Varför tar man risker?

Den första snön föll i morse i Stockholm.

Spiken gillar snö. Det är något med kristallerna och olika dofter.

Träffade Annie med den ryska cirkushunden. Hon hade vit käpp dagen till ära. Det gav en del fördelar sa hon. Jag upptäckte med en gång vad hon menade när vi kom till övergångstället. Det var rött men Annie slängde ut käppen och promenerade oförskräckt över med hunden.

Vem vill köra över en blind?

Själv stod jag kvar och huttrade medan trafiken passerade.

Man måste ta risker ibland. Eller hur?

Jag har sedan ganska lång tid följt en märklig historia som utspelat sig mellan Norge och irakiska Kurdistans regionala regeringen.

Den har alla ingredienser man kan önska sig. Utom möjligen vackra kvinnor men det kommer säkert.

Som de flesta vet så finns det olja i Irak.

Inte olja utan OLJA! Landet har trots att man pumpat olja sedan 1920-talet fortfarande en av världens största oljereserver. I en stor del, enligt vissa bedömare hälften av reserverna finns i de norra delarna i Kurdistan.

Där ligger också Iraks första gigantiska oljefyndighet, i Kirkuk som väntas bli ett hett ämne inför nästa års val. Kurderna anser på goda grunder att Kirkuk tillhör den kurdiska delen och centralregeringen i Bagdad har en annan uppfattning.

Saddam kontrollerade Kirkuk och skickade iväg kurder och flyttade araber dit för att kunna hävda att området var en del av den arabiska delen.

Vad har det här med Norge att göra?

Jo, det norska oljeprospekteringsbolaget DNO har fällts av Oslo börsen för bristande information kring en aktieaffär och i samband med offentliggörandet av omständigheterna så avslöjandes också en affär där den kurdiska regionala regeringen via oljeministern Dr Ashti Hawrami gått in och köpt aktier i DNO.

Den norska ekoroteln ska nu undersöka läckor i samband med affären och den regionala kurdiska regeringen har i flera mångordiga uttalanden ondgjort sig i tur och ordning över norsk press, den norska börsen, DNO samt odefinierade fiender i allmänhet och centralregeringen i Bagdad i synnerhet.

Till saken hör att norska oljegiganten Statoil också försöker komma in på den lukrativa irakiska oljemarknaden.

Men den här historien har så många vinklar och krumelurer att man häpnar för varje blad man vänder.

Det visar sig att ett turkiskt bolag Genel Energy har ett eller möjligen flera fingrar med i spelet. De tog i ett läge över aktierna som köptes av den kurdiska regionala regeringen(KRG) av DNO.

Anledningen skulle vara att kurderna tyckte synd om det norska oljebolaget DNO som enligt kurderna satsat 500 miljoner dollar i området.

Ett problem med den förklaringen är att Genel också hade stora ekonomiska problem.

Genel har också investerat ungefär 500 miljoner dollar i bl a raffinaderikapacitet i norra Irak.

KRG har nu krävt att DNO ska flytta från den norska börsen.

Till det yttre verkar det vara en krock mellan kulturer. Mellan europeisk öppenhet och irakisk slutenhet. Men så enkelt är det inte. Om irakiska Kurdistans ekonomiska verklighet är nedlusad av politiska hänsyn men ett näringsliv där man i princip inte kan ta ett steg utan att förankra det alternativt dela med sig till något parti eller klan så minns vi alla vad Björn Rosengren sa om Norge.

På Norges största pressklubb umgås politiker och journalister, svänger en bägare och lobbar för sina olika syften. Inget konstigt med det. Tycker norrmännen.

Häromdagen publicerade KRG:s oljeminister Dr Ashti Hawrami ett åtta sidor långt brev där han redogjorde för sin och rimligtvis KRG:s syn på saken.

Det är ett typiskt mellan östern brev. Först inleder man med att tala om att man egentligen inte alls är intresserad av poster, pengar och offentlighet. Men när landet, folket och dess ledare bad en om att ställa upp så gjorde man det. Utan ekonomiska överväganden.

Bolagen som borrar efter olja har KRG hjälpt, varit bussiga mot.

Till sist konstaterar Hawrami att ifall han fått göra om saken så skulle han aldrig hjälpt DNO.

Det är möjligt att han inte skulle ha gjort. DNO:s vd Helge Eide har hela tiden sagt att han inte visste vem som köpte aktierna. Nu hävdar Hawrami att Eide bad KRG köpa aktier. En viss skillnad.

Men vad Hawrami glömmer är att DNO, Genel, Addax, Heritage m fl kom till Kurdistan i ett läge där det inte ens var klart ifall den amerikanska koalitionen skulle lyckas.

De investerade om man får tro Hawrami själv ett stort antal miljarder i norra Irak i förvissning om att den kurdiska regionala regeringen skulle lösa de konstitutionella tolkningsfrågorna, exportlicenser etc. under tiden. Istället har relationerna med Bagdad successivt försämrats. Enligt KRG är det förstås enbart Bagdads fel.

Men att börsbolag som investerat miljardbelopp inte för evigt kan hålla sina aktieägare på gott humör är ett välkänt förhållande.

Så frågan är vad som egentligen hände under hösten 2008 och framåt.

Varför skulle Genel ställa upp som cover för KRG? Varför ville inte KRG skylta med sitt namn?

Enligt Hawrami fanns det fiender som vill KRG illa. Så vilka var dessa?

Det finns anledning att titta närmre på den här historien som i Norge beskrivs som den största näringslivsskandalen på många år.

När Dr Khalid Salih den kurdiska regionala regeringens expert på konstitutionella frågor och rådgivare i oljefrågor skickades till Oslo för att läxa upp norska börsens bristfälliga undersökning av affären försäkrade han att frågorna om oljerättigheterna skulle lösas precis som andra frågor med Bagdad.

Sist jag pratade med Dr Khalid Salih för fyra år sedan var han redan trött på Bagdad. Den gången var han en av arkitekterna bakom Iraks nuvarande konstitution.

Det är nog väldigt bra ifall KRG löser den frågan i lite raskare takt om inte fler investeringar ska gå i stå.

Dessutom har KRG förhandlat fram avtal med oljebolagen om att dessa ska göra framtida investeringar i infrastruktur i norra Irak på sammanlagt 40 miljarder.

Nästa år är det val till parlamentet i Irak. Då vill nog det kurdiska folket se en och annan pinne i jorden som ett resultat av alla avtal och visioner.

Kurdistan Open for Investment, trumpetar den regionala regeringen på var och varannan hemsida.

Absolut, men vad får man tillbaka?

Ljus i Varje Hus

Det är ovanligt att folk är överens. Så låt oss tala om något roligt!

Jag tror att det är en sak som irakier är rörande eniga om oavsett ifall de är kurder, araber, assyrier eller turkmener.

Elproblemet är löst i Irak. Speciellt elförsörjningen. Än en gång är det kurderna som håller i näsduken och anför dansen. Bort med fotogenlamporna i byarna. Fram med julgranarna i kristna Ainkawa till julen. Det är goda nyheter på gång. Låt Bagdads gator flöda i ljus och glitter under den kommande högtiden Eid Al-Fitr.
Nu äntligen har den kommit.

ELEKTRICITETEN!

Jag minns att jag satt med en minister och två skojare i en trädgård i Erbil. Det var lite drygt två år sedan på våren 2006.

Vi pratade om elektricitet. Den ene skojaren var bekant med Iraks elminister och berättade skämtsamt att han träffat ministern på en flygplats och de hade varit överens om att elförsörjningen var bättre på Saddams tid.

Nu sviker mig minnet. Men det spelar ingen roll om det var Ayham Al-Samarie eller Muhsoin Shlash.

Det slutade på liknande sätt för båda ministrarna. Den ene, Al-Samarie flydde till Chicago av alla ställen efter att ha flytt från Irak genom att hyra Blackwater som fritog honom ur fängelset. Vad han var anklagad för? Vad tror ni?

Den andre stack till Kanada.

Med vid bordet fanns också en representant för ABB.

Hur många Megawatt hade Kurdistan? Nu talar vi om områdets elförsörjning inte en liten puttrande bensingenerator som står och hoppar bakom tikkaståndet.

500 trodde ministern.

Att området skulle behöva 2000 Megawatt var ingen diskussion om och säkert mer. Men hur?
Vi pratade om den halvfärdiga Bakhman dammen som Saddam påbörjade innan 1991 som i ett första steg utbyggd skulle ge 1000 Megawatt.

Det enda kurderna gjorde åt den dammen efter 1991 var att byta grävmaskinerna som fanns vid dammen mot chips som de köpte av iranierna.

Så 1000 plus 500 är 1500 och då får vi ett minus på 500.

Sen var det så att en del människor måste flytta och det finns en del historiska platser som skulle begravas under vattenmassorna.

Så vi tog en öl till.

Man talar om nivåer före och efter kriget. Statistik. Varför finns det ingen statistik? Jodå det finns.

Vad har hänt efter kriget. Mätaren på att det fanns viss optimism efter kriget under en kort period var att Erbilianerna plockade fram pengar ur madrasserna.

Vad köpte de för dom? Många köpte hushållsmaskiner, typ kyl, frys, tvättmaskin etc. Säkert mobiltelefoner. Sedan har vi allt annat som drar med el nu jämfört med tidigare i Kurdistan och Irak. Teveapparater, datorer, reklamskyltar, fler 100 watt-lampor i hemmet, luftpumpar(Split, A/C).

Saken är den att det saknades en plan. Alla vi som satt vid det där bordet i den där vackra trädgården ville så väl. Vi ville att folk skulle få en glad Jul, Newroz och Eid Al-Fitr. Vi nästan grät när vi tänkte på det.


Ja, skojarna tänkte säkert på att de kunde tjänat en hacka på det hela och han som kände ministern tänkte säkert att det var synd att han fått fly landet hals över huvud.

Men från den där kvällen när kvällssolen stekte i nacken så skulle de ta flera månader innan Kak Mala Bakhtiyar presenterade DET STORA PROJEKTET för världen. Det var projektet som fick barn att gråta, kvinnor att kasta sig till marken och män att snyftande tacka den störste.

I den engelskspråkig Hewler Globe den 18 juli 2006, en tidning som sedan bytte namn till Kurdistan Globe gör Mr Mala Bakhtiyar från PUK(det kunde lika gärna varit en KDP:are) ett mycket gediget intryck när han presenterar projektet som ska eliminera elbristen i större delen av mellanöstern. Kak Mala Bakhtiyar är en ansedd politiker. You bet he is! Politbyråmedlem och allt!

Tidningen är också en ansedd tidning enligt en relativt färsk Timbro rapport som klagade på det svenska biståndet. Det är bra för oss att veta att det finns några kvar. Typ, Die Welt, Le Monde Diplomatique, New York Times, Washington Post och så Hew… Kurdistan Globe.

Men nu över till varför vi ha all anledningen att vara glada en dag som denna.
Ett tag var jag nämligen lite orolig. Det är jag inte längre.

Men Kamrat Bakhtiyars lugnande ord lade sig som bomull kring hjärtat.

Bakhtiyar börjar med att tala om för reportern att han förklarat läget för Nechirvan Barzani, som är den regionala regeringens premiärminister. För att inte några fina nyanser i denna historiska intervju ska gå förlorade behåller jag den engelska texten:

”I said to PM Barzani that none of the sweet rhetoric’s that were made during the government unification(ceremony) in May(2006) will be of any use to the government if the main problems of the people are not solved.”

Sedan redogör Kak Mala Bakhtiyar för hur man nu planerar att lösa folkets problem;

”With regard to the power shortage in the region, Bakhtiyar said that, ” in Taqtaq area, near Sulemaniya a big power plant will be built, that in the first phase will have the capacity to provide the power needs of Kurdistan. "

Jag hoppas att ni hänger med. Nu talar vi om första delen av Taqtaq projektet som ska försörja hela Kurdistan med elektricitet. Men det kommer mera i nästa mening redan:

”In the second phase it can even meet Iraq’s power needs and in the third and final phase, Iraq can export part of the electricity generated from that plant to other countries. There will be no electricity problem in two years and there is a similar project in Zakho.”

Nu förstår ni vad som kommer att hända inom bara några månaders tid. Journalisten Mr Fazil Najib, den gamle skeptiske gnällspiken skrev:

”However, people are skeptical about the truth of such projects”

Jag sa inledningsvis att jag var lite orolig. Hur ska man får ström till Erbil International för 300 miljoner USD som ska ersätta Dubai som knutpunkt till Asien. Eller alla miljardprojekt för turister, nöjesfält, gallerior, Dream City II och III, Franska Byn, Tyska Byn, Fryshusen, Charkuterifabrikerna, Turistanläggningarna, Skidliftarna, Mejerierna, Gruvorna och allt annat som ännu inte avslöjats. Jag glömde Sidenbandsfabriken(den som tillverkar banden som politikerna klipper) och Havals Whiskyfabrik som kan ställas om till öl och en hel del annat. Sånt kräver massor av ström och snart är den här, gott folk.

Det är bara lite, lite kvar, några futtiga månader. Så håll ut!

PS. Jag har mailat Fazil Najib för att höra om han har några nyheter i ämnet. Sedan undrar jag om de fortfarande bara säljer 100 watts glödlampor i butikerna i Kurdistan DS

Elproduktion i Irak och Sverige anligt CIA World Fact Book:

34 miljarder kilowattimmar(beräknat 2007) i Irak fördelat på 26 miljoner. I Sverige producerar vi 153 miljarder kilowattimmar( beräknat 2005) fördelat på nio miljoner människor. Jo, sen har vi i Sverige ett mindre nettoöverskott på 6 miljarder timmar.