Green Screen

Det är mycket blaha, blaha just nu i den svenska debatten. Lite politisk ”Förkväll” inför riksdagsvalet. Vi närmar oss den tiden av valperioden när det gäller att röja upp surdegarna på skrivbordet vilket oftast betyder att man sopar ner dem i närmaste skrivbordslåda som i händelse av regeringsskifte förvandlas till ett ”skelett i garderoben”. Man tillsätter en utredning, presenterar några åtgärdsprogram och hittar några tillkortakommanden hos den andra sidan. Det är som en gammal Kasperteater, där rollerna är väl inövade och man vet vem han i den randiga dräkten med påken är.

För oss som kämpar med det gamla vanliga, dyr mat, bostadsbrist, hyror, skenande elpriser, jobben, taskiga pensioner och en lätt oro för att komma till jobbet i snöeländet om vi nu till äventyrs gått på snacket om att åka kommunalt verkar ljuset i tunneln mera avlägset än någonsin.

Vad vi istället kan vänta oss är ett antal utspel, paket och skickligt iscensatta reklamkampanjer tillverkade av välbetalda gurus som tagit tillfällig anställning mot faktura, för att mala ut en känsla av att det eller det partiet ska kännas fint att välja lapp ifrån när kuvertet ska förslutas i september.

En viktig orsak till denna känsla som väl bäst beskrivits av Carola H:s Haititeori att världen snart går under ändå, är möjligen att den politiska debatten sedan länge förlorat varje uns av ideologiskt innehåll.

Istället handlar det om att stjäla varandras frågor och göra om dem till sina egna.
Ekorren satt och petade näsan medan bilindustrin försvann ännu en gång, nu till Kina och en holländare eller ryss hur man nu ska se på saken.

På börssidorna pågår en helt världsfrånvänd debatt som mest liknar kvällstidningarnas trendkänsliga propåer. En ena dagen ska man köpa aktier och den andra sälja samma papper. Robyns bolag går bra och Per Nuder verkar äntligen ha kommit in i värmen, denna gång i styrelsen för ett börsbolag. Grekerna morrar åt tyskarna över att de snodde statskassan under andra världskriget utan att säga tack och Goldman Sachs erkänner viss delaktighet i råd till grekerna som att inteckna framtida lotteriintäkter i den grekiska statens bokföring.

Frågan är om detta är den riktiga världen eller bara en galant förpackad version.
Det finns något som heter Green Screen. En god vän som håller på med datasäkerhet mailade mig igår. Istället för att åka till Antarktis och spela in en film skaffar man lite snö vilket är en billig råvara dessa dagar. Sedan spänner man upp en grön duk i bakgrunden och där petar sedan datatekniker in hela bakgrunden. Ingen behöver frysa i Antarktis. Resultatet blir förbluffande. Min kompis reste frågan ifall vi i framtiden kanske kommer att se helt nya verkligheter presenteras för oss där smarta marknadsförare, politiker, terrorister och andra som vill få oss att tro på saker och ting.

Ett slags Green Screen värld där vi matas med konstruerad information som har mycket lite med verkligheten att göra. Man kan ju fråga sig hur den där isen plösligt kunde minska och växa så snabbt i Antarktis.

Eller Bin Laden skickar ut en rulle där han sitter och fikar i Central Park i New York. En viss uppståndelse skulle det nog bli.

Men är inte mycket att det vi matas med redan ett slags Green Screen, skickligt ihoptejpade scener som ska få oss att lägga våra förväntningar, trygghet och oro i vissa fack.

Alltmedan verkligheten lunkar på bakom de gröna dukarna. En verklighet vi upplever men alltmer sällan ser speglas i media.

Green Screen