Etik och lite utsvävningar

Jag läser American Journalism Review och en artikel som handlar om problem och fördelar med anonyma källor*.

Man kan säga att vi har Woodward och Bernstein, OJ Simpson, Woodward och Janet Cooke och många andra fall men Woodward och Bernstein satte prägel på en hel generation journalister med ”Deep Throat". Några år senare när Woodward blivit chef trillade tidningen dit när den anställde Janet Cooke som reporter. Janet Cooke vann Pulitzer priset men fick lämna tillbaka det**

The Washington Post's Policies on Sources, Quotations, Attribution, and Datelines***, är en annan artikel som kan rekommenderas för journalister som funderar på anonyma källor samt deras The Washington Post's Corrections Policy***. Man kan säga där finns en del klokheter sammanställda som man har lite svårare att finna i svensk media.

Egentligen borde jag läsa något urtråkigt lagförslag om fildelning men jag orkar inte. Ett antal timmar ägnades idag åt hästpiskning.

Varför bryr man sig egentligen? Engagerar sig och stuvar om i människors föreställningsvärd – eller inte. Låt allting har sin gång. Ta det lugnt – ta en Toy.

Kanske det ja. Röka lite torkade bananskal…

Som en dom jag läste idag i Kurdish Globe. I Iran hade en äkta make slängt syra i ansiktet på sin fru så hon blev blind och nu skulle hon enligt ett domstolsbeslut slänga syra i ansiktet på honom enligt något slag öga för öga, tand för tand system som finns i shariahjärnorna – i Iran ska jag kanske säga. Det låter ju som en sorglig historia så jag deppade lite över mänskligheten ända till jag insåg att det fanns en humoristisk sida av saken fast den får ni fundera ut själva.

Hunden snarkar. Carina har varit tyst idag. Men hon har livvakter. Själv får hon inte vara beväpnad. Det är något om att man inte ska delta. Löjligt. En liten puffra kan man väl få ha. Det gör en lugnare. Jag kände mig rätt stöddigt med min 9 mm Beretta. Men den skavde i arslet eftersom man förvarade den där eller vid sidan om pungen fast det tycket jag var lite vågat.

1991 när jag var i turkiska Kurdistan i samband med Gulfkriget fanns det en liten kurd som var jävligt rolig. Han jobbade åt ett amerikanske oljebolag och vi festade en del. Han hade alltid en jätteliten pistol innanför brallorna, en riktig bögrevolver med pärlemor på kolven, snirklig och sorglig och jag vet inte hur det riktigt gick till med han sköt sig i foten den idioten. Gick med bandage i flera veckor. Vi hade mycket roligt åt Sundance Kid.

Det var rätt mycket skjutvapen då. Turkarna låg på och hade en del tryck på oss. En dag när vi var som mest nervösa så ringde det på dörren. Vi hade ett pumphagelgevär stående innan för dörren. Killen som vi bodde hos, en gammal kompis hade licens men vi tänkte sälja oss dyrt. Så efter några bestämda signaler var vi övertygade om att det var några, ja vad ska man säga halvofficiella utredare. Så jag sög tag i pumpbössan och slet upp dörren med ett ryck. Utanför stod två personer. Den enda var en svartklädd kvinna på 80+ som jag kände igen som kompisen mamma och den andra var ett litet barnbarnsbarn som började stortjuta skräckslaget. Sedan dess så stoppade vi undan bössan. Vi använde den att skjuta prick på ölburkar när vi hade picknick men det var lite overkill.

Kurderna älskar att skjuta prick när de har picknick. Det är en tradition om man säger så.

Undrar hur det gick för Sacha.

Han var en riktig paddlare. Det var också 1991. Vi satt på planet mellan Istanbul och Diyarbakir, Joseph Rodriguez, den berömde amerikanske fotografen och jag. Jag var inte så berömd. Men Jo hade publicerat sina bilder i National Geographic och det gör man inte varje dag. Bakom oss satt en kille som slängde sig i slang med oss. Han hette Sacha och hade fått pris och publicerat sig i Stern. Det var östtyska nazister han hade plåtat och det var en gång med en yxa på ett tunnelbanetåg när han slängde sig ur på spåret. Ja, det lät dramatiskt i varje fall och det är klart ifall man har en galen nazist som slagit en yxa i en invandrare på ett tunnelbane tåg och man knäpper en bild samtidigt så kanske man ska gå av tidigare och inte vänta till nästa station. Men vi tog hand om Sacha som kom direkt från Saudi eller Doha eller var det nu var. Det var inget drag där tyckte han. Sacha gick inte på något men han var ändå speedad hela tiden och skrek efter bom-bom som han sa, strider, action, sprängningar, allt som var livsfarligt ville han rota i.

En gång klädde han ut sig i PKK uniform men då sa vi till honom att han fick lugna sig eller dra. Så då drog han om jag inte minns fel. Joseph blev nervös av Sacha. Jo hade knarkat i större delen av sitt liv innan han fick besked av doktorn att han hade högst två år kvar att leva. Då slutade han, började köra yellow cab i New York och åt bara nyttiga saker. Han gillade den där finhackade tomat och gurk salladen som de hade på Pilmen och en del andra ställen i Diyarbakir. Då bodde det 250 000 själar i stan och en kille berättade om att det hade varit 20 bilar i stan på 60-talet och 20 000 invånare och borgmästaren hade infört rödljusen och blivit en hjälte på det eller något i den stilen. Nu är det 6-700 000 om det räcker.

Sacha hittar jag inte. Det kan betyda två saker. Han har bytt bransch är död eller också minns jag inte hur han stavade sitt namn. Oops! Det var visst tre saker. Jag vet vad jag tror

Det gick bra för Jo tror jag. Vi förlorade kontakten när han flyttade tillbaka till USA. Varför vet jag inte riktigt? Vi är i varje fall inte ovänner. Han gjorde en uppmärksammad serie om Watts i LA och gjorde fler saker för National Geographic, fick priser, stipendier, fotade på olik aställer och ställde ut. Böcker, ja Jo R har varit i farten.

Jo var en bra vän liksom vår kompis som turkarna hissade upp i en helikopter.

Jo har en egen hemsida nuförtiden. Titta gärna på den. Där finns vackra bilder av en fotograf med ett stort hjärta.

*American Journalism Review: http://www.ajr.org/Article.asp?id=1596
**Janet Cooke: http://en.wikipedia.org/wiki/Janet_Cooke

*** Poynters om Washington Post: http://www.poynter.org/column.asp?id=53&aid=61244
http://www.poynter.org/column.asp?id=53&aid=61256

**** My old friend Jo’s website: http://www.josephrodriguez.com/

Söder

Adams Hall och Svanen

Det här med spel är en märkvärdig sak.

Påminner mig återigen hur Margaretha Winberg stod och skanderade ute på Valla mot prostitution. Jag har frågat hororna på ”Söder”. Den ena Rita ena är ändå jämngammal med Maggan. Hon har aldrig hört talas om några avsugningar på kongressens toalett. Däremot en hel del avsugningar med olika ministrar inblandade.

Det är så med livet ibland. Det drabbar alla. Man tar fel. I veckan var jag säker på att vissa hästar skulle vinna på Hagmyren.

Jag hade fel. Salem hade fel. Men Dennis på Stall Rosa hade rätt. Han pratade inte om olika för och nackdelar. Jo, kanske lite, men han tyckte Bosse Eklöf hade lugnat ner sig och kunde vinna i avdelning två med en 36 oddsare.

Hatten av för Dennis. Den där kamelen slutade på 90 gånger pengarna. Mitt drag i guld Adams Hall skötte sig perfekt. Sedan fick inte Stefan Söderqvist av ryckhuvan på upploppet och så kom jävla Erik Adielsson. Nu efteråt har jag teorier om allt. Erik vann tre lopp. Erik är förstekusk åt Stig Henry Johansson. Hagmyren var den första banan som Stig besökte som liten får man förmoda.

Det var tur att han tyckte om Hagmyren.

Så det var kval till storlopp i fredags på Axevalla. Erik skulle köra en häst för Stickan. Paper Moon. I samma lopp skulle pappa Hans Adielsson försöka få med Ambrosie. Dennis brukar dela ut blyhandskar. Erik går fram och sedan backar han sig sist i ungefär tjugo sekunder innan han går fram igen . Vann Paper Moon? Knappast. Pappas häst vann.

Kan det vara så att Stickan ställde en fråga och Erik fick lite dåligt samvete. Stickan var på plats på Hagmyren dagens efter. Tre raka!

Det är så. Man får för sig saker och ting. Får det i huvudet. Som Maggan.

I går var det uppsamling och gravöl för veckans V75 på ”Söder”. Salem deppade. Han hade spikat Claes Sjöströms, Pine Brook. Den hade vi med men en spik är ändå en spik. Så Jim Frick rusar fram med Locksley F H efter halva loppet. Far direkt till ledningen och får total soppatorsk fyrahundra kvar. Då ligger Sjöström i rygg på Frick och får såklart backa, backa, backa. Till sist och det är just ordet så kommer han ut och påbörjar en heroisk resa för att runda hela fältet på utsidan. Blir trea! Nästa gång Mr Sjöström.

Efter några maltsmörgåsar hade Salem repat sig så pass att han självmant återvände till gårdagens tema med Mosul terroristen. Salem är en ordentlig kille som säger ja, när DN vill sälja pappersvara. Så nu hade DN:s ledarskribent Jönsson, Per Jönsson hakat på terroristtåget. Det var ju väldigt konstigt att en vanlig kille från Brandbergen. Tvivel, tvivel. Jönsson är ett typexempel på en journalist som drömmer sig kvar i en tid kring 1975 när USA fick ett rättvist dingel i Indokina.

Med Jönsson är det lite som med romtjejen som sitter utanför Systemet på Brommaplan. Hon lirar fem toner i en slinga på sitt dragspel. Hon är den mest oengagerade gatumusikant jag har stött på i hela mitt liv. För två veckor sedan väntade jag på min svåger som skulle plocka upp mig med bilen. Det var värre än vattentortyr.

Men hon fick pengar. Samma melodi, varje dag, varje vecka. Kan ni förklara det.
Jönsson kör också en truddelutt som har en trogen publik bland gamla radikaler som inte orkat vidare i livet.

– Dom är farliga dom här som låtsas att det inte finns några terrorister, sa Salem.

– Tycker du, sa jag. När de blir spränga i luften så är förvåning det sista man ser i deras ansikten. En jävla stor förvåning att det överhuvudtaget kunde ske. Ungefär som när halva ryckhuvan satt kvar på Adams Hall.

– Äh, sa Salem. Jag spikade Passionate Kemp.

– Se där. Du höll på en annan häst och därför var inte den detaljen viktig för dig. För oss som spelade Adams Hall var den avgörande. Han hade vunnit annars.

– Kanske, sa Salem. Kanske…

Tycker ändå att Dennis borde dela ut en blyhandske i Stall Rosas namn till Erik. Man kan skriva och föreslå det. Men det verkar som om man hade svårt att ta en motgång ifall man drar hela storyn. Äh, här är länken i varje fall: http://www.stallrosa.se/

Presslag och en märklig debatt

Jag minns att jag satt och pratade med en kurd i Erbil för ett par år sedan. Är man en riktigt inbiten kurdoman så säger man Hewler om staden men jag är inte riktigt så frälst. I varje fall så ringde telefonen och min bekant sa att han måste fara till ett annat hotell eftersom en kvinna var där. Hon var reporter och skulle skriva om en Dr Kamal Sayid Qadir som skulle få 30 års fängelse för något han skrivit.

Min bekant frågade om jag ville åka med. Jo, jag hade ingenting för mig så, visst. Det var lite övertalning inblandad också för han ville att jag skulle berätta lite hur det var att bo i Kurdistan.

Nå vi kom till hotellet. Jag fick en ganska dramatisk historia serverad. Doktorn hade skrivit om Barzani-familjen från Österrike. Senare när han kom till Kurdistan hade han arresterats och skulle dömas till trettio års fängelse för förtal om jag förstod saken rätt.

Jag lyssnade småleende och sedan sa jag till den kvinnliga reportern att det ju var fel att döma grabben till trettio års fängelse för att ha kallat Masoud Barzani för en hallick och en hel del annat.

Sedan sa jag att det nog skulle bli benådning och att Herr Doktorn nog inte skulle oroa sig.

Mycket riktigt. Några månader senare blev han benådad. Jag antar att Dr Kamal är ute och gasar på i sin vanliga stil. Åsnor, hallickar, tjuvar osv.

Herr Kamals bravader har senare citerats av både Michael Rubin och Ingmar Karlsson och var en av Nuri Kinos huvudnummer i en av våra finaste kvällstidningar när han påstod att Barzani skulle vara en ny Saddam. Det där med lagar och Irak och Kurdistan är ingen enkel historia.

Men det finns en annan uppföljande historia där Masoud Barzanis son Masrour Barzani som sedan några år är chef för Asayish dvs den kurdiska säkerhetstjänsten skulle träffat på samme Dr Kamal i Wien och försökt mörda honom.

Den här historien skulle inträffat i år i februari 2008 och återberättas på nätsajten Kurdish Aspect. Det här är enligt Kurdish Aspect Dr Kamal Sayid Qadirs egna ord den 26 februari 2008:

“On Feb. 19, between 3-4 pm, I returned from the library of the Vienna Law School, while I was making my way home in centre of Vienna, I saw Masrour Barzani accompanied by a body guard, I simply ignored them, but as I turned back, I saw how Masrour was talking to his body guard appointing on me, then I remembered their threats in Kurdistan, immediately after my release, Apr. 2006, namely to kill me in Vienna, if I continued writing against them. After this, I immediately called the police and followed them. I asked Masrour, what do you want from me? He told me: you are still insulting us! I asked him, why did you torture me in Arbil? He simply lost his nerves and ordered his body guard to silence me. The body guard heavily attacked me and I tried to defend myself, but in vain, since I very soon fall on the ground, then Masrour gave me a hit with his foot directly on my face, that is why I suffered broken bones in the face and the bodyguard hit me on the head only. I am now only able to move with a special device and have to attend a hospital tomorrow again for further treatment. The bodyguard was arrested immediately on the scene, but Masrour escaped on his feet by running away. The police started a search for Masrour Barzani, and I do not know what has happened after this, but very soon I will be interrogated by police and my lawyer will know more about it. I have full trust in Austrian justice system, and I am sure the justice will prevail and the rule of law will make no difference between a journalist and a ruler“.

Den här historien finns också på några andra internetplatser. Men orginalet och intervjun med Dr Kamal efter han lämnat sjukhuset kommer enligt Kurdish Aspect från dem.

Det finns några saker som är intressanta. Om det fanns minsta lilla substans i detta så skulle det vara en stor nyhet.

Även om det var precis tvärtom att Dr Kamal attackerat Masrour och dennes livvakter spöat upp Dr Kamal efter att Kamal attackerat eller försökt attackera deras chef. Men ingen tidning, tevekanal etc av vikt har ens tagit upp den här historien.

Har Masrour Barzani blivit dömd eller har hans vakter blivit det?

En annan sak. Hur kunde de träffas spontant mitt i Wien?

Faktum är att det mesta pekar på att detta aldrig har inträffat. Om Masrour Barzani skulle vilja skada Dr Kamal så skulle han åtminstone inte startat ett gatuslagsmål i Wien. Jag känner inte Masouds Barzanis son men Masoud är i varje fall ingen dumskalle och skulle nog inte känt sig trygg med en son som chef för säkerhetspolisen som startar slagsmål mitt på gatan i en europeisk huvudstad.

Nå, det kan ju vara någon som enbart ljuger. Vem har skrivit artikeln? Ingen verkar det som. Det finns en redaktion men ingen journalist har pratat med Dr Kamal eller undertecknat detta scoop med sitt namn. Det väcker åtminstone mina misstankar att vi pratar om en ren bluff. Redaktionen på nättidningen är nämligen stor.

Men varför har inte Dr Kamal dementerat saken? Eller snarare bekräftat. Ja, det är just frågan.


Det har varit mycket diskussion om en medialag som skulle vrida nacken av den kurdiska pressen en gång för alla med möjlighet att stänga media etc etc. Så har den framställts bland annat i svensk media.


Nå, för en vecka sedan kom den där lagen i omarbetat form. Ett presslag som Masoud Barzani som är president i regionen irakiska Kurdistan skickade tillbaka för ett år sedan eftersom han inte ansåg att lagen inte var bra. Nu ett år senare har parlamentet tänkt om. Det går att läsa om den omarbetade lagen på Kurdistan Regional Government(KRG): s hemsida samt i Kurdish Globe.

Den svensk-assyriske journalisten Nuri Kino är säkert inte nöjd. Eller också tycker han att det är hans förtjänst.

Den nya versionen innehåller väsentliga förbättringar för journalister. Sedan har vi det där med ”landets säkerhet”.

Jan Guillou hyllade ju Iraks pressfrihet på 70-talet i boken "Irak det nya Arabien":

"Irak har färre inskränkningar i pressfriheten än en majoritet av världens länder"

Då hade han just suttit i finkan efter IB-affären.

Jag tror att det finns helt andra hot mot den irakiska journalistiken som i allmänhet är undermålig för att inte säga usel. Tyvärr är en del förbättringar som nu görs knappast något man gör vågen åt.

Jag läste i veckan en artikel på samma hemsida om en kanadensare vid namn Gage som utbildat journalister, alltså kurdiska journalister vid universitetet i Erbil. Han påstod sig vara en riktig hejare på ämnet efter att ha jobbat i branschen i 28 år eller något sådant. Det har varit lite svårt att ta reda på hans storhet. Men det behöver inte betyda något. Vad som däremot betyder något är vad hans sa.

"The curriculum is now 80% hands on working with equipments and 20% theoretical. Before we came here, it was 80% theoretical like in a class listening to teacher's blah blah?. So, we have thrown this out of the door," said Gage about the curriculum changes.

Källa: Kurdish Globe 14 augusti 2008

Två fel blir inte ett rätt.

Jag kan tänka mig att makten i Kurdistan och Irak mycket väl kan stå ut med en formbög som Gage som lär eleverna att klippa kreativt så man inte somnar till det han kallar ”talking heads”. Men huvudproblemet med kurdisk eller för den delen arabisk journalistik i Irak är inte huvudsaklingen formen utan bristen på journalistisk skolning i just det som Gage inte verkar tycka är viktigt, nämligen hantverket. Man kan inte skriva att folk är bögar och hallickar. Jag kan göra det här. Men försök få in en artikel på DN Debatt som innehåller kombinationen, Reinfeldt, bög och hallick. Det blir nog till att gå ut och sätta upp lappar på lyktstolparna om man kallar herrar och damer politiker för den typen av tillmälen.

Kvalité har inget som helst värde i Kurdistan eller resten av Irak heller för den delen. Så Gage passar som handen i handsken i det infotainment koncept han nu sprider. Makten har inga problem med killar som Gage. Det dräller av dem i Sverige.

Den irakiska journalistiken behöver stöd för att kunna stå så fri från makten den nu kan. Makten kan alltid leva med att formen blir huvudsaken. Men om den kritiska, undersökande faktabaserade journalistiken blir ledstjärnan så kan karamellen var lite svårare att svälja.

Är formen oviktig? Nej, absolut inte. Jag minns under min politiskt aktiva tid på 70-talet när en partiledare ville ha in en debattartikel men ”bara” fick skriva tolv sidor(A4) och han kom på att sätta den med typ, 2 punkter Times för att få in dubbelt så mycket text eller gamle Hjörne som var känd för att hugga öronen av folk på bilder för att få in mer textrader i artiklarna.

Kurdiska och arabiska journalister i Irak borde lägga stor vikt vid att få en ordentlig offentlighets lagstiftning som omfattar myndigheter på olika nivåer, myndigheter och parlament. Här finns massor att göra.

Men knäppa doktorer som varvar allmänna anklagelser med uttryck som hallick och tjuv i var tredje mening har åtminstone jag lite svårt för att ta på allvar.

Däremot förstår jag inte varför inte KRG lagt ut en text med presslagen på nätet. Samma med Ungdoms- och Idrottsministern i KRG som deklarerade att han lämnat över en utvärdering av sina genomförda projekt till nästa regering. Informationen om att ett sådant dokument fanns har nu tagits bort på ministeriets hemsida. I Sverige hade vi läst den rapporten på nätet eller kunnat besöka ministeriet och fått tag i den. Det hade nämligen varit en offentlig handling. Antagligen gick inte projekten så lysande eller också gick de så bra att ingen behövde få reda på det. Men det hade någon kanske varit intresserad av att få läsa om hur det nu än var.

KRG har ändå den ”bästa” webbplatsen tillsammans med Irakiska Utrikesministeriet . Resten är under all kritik. Det finns inget system eller ordning. Någon insyn vill man definitivt inte ha.

Kurderna är lite smartare. De lägger ut valda delar och en och annat halvkritisk artikel. Ibland kastar de ut någon upphandling för att visa öppenhet. De verkar åtminstone ha fått viss media träning.

Men något system eller struktur som säger vad som ska göras eller inte och som är baserat på lagstiftning om informations skyldighet till medborgarna baserat på en laglig rätt till information och skyldighet att registrera handlingar och presentera information, existerar inte.

För någon månad sedan blåstes det på pukor och trumpeter när Price Waterhouse skulle upprätta en IT-strategi. Men exakt vad detta innebar eller om detta beslut var kopplat till annat arbete om det gällde offentlighet eller internt var svårt att lista ut men återigen glda miner och handskakningar.

Insyn handlar det dock inte om. Ändå genomförs det regelrätta upphandlingar på sina håll. Tyvärr får man ju intrycket av att det inte finns några eftersom redovisningen generellt är bristfällig.

Av glada bilder som beskriver glada förhandlingar och kontrakt får man intrycket att allt är frid och fröjd. Så är det inte. Men för att komma tillrätta med problemen och de är enorma så krävs inte mer form utan vanligt hederligt journalistiskt arbete.

Det finns bara en enda journalistisk regel. Du kan skriva vad du vill så länge det är sant.