Sunny but chilly

Sista dagen på lovet. Lite mopping up efter fyra månader som sheriff i en tvåa.

Det var någon äldre kollega som sammanfattade fyrtio års lärarjobb med att "barnen blivit oroligare". Det tycker jag stämmer fint. Det är precis vad det är, oroliga.

Vill vi att barnen ska vara oroliga?

Vi vill nog att barnen inte ska vara oroliga. Hur är då oroliga barn? Några av de som läser de här har kanske egna barn och några har hunnit få barnbarn.

Min erfarenhet av den beryktade oroligheten är väl ungefär så här.

Jag börjar med lite lugnande tabletter. Det verkar inte som farsoten är genetiskt betingad.

Det finns skolor där eleverna är helt normala om det nu finns något normalt. Jag menar att de kommer till skolan på morgonen, sätter sig i sina bänkar, plockar upp sina läseböcker och läser till deras lärare säger att nu är det upprop.

Uppropen turas de om att sköta själva.
De antecknas vilka som är där och vilka som är borta, berättar vilken dag, datum och vem som har namnsdag samt vad dagens temperatur är och sedan börjar skoldagen i en lugnt och stilla takt.

Andra barn slåss redan när man nalkas klassrummet och tre skriker ut olika budskap som för de mesta är helt ointressanta.

Sedan vidtar en längre period när alla barn ska få av sig sina overaller. Några har glömt vantar och några har plurrat grundligt i en isvattenpöl och har inga reservkläder fast det varit huvudtemat i veckobrevet de senaste veckorna.

Efter en längre period av oreda utanför klassrummet är det slutligen möjligt att öppna dörren. Då börjar nästa steg. Istället för att sätta sig och ta fram böcker alternativt vänta så startar en strid ström av olika aktiviteter genast innanför klassrumsdörren. Två elever jagar varandra under skrik och skrän medan andra sätter sig för att diskutera gårdagens mellanhavanden och tre elever plockar fram sina matteböcker eftersom de tycker att matte är kul. Matte står inte på schemat denna dag men det är en annan sak.

Efter cirka tio minuter är det till sist så pass tyst att alla kan höra vad man säger. Då har det gått mellan femton och tjugo minuter av dagens första lektion. Minuter som den första klassen ovan redan använt till att läsa under samma tid. Ungefär på samma sätt fortskrider dagen, dagarna, veckorna, månaderna.

Låt oss göra ett litet experiment. V i kan kalla mina tvåor för "Tysta" och "Prata", ungefär som "Spara" och "Slösa" för det är ganska exakt vad detta handlar om.

"Prata" går i skolan ungefär 21 timmar per vecka. Det är så skoldagen ser ut i åk2. om vi säger att det går ungefär tio minuter varje lektion åt att få eleverna att komma i ordning så går det bort 10 x 21 x 40 veckor. De gör 3,5 timmar per vecka x 40 läsveckor per år vilket ger i runda slängar 6 och en halv vecka per läsår.

Oavsett om det är lite färre veckor och lite mer tunnsått med störningar så ger enbart hälften av ovanstående ändå drygt tre veckor per läsår vilket utslaget på åk 1 till 3 i grundskolan skulle bli nio läsveckor, vilket är lika med 45 dagars undervisning.

Sådana här räkneexempel har redan gjorts. TV Stavros kunde på så sätt skrämma sina elever att undersöka tanken att ett och ett halvt skolår försvann genom skitprat.

Men det är värre än så. När Ali eller för den delen Sven mitt i lektionen räcker upp handen och får frågan säger han:

-Varför har späckhuggare svart färg i munnen?

Frågan är som sådan varken dum eller ointressant. Men svaret på frågan som ställdes av läraren gällde inte spägghuggare utan vad 5 x 3 kunde tänkas bli.

Att lämna frågan om spägghuggare är naturligtvis ogörligt. Mitt recept är att sakta vända mig om och långsamt dunka huvudet i den whiteboard som ersatt svarta krittavlan i de flesta klassrum 2012. För att sedan förklara något om pigmentering o s v.

Min poäng är att oron odlas och sedan sträcker sig längre än de statistiska minuter som redogjorts för. Att avvisa späckhuggarna är enbart ägnat åt att få klassen som helhet att spekulera i hur spägghuggarnas gomsegel kommit att delvis färgas mörkt.

Jag ät rätt övertygad efter att ha varit på i stort sett alla stadier och upptagningsområden i Stockholm att agendan måste sättas någonstans mellan sexårsverksamheten, fritids och klass 1.

Där måste skolan, barn och föräldrar vara överens och såväl arbetsmiljömål som inlärningsmål vara klara och satta. På papperet kanske det är så men det räcker med att de missar i något praktiskt led så reduceras hela processen betänkligt och det är vad som hänt i många svenska skolor.

Nästan alla barn vet att man ska vara tyst på lektionerna och räcka upp handen, inte skrika rakt ut, hålla sig till ämnet, komma i tid och ha sina pinaler med sig, sätta sig och vara tyst innan lektionen börjar.

MEN där någonstans går det fel i många skolor. Tyvärr.

Primärt tro jag inte det är så att man kan hänföra det till ett problem för resurssvaga områden och resursstarka sådana. Mitt exempel bygger på det faktum att "Tysta" är en sällsynt lyckad skola i ett medelklassområde med egna företagare och få inslag av invandrare och mitt andra exempel bygger på en klass där ingen enda elev heter Per eller Nils.

Men jag skulle vilja säga att både "Tysta" och "Prata" jobbar lika bra när de väl är igång.

"Prata" är absolut inte motståndare till att jobba bra i skolan. Jag skulle till och med vilja gå så långt att säga att de är betydligt mera stresståliga än i den "Tysta" klassen.

Då har jag verkligt dåliga erfarenheter av vissa medelklassområden där föräldrarna jobbar häcken av sig och maten består av hämtpizza, kompensationshundringar och något slags socaildarwinistisk hejaramsa till barnen om att de är störst, bäst och vackrast.

De som har problem där ser inte ens betänksamma ut när man läxar upp dem och frågar vad de tänkt sig för framtid. De svarar med medelklassbakgrundens grundmurade självförtroende:

-Jag tänker sitta framför teven i soffan och bli tjock.

Jag tror att skolstarter måste bli tydligare. Det måste stå glasklart för alla parter vad som gäller och vilket ansvar olika delägare i projektet har.

Jag fick en ny elev för ett tag sedan. V kan säga att hon kom från ett stort asiatiskt land.

Hon kom direkt och kunde varken svenska eller något annat språk förutom sitt eget. Hennes föräldrar talar inte ett ord svenska o s v.

Hon hamnade i min tvåa. Blyg och tystlåten. På det stadiet är det två ämnen som dominerar. Matte och svenska. Övriga elever skulle börja i sin mattebok 2 B. Efter lite konsultationer beslöt jag att låta henne börja i den.

Först testade jag henne lite men det verkade fungera och en vecka senare låg hon främst i klassen. De tal hon inte förstår hoppar hon helt enkelt över och
de tal som innebär streckdragning mellan samma tal listar hon sig till. Hon har också listat ut att måla betyder samma sak och eftersom hon inte vet vad olika färger heter så skriver hon de tal som är lika i en grupp och struntar i att måla.

Jag har en IPad som hon haft mycket nytta av där det finns en uppsjö av passande och bra program för både matte och svenska.

Efter jul påbörjade jag ett nytt litet projekt. Alla barn fick en så kallad "loggbok" där de får klistra i veckobrevet som ska tillbaka påskrivet av föräldrar till följande onsdag och sedan ska de skriva vad de lärt sig och rita.

Jag förklarade för min nya elev att hon skulle klistra in brevet och sedan rita något. Jag hamnade i andra elevers bryderier och när jag återvände var brevet prydligt inklistrat, en glad sol och lite blommor prydde högersidan där hon också skrivit en text så långt sidan räckte. Texten var den som fanns i mitt veckobrev på vänstersidan. Ordagrannt återgivet och utan ett enda stavfel. Samma sak när vi skulle behandla svenska djur. Den nya flickan fick "ren" och en bild som hon ritade av och sedan hittade hon själv en text som hon kopierade också den helt utan minsta stavfel.

Nu är det inte den enda hjälp hon får utan sådant som hon själv tagit initiativ till alldeles på egen hand. oavsett hur hon tänker och hennes skola varit så tror jag att hon kommer att klara sig finfint i Sverige. Hon har förstått att skolan är till för att hon ska lära sig saker.

I min Ipad finns det massor av spel. Skillnaden mellan den här flickan och större delen av resten av klassen är att ifall de får låna IPaden av mig så spelar de i stort sett alltid något förströelsespel. Jag har rätt många spel som också har strategiska, logiska eller finmotoriska träningsmoment men men de är dock spel. Skillnaden mellan flickan som jag nämnt och de flesta andra är att hon kan spela ett spel som t ex Temple Run som i princip gäller att hålla en springande figur på en bana och låta denne plocka poäng och forcera olika hinder jagad av några vilt skriande andar.

MEN efter en stunds spel brukar hon återvända till något mattespel eller till att stava på svenska i självinstruerande spel på samma IPod. Det är väl knappast så att det sitter i hennes gener.

Detta om detta. Gårdagens V75 spel var allt annat än muntert. Först bestämde vi oss att spika Hurricane Blue som genast dansade runt. Att spika Ludde är i stort sett livsfarligt men Hurricane Blue har aldrig galopperat om man undantar en sådan i debuten. Nästa fatala misstag var dessutom dubbelt. Ett villkor med Braås Palema och Turbos Cherie.

Vad säger man? Otur kanske.

Fotbollen gick också åt pipan trots åtta helgarderingar.

Så kvällen ägnades åt BBC:s suveräna serie "The Seven Ages of Britain" som kan laddas ner via IPlayer och tittas på via HDMI.

En trevlig egenhändigt wokad wok och ett glas rött fick kvällen att se lite ljusare ut.

Så här på söndag morgonen har jag också fått igång mitt trådlösa tangentbord till min IPad.

Till detta finns en liten lustig eller vad man ska kalla det för historia.

Frankfurt är inte min flygplats och jag har på annan plats berättat utförligt om den nitiske tulltjänsteman som stoppade ett plan för att jag skulle gå till banken på flygplatsen och växla mina dollar till euro eftersom jag hade en limpa cigaretter som skulle tullas efter sex månader i Irak. Jag befann min i transit bl a bl a.

Så istället för att ta dollar eller låta mig löpa mitt jättesmuggel om tvåhundra spänn så fick flygbolaget begära nytt starttillstånd.

OK, nu var det den 4 januari 2012 och jag återvände från en tripp till Irak via Frankfurt... igen, fem år senare.

Bakgrunden är som följer. Jag landar något försenad och vid gate 24. Kärran som ska ta mig till Stockholm går strax intill vid gate 18. Istället för att köra dit så passerar vi alla gater och landar slutligen i hjärtat av Frankfurts internationella flygplats. Nu är klockan sen och jag befarar att det blir språngmarsch tillbaka genom hela flygplatsen. Motion är inte alltid lika trevligt.

Först hamnar vi något slags Schengen kontroll. Hela vårt flyg som till nittionio procent består av araber och kurder med ärende till något europeisk eller annat land och så undertecknad som ska hem och hämta hunden i Kungsberga.

Tro nu inte att tyskarna tänkte gå igenom passen. I SJU bemannade holkar hände just inget förrän efter tio minuter när det enligt mina beräkningar redan var boarding sedan länge och avgång om tjugo minuter. Då öppnade alla passkontrollerna som på ett gemensamt tecken och jag passerade utan problem. Hastigt skyndande vidare genom terminalen kom nästa lilla stopp ganska omgående. Säkerhetskontroll.. Jag hade minimalt med handbagage, vis av föregående genomfart ingen sprit eller cigaretter och enbart en bok, en telefon, min IPod, en Ipad samt laddare och tangentbord.

Så jag skickade in allt genom scannern, drog ut livremmen och passerade utan ett pip. På andra sidan väntade jag på mina lådor. En tjänsteman som inte var min föregående bekantskap från fem år tidigare stod och vred på min låda med tangentbord, Ipad och Ipod. efter en stund fick jag veta att det var en "Random Explosive Check". Nu tittade jag upp i taket där jag antog att min förra bekantskap som möjligen trots allt klättrat i graderna eller förpassats †ill en undanskymd plats bland terminalens övervakningskameror där han genast letat i sitt fotografiska minnesregister då han sett mitt lätt stressade anlete. Honom känner jag igen och en litet fingertryckning så var jakten igång.

Tro nu inte att det gick fortare denna gång. Nej, O nej. Med vanlig tyst noggrannhet fördes jag till en annan del av terminalen medan jag funderade var exakt jag skulle ha gömt TNT eller C4. Min följeslagare sluddrade något om mitt tangentbord och test ifall det skulle passa ihop med min IPad. Det var ju en sällsynt korkad fråga och jag blev mer och mer övertygad om att skäggapan från 2006 låg bakom det hela. Han blev sur när jag vägrade lämna ifrån mig detaljer om min lilla Joystick av märket Liebherr. Ja, joysticken skulle sitta på en nästan helt ny caterpillar av tyskt fabrikat som just vid denna tidpunkt stod stilla nere i Kirkuk efter att några klåfingriga amerikaner eller lokala killar kört slut på pinnen som styrde det hela. Jag hade köpt en ny joystick till Sverige från Tyskland med fått fel modell. Den joystick var nu på väg tillbaka från Irak för att bytas ut, alltså sändas tillbaka till klantarslena på Liebherr i Tyskland. Allt detta förklarade jag för skäggapan 2006 och sedan petade han vidare i min väska och fann glädjestrålande en limpa Marlboro vit att sätta tänderna i. Nu var jag säkert på att han var tillbaka med förnyade krafter. Klockan tickade och nu var det typ tio minuter innan planet skulle gå och jag såg fram emot en natts arrest på Frankfurts internationella flygplats hemliga Gestapokällare med skäggapan som förhörsledare. Men ännu ingen fysisk siktning av skäggapan med de rosiga kinderna.

Min eskort lämpade av mig framför någon ny disk där det stod seriösa killar som åtminstone så ut att vara IT-utbildade. Jag ombads koppla upp min IPad mot mitt trådlösa tangentbord och min eskort pekade indignerad när det plötsligt dök upp en liten blinkande grön prick på den mattgrå ytan av tangentbordet. Jag måste säga att samma sak hände mig själv och jag förstår fortfarande inte hur dioden kan synas när den lyser men inte när den är släckt då ytan är helt slät på detta ställe av bordet. Ett av Steve Jobs sista drag innan han lämnade in verktygen.

Nu drog IT-killen raskt iväg med mitt tangentbord som verkligen kopplade upp mot IPaden. Jag hade varit duktig pojke och använt flygplansläge så detta var inte problemet. Ärligt talat vet jag inte ens vad problemet varit för rätt som det var kom IT killen tillbaka och gav mig tillbaka tangentbordet lätt mumlande. Jag tittade på min eskort som såg tvivlande ut. Kan vi gå sa jag och kollade på klockan som nu var mer än sen.

Men min eskort hade förmodligen telepatisk kontakt med skägget från förr. Han lyckades sega ett tag till innan IT killen återvände i annat ärende och frågade varför vi stod kvar. Allt var grönt.

0-2 till undertecknad.

Planet då. Gaten var öde. Irritationen växte till jag såg att man bytt gate till 19. Där var det folkfest. Bakfulla nyårsfirande svenskar och inom en kvart satt jag insjunken vid min fönsterplats lite Ludovico Einadi och en sällsynt spännande bok om Muqtada al Sadr.

I detta nu piper Spiken som vill ut och det vill faktiskt jag också denna sällsynt soliga söndag mitt i evigheten.

På ett ungefär...