New York Times igen!

Dagen börjar bra. Jag kliar Spiken bakom örat och vi snackar lite mano e mano eller som en del vill ha det till mano e mono.

Jag vet inte vad det är men en del tidningar har en våldsamt upplyftande effekt på mig. Sen spelar det ingen roll ifall jag kollar på dödsannonserna.

New York Times är en sådan tidning.

Jag är inte lika galen i Washington Post även om den också är bra.

Motsvarigheten inom etermedia är förstås BBC.

Sedan kan jag grotta runt i indiska, iranska, ryska och israeliska tidningar och hitta massor av intressanta artiklar eller magasin Esquire, Wired och New Yorker men för mig är New York Times den ultimativa dagstidningen.

Man blir ofta intresserad av det man läser i New York Times. Läser man kultursidorna i NYT så känns det nytt och engagerat. Aldrig mesigt. Det kan bero på att tidningens medarbetare verkligen håller kollen på hela verkligheten och sätter en ära i det.

Ifall New York Times las ner skulle världen bli fattig på riktigt.

Minns alltid när man kom till tidningsståndet på söndagen och fick med sig en decimetertjock bibba med härligt trycksvärtestinkande sidor som man sedan läste under halva dagen.

Idag fastnar jag i en artikel om en poet. Faktiskt och jag ska vara ärlig. Poeter är inte min starka sida. Jag beundrar bra poeter när jag hör dem men att jag skulle skumma igenom tidningarnas annonser efter poesiuppläsningar, nej. Det kan bli så, längre fram förstås när man sitter och dreglar i nån rullstol och inte kan säga ifrån eller behöver nått lugnande bara för att överleva.

Charles Bernstein är poet eller antipoet.

Nowadays, you can often spot a work

of poetry by whether it’s in lines

or no; if it’s in prose, there’s a good chance

it’s a poem.

Men det var New York Times jag hyllade som bäst så känn på en passage där man just beskriver ett av Bernsteins tidiga insatser:

“This selection of Bernstein’s work doesn’t neglect his early experiments. “Lift Off,” apparently transcribed from a typewriter correction tape, begins “HH/ ie,s obVrsxr;atjrn dugh seineopcv i iibalfmgmMw.” A sympathetic reader appreciates the grunting “dugh,” the fortuitous trip to Paris implied by “seine,” the broken “s ob,” the loneliness of the lowercase “i.” This is a conceptual poem — you may be more excited to know it exists than to read through it. “

Hur många svenska kulturrecensenter klarar av att ha en sådan distans till vad de skriver om.

Det finns en skön antiranelidsk kvillrande ton över det hela som är så BEFRIANDE!
Länge leve New York Times och nu ska vi gå ut träna våra sex ben.