Film och verklighet!

63 procent av Aftonbladets läsare tycker att Sverige ska lämna Afghanistan.

Mona Sahlin är där. WikiLeaks dyker upp igen. Obamas nationelle säkerhetsrådgivare James Jones är inte så glad.

Denna gång är det tiotusentals dokument som rör kriget i Afghanistan. Hemliga rapporter.

Pentagon är naturligtvis förbannade och menar att man inte ska avslöja militära hemligheter och att det skadar USA och kampen mot terrorismen.

New York Times avslöjar samtidigt WikiLeaks metod.

För flera veckor sedan kontaktades tre tidningar. The Guardian, Der Spiegel och New York Times fick tillgång till materialet mot försäkran att de inte skulle släppa sina analyser och artiklar om materialet förrän nu, alltså samtidigt som WikiLeaks publicerade dokumenten.

Den avgörande punkten är naturligtvis inte att WikiLeaks släpper dokumenten eller att de är hemliga.

Den avgörande frågan är självfallet hur det kan komma sig att en organisation utan större resurser som WikiLeaks kan avslöja den ena skandalen efter den andra.

Jag menar då inte att allt som hamnar på WikiLeaks håller hög klass men ingen kan förneka att alla möjliga läckor i allt större omfattning samlas på WikiLeaks.

Frågan är vilka överväganden WikiLeaks gör. Publicerade man allt eller valde man ut sådant som passar in i organisationens syften? Hur värderar man sina källor?

Som antibyråkratisk, antikrigs och allmänt vänsterorienterad protest och korrektur fungerar WikiLeaks i en värld där vi ändå drunknar i information. Några miljoner dokument extra som sägs bevisa att USA:s insatser i Afghanistan är fel eller att utvecklingen går åt motsatt håll snarare än tvärtom efter invasionen 2001 spelar ingen roll.

Fördelen med WikiLeaks är att en person som vill läcka, anonymt kan göra det med god möjlighet att få det publicerat på ett ställe dit miljarder människor själva helt kostnadsfritt kan söka information ur grundmaterialet.

Kan man lita på läckor, kan man lita på WikiLeaks, kan man lita på Internet, regeringen eller någon överhuvudtaget.

Svaret är självfallet nej.

Jag brukar säga att jag knappt ens litar på mig själv och därmed är resten givet åtminstone för mig.

All informations värdering är beroende dels av informationens omfattning och sammansättning liksom förmågan, preferenser och bakgrund hos den som hanterar informationen.

Det faktum att WikiLeaks specialiserat sig på att trumma extra på läckor som gäller militära hemligheter innebär i sig ett problem.

Dels kan läckorna leda till problem som är oöverblickbara för såväl den som läcker som WikiLeaks eller rentav de sekundära media som hanterar informationen.

Det faktum att alla kan få tillgång till grundmaterialet gör å ena sidan att fler kan analysera materialet men också att möjligheten att driva opinioner ökar.

Det senare är ingen självklar fördel.

Jag var inledningsvis inne på frågan om hur WikiLeaks kan avslöja så många militära hemligheter.

Svaret är att det finns människor som har tillgång till militära hemligheter och av olika skäl vill avslöja dessa.

Problemet är att skälet kanske inte alltid är lika hedervärda som man kan tycka. Spelar det roll?

Pentagon kommer inte att fylla på med information som inte tagits med. I stort sett kan inte Pentagon alls kommentera det som avslöjas. Det vet WikiLeaks och de som läcker till organisationen.

Resultatet blir att just militära hemligheter och annat som är hemligt får extra stor effekt just av den anledningen.

Jag läste New York Times genomgång av det material man fått tillgång till av WikiLeaks.

Med tanke på omfattningen av materialet omfattar 92 000 rapporter som sträcker sig över två administrationer(Bush och Obama) så är det förvånansvärt lite som får en att höja på ögonbrynen.

Anledningen är troligtvis att materialet trots ivrigt trumpetande från WikiLeaks inte är så sensationellt som man kan tro. De rapporter som publiceras i NYT är istället av relativt låg klass och handlar om olika överväganden, incidenter som någon knappast kommer att minnas om tre veckor.

De redovisade rapporterna ger oss en bild av kriget där det begåtts en hel del misstag av USA och dess koalition. Som vanligt har man varit mer optimistiska och i vissa fall naiva. Talibanerna är inte utslagna. De är i själva verket starkare idag är efter invasionen 2001.

Vad som är mest intressant är den bild av ett genomkorrumperat samhälle. Min uppfattning är klar vad gäller Afghanistan. Ifall det inte var för kvinnornas möjligheter så skulle jag förordat att man omedelbart lämnade landet, låste dörren och lät afghanerna vara helt ifred såsom de vill. Låt ”skäggaporna”(Citat ur ”Flyga Drake”) sitta och rabbla en arabiska som de inte förstår och odla sin poppy som förpestar halva världens befolkningar.

Om de nu inte vill att omvärlden lägger sig i deras liv så ska de inte heller förvänta sig något annat än en slägga i skallen ifall de försöker föra ut sitt knark och sina idéer till resten av världen.

Antingen deltar man eller också inte.

Lika lite som jag tror på en snabb utveckling mot demokrati och fred i Irak så tror jag på det för Afghanistans räkning.

Det rör sig huvudsakligen om efterblivna, halvfeodala länder där familjer, klaner uppblandade med religiösa och etniska överväganden är viktigare än alla samlade försäkringarna från en Karzai eller al-Maliki om att demokrati är deras huvudämne.

De ljuger kort och gott.

I de läckta rapporterna finns omfattande bevis på hur afghanska småpåvar skor sig på det amerikanska och för den delen svenska folkets goda vilja.

Ta rapporten om den lokale krigsherren, Mutiullah Khan som stoppade förnödenhetskonvojer och begärde ett par tusen dollar per lastbil för att de skulle få passera. Han hade då ett kontrakt med regeringen(Karzais) att han skulle skydda konvojerna medan de passerade hans område, vilket han och hans män också fick betalt för att göra.

Rapport på rapport visar hur afghanerna skiter fullständigt i sitt land, tvärtemot vad de pratar om i officiella sammanhang. Däremot vårdar de ömt innehållet i sina egna fickor. Här finns rapporten om barnhemmet som fick betydande ekonomiskt stöd och där det vid varje besök var allt färre barn. Vid det senaste besöket inga barn alls. Anledningen var inte att det inte längre fanns några föräldralösa barn.

Här finns poliser som tar mutor och en djungel av korruption och missbruk av alla intentioner som rör sig i riktning mot något som kan kallas ”emerging democracy”.

Att talibaner skjuter ner en helikopter med en värmesökande robot är ingen nyhet i Afghanistan. Det gjorde redan Osama Bin Laden och hans antisovjetiska opposition under den ryska oppositionen. Den gången med amerikanska Stinger robotar.

Om de robotar som nu används mot amerikanska helikoptrar är deras egna eller varför inte ryska, kinesiska eller israeliska vet jag inte. Annars kan man skjuta ner en helikopter med en vanlig RPG så avslöjandet är inte ens måttligt.

Vad omvärlden borde fundera över är hur vi ska åstadkomma någon varaktig förändring i Afghanistan eller för den delen Irak. Tror vi inte att vi kan det utan att talibanerna får återvända till makten så kan vi lika gärna lämna landet direkt.

Den lokala kurdiska regeringen i nora Irak försvarar sig på sin hemsida i dagarna. Det gäller uppgifter i New York Times om illegal oljehandel över gränserna.

Dementin är både halvhjärtad och bitvis obegriplig.

Några kan ha blivit frestade.

Om det sker transporter över gränsen mellan Iran och irakiska Kurdistan av råolja och det kommer tillbaka bensin i tankbilar så är det ingen som blivit frestad. Man kan vara helt övertygad om att USA som satsat femtusen liv och tusentals miljarder dollar i Irak inte är helt nöjda med att några giriga kurder handlar olja och bensin med Iran oavsett hur gott ris det finns i Iran.

Kurderna vet inte vad verklig lojalitet betyder och än mindre hur det stavas. De har hela sin historia hoppat från tuva till tuva och druckit en kopp där teet för tillfället smakat bäst och innehållit mest socker.

Sidenvägen passerade både Kurdistan, Iran och Afghanistan. Man kan fundera om den här rövarmentaliteten nedärvts från generationer av små överfall av och på passerande stammar och handelskaravaner.

Karl Marx argumenterade kraftfullt mot samtida ekonomer och filosofer som föreslog att det funnits stammar som enbart levt på att röva.

Han menade att ett samhälle oavsett hur primitivt det är också måste producera något för att överleva.

Oavsett hur det nu förhåller sig med den saken kan man konstatera att tröghetsfaktorn är betydande i samhällen som de ovan nämnda.

Afghanistan syns enligt avslöjandena vara ett veritabelt, bottenlöst träsk av korruption.

Frågan är hur det afghanska folket ska kunna frigöra sig.

Jag menar den frågan kvarstår ju vare sig USA och resten av omvärlden engagerar sig eller inte.

Frågan är väl inte vad vi är beredda att offra utan vad afghanerna, kurderna, iranierna eller vilka det nu är, är beredda att försaka.

Amerikaner och européer har sett för många filmer. Vi kan inte rädda kurder, afghaner, araber eller afrikaner som vi möjligen trott. Frågan är ifall de har förmågan att rädda sig själva eller är nöjda med något slags halvliv där omgivningen ständigt tvingas ägna tid som de själva borde ägnat åt sina egna problem.

Vi tittade lite på den rosade filmen ”Flyga Drake” efter Khaled Hosseinis succébok ”Kite Runner”(publ. 2001) från 2007 igår. En film om två afghanska jämgamla pojkar. En av pojkarna tillhör överklassen och den andra tillhör en familj som tjänat hans fars familj i 40 år. Den första delen av filmen utspelar sig i slutet av 70-talet.

Pojkarna leker tillsammans och vinner en draktävling i Kabul. Tjänarens son hämtar draken och stöter på några äldre pojkar som han tidigare försvarat sin kompis mot.

Hans vän ser på när pojkarna våldtar hans vän. Han säger ingenting, Tvärtom försöker han i någon slags omvänd psykologisk kullerbytta framställa sin heroiske lekkamrat som alltid ställt upp för honom som en fegis och tjuv. Till sist placerar han en klocka under lekkamratens madrass och påstår att lekkamraten stulit den. Lekkamraten och hans far lämnar sin anställning efter att den rike pojkens lekkamrat ljugit och erkänt att han tagit klockan trots att han inte gjort det.

Så långt kommen i filmen skiftade vi till Alien III.

Världen är fylld av små överklasspojkar som utan att blinka ställer till det för sina medmänniskor.

Det känns skönt att inte veta hur den filmen slutade.

Alien III slutade som den brukar med att Sigourney Weaver kastar sig i masugnen tillsammans med den nya glufsdrottningen som tittar ur från bröstkorgen på Weaver under färden mot lågornas.

En moralisk avslutning man kan sova på hellre än ett svek som aldrig kan repareras.

Är det här problemets kärna finns. Att världen är fylld av små svekfulla pojkar och flickor som någonstans på vägen mellan nappen och vuxenlivet tvingats inse att tillvaron kräver svek som första tribut för att förlika sig med livet.

Det är mycket som pekar på att så är fallet. Men vart leder det oss?