En sportlovsblogg

Det har kommit en del post till ”redaktionen”.

Sammantaget handlar det om att jag inte längre skriver på bloggen.

Orsaken har varit lite delad men i grund och botten har jag dels inte haft tid och dels har tiden jag normalt ägnat åt bloggskrivande ägnats åt sådant som man inte helt enkelt skriver om.

Under åren som gått sedan jag öppnade min blogg har jag hamnat i en massa intressanta och utmanade diskussioner om allt från människans innersta väsen till barfotakörning i lopp fyra.

Sedan jag engagerade mig i Björklunds fabrik har dagarna blivit kortare. Matteböcker ska rättas, veckobrev sättas ihop föräldrar ringas och barn uppmuntras.

Det blir liksom ingen bra tid över.

Eller också har jag inte så mycket att säga. Det blir lätt så att man utvecklas till en trist typ som tuggar om saker i det oändliga. Sådan vill man inte bli och när man skrivit nästan tusen bloggar känns det som om man måste kolla varje blogg för att undvika att tjata för mycket.

Sedan finns det möjligen något slag naturligt livslängd på bloggar. Man undrar om Bellan och de andra orkar köra i trettiofem år till.

Men det finns inga dolda sjukdomar som manodepressivitet, alkoholism, alzheimer eller skörbjugg som hindrat mig från att öppna bloggeriet.

Jag har tagit semester och det kan jag göra igen. Var så säker. Jag är en orolig själ.

Sedan sist.

Jag firade det gångna nyåret i Irak tillsammans med Carina. Det är väl det mest upphetsande som hänt sedan sist. Vi bjöd amerikanerna på champagne. Det kan de faktiskt vara värda. Jo, och så har jag bytt teknisk plattform till Apple. Tack och lov!

Till alla er som saknat lite gnäll över tillvaron på dessa sidor kan jag i varje fall säga att jag saknat alla trevliga läsare som lagt ner tid och krut på att skriva kommentarer och funderingar runt det som dryftats på dessa sidor.

Hur ofta jag kommer att skriva här i framtiden får väl just framtiden utvisa.  Jag kommer att prioritera annat skrivande men hoppas kunna bidra med en och annan blogg efter min lilla självpåtagna semester.

I morgon är det Axevalla.

Tack vare mina nya kablar och datorer kan jag nu kolla på lopparkivet och även ATG Live som även ger de betalande kunderna traditionsenlig extra krydda genom att slänga ut en för inaktivitet efter cirka tjugofem minuter. Kan försäkra att jag är synnerligen aktiv i närheten av målgången. Speciellt när jag tvingas logga in med sex rätt i slutet av lopp sju.

Some things never change…

Det är ju en viss trygghet i tillvaron. Nu har jag haft min Ipod Touch i två år och min IPad2 i fyra månader. En gång kraschade min IPad. Då blev det svart och sedan kom äpplet upp på displayen efter ett litet tag och sedan startade apparaten utan att jag behövde ens röra den.

Den är något religiöst över Apples produkter. Med Isacsons Jobs biografi i bagaget tog det inte lång tid att bestämma sig. En gång till.

”We should make great products…” var ett av Steve Jobs stridsrop medan han levde.

Jobs filosofi låg någonstans mellan det ena och det andra. Ungefär precis där mänskligheten just nu råkar befinna sig.

Helgens lästips måste därför bli Kin and Kind(a fight about the genetics of altruism) av Jonah Lehrer. Artikeln finns att läsa i The New Yorker´s 5 mars nummer.

Ser svårt ut i helgen.

Ett fräckt lås kan vara 2 och 9 i första avdelningen. Med 3,5,11 kommer man långt i andra och omgångens rökare kan mycket väl vara Jepson´s Estancia(7) i avdelning 3.

Ha det bra!