling. Antagligen gick inte projekten så lysande eller också gick de så bra att ingen behövde få reda på det. Men det hade någon kanske varit intresserad av att få läsa om hur det nu än var.

KRG har ändå den ”bästa” webbplatsen tillsammans med Irakiska Utrikesministeriet . Resten är under all kritik. Det finns inget system eller ordning. Någon insyn vill man definitivt inte ha.

Kurderna är lite smartare. De lägger ut valda delar och en och annat halvkritisk artikel. Ibland kastar de ut någon upphandling för att visa öppenhet. De verkar åtminstone ha fått viss media träning.

Men något system eller struktur som säger vad som ska göras eller inte och som är baserat på lagstiftning om informations skyldighet till medborgarna baserat på en laglig rätt till information och skyldighet att registrera handlingar och presentera information, existerar inte.

För någon månad sedan blåstes det på pukor och trumpeter när Price Waterhouse skulle upprätta en IT-strategi. Men exakt vad detta innebar eller om detta beslut var kopplat till annat arbete om det gällde offentlighet eller internt var svårt att lista ut men återigen glda miner och handskakningar.

Insyn handlar det dock inte om. Ändå genomförs det regelrätta upphandlingar på sina håll. Tyvärr får man ju intrycket av att det inte finns några eftersom redovisningen generellt är bristfällig.

Av glada bilder som beskriver glada förhandlingar och kontrakt får man intrycket att allt är frid och fröjd. Så är det inte. Men för att komma tillrätta med problemen och de är enorma så krävs inte mer form utan vanligt hederligt journalistiskt arbete.

Det finns bara en enda journalistisk regel. Du kan skriva vad du vill så länge det är sant.

Ljus i Varje Hus

Det är ovanligt att folk är överens. Så låt oss tala om något roligt!

Jag tror att det är en sak som irakier är rörande eniga om oavsett ifall de är kurder, araber, assyrier eller turkmener.

Elproblemet är löst i Irak. Speciellt elförsörjningen. Än en gång är det kurderna som håller i näsduken och anför dansen. Bort med fotogenlamporna i byarna. Fram med julgranarna i kristna Ainkawa till julen. Det är goda nyheter på gång. Låt Bagdads gator flöda i ljus och glitter under den kommande högtiden Eid Al-Fitr.
Nu äntligen har den kommit.

ELEKTRICITETEN!

Jag minns att jag satt med en minister och två skojare i en trädgård i Erbil. Det var lite drygt två år sedan på våren 2006.

Vi pratade om elektricitet. Den ene skojaren var bekant med Iraks elminister och berättade skämtsamt att han träffat ministern på en flygplats och de hade varit överens om att elförsörjningen var bättre på Saddams tid.

Nu sviker mig minnet. Men det spelar ingen roll om det var Ayham Al-Samarie eller Muhsoin Shlash.

Det slutade på liknande sätt för båda ministrarna. Den ene, Al-Samarie flydde till Chicago av alla ställen efter att ha flytt från Irak genom att hyra Blackwater som fritog honom ur fängelset. Vad han var anklagad för? Vad tror ni?

Den andre stack till Kanada.

Med vid bordet fanns också en representant för ABB.

Hur många Megawatt hade Kurdistan? Nu talar vi om områdets elförsörjning inte en liten puttrande bensingenerator som står och hoppar bakom tikkaståndet.

500 trodde ministern.

Att området skulle behöva 2000 Megawatt var ingen diskussion om och säkert mer. Men hur?
Vi pratade om den halvfärdiga Bakhman dammen som Saddam påbörjade innan 1991 som i ett första steg utbyggd skulle ge 1000 Megawatt.

Det enda kurderna gjorde åt den dammen efter 1991 var att byta grävmaskinerna som fanns vid dammen mot chips som de köpte av iranierna.

Så 1000 plus 500 är 1500 och då får vi ett minus på 500.

Sen var det så att en del människor måste flytta och det finns en del historiska platser som skulle begravas under vattenmassorna.

Så vi tog en öl till.

Man talar om nivåer före och efter kriget. Statistik. Varför finns det ingen statistik? Jodå det finns.

Vad har hänt efter kriget. Mätaren på att det fanns viss optimism efter kriget under en kort period var att Erbilianerna plockade fram pengar ur madrasserna.

Vad köpte de för dom? Många köpte hushållsmaskiner, typ kyl, frys, tvättmaskin etc. Säkert mobiltelefoner. Sedan har vi allt annat som drar med el nu jämfört med tidigare i Kurdistan och Irak. Teveapparater, datorer, reklamskyltar, fler 100 watt-lampor i hemmet, luftpumpar(Split, A/C).

Saken är den att det saknades en plan. Alla vi som satt vid det där bordet i den där vackra trädgården ville så väl. Vi ville att folk skulle få en glad Jul, Newroz och Eid Al-Fitr. Vi nästan grät när vi tänkte på det.


Ja, skojarna tänkte säkert på att de kunde tjänat en hacka på det hela och han som kände ministern tänkte säkert att det var synd att han fått fly landet hals över huvud.

Men från den där kvällen när kvällssolen stekte i nacken så skulle de ta flera månader innan Kak Mala Bakhtiyar presenterade DET STORA PROJEKTET för världen. Det var projektet som fick barn att gråta, kvinnor att kasta sig till marken och män att snyftande tacka den störste.

I den engelskspråkig Hewler Globe den 18 juli 2006, en tidning som sedan bytte namn till Kurdistan Globe gör Mr Mala Bakhtiyar från PUK(det kunde lika gärna varit en KDP:are) ett mycket gediget intryck när han presenterar projektet som ska eliminera elbristen i större delen av mellanöstern. Kak Mala Bakhtiyar är en ansedd politiker. You bet he is! Politbyråmedlem och allt!

Tidningen är också en ansedd tidning enligt en relativt färsk Timbro rapport som klagade på det svenska biståndet. Det är bra för oss att veta att det finns några kvar. Typ, Die Welt, Le Monde Diplomatique, New York Times, Washington Post och så Hew… Kurdistan Globe.

Men nu över till varför vi ha all anledningen att vara glada en dag som denna.
Ett tag var jag nämligen lite orolig. Det är jag inte längre.

Men Kamrat Bakhtiyars lugnande ord lade sig som bomull kring hjärtat.

Bakhtiyar börjar med att tala om för reportern att han förklarat läget för Nechirvan Barzani, som är den regionala regeringens premiärminister. För att inte några fina nyanser i denna historiska intervju ska gå förlorade behåller jag den engelska texten:

”I said to PM Barzani that none of the sweet rhetoric’s that were made during the government unification(ceremony) in May(2006) will be of any use to the government if the main problems of the people are not solved.”

Sedan redogör Kak Mala Bakhtiyar för hur man nu planerar att lösa folkets problem;

”With regard to the power shortage in the region, Bakhtiyar said that, ” in Taqtaq area, near Sulemaniya a big power plant will be built, that in the first phase will have the capacity to provide the power needs of Kurdistan. "

Jag hoppas att ni hänger med. Nu talar vi om första delen av Taqtaq projektet som ska försörja hela Kurdistan med elektricitet. Men det kommer mera i nästa mening redan:

”In the second phase it can even meet Iraq’s power needs and in the third and final phase, Iraq can export part of the electricity generated from that plant to other countries. There will be no electricity problem in two years and there is a similar project in Zakho.”

Nu förstår ni vad som kommer att hända inom bara några månaders tid. Journalisten Mr Fazil Najib, den gamle skeptiske gnällspiken skrev:

”However, people are skeptical about the truth of such projects”

Jag sa inledningsvis att jag var lite orolig. Hur ska man får ström till Erbil International för 300 miljoner USD som ska ersätta Dubai som knutpunkt till Asien. Eller alla miljardprojekt för turister, nöjesfält, gallerior, Dream City II och III, Franska Byn, Tyska Byn, Fryshusen, Charkuterifabrikerna, Turistanläggningarna, Skidliftarna, Mejerierna, Gruvorna och allt annat som ännu inte avslöjats. Jag glömde Sidenbandsfabriken(den som tillverkar banden som politikerna klipper) och Havals Whiskyfabrik som kan ställas om till öl och en hel del annat. Sånt kräver massor av ström och snart är den här, gott folk.

Det är bara lite, lite kvar, några futtiga månader. Så håll ut!

PS. Jag har mailat Fazil Najib för att höra om han har några nyheter i ämnet. Sedan undrar jag om de fortfarande bara säljer 100 watts glödlampor i butikerna i Kurdistan DS

Elproduktion i Irak och Sverige anligt CIA World Fact Book:

34 miljarder kilowattimmar(beräknat 2007) i Irak fördelat på 26 miljoner. I Sverige producerar vi 153 miljarder kilowattimmar( beräknat 2005) fördelat på nio miljoner människor. Jo, sen har vi i Sverige ett mindre nettoöverskott på 6 miljarder timmar.

Saddam Good

2003

Nu skulle världen få se på ett demokratiskt Irak med kurdernas som demokratiskt bålverk och garant att inget gick snett.

För mig som dessförinnan periodvis arbetat som rådgivare åt KRG i Stockholm på det lilla kontoret i Nacka(som sedan blev ännu mindre), var det inte onaturligt att kurderna skulle få en ganska betydande roll i det nya Irak. Om kurderna var splittrade så var arabernas inre motsättningar tio resor värre. Det var åtminstone det intrycket man vid den tidpunkten fått av Iraqi National Congress verksamhet innan kriget. Med kriget kom ytterligare pretendenter att dyka upp på scenen. Jag fick indikationer redan på hösten 2002 att ett krig var i antågande.

För mig som på nära håll följde det föregående kriget 1990/91 var detta slutet på det förra kriget. Då i början av april 1991 när jag till sist befann mig på gränsen till Irak i den lilla gränsstaden Cucurca(ursäkta att jag inte petar in de rätta C:na)mellan Irak och Turkiet. Den gången såg jag hur hundratusentals kurder och assyrier på andra sidan gränsen. Det var kallt och spädbarnen dog på nätterna. De hade flytt och samlats högt uppe på bergssidorna på andra sidan gränsen. De hade ingenting med sig utom en get eller ett får och Saddams attackhelikoptrar hade förföljt dem längsmed vägarna efter det uppror som påhejades av väst i mars samma år. Det var Ungern 56, Irak 1991 eller Tjeckoslovakien 1968. Amerikanerna och Bush d ä var rädda 1991. För shiamuslimerna i söder och vilken relation de egentligen hade med Iran. I norr sköt Turkarna glatt över huvudet på flyktingarna på bergsidorna. Det fanns ingen som helst politisk vilja att släppa in några flyende kurder. De ansåg att de hade tillräckligt problem med kurderna själva.

Vilken affär som egentligen gjorde i Ankara med USA:s utrikesminister James Baker och de andra under de där dagarna i början av april får vi kanske aldrig veta.

Den broders- och systerkärlek jag blev vittne till från de turkiska kurdernas sida när de tömde sina affärer och åkte till gränsen för att hjälpa till var äkta och innerlig. Bagerierna i Hakkari bakade dag och natt de där dagarna.

Det gick en dag och det gick två. Till sist tog turkarna med oss till en militärpost. Det var något i görningen. Så dök det upp en helikopter och ut hoppade ingen mindre än den nuvarande franske utrikesministern Bernard Kouchner. Han snackade lite strunt med turkarna och sedan vinkade han till oss i pressen och for igen. Sedan började turkarna motvilligt släppa över de irakiska kurderna.


Sedan följde Operation Provide Comfort där en 22000 man stark USA-ledd styrka gick in i norra Irak och upprättade en buffertzon och en No Fly Zon både norra och södra delen för att skydda shiamuslimerna i söder och kurderna i norr.

1991 i november besökte jag området och vi fick igång lite bistånd från svenskt håll. Faktum är att svenskt bistånd varit påtagligt närvarande i irakiska Kurdistan alltsedan november 1991.

1992 bevakade jag det första fria valet i irakiska Kurdistan för DN bl a. Förutom ett roligt samtal med en av kurdledarna Sami Abdul Rahman på en gräsmatta och en mindre rolig bomb som höll på att förkorta mitt liv väsentligt så minns jag framför allt en presskonferens efter valet där en glad Talabani på sitt vanliga och översvallande sätt ropade till Masoud som också satt vid podiet som vanligt så lite försynt ut: My Dear Friend Kak Massoud!

Jag vill minnas att Masoud log ett av de där, Jelal-jag-känner-dig-också-leendena. Sedan utbröt det slagsmål mellan två fotografer. En hade klivit upp på bordet framför Masoud och Talabani och skymde sikten för den andre.


Det var en ganska upplyftande tid. Jag kunde som journalist gå direkt in till PUK:s kontor och snacka lite med Talabani och sedan kila bort till KDP och fick höra den senaste historien om bläcket och valsedlarna av Fazil Mirani som på den tiden såg ut som Bryan Ferry från 1974 års Göteborgskonsert.

Roliga typer fanns det gott om. Vem minns inte PUK:s Hussein Sinjari. Han var en av Talabinis närmaste män. Hur den mannen lyckades hålla igång som han gjorde och ändå byta kostymer fem gånger per dag var otroligt.

Eller när vi åkte till oljeledningen som går mellan Irak och Turkiet och skruvade på den och det sprutade olja ut den. Hemkommen fick man forska i ämnet. De flesta experterna menade i varje fall att en tom ledning ska vara tom, annars korroderar ledningen eftersom oljan innehåller ämnen som frigörs ifall det inte finns tryck i ledningen. Jag glömde säga att det var embargo och ingen olja fick gå genom ledningen.

Det var ett fint embargo med Venezuela i övervakningskommittén. Genom Zakho satt den amerikanen Dick Nabb som var befälhavare för den amerikanska kontingenten och tittade på den aldrig sinande kolonn av lastbilar som körde till Turkiet med dieselolja.

Marsallah!

Den smuggeloljan räddade kurderna som gjorde upp med Saddam och Turkarna. Med USA:s goda minne. Pengarna skulle användas till att driva den kurdiska förvaltningen genom två embargon. Det ena från Saddam och det andra från FN.

Jag tror att det var här någonstans som den mycket märkliga och delsvis katastrofala ekonomi som fortfarande är ett dominerande inslag i irakiska Kurdistan. En ekonomi där partierna och ledande personer inom partierna alternativ närstående till de två dominerande politiska ledarna driver företag och verksamheter på ett sätt som starkt kan ifrågasättas i varje demokratiskt civilt samhälle. Inte så mycket för att det görs som för att det är oerhört svårt för den enskilde medborgaren att veta vad som är vems. Därmed startar spekulationer och den är en kurdisk paradgren.

Idag kallar vi det korruption men det fanns en tid för tjugo är sedan där Barzani och Talabani fick gå och knacka på dörrar för att driva sin verksamhet. Dessemellan var det det kurdiska folket som stöttade dem. Det var Masoud Barzanis far Mustafa Barzani som var garanten med sitt oegennyttiga leverne. Han var en stor ledare och väl respekterad i hela Mellan Östern.

Men 1991 fick plötsligt Masoud och Talabani ansvar för ett helt folks väl och ve. Redan på hösten 1991 drog sig Saddams administration ur de tre norra provinserna Duhok, Erbil och Sulemaniya.

Dessutom låg det ett allmänt FN embargo på Irak som även omfattade irakiska Kurdistan.

Så nu gällde det att finna på råd så att partierna kunde överleva och så att vägar, vattenverk, skolor och annat kunde fungera. Tullverksamheten i framför allt Ibrahim Khalil mellan Turkiet och Irak(Irakiska Kurdistan) gav en stor del av den så kallade statsbudgeten.

Några egentliga skatter fanns inte och finns fortfarande i väldigt liten utsträckning. Istället började partierna lägga under sig lönsam verksamhet. Man startade en cigarettfabrik, rekonstruktionsföretag m m. Långt senare kom det till hotell, telecombolag, internetbolag, byggföretag med mera.

Problemet idag är att man fortfarande efter 17 år sitter fast i något slags gerillaekonomi där ingen ska ha insyn i hur gerillan skaffar sig pengar, ett förfarande som flera bl a Michael Rubin, Mustafa Can m fl påpekat.

Att skaffa pengar till kampen har alltid varit ett problem för alla befrielsrörelser. Eftersom jag själv tillhört en av 70-talets befrielserörelser SKP så vet jag att det krävs att medlemmarna betalar medlemsavgifter. Våra medlemsavgifter skulle få aktörerna i de nuvarande lämna facket och a-kassan att sätta i halsen. Vi drev vidare en kedja bokhandlar som bemannades av gratisarbetande partimedlammar och vi köpte massor av böcker. På så sätt kunde bokutgivning och annat finansieras.

PKK använde sig av liknade metoder. Dock med tydliga inslag av att de knappast läst Mao:s skrift "Tjäna Folket". Tyvärr kände nog inte alla kurder sig bekväma med att betala till PKK. Det blev som med byvakterna. Antingen blev man byvakt och då var man en turkvän och fick på tafsen av PKK eller också vägrade man och dåvar man en PKK-terrorist i Turkiska statens ögon.

Den amerikanska tidningen Wired uppgav i slutet av 90-talet att PKK:s tevestation kostade dem 120 miljoner varje år att driva. Uppgifterna kom alltså från PKK. Då ska det många insamlingar till om den militära kampen också ska fungera.

En utredning gjord av brittiska polisen hävdar att PKK under en period stod för 40 procent av den europeiska heroinhandeln. Att PKK haft fingrarna i heroinhandel är jag helt övertygad om. 80% av herointransporterna till Europa går nämligen över Turkiet.

Men tillbaka till valet 1991 och irakiska Kurdistan.

Vad få visste då var att KDP vunnit valet med några procent och att de båda partierna sedan gjort upp i hemlighet om att dela makten. Ett par år gick, det öppnade en gemensam representation på en tvärgata till Sveavägen. Jag tror att det var sossarna som betalade kalaset.
Nå, sedan tog det hus i helvete och då var de inte frågan om kvinnans ställning i politiken utan det gamla vanliga. Pengar.

I maj 1994 brakade kriget mellan PUK och KDP löst. Mer än 2000 döda senare tvingade amerikanerna kurdledarna att sluta slåss inbördes. Efter åtskilligt tjafsande började tullpengarna att fördelas mellan de båda kurdiska partierna.

Innan kriget 2003 var debatten flitig och ofta het bl a i svensk media ifall det var rätt eller fel att den amerikanska koalitionen gick in i Irak. Då har det mest gällt grunderna för kriget, d v s ifall att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen eller inte. Jag skulle idag vilja säga att det är en historiskt olöst fråga.

Med det menar jag att vi fortfarande inte vet vad som fanns/finns i landet eller exakt vilka planer som fanns. Det kan ha varit som det förvirrade förhöret med Saddams svärson, Hussein Kamel 1995 antyder att alla kemiska och biologiska vapen var förstörda. Hussen Kamel förhördes i Amman efter att ha hoppat av bl a av svensken Rolf Ekéus. Kamel återvände till Irak 1996 och avrättades av Saddam. I förhören påstod han att alla biologiska och kemiska vapen förstörts.

I förhören berättar Kamel bland annat om hur man hade för vana att gräva ner olika vapen.
Vad som kommit att prägla den efterföljande debatten är istället den suddiga historien som populärt kommit att kallas för Plame-affären.

Den hemlige CIA agenten och experten på WMD inom underrättelsetjänsten, Valerie Plame skickade sin man ambassadören Joseph Wilson 4th till Niger för att undersöka ifall Irak varit där och försökt köpa uran.

Detta sker innan kriget. Efter kriget inletts mitt på sommaren 2003 skriver Wilson sin numera berömda artikel i NYT den 6 juli. Artikeln bär rubriken ”What I didn´t find in Africa”.

Som alla förstår anser Wilson att det inte fanns några indikationer på att Irak skull köpt eller försökt köpa uran från Niger.

Jag ska inte här gå in på den men artikeln men den handlade bl a om att Irak skulle försökt köpa uran från ett afrikanskt land. Det George Bush i sitt beramade State of the Union tal den 28 januari 2003 sa var följande:

“The British Government has learned that Saddam Hussein recently sought significant quantities of uranium from Africa .”

Saken är den att det redan fanns cirka 550 ton så kallad Yellowcake i Irak. De irakierna alltså skulle ha försökt skaffa sig var lika mycket till. Omständigheterna kring de 550 ton som alltså hittades i Irak 2003 och som nyligen såldes till Kanada var att det hemlighölls till helt nyligen av säkerhetsskäl.

Hela Wilson/Plame affären är så underlig att man inte ens idag efter alla turer kan tro att vi ens vet hälften. Enligt Bush förre pressekreterare Scott Mclellan som skrivit en intressant bok om sina år med Bush administrationen så var det Dick Cheneys stabschef, Scooter Libby som uppgivit att Plame skickat sin man.

Det märkliga är dock att Wilson aldrig ställde den avgörande frågan till ledarna i Niger, d v s ifall irakierna velat köpa Yellowcake. Vidare läste Wilson aldrig den rapport som låg till grund för hans resa. Han lämnade heller aldrig någon skriftlig rapport men väl fyra muntliga.

Wilson var inte alldeles obekant med vare sig Afrika eller Irak. Han var den siste amerikan som talade med Saddam innan kriget 1991 då han var amerikansk Chargé d´Affairesi Bagdad Innan dess hade han bl a varit placerad i Niger och Congo Kinshasa, den senare som är ett av fål änder i världen som slarvat bort bränslestavar till en kärnreaktor som sedan hittats hos maffian i Italien och det här är inget aprilskämt. Wilson hade vidare höga säkerhetspolitiska poster i olika administrationer.

Under valkampanjen 2008 stödde paret Wilson/Plame Hillary Clintons kampanj.

Så var Saddam på väg att lägga ner verksamheten 2003. Knappast. Genom våldsam lobbying ville han få hävt sanktionerna. Ryssland och Frankrike fick bra kontrakt genom Oil-for-Food och oljekontrakt i ett framtida normaliserat Irak skulle hjälpa dem att driva frågan i FN. År 2001 stod Frankrike för 22,5 procent av Iraks samlade import och Frankrikes största oljbolag Total Fina Elf hade förhandlat fram två riktiga godbitar, nämligen exploateringsrätt till Majnoon och Nahr Umar-fälten i södra Irak. De anses innehålla 25 procent av Iraks samlade oljetillgångar. Så Frankrike var emot kriget och det var Ryssland på liknande villkor. Dessutom visste Ryssland att ifall Saddam gick skulle de tvingas avskriva de mångmiljard skulder Saddam hade. SÅ Ryssland var emot kriget. Två stater i FN:s säkerhetsråd. En räcker.

Men det fanns andra som inte nöjde sig med att få Oil-for-Food kontrakt eller framtida oljerättigheter.

Det är idag bevisat att Irak lagt order i fyra kontrakt på sammanlagt 380 motorer till missiler i Polen. Det finns brevväxling mellan polackerna och regimen i Bagdad och det finns brev från företagets kontakt i Bagdad till Military Industrialization Commission i Bagdad som klar och tydligen indikerar att Irak tänker kringgå sanktioner och embargo för att skaffa bärarraketer till sina vapen.

Medan polackerna ber om att få utsträcka leveranstiden(mellan januari 2001 – augusti 2002) i ett brev:

"On Feb. 28, 2002, for example, the Polish front company providing the missile engines wrote in a letter to the Iraqis asking for a contract extension: "We are forced to ask for this for reasons beyond our control. 1) The explosion of the World Trade Center on Sept. 11, 2001 in America, which led to a difficult situation all over the world, and 2) [Your] requests for additional materials are leading to a delay in delivery."

Amir Ibrahim Jasim som var Evax(Det polska företagets Bagdadrepresentant) skriver till Military Industrialization Commission i Bagdad:

"The embargo against Iraq is not considered an [obstacle] for the supplying Polish party," said the June contract, written in Arabic. The following April, Evax's Baghdad representative, Amir Ibrahim Jasim, wrote to Iraq's Military Industrialization Commission of "spare parts and parts for motors that are sent from Poland through many different channels that cannot be detected by the enemies."


För mig var det helt klart att ifall Saddam skulle lyckas med att driva igenom att sanktionerna successivt hävdes så skulle han fortsätta rusta, strunta i folket och ta en gruvlig hämnd på kurderna och shiamuslimerna. Dessutom väntade nästa generation. Uday och Qusay? Dubbelt upp eller hur?

Man kan säga att den syn som mötte mig när jag genom Syrien hamnade i Al-Rabia söder om Mosul i november 2003 väckte vissa farhågor om att allt kanske inte skulle bli så lätt.

Min blivande affärspartner hade missuppfattat var jag skulle passera gränsen. Inrikesministern Karim Sinjari var lite bekymrad. Någon hade förhört sig om Al-Rabia. Karim sa att det inte var så kul därnere.

Så medan skjutsen körde mot tiden ner mot Mosul på den kurdisk/irakiska sidan och vidare till Al-Rabia så höll jag på att muta mig igenom gränsen från Syrien till Irak. I Al-Rabia lever i stort sett bara araber. En sak som förbryllade mig i den totalt kaotiska gränsen var att jag inte såg en enda amerikan. Jag har fortfarande ingen aning om var de var men inte där i varje fall. Antagligen ett logisk resultat av Donald Rumsfields lågbudgetkrig som bl a ledde till att hundratusentals kilo sprängmedel av typen C4 och TNT helt enkelt stals under framryckningen som inte hade avsatt soldater och enheter för att säkra vad som tagits.

Men nu var det några månader senare och långsamt kasade jag iväg med mina väskor mot den irakiska sidan.

Det var sent på eftermiddagen och det skulle snart bli mörkt när jag passerat alla kontroller och stämpeldynor. Nu skulle min skjuts stå utanför och sedan skulle jag åka genom Mosul till Duhok och Kurdistan. På den tiden fick man inte åka genom Turkiet som fortfarande surade för sina egna dumheter innan kriget. Direktflyg fanns inte ännu.

Så till slut stod jag med mina väskor och undrade var fiket fanns. Det fanns inte och jag var ganska mosig. Jag hade rest hela föregående dag från Sverige, Hamnat i Damaskus sent på kvällen. PÅ flygplatsen hade jag druckit fem miljoner koppar kaffe och bevakat mina tillhörigheter innan jag lyckades skaffa en biljett till morgonplanet till Al Qameshli. Väl ombord på ett sotigt halvpunkterat inrikesplan med glada motivmålningar inuti så dunkade jag ner i Qameshli på morgonen, åkte till ett hotell och tog kontakt med lokale KDP representanten där.

Sedan blev den taxi till gränsen och den som skulle se till att jag kom över dumpade mig helt enkelt på den syriska sidan.

Men nu var det sent på kvällen och på den andra sidan i Irak. Inget fik, faktiskt ingenting överhuvudtaget. Ett jävla dammigt fält med en massa arabiska taxichaufförer som inte såg ut att tillhöra Florence Nightinggales stormtrupper direkt. De närmade sig ungefär som ett gäng gamar som värderar bytet. Skulle jag till Mosul?

Absolut.

Ville jag ha skjuts?

Nej, min skjuts skulle komma snart.

De retirerade en smula.

Jag hade ju inget SIM-kort men tog upp telefonen och låtsaspratade lite för att få tiden att gå.

Efter ett tag började det skymma och när det väl börjar går det fort. Så killarna började närma sig mig igen. Nu ville de prata politik.

Saddam good!

Det var inget snack. De skojade inte. Jag såg framför mig vad dessa grabbar kunde haft för jobb innan 8 april.

Absolut, sa jag och gjorde tummen upp som om det varit det säkraste bet:et i världen. Därute kunde de lätt skurit halsen av mig. Så vi körde lite mer politiskt snack. De på arabiska och jag på engelska. Nu ville de veta när exakt när min polare skulle dyka upp. Eftersom jag antagit att de skjutsen skulle möta mig så fick jag ju förutsätta att han enbart var lite försenad. Men tiden gick och nu ville de veta vad han hette.

Masoud, heter han, sa jag med en röst som om Masoud var sex meter lång och käkade små bathister till frukost. I själva verket hade jag ingen aning om hur den där Massoud såg ut.
Det gick en tid och jag jogglade med min mobil som visserligen var laddad men kortet ett sketet Teliakort hade slutat fungera någonstans över Cypern. Nu verkade de var på väg att omgruppera sig för en sista avgörande stöt. När skulle Masoud komma? Jag kunde inte be dem dra åt helvete, utan var tvungen att hålla dem på gott humör. Just precis innan Masoudtiden höll på att rinna ut och det var nästan mörkt såg jag en stor amerikanare komma dragande som ett jehu på den dammiga vägen. Ur hoppar en kille med en ordentlig bössa med rundmagasin och det var i varje fall 72 kulor. Dessutom har han en biffig kompis vid ratten som också ser ut att kunna hantera ett vapen. Svenska Freds var långt borta.

Han kommer fram till mig.

Masoud, säger jag.

Masoud, säger han och flinar.

Jag tittar mig om efter taxikillarna men de var som bortblåsta. I bilen fanns en massa vattenflaskor. Jag sög i mig en liter direkt, tände en cigarett och så började mitt Irakäventyr som skulle sluta tre år senare i augusti 2006.

Det som först slog mig när jag kom till Kurdistan i november 2003 var vilken fantastisk optimism som rådde. Hotellen var fyllda av hemvändande kurder, utländska företag, rådgivare och så klart en hel del amerikaner av olika chatteringar. Tyvärr skulle den bilden förändras radikalt.