En Blond för Cameron

Vår i Skinnarviksparken!

Göran Greider skrev något på Newsmill om vänstern under rubriken ”Så tappade vänstern kontakten med verkligheten”

Greider ondgör sig över att hans nya bok ”Det måste finnas en väg ut ur det här samhället” inte blev så väl mottagen.

Ideologi.

Det saknar Greider på samma sätt som Timbros nuvarande vd Roland Poirier Martinsson, har svårt att få ihop det på den fronten. Det är mest känslostormar och uppkast vi får ta del av.

Det slog mig att dagens samhälle är om något ännu mer förvirrat än det samhälle jag växte upp i.

I morgonens soffa ska det engelska valet snabbanalyseras en sista gång. Cameron, Brown, Clegg.

Ska jag hålla en svensk guldpeng på David Cameron. Man får inte betalt för gamla insatser. Människor är genuint otacksamma.

En stubbskäggig yngling visslade förbi i en nyhetssändning härom dagen. Britt. Han lutade efter den kvällens debatt mer åt att byta parti.

Det lät som om det varit en omröstning i Idol. Han sjöng bra ikväll.

Någonstans i mitt inre känner jag mig olustig inför tanken. Efter trettiofem år i opposition kanske man skulle ta och formulera något slags preliminärt tankemässigt bokslut. Eventuellt.

En torsdag som idag när britterna går till val.

Den senaste tidens utveckling har fört mig närmre den frågan. Behovet av att ha en idé och vision.

Jag skannar bokhyllan. Hittar Bertrand Russels ”Västerlandets Filosofi”.

Jag bläddrar lite förstrött i den.

Men tillbaka till David Cameron. Ett namn fladdrar förbi. Phillip Blond. Låter som en dragstjärna eller lakritscigaretter för barn.

Men Phillip Blond är i verkligheten född 1966 och en av Camerons ideologiska ledstjärnor och omvänt. Red Tory, radikal konservatism. Klassiska konservativa värderingar blandade med lokalsamhälle och inflytande.

I Grekland har tre banktjänstemän dödats. Det kan vara någon av Greklands många anarkistiska grupperingar eller en högergrupp. Välj själv. Ingenting är omöjligt.

Grekland som fick hjälp av amerikanska Goldman Sachs att ”koka böckerna” som Anders Borg uttryckte saken.

Nu håller EU andan. Ska denna svininfluensa drabba flera länder. Nobelpristagaren Paul Krugman varnar för att Grekland kan tvingas återinföra dragisen(Drachmer) och krypa ur Euron.

Är det vi ser en verklig kris eller bara finanspackets nya lilla plaskdamm. Det stämmer inte så bra längre. Eniro var en fin och kraftig undervärderad aktie sas det för någon vecka sedan. Nu har den rasat 30 %. Inga synbara skäl förutom att analytikernas kvartalsförväntningar missade med 30-40 miljoner.

Så var vill David Cameron föra oss.

Lokalsamhällen och Phillip Blond…

Google är ett bra verktyg på så sätt att det ger en perspektiv. Man kanske letar efter lokalsamhällen och hittar islam. Den första artikel som dyker upp av Phillip Blond handlar inte om mysiga lokalsamhällen och hemjorda scones à la Enid Blyton, Dick, George, Julian och gänget utan böckernas avvikare, de presumtiva skurkarna.

Där är det skumma husvagnsfolket på heden muslimer med krigiska och expansionistiska avsikter.

Å andra sidan kritiserar han det brittiska ekonomiska systemet på ett sätt som för tankarna till kommunisterna eller Anders Borg. Girigheten.

Så här uttryckte sig Phillip Blond i The Guardian 2 juli 2009. Blond som till vardags undervisar I filosofi vid Cumbria universitetet:

“In 1976, excluding property, the bottom half of the UK population owned 12% of the marketable wealth; by 2003 that had fallen to just 1%. Economists at Société Générale recently calculated that in the United States, the income of the highest paid fifth rose by 60% after 1970, while for all others it has fallen by 10%.

Through monopolisation of capital markets, deployment of unprecedented leverage capital has centralised around a model of debt-financed speculation that – without any due diligence – has been transferred wholesale to the taxpayer, more than doubling the entire national debt.”

Blonds idé är att folk överbryggar denna brist på välstånd eller välstånd som berövats dem med lån och krediter. Som alltid leder till kriser och kollapser sedan står folk utan både det ena och det andra och dessutom med ännu högre skuldsättning.

Enligt Blond åter knyts problemen till det offentliga och leder till högre skatter och sämre social service.

En som förstått detta enligt Phillip Blond är David Cameron.

Blond nämner Camerons tal 2009 i Davos:

“the need to recapitalise the poor and create a capitalism that works for all. The key political aim of this truly transformative conservatism must be the generation of an asset effect for the decapitalised bottom half of society. Assets must, however, come from somewhere, and since redistribution and expenditure via the state has such a poor record in alleviating dependency, a fresh approach is required. Welfare or public expenditure should move from a spending to an investment model. The aim must be to free the poor from welfare subsidy through the generation of asset independence.”

Är lite oklart var Camerons idéer övergår i Blonds och vice versa. Man kan i vart fall spåra en ideologisk gemenskap. Cameron viftar bort det med att han inte alls håller med i allt Blond säger. How convenient!

Så hur ska det här gå till:

Blond utvecklar några av sina och får man förmoda Camerons tankar i sin artikel The Guardian:

Blond redogör för någon slags kupongsystem där krisens avkastning ska ges till de minst bemedlade så de kan investera fritt men ges större ränta utbyte ifall de investerar i sociala företag.

Det är inte helt enkelt att hänga med Phillip Blonds tankegångar.

Att skapa en kapitalism som fungerar för de fattiga är Bonds tes.

Hm, så det har alltså inte lyckats. Så pass!

Eller är det så illa att man fruktar att Jätten Glufs Glufs kommer att spricka inom kort och att Grekland bara är ett symtom på en förestående anarki som de nuvarande makthavarna vill undvika.

I vilket fall pekar Phillip Blond på ett problem som varken den ena sidan eller den andra lyckats komma till rätta med under de senaste 300 åren.

Hur ska de fattiga motiveras att uppskatta kapitalismen. Den huvudsakliga anledningen till att de känner sig lite obekväma är väl att de inte ser någon fördel med det systemet.

Det är som Blond påpekar dessutom fattigare och mer skuldsatta nu än för trettiofem års sedan. I Storbritannien, i USA och i Sverige har andelen fattiga ökat med cirka 0,6 procent till 6 % jämfört med 2002. 30 % av alla barn i Sverige är fattiga.

MEN, det finns ingen svensk definition på vad fattiga är liksom FN inte kunnat enats om vad terrorism är och i dessa vatten blir allt relativt och ändå utan möjlighet att jämföras.

Så det spelar ju ingen roll hur man ser på saken så måste man fundera över att det nuvarande ekonomiska systemet gör människor i de låga inkomstskikten fattigare och de som har de högsta inkomsterna rikare.

Med tanke på att Cameron enligt min gissning blir Storbritanniens näste premiärminister så kan det ju vara intressant att se hur han tänker bryta denna trend, åtminstone före valet.

Storbritannien ligger i topp när det gäller fattiga inom EU området. Sägs det?
David Cameron och hans ideologiske vapenbroder Phillip Blond.

Tillbaka till medicinen. Kupongerna alltså. De skulle då investeras av mindre bemedlade i lokala företag och generera tillväxt till förmån för investerarna, de fattiga.

Samma sak med det faktum att bostäder är för dyra för fattiga som arbetar. Här vill Blond också skapa krediter och en speciell obligationsmarknad riktad mot denna grupp.

Speciella barnfonder skall bildas så att fattiga barn vid 18 års ålder i Storbritannien skulle ha ett investeringskapital runt 130 000 kronor att använda efter gottfinnande.

Nedgångna byggnader ska kunna övertas av lokala medborgare för ett rimligt pris vare sig det är privata eller offentligt ägda och göras om till sociala företag.

Blond slår också ett slag för en brittisk variant av Community Reinvestment Act(CRA). Han menar att fattiga människors sparpengar lånas vidare till finansmarknader som inte kommer dem tillgodo. Det vill han ändra på och menar att sub-prime lånen(USA) inte alls var en dålig idé i grund och botten.

Pensioner ska bli mer personliga tillgångar som följer en som ett kapital genom hela livet.

Så här sammanfattar Phillip Blond sin vision:

“The essence of the new Conservatism is the priority of associative relationship; this is the coming political economy of that self-same vision – challenging the class-based nature of our society as never before, it offers a new Tory vision of the British commonweal.”

Att ge makt tillbaka till lokalsamhället är essensen.

Även om sub-prime lånen inte för tillfället visat sig vara instrument att lita på i händerna på giriga finansmän och det högst troligt skulle dyka upp sådana i det fattiga områdena och ”ta över” om hela Blonds program skulle bli verklighet så är funderingarna i varje fall intressanta.

Men Blond har många strängar på sin lyra. Han skriver i NYT en artikel tillsammans med Adrian Pabst där han förklarar att islam är en expansionistisk och krigisk religion och inte alls någon fredsreligion.

Sedan tar de exempel på Wahabismen(Saudi) och drar paralleller med al-Qaida. Rådet blir ett inre reningsbad för islam som för det närmre sufismen.

Här undviker Blond och Pabst noga att nämna de kristna korstågens härjningar och de rent skattetekniska incitament som spred islams lära. Katolska kyrkans judepogromer för att vrida ekonomisk makt ur händerna på judarna i Europa kunde ju också var på sin plats, vilket gör en lite betänksam när det gäller denna del av Blonds tänkande och i vad mån det kan påverka David Camerons nya radikala tories. Progressiv konservatism…

Blonds huvudfiende är något förvånande liberalismen. Eller rättare sagt, när han talar i uppskattande ordalag om den svenska vänstern som enligt honom till skillnad från den brittiska behållit sin konservativa grund så är hans vinstmöjligheter större än att plöja i liberala marginalgruppers jord.

Det var innan Clegg. Så hur kommer äktenskapet i ett framtida brittiskt parlament att se ut.

Kommer Labour att var en mer tänkbar partner än Cleggs liberal-demokrater?

Det råder delade meningar om vilket inflytande Blond kommer att få i en toryledd regering där Cameron håller i rodret.

Liten på det ekonomiska området påstår en del och säger att tory kan suga i sig en del av familjpolitiken där Blond tycker att kvinnor ska för göra som de vill:

Feminismen är det bästa som hänt patriarkatet, enligt Blond.

Om några timmar vet vi vem som blir Storbritanniens näste premiärminister.

Om ett par år vet vi om Camerons ideologiske parhäst Blond var ett smart grepp inför valet eller en verklig idé som löste några problem.

Att den mindre bemedlade delen av den europeiska befolkningen behöver förstärka sin makt och ekonomi är nog de flesta överens om. Från höger till vänster.

Ingen väljare tror längre på att bara den eller den regeringen får nytt förtroende så kommer alla att få det bättre.

Framtiden ligger i konkreta politiska program med ideologiskt innehåll. Om inte konservativa, liberala eller socialistiska idéer kan skapa bättre liv för de som redan från början hade det sämst, vilket alla data tyder på så krävs det nytt tänkande.

Det fanns 700 000 arbetslösa i Sverige 1977. Så vad har ändrats till det bättre? Not very much my dear!

Greider vill ha mer ideologi, men vilken ideologi och hur skapar den bättre villkor för sådana som inte är chefredaktörer på Dala-Demokraten, utan vårdbiträden som jobbar på timme och bor i andra hand eller inte ens har ett jobb så de kan få en bostad.

Om Cameron vinner valet, vilket jag tror så är det kanske för att tory kommit längst med att vifta med något slags ideologisk tankeförnyelse. Det borde Mona och den rödgröna familjen fundera över. Ja och Greider förstås.