Syster Fejan!

Måndag.

Såg sista delen av Sagan om Ringen igår eller snarare i natt eftersom det är så förbannat mycket reklam att en lång film blir oändlig.

Jag kom första gången i kontakt med Ringentrilogin i tonåren, på 60-talet.

Jag köpte sedan böckerna till mina farföräldrar i julklapp vill jag minnas. De älskade böckerna.

Ofta brukar filmer som bygger på böcker vara sämre snarare än bättre. När det gäller Ringen såär både böckerna och filmerna i en klass för sig.

En bra bok kan man läsa och sedan efter några år läsa om igen. Så gjorde mina farföräldrar och när de dog 87 och 93 år gamla var böckerna väl tummade och tunna i omslagen.

Så gör jag nu också med filmerna. Varje gång man ser filmerna dyker det upp nyheter, små detaljer.

Jag vet inte om ungdomar tittar på filmerna eller gäspande bänkar sig vid fejan eller modebloggen.

Man jag tror att ungdomar också har utbyte av Ringen. De är helt enkelt i likhet med Pippi Långstrump, den Lille Prinsen och ett antal andra sagor alldeles för bra för att hoppa över. När Tolkien skrev dem seglade nazismen upp i världen.

Böckerna handlar om i princip alla viktiga värderingar. Men framför all om den lilla människans betydelse, krig oh dess konsekvenser och om girighet efter makt och vad människan är beredd till.

Bäst är dock beskrivningen av hur ringen långsamt eller snabbt tar ett grepp om sina bärare. Hur girigheten äter ur människan.

Länge leve Ringen!

I morse var morgonsofforna tillbaka. Det kändes som höst på riktigt. Skolorna är igång.

Debatten i ena kanalen handlade om den press som många unga upplever.
Krav.

Panelen som bestod av en ungdom, en psykolog, en som jag inte fattade. Han verkade hålla på med nätet.

När inslaget var slut funderade jag på hur man kommit på det på redaktionen.
Gick det till så här:

Redaktionssekreteraren: OK, nu ska vi fylla måndagsmorgonen. Första måndagen efter skolstarten. Vad ska vi köra på?

Innerstadsreportern: -Jag tycker min dotter är så stressad. Jag kommer inte ihåg att vi var det när jag växte upp. Det är messande, datorcom, kläder, smink, kompisar och nu blir det läxor och skolan krav också.

Redaktionssekreteraren: Toppen. Det tar vi. Skolungdom som känner en massa krav och sedan en expert och någon som kan ge perspektiv på nya medier.

Så blev det i alla fall.

En ung flicka som hade så mycket att göra. Hon ”måste få tid till fejan, bloggen, vännerna..”

Sen vittnade psykologen. Jodå det var som flickan sa. En massa krav och nu hade vi en ny skolag sedan augusti som kräver att det finns ett helt team på varje skola, ungefär som det var när jag växte upp. När försvann det?

Internetkillen sa att det fanns subkulturer på nätet som underlättar för unga.
Till sist snurrade det i huvudet på mig.

Direkt efteråt krävde en annan ung student en lägenhet i nyheterna. Det är som vanligt brist på studentlägenheter.

”Måste hinna vara på fejan, måste hinna blogga, måste…”

Det är aldrig lätt att vara ung. Har det någonsin varit lätt att vara typ 18 år. Det tror jag inte. Mina föräldrar pratade sår i mina öron om hur de fick lämna bort sitt barn som var jag eftersom jobb och lägenhet saknades på samma ställe. På så sätt kom jag att växa upp i Helsingborg och mina föräldrar flyttade till Göteborg i sju år.

Mina farföräldrar föddes 1901 och 1902. Inte heller deras uppväxt var helt problemfri med tonåren i första världskriget.

-Det är så många beslut som måste fattas när man är ung idag, ylade psykologen.
Tänkte på olika uppväxter som jag stött på.

Tänkte på beslutet ifall jag skulle slå ihjäl mina föräldrar eller inte. Då var jag väl elva eller tolv. Eller hur jag skulle förklara för mina kompisar att min farsa hade handlat ett par foträta skor till mig 1967.

Eller när min farmor berättade om hur det serverade mögligt bröd hon hennes moster där hon levde under slavliknande förhållanden under ett antal år, utackorderad.

Jag tänkte på hur min farsa enligt sin egen uppgift tvingades rensa rovor på somrarna och delade barack med några som BirgittaTrotzig skrivit om i en bok. De har bilder på sina döda döda på väggarna. Alltså de tar bilder på sina döda när de är döda och hade dem på väggarna. En slags bärplockare fast på fyrtiotalet.

Enligt min farmor ville min far själv åka ut på landet och jobba. Jag håller en tia på min farmor. Hon brukade inte ljuga.

Eller en gemensam vän i Ryssland som brukade åka och knulla sin morsa efter skolan. Beslut som måste fattas.

Eller en av mina före detta flickvänner från Eritrea som hade blivit a med sin clitoris i unga år och dessutom något ironiskt blev tvungen att prostituera sig för att passera några länder innan hon kom till Sverige. Många måsten och beslut att fattas där också som ung även där.

Eller alla barnsoldater som ska fatta olika beslut vilka de ska skjuta, tortera eller bara gå förbi.

Eller alla barn som angivit sina anhöriga för ett paket tuggummi nu senast i Irakkriget. Ska jag ta tuggummit och visa var sprängdegen finns?

Eller alla barnarbetare som ränner runt bilar i rusningstrafik och tvättar rutor. Ska jag springa nu eller senare och bli överkörd.

Eller alla barn som det begås olika typer av övergrepp på. Ska jag ge igen, tiga eller berätta.

Så, visst fejan och bloggandet ställer stora krav.

Eller gör de det.

Eller sminket, frisyren och kläderna.

Det är där jag blir snurrig i kolan. Min generation bestämde att de kunde ha vilka kläder som helst.

1967 var det inte så roligt att ha Kalle Anka skor från broderlandet i söder. Men senare spelade det ingen roll och det borde inte spela någon roll för en femtonåring idag heller.

Jag ser ungdomar som har helt olika kläder idag. Så det spelar ingen roll om man bestämmer sig för det. Vår generation bestämde att jag kunde ha rosa tenniskläder när jag spelade squash. Jag färgade dem själv och ingen mobbade mig.

Ett tag hade jag färgat håret med burken svart tulpan. Det var på 70-talet. Jag tog över en del av min morsas kläder på 60-talet, speciellt de med blommor och mystiska motiv och klippte av hennes gamla fårskinnspäls, hade slokhatt, runda fisheye solbrillor och slips från John Stevens på Carnaby Street.

Jag bar en röd tröja med Che Guevara också den från Carnaby dit skolresan gick 1969.

Jag köpte också en LP med John Lennon och Yoko One nakna. Det var ingen som krävde det. Jag var den enda på skolresa som gjorde det och ingen mobbade mig. Alla på skolresan lyssnade på BBC och Edison Lighthouse den veckan.

Tvillingarna sprayade alla sina kläder innan de åkte hem eftersom de rökte.

Det fanns säkert de som upplevde krav då på 60-talet, i början av 1900-talet och under andra världskriget.

Men ärligt talat. Den generationen som nu växer fram fick hör att de var bra och kunde allt. De fick inte höra att de skulle göra allt. Att allt var deras uppgift.

Jag måste inte vara på fejan och blogga.

Om vi tar mig som är 40 år äldre så väljer jag bort sånt som jag inte har tid med eller uppskattar. Så jag använder inte fejan men bloggar en hel del.

Jag har slutat twittra. Booooorrrriiiing!

Jag har haft en miljon mobiltelefoner och har slutat med det. Skönt.

Jag har ingen bil och har i stort sett klarat mig bra utan i Stockholm under snart trettio års tid.

En massa beslut måste tar enligt psykologen. Ja, sånt är livet. Fejan är inget krav.

Det blir bara det ifall man bestämmer det.

Jag försökte en period blogga varje dag.

Det går ibland och ibland inte. Ibland har jag inget att säga. Ibland har jag annat att göra.

Om de unga idag tror att fejan och bloggen är krav likställda med att man måste bära huvudduk eller stjäla för att få ett mål mat i andra länder så har något gått hemskt fel med föräldraskap och skolan.

Men jag tror inte det. Man kan välja bort saker och det finns en knapp på teven, datorn, mobilen.

Ibland behöver man tänka på det och då kan det var bra om teven, datorn och mobilen är avstängd.

Gnäll inte ungdomar. Ta vara på det arv som finns och lämna något bättre efter er ifall det inte passar.

Krav är något ni själva skapar.

Trots allt tror jag det är lättare att bära ring i örat och ha en Pridetröja på nattskiftet i Gällivare idag är 1955.

Men krav och valfrihet är ingen exakt vetenskap.

Jag vet att risken är stor att låta som att det var bättre förr. Inte i Gällivare.

Det var som nu fast annorlunda och på många ställen sämre.

Times they are… som Dylan skrev.

Ett problem idag är att oviktiga saker tillåts bli viktiga. När jag växte upp så var det föräldrarnas uppgift att fråga om man gjort läxorna, hur det gick o s v.

Jag kanske hellre ville lyssna på Paranoid. Det gällde för mina föräldrar att övertyga mig om att jag behövde lite pluttifikation också.

Sociala media är inte viktigare och finare än radio, teve eller en Walkie Talkie, bara annorlunda.

Man brinner inte upp och försvinner i en gul rökpuff bara för man stänger av datorn en dag.

Man kanske får syn på ett levande rådjur eller hittar sitt livs kärlek på gatan.
Sånt händer varje dag.