Soffornas förlovade land!

Jan Guillou vallfärdar nu till olika svenska soffprogram bl a SVT och TV4 och övrig media där han i vanlig ordning får gott om tid att utveckla vad han tycker om att Pressens Opinionsnämnd friade Expressens skriverier angående hans kontakter med KGB efter en anmälan från JG.

Till SVT:s och TV4:s morgonsoffor tog han med sig 90 nya sidor i kopia som pocketutgåvan begåvats med efter som han glömde berätta om KGB historien i originalversionen av ”Ordets Makt och Vanmakt”, en bok som skulle tjäna att beskriva JG:s journalistiska gärning.

Dessutom passar han på att marknadsföra sitt nästa bokprojekt.

Vad som är signifikativt för dessa soffprogram är att de kritiska frågorna i stort sett uteblir. Det är som om kollegerna antingen skämdes över hur mycket de hyvlat honom genom åren(en version som skulle passa JG perfekt) eller också saknar mod att ställa frågorna som ändå varit på allas läppar det sedan Expressens publicering.

Idag var det dags för att bli utfrågad av Lennart Modigh och Annika Hagström sommarvikarier i TV4:s morgonprogram.

Var Lennart Modigh stod politiskt 1970 vet jag inte men Annika Hagström jobbade i varje fall på Norrskensflamman medan Jan Guillou försåg husse med information. Norrskensflamman som då var Moskvavänsterns fäste nummer ett.

Hagström jobbade på en tidning vars politiska sympatier låg just hos den ryska socialimperialismen och dess förvirrade tolkning av marxismen.

Guillou har framställt sig själv som maoist. Man får då en idé om att han omvändes från en ung men rätt principlös ung man i 68 vågens kölvatten.

När detta skedde är dock oklart och det är nog mer än en f d partikamrat som gärna ser en närmre beskrivning på de nya 90 sidorna vad som egentligen hände.

Hagström och Guillou är idag gamla vänner. Så det har antingen varit ett krav från Guillou eller också har någon velat ge det sjunkande skeppet en hand lite högre upp i TV4 hierarkin där det finns gott om flummiga och skuldmedvetna kvarlevor från 1968.

I Sverige brukar makten och dess påskyndare driva obekväma frågor mot något slags punkt där det allmänna medvetandet kör runt i en rondell utan avfarter.

Guillou kämpar nu med näbbar och klor för att hans KGB information ska hamna där.

Hans taktik är att han är besviken på kollegerna och får kräkreflexer när han hör ordet journalistik. Men han står över det och tänker inte bli bitter.

Egentligen är han lite upprörd för att Säpo jagade Arne Lemberg i tio år med hjälp av en angivare på Lektyr. Guillou själv satte man åt sidan för han visste man var man hade med sitt skrivande för APN.

Han implicerar också att hans scoop dog när Arne Lemberg stegade upp på Säpo och angav JG.

Underförstått att Säpo läckte som ett såll till KGB.

Det är sannerligen en komplicerad väv som JG spinner åt oss.

Det som utmärker Guillous framställning är att han nu haft tid att fundera hur han ska bedriva ”damage control”.

Han säger alltså att ifall han gjort som andra makthavare så skulle saken självdött.

Men Jan Guillou är ju i en egen klass så han ger Expressen scoopet, vägrar använda dementimaskinens maktspråk. Ungefär så framställer han saken. En principernas och sanningens riddare.

Att jag inte tillhör Jan Guillous största beundrare har väl framgått av det jag hittills skrivit. Jag står dock för att han behövs, fr a som krönikör. Han är en intelligent, politiskt och historiskt kunnig och har en förmåga att vara problematisk på samma sätt som de framträdande debattörerna i den moderna svenska historien.

Det jag ogillar är hans narcissistiska, egofixerade, ohämmade småfifflande kvalitéer som framträtt från och till under hela hans karriär.

Det hela Sverige undrar över inför publiceringen av pocketupplagan av JG:s självbiografiska bok ”Ordets Makt och Vanmakt” är självfallet hur kontakterna med KGB började, hur det utvecklades, vari de bestod, vad som skrevs, hur mycket, vad han fick betalt, hur länge de varade, under vilka former, vem som kom med uppslagen om vad som skulle levereras, vilka KGB agenter han träffade, vad de hette, när, var och varför kontakterna avslutades.

Om Annika Hagström var en politisk nolla när JG höll på som bäst och som några år senare tyckte att höjden av förfining bestod i Carola Häggkvist så fanns det andra som hade bättre koll på politiken och som skulle hyvlat av kamrat Jan längsmed fotknölarna ifall det uppdagats att JG sålt information till ryssarna.

Om inte Jan Guillou nöjaktigt förklarar vad han sysslade med denna gång i pocketupplagan anser jag att han förverkat sitt kapital.

Men av vad han själv säger och av Hagström som tydligen läst hans nya sidor så framgår inget av värde. Snarare får man ett starkt intryck av att de nittio sidorna blir en pratig diversionsmanöver där Jan Guillous mångordighet inte är ägnad åt att förklara vad som hände utan att låta Lemberg och dennes tjallande stå som utgångspunkt för en utvidgning som huvudsakligen gäller den senare delen av historien och JG:s syn på denna än de frågor som jag listat ovan.

Hela upplägget att träffa ryska KGB agenter och sitta och diskutera världspolitiken är ju så korkat att vilken normalbegåvad, normalpolitiskt intresserad ungdom 1967 skulle insett att det hela var döfött.

Hur som helst så verkar inte Lemberg som var Jan Guillous buddy och vapendragare heller ha förstått det geniala i upplägget. Vad föregick hans tjallande? Det får vi högst troligt aldrig veta. Inte av Guillou i varje fall.

Men i den här historien saknas många delar för att pusslet ska visa upp något som liknar en bild.

Nu säger Guillou att Säpo jagade Lemberg i tio år efter att Lemberg tjallade. Alltså fram till slutet av 70-talet. Guillou säger 1977. Lemberg mördades i Uganda något år senare. Det manar till eftertanke.

Lemberg får kalla fötter. Vi säger att det beror på att han är tre år äldre och tillräckligt nära verkligheten för att inse det vansinniga i upplägget. Han försöker kanske övertala Guillou att de ska lägga ner projektet. Guillou vägrar. Lemberg inser att hans enda chans att inte bli indragen är att ange Guillou. Redan här finns flera frågetecken. Varför lät inte Lemberg bara saken bero?

Hade Lemberg också skrivit under kvitton som KGB lagt på bordet. Varför gick Lemberg till Säpo? Man kan också vända på frågan: Gick Lemberg till Säpo?

Hurdå? Jo, det kan ju också ha varit så att Säpo gick till Lemberg och meddelade Lemberg att stor skandal och liten karriär väntade ifall Säpos uppgifter om Lembergs och Guillous vidlyftigheter med KGB avslöjades.

Guillou har rimligen dammsugit alla papper som rör Lemberg som han kunnat få ut inför uppdateringen av sin bok.

Lemberg är död. Guillou vet vilka som är döda som de träffat och vilka som lever. De möten där han och Lemberg eller Lemberg ensam tillsammans med KGB folk förekommit är offentliga på samma sätt som de papper som Expressen lyckades avhemliga rörande Gergil(som är död).

Så enligt Guillou så jagade Säpo Lemberg. Varför i helvete skulle Säpo jaga Arne Lemberg som väl knappast kan ha framstått som en farlig revolutionär någon gång mellan 1967-1977. Ja, förutom då när han och Jan Guillou hade klippkort hos KGB.

MEN!

Lemberg gick ju till Säpo! Den enda rimliga anledningen till att Säpo jagade Lemberg i tio år kan ju ha varit att det inte alls var Lemberg som sökte upp Säpo utan tvärtom. Antingen hade Säpo själva uppdagat Guillous och Lembergs extraknäck eller också hade de blivit tipsade av…

Sedan har vi det stora mysteriet som Guillou viftar bort, nu senast i TV4. Enligt Guillou jagade alltså Säpo Lemberg åtminstone fram till 1977. Men inte Guillou. Han skrev ju bara för APN så JG lade man åt sidan. Det säger Guillou. Nu pratar vi om spion- och säkerhetsexperten Jan Guillou som skrivit en lång rad spionthrillers och druckit hektolitervis med äppelcider tillsammans med gamle IB chefen Birger Elmér.

Lägg Arne Lembergs CV bredvid Guillous och ställ er frågan vilken ni som ansvarig inom säkerhetspolisen skulle ha bäst utbyte av att bevaka.

Enligt den självutnämnde experten på området Jan Guillou så skulle övervakningen och intresset gällt Arne Lemberg och inte honom själv.

Nu pratade vi om 60-talet och 70-talet.

Inte om mitten av 80-talet när Guillou satt och sörplade äppelcider med Birger Elmér.

På 60-talet och 70-talet måste Jan Guillou ansetts som en person som inte bara Säpo utan varje underrättelsetjänst i Sverige åtminstone borde ha högt uppe på sin observationslista.

Guillou som rörde sig med ryska agenter och tog betalt för jobb han utförde för dem.

Han var i Tjeckoslovakien 1968 och fotograferade ryska missilramper, varvid han kontakterade svenska militärattachén om saken. Han hade mycket nära kontakter med PLO och olika delar av den palestinska befrielserörelsens mer extrema delar som PFLP etc.

Han tillhörde SKP och den maoistiska rörelsen som per definition hamnade i Säpos rullor. Han reste under lång tid i Irak som han skrev en uppskattande bok om.

Jan Guillou vill idag göra det troligt att den Säpo var intresserad av Lemberg och inte honom.

Varför?

För någon i tjugoårsåldern framstår det som möjligt men för en person som jag som tillhört samma rörelse som JG framstår det som fullständigt absurt. Inte för att vi var märkvärdiga. Det var vi i och för sig men inte på det viset.

Jag har berört det tidigare. Jan Guillou var den som under fem års tid eller mer hade regelbundna kontakter med KGB. Mellan åren 1967 och 1972. Sedan avbröt han dem enligt egen uppgift som styrks av ingen.

Redan 1967, alltså i början av Guillous uppdragsverksamhet blev Lemberg känd för Säpo. Men enligt Guillou var Säpo aldrig intresserade av vad Lemberg berättade.

De tog inte ens kontakt med Guillou som de gjort i så flera liknande fall. De lät Guillou löpa fritt, enligt Guillou.

Lemberg däremot utsattes enligt Guillou mer eller mindre för förföljelse från Säpos sida.

Varför? Det var ju hur enkelt som helst att kontrollera Lembergs berättelse. Hade han dragit sin historia 1973 så hade det varit svårare. Då kilade Guillou uppe hos Anders Thunborg och Pierre Schori med information om det kommande IB avslöjandet.

Men 1967 kunde man bugga Guillous telefon eller helt enkelt följa efter honom när han lämnade papper, fick pengar och sedan skrev på ett kvitto. Skulle Säpo, IB, Fst Säk etc. inte gjort detta.

Det hade en revolutionär som sålde information till ryssarna mot betalning. Var de inte det minsta intresserad av vad Guillous små skriverier innehöll?

Nej, säger Guillou. Han skrev för APN påstår han. Så varför har vi inte fått ta del av vad han skrev? Nej, han förstörde allt sedan. Något han skrev handlade om centerpartiet. Mer specificerat än så är det inte.

Jo, men Säpo och de övriga säkerhetstjänsterna har säkert arkiven i god ordning. Dök det upp en artikel som rörde något av intresse i Sverige så samlade man säkert upp det hos Säpo, FOA et c.

Det var nämligen deras uppgift att spåra information av detta slag.

Nu vet jag inte vad Guillou skrivit på sina 90 nya sidor. Ett minimikrav är väl att han utvecklar vem Gergils efterföljare är. Så här långt är den personen ett mellanting mellan en romanfigur i Jan Guillous fantasivärld och en verklig levande rysk spion.

Guillou skrockar lite åt journalistkåren för att i nästa sekund se djupt bedrövad ut framför en förstående Annika Hagström.

Jo, just det här flockbeteendet, sveket mot journalistiken.

Han hade full koll på allt, JG, jobbade på ett scoop som skulle avslöja KGB. Till sist efter fem år lämnade det inget av bestående värde efter sig och han valde istället att avslöja en hemlig organisation IB och dess verksamhet i Sverige och utlandet. Bla i Finland. Fast det där finska var Bratts avdelning enligt Jan Guillou.

Trettiosex år senare skriver Jan Guillou sina memoarer där han vispar förbi sina kontakter med KGB under fem års tid på tio totalt ointressanta och intetsägande rader.

Låter det som den Jan Guillou vi känner. Mannen som kontrollerar skeenden. Som är ”on top” på det mesta i vårtlilla sorgliga samhälle.

Eller var det så att han vispade förbi det hela ifall Expressen skulle skriva något avslöjande eftersom de redan frågat honom om Gergil(korkat nog) som han senare kunde dementera som en skitsak, ett knäck han höll på med som aldrig blev något.

Jag skulle vilja veta hur många svenska journalister som hållit på med ett knäck i fem års tid utan att lägg ner det. Jag vet två eller tre men de brukar man kalla för nedsättande saker. Åtminstone i den berömda kåren och gärna av Jan Guillou själv.

Det verkligt intressanta är att de som rimligen haft något att tillföra i ämnet inte blivit intervjuade.

Var finns intervjuerna med Edgar Antonsson och Pierre Schori. Folk på Säpo som fortfarande lever. Folk på APN som publicerade artiklarna och kanske viktigast av allt; Gergils efterträdare. Där saknas det som alltid åtminstone kvällspressen brukar klara av. Bilder på hus och bilar som tillhör misstänkta brottslingar.

Vad hände med Guillous kontaktman. Efterträdaren. Blev han utvisad. Åkte han vidare?

Vad hette han?

Det borde stå på de nittio sidorna.