Not so sunny Sunday

God dag.

Carina kommer och sätter sig bredvid sängen och läser högt medan jag vaknar. Det handlar om en ny politisk ”drive” emot korruption i irakiska Kurdistan där vi både verkat och arbetat i olika omgångar sedan början av 90-talet.

Det ska bytas premiärminister och den nygamle Nechirvan Barzani sonson till den legendariske kurdiske gerillaledaren Mulla Mustafa Barzani ska återigen försöka sig på att få ordning på den omfattande och utbredda korruptionen.

En annan som hållit på med kurderna i många år är C. Han larmade en gång i tiden om oegentligheterna med Oil-for-Food programmet.

I C:s senaste alster skriver han bl a att den mest omfattande diskussionen som gäller korruption ofta förs mellan de som inte fått vara med och de som fått sig en hacka.

Omvända världen.

Absolut.

Ändå är det glädjande att man nu tar detta steg.

Det har de senaste åren riktats stark kritik också mot familjen Barzani(och Talabani) för deras olika förmåner och förmögenheter i miljardklassen.

Det är nog ytterst liten chans att den nya korruptionsbekämpningen ska lyckas om inte de ledande ekonomiska familjerna, bland andra Barzani och Talabani ser över sina egna kassakistors tillkomst och organisering.

Hur kan det komma sig att de nu äger mobiltelebolag, hotell, fabriker och har stora intressen i oljebranschen när de för tjugo år sedan hade svårt att få det att gå ihop för dagen.

När jag var nere i Irak en sväng i julas kunde jag konstatera att mycket hade hänt men ändå inte.  Det hade tillkommit ett fyrtiotal hotell av vilka några var väl i klass vad vi har i Stockholm.

Carina och jag bodde på Rotana ett av de nybyggda hotellen över nyåret. Rent och fint och mycket marmor.

Men det kom inte som en klar blixt från himlen att det genast börja rinna i vatten i foajén från taket efter ett helt normalt vinterregn.

I korridorerna och entrén dessa ständigt moppande pojkar som aldrig verkar stå stilla. Men servicen var bra och priserna resonabla.

Överdådiga frukostar serverades med speciella omelettkockar som lagar de mest fantastiska omeletter efter ditt eget önskemål. Samtidigt när vi far utanför staden så ser vi inte sällan samma gamla dragiga hus längsmed vägarna. Arbetslösheten är hög och jobben få.

Vissa har fått det inte bara bättre utan väldigt bra. Det finns numera sportbarer och en uppsjö av olika gallerior där folk går omkring och det t o m handlas en del.

Ändå är det samma samhälle som nedan beskrivs.

I dagens Aftonbladet står det om en flicka som kanske hedersmördats av sina föräldrar. Jag är inte säker på att tidningar ska skriva ut namnet på flickor som kanske mördats av sina släktingar.

Det står i artikeln att insatserna varit svaga för att flickan var från Kurdistan. Det kanske stämmer. Men den skulle aldrig fungera att skriva i en svensk tidning att en ung kvinna vid namn Lena Andersson från Utböle kanske blivit mördad av sin pappa för att hon inte ville gifta sig med grannens Pelle.

Det är också ett slags rasism.

Det är ingen som åtalats eller ens anhållits och även om hederspolisen Kickis Åhré Älgamo säkert skulle velat gräva upp alla misstänkta unga döda flickor så vet hon att man inte kan göra det. Polisen i Kurdistan kan göra det.

Av artikeln får man intrycket att alla flickor som inte vill gifta sig med någon utpekad person bli mördade av sina familjer. Så är inte fallet. Det förekommer att unga kvinnor inte gifter sig eller att de gifter sig med någon de älskar. De förekommer att de skiljer sig även om det är mera sällsynt.

Vi måste börja beskriva problem i andra kulturer som de är. De är sällan svarta och vita. När Plutarchos sexhundra år efter Herakleitos försökte tydliggöra vad Herakleitos menade med sin filosofi skrev han:

"Man kan inte två gånger kliva ner i samma flod"

Hm, saker och ting förändras, precis här och nu och inte sällan utan att vi ser vad som håller på att hända.

Nästa vecka har mina åttor temavecka. Vi ska studera 80-talet. 1980-talet var den någon som frågade. Absolut!

Vid sidan av allt som åttiotalet bar fram. Mordet på John Lennon. Tjernobyl, Palmemordet, Wham, Lady in Red, hockeyfrillan, korta jackor med vadderade axlar, finansboom, kassler med ananas, wookpannan, nya sossar i cabbar och en påföljande avreglering och statskris så vad ändå Sovjetunionens fall och slutet på det kalla kriget det som berörde mänskligheten mest.

Den ultimata symbolen är och förblir nedmonteringen av Berlinmuren och det är vad vi ska studera I skolan under denna vecka.

Så nu ska jag kolla en tretimmars film om ett tunnelbygge under Berlin samt den klassiska “De Andras Liv”(1 tim 40 min) för att avgöra vilken en lätt stökig åtta kan tänkas vilja ta till sig.

Plötsligt kommer jag på att jag vid 57 års ålder har upplevt en förändring som knappast är greppbar för ungdomar födda 1997.

Jag minns fortfarande som om det var igår när jag kom in I Östberlin vid den här tiden på året 1982. De östtyska gränsvakterna kom in I järnvägsvagnen på Ostbahnhof med dragna automatkarbiner och frågade om jag hade några vapen. Vapen? Nej, jag hade inga vapen. Sedan vände de och vred i all oändlighet på James Joyce:s Ulysses.

Till sist lämnade de mig och mitt baggage åt mitt öde och jag slog mig I slang med två östtyska punkare som klivit på och var på väg till Prag för att handla vinylskivor på svarta marknaden.

Men det är en helt annan historia som handlar om Frank, Tanten med Duvorna, Bursa och en helt annan tid.

Ser samtidigt att Micke Nybrink får sina fiskar varma av den svenska travtränarkåren. På tiden. Enligt Micke själv har han hästägarkårens odelade stöd.

Killar som Micke är vana vid att lätta på tungans band och låta den fladdra för vinden. Nybrink är måhända att jämföra med en medarbetare I en kundtidning, en moralen hos en knivförsäljare på gallerians gångstråk eller en travtyckare som undertecknad. Men journalist? Visserligen har kraven på journalistiskt kunnande sjunkit i takt med att etiska gränser åsidosatts eller försvunnit under de senaste tjugo åren. Idag gäller det främst att ha en åsikt, eller vinkel, knappast att ha något på fötterna.

Nybrink har nu ältat sitt tema om “fetmersorna” om och om igen. Istället för att undersöka exakt hur det ligger till med utvecklingen av de avgifter hästägare betalar till tränarna så fångar Micke upp signaler från mailservern som bevis för att det ligger till si eller så i verkliga livet.

Nu har Micke också dragit på sig Stig H Johanssons ilska. Plus en drös andra tränare. Det kan inte vara så roligt om man bor I Silvergrisen, fast Micke brukar skaka av sig kritik men att stolt hänvisa till att det är just vad journalister ska göra, granska, avslöja…

Nu är det dock inte särskilt mycket Nybrink avslöjat eller för den delen granskat.

Att äga en häst som privatperson kräver stora uppoffringar. När vi hade hast kostade den cirka 15000 kronor netto per månad i tränings- och andra avgifter. Det säger sig självt att man inte kan betala så mycket pengar om man inte antingen gör stora uppoffringar eller har gott om pengar.

I vårt fall var deti större delen av en lön efter skatt till hästen. Vi fick leva på den andra lönen.

Det finns säkert kostnader som tränare kan slipa på. Det finns i alla ekonomiska rörelser effektiviseringar och besparingar att göra. Samtidigt är travsporten jämfört med andra ekonomiska företag utsatt för sällan skådat konkurrens.

Jag kan från lördag till söndag byta tränare. Det finns inga bindande kontrakt och hittar jag en bättre, billigare eller bättre, dyrare så är det bara att lasta transporten.

Om Nybrink ville ändra på utdebiteringen till hästägare så kunde man åtminstone förvänta sig at than kom med lite mer än “fetmersorna”.

Låt oss börja med “fetmersorna”.

Min erfarenhet av travtränare och de bilar jag sett genom åren är att de skiftat. Jag har aldrig sett en travtränare komma farande i en Porche eller Ferrari, vilket borde indikerat framgångens standar.

Enligt Mickes teori så har travtränare dyra bilar, företrädesvis av market Mercedes Benz eftersom de vill glänsa och skryta med sina framgångar.

Jag tror att det är mycket enklare än så. När jag landade i Irak 2003 var jag tvungen att ha en bil. Det kan man också säga om hästränare. De måste ha en bil.

Kan de inte åka i hästtransporten för att spara pengar åt hästägarna eller ta tåget eller lifta mellan banorna.

När jag valde bil så kunde jag självfallet valt en mindre iögonfallande bil än en Mercedes E 320. En VW Passat 87:a med frisklufts AC. A perfect “Blend In”.

Men precis som trävtränarna så utgick jag från praktiska kriterier. Om jag ska åka runt i ett land där man blir halshuggen och där vägarna ser ut som Schweizerostar så vill jag åtminstone ha en rimligt chans att köra ifrån en förföljande bil alternativt åka någorlunda bekvämt på långa resor.

Jag vet inte hur manga tusen mil en travtränare kör per år men det måste vara åtskilliga. En travtränare som och kör sina hästar i lopp måste också se till att komma hem snabbt efter sista loppet eftersom han eller hon förväntas vara i stallet tidigt nästa morogn och stämma av dagens beslut och jobb med en försteman och övrig personal.

Att manga travtränare genom åren kommit fram till att en Mercedes, BMW, Volvo S80, Landrover eller liknande är att föredra framför en Nissan Micra har olika orsaker men dyra bilar håller längre än billigare. Eller som Knut Stålbergs morsa sa: “Vi har inte råd att köpa billiga kläder!” Om jag har fem hästar till start en V75 dag så måste jag kunna lita på att min bil fungerar även när det är minus tjugo grader. Dyrare bilar falerar mer sällan än motsatsen. Det är så närma en naturlag man kan komma.

Att åka bekvämt är naturligtvis också en investering. En travtränare/kusk som sitter ute i väder och vind behöver självfallet ta igen sig för att kunna prestera på topp och motivera sina utdebiteringar till hästägarna. En travtränare som sitter och skramlar I en oförstörbar Trabant lär nog ha fler sjukskrivningsdagar än en som åker komfortabelt i en Mercedes AMG.

Var kommer det här med fetmersorna ifrån?

Mitt under den värsta hetskampanjen mot Svanstedt 2009 där Micke deltog med liv och lust dök det upp en artikel I AB.

Jo, Åke hade köpt en splitter ny Mercedes AMG i miljonklassen. Enligt sonen Anders var det en fantastisk bil.

Av artikeln framgick också att Svanstedts gamla transportfordon lagts ut på Blocket. Det var en Mercedes S 400 CDI, automat och som Svanstedt nu ville ha 170 000 kronor för.

Årsmodell 2001. En åtta år gammal bil alltså.

Så vad vi nu vet om Svanstedt är at than 2009 körde I en åtta år gammal bil, låt vara en store modell av Mercedes men inte årets eller förra årets modell utan en bil som var ny åtta år tidigare.

Om vi nu säger att Svanstedt behåller sin bil som han nu redan haft i tre år, lika länge så får han kanske också 200 000 för sin gamla Mercedes AMG nån gång 2017. Då har den bilen kostat hästägarna ca 125 000 per år. Åke har f n 225 hästar I träning. Det blir 46 kronor per månad per häst plus drift och underhåll, oräknat restvärde.

Nu är Åke bara ett exempel. Jag har sett de flesta svenska travtränares bilar. De mindre tränarna har självfallet inte råd att köpa en Mercedes för en miljon. Med fem hästar I träning blir intäkterna mindre än om man har 225 srycken. Så är det.

Å andra sidan om jag får välja mellan en tränare som verkligen sitter i sulkyn när min häst ska ut på V75 eller en som står med nedoljat huvud under motorhuven på en Trabant tjugo mil därifrån så blir valet enkelt.

Så vilka andra kostnader ska bli lägre Micke? Veterinärkostnaderna? Kanske. Eller ska tränarna ha mindre hagar, billigare sulky, färre täcken, mindre foder?

Finns det tränare som vässar sina räkningar. Säkert. Men ifall man ska förändra prisbilden I en branch krävs lite mer än att sitta och spotta vid vägkanten på förbipasserande.

Hur gick det på travet igår då? Värre än vanligt faktiskt. Åtta galopper I första gjorde inte saken bättre. Men det är bara att komma igen. Svanstedts form har varit en fråga. Inte hans egen utan hästarnas. Tycker att den senaste veckan indikerat att det är en förändring på gang. Två segrar igår.

Annars börjar de flesta tränarna nu se en ände på vintern och den bästa delen av året är på väg med stormsteg. Det kan inte ens Micke Spyhink ändra på.