Vaska Mera!

Vad lärde vi oss av sommaren, typ?

Hur en vuvozela låter, att Tyskland inte alltid vinner VM, eller för den delen Italien och Brasilien, eller inte ens Frankrike.

Aftonbladet stämmer in i kören och föreslår vaskning av champagne. Då kan man lägga till mellanalternativet som sprider sig i förorterna. Vaskning av hamburgare.

Varför inte ett riktigt nördalternativ eftersom nördarna är vår framtid snarare än förvirrade blankare från Hammarby Sjöstad.

Det är alltså helt nytt: Vaskning av JOLT Cola alternativt koncentrerad energidryck efter att ha dygnat framför programmeringslappen på nattöppna valfria caféer i Stockholms innerstad.

Det är bara så jävla coolt. Man bara regerar efter valet.

Som sagt spyorna haglar och vi fäller diskret upp kragen.

Andra något större problem lurar bakom hörnet.

Idag kommenterades det förestående amerikanska uttåget ur Irak. Odefinierbar USA hatande svensk media har de senaste dagarna försökt få det till att trots att USA nu övergår från en stridande till rådgivande roll per den sista augusti 2010 så har Irakprojektet skitit sig eftersom våldet tillfälligtvis ökat under förra månaden.

Försök att förstå en sak. Vad som händer i Irak är irakiernas bag från och med nu.

Ifall hela det smälldyra försöket att räfsa bort en av modern tids värsta diktaturer från jorden yta misslyckas efter de gigantiska insatser som omvärlden gjort både militärt, politiskt och ekonomiskt så är det ingen annans problem är 26 miljoner irakier bestående av araber, kurder, turkmener, assyrier m fl.

Tacksamhet ligger inte för irakierna.

Går det bra är det deras förtjänst och ifall det blir problem så är det andras fel.

Men irakierna kan åtminstone ursäktas med att de inte riktigt är vana att ta eget ansvar. Det gjorde ju Saddam tidigare och nu al-Maliki som också verkar övertygad om att irakierna behöver en ny Saddamtyp vid makten. En som skiter i konstitutionen och sällan eller aldrig konsulterar något annan än sig själv.

Värre är det då för den jolmigt rapande svenska skärgårdsvänstern som tuggar slött om tilltagande kaos i Irak och Afghanistan.

Det märkliga med den så kallade vänstern är att de varit emot saker och ting sedan 1968 men aldrig lyckats prestera ett enda vettigt förslag på hur man ska lösa frågor som Palestina, Irak, Afghanistan eller vad det nu handlat om.

Allting ska ske på ett annat sätt, ett bättre och finare sätt. Utan krigshandlingar, död och lemlästning, genom samtal och diplomatiska insatser. Exakt var och hur vet man inte. Man hejar på när grundfrågor dras i långbänk eller inte alls.

Egentligen är metoden inte alls särskilt olik den det nuvarande irakiska ledarskapet uppvisar. Problem löses av någon annan och det är någon annan eftersom det är någon annan som skapar problemen.

De flesta så kallade experter på SVT, AB, Expreseen, SvD, DN, TV4 har inget djupare intresse av att analysera vilka problem Irak står inför, ifall dessa problem skulle varit djupare och allvarligare om Hans Blix och Saddam fått fortsätta sina charader 2003 eller ifall USA och dess koalition eventuellt medverkat till att Irak för första gången sedan 1932 kanske har en faktisk och reell möjlighet att etablera en demokrati i ett Mellanöstern som f ö är fyllt av olika diktaturer och instabila formeringar av olika slag.

USA och vad det landet företar sig är per definition av ondo. Det bankas i reproterkadrarna tillsammans med den svenska lagom-manual man får under armen vid anställningen.

Om Irak, Afghanistan eller för den delen Palestina ska få uppleva demokrati så ska det ske spontant. Ett slags fatalism och determinism som kan tyckas häpnadsväckande ifall man inte förstår hur oerhört effektiv den är.

Att kritisera intervention och applådera passivitet, ger en behaglig arbetssituation. Man slipper ställa de obekväma frågorna. Saddam regerade i tjugofem är utan att Sverige protesterade nämnvärt. Folk försvann i hundratusental, torterades ihjäl, gasades, sprängdes i luften ihopbundna, gavs som mat till lejonen, avrättades utan rättegång eller någon form av rättstrygghet. Sverige och resten av omvärlden blundade och gäspade. Jo, Saddam var en diktator, precis som större delen av Mellanöstern så varför bli upprörd. Istället sålde man lastbilar, transformatorer och telefonväxlar allt vad man orkade. Hade Saddam suttit kvar är jag övertygad om att man skickar ner JAS killarna för att kränga vapensystem vid det här laget.

Om nu USA:s invasion var så jävla sorglig att man fortfarande efter sju år har svårt att inse att George W Bush gjorde helt rätt för tre-fyra år sedan när han såg till att hans eget och Rumsfelds initiala misstag reparerades och man fick adekvata styrkor att röka ut och hantera terroristerna och samtidigt utbilda och förbereda för ett militärt tillbakadragande. Bush inte Obama fattade de avgörande beslut som gör att det idag finns åtminstone en teoretisk möjlighet att Irak kan bli en verklig demokrati i Mellanöstern. Kanske den första. Men från den sista augusti hänger det på ifall irakierna vill göra något för sitt land och sina medborgare eller bara för makten och de vanliga nyttjarna. Jag har inget emot al-Bunia familjen men konstaterar att de överlevt kungadömet, Saddam och nyligen skickade en representant till Erbil för att öppna en Scania filial flankerad av en glad handelsminister från Sverige.

Om det dör ett par hundra irakier under en månad där USA är på väg att dra tillbaka sina trupper och det saknas en regering efter senaste valet så betyder det att al-Qaida och andra agerar i något som de uppfattar som ett möjligt maktvakuum. Det borde inte vara komplicerat att förstå. Istället för att desperat suga sig fast vid USA:s historiska tillkortakommanden som en napp borde media ägna lite mer tid åt att fundera över om det de facto Irak som är nu och här kan stödjas eller kanske viktigare bör stödjas.

Eller för att uttrycka saken lite mer pedagogiskt. Kan man stödja en demokratisk utveckling trots att FEL land gjorde den möjlig?

Den nuvarande vänta-och-hoppas-att-skiten-ska-gå-åt-helvete inställningen gynnar ju knappast det irakiska folket.

Sverige och svensk media borde ta sig en rejäl funderare över den här attitydfrågan för den kommer att dyka upp som ett brev på posten när det om ett par år blir dags att lämna över i Afghanistan.

Den rör också i vidare mening frågan om krig som en möjlighet när det saknas alternativ eller alternativen är så mycket sämre.

Det är möjligt personer som Hans Blix lyckas få till en brittisk slutsats att det går att kriminalsiera den förra labour regeringen under ledning av Tony Blair och Jack Straw. Det skulle säkert kännas finfint för Blix.

Men frågan är vad han själv skulle åstadkommit. Inte ett smack enligt min bestämda uppfattning.

I Hans Blix värld skulle Saddam suttit kvar vid makten 2010. Hans galna söner Uday och Qusai skulle successivt tagit över en del av den utövande makten.

Han skulle ha återinstallerat sina styrkor i norr i de kurdiska områdena och sedan fem-sex år påbörjat utrensningar av kurder och shiamuslimer som deltagit i oppositionen. Aftonbladet och Expressen skulle haft små rutor vid sidan av den som rör Dawit Isaak.

Där skulle det stått 1700 dagar – Frige Massoud Barzani & Jelal Talabani! 1701 dagar osv.

Fast de skulle nog troligare avrättats direkt 2003 av Ali ”Chemical Ali” Hassan Majid eller någon av Saddams olika säkerhetstjänster.

De som inte förstår att kriget i Irak är väsensskilt från det i Vietnam, Grisbukten, Chile, Nicaragua, Granada m fl förstår inte att historien förändras. Oavsett vad USA gjorde 1965 eller 1971 så är det inte samma sak som de gjorde 1991 eller 2003.

Till sist vill jag inte underhålla mina läsare det faktum att landet Irak trots 40 miljarder i amerikanskt bistånd för att förbättra elsituationen sedan 2003 fortfarande inte levererade mer än 5 timmar el per dygn under förra månaden. Ett faktum som bisträdande elministern, Ra ´ad al-Haras kommenterade i gårdagens NYT på följande sätt:

“This is the fault of the Americans,” the deputy minister of electricity, Ra’ad al-Haras, said. “They put in place a big, wide-open democracy after the regime. They went from zero democracy to 100 percent. Democracy has to be step by step. You see the result.”

Så ifall vi först får tillämpa lite mindre demokrati, det vill säga det vi är bra på, ett gäng skurkar som kapar åt sig på folkets bekostnad för att liksom vänja sig gradvis vid demokrati så skulle det fungerat finfint.

Alltså: Gärna Demokrati men först lite gammal hederlig Korruption.

Det är lite svårt att förstå vad käre al-Haras menar. Är det vad många mumlat de senaste åren: Det var bättre på Saddams tid!

Istället för att Saddam och hans familj rövade organiserat av folket och stoppade miljarder på utländska bankkonton så har den möjligheten med en formell demokrati blivit om inte v!ar mans möjlighet så en inkomst för tiotusentals fler än under Saddams tid.

Fast under Saddam vågade man inte fiffla utan ”tillstånd”. Då kunde man råka ut för ett nackskott.

Idag försvinner elministrarna utomlands till sina bankkonton när det börjar brinna.
Den möjligheten saknades i stort sett under Saddamtiden. Jag vet inte om man är inne på den sjunde eller åttonde elministern nu sedan 2003 och alla har de fått sparken.

Rekordet har dock transportministern som förra året fick sparken efter fjorton dagar – för korruption. Det är nog till och med ett inofficiellt rekord i Mellanöstern.

Vad sägs om att vaska lagom tyckomater i höst? Sådana som är födda nöjda och fortsätter så ifall kräftorna inte blir för dyra.