Spioner, Spioner och Spikar

Vad står det på Fritjof Nilsson Piratens gravsten?

Här vilar en man som under hela sitt liv sköt upp allting till morgondagen. På slutet ändrade han sig dock och dog här slutligen den...

Det är redan lördag. I morgon söndag kör Stryk Sanningen Sakta sin andra del av Ströberg eposet som började förra veckan.

Jag eldade ordentligt på mjukhuvudena på Kalla faktas redaktion när de blandade ihop en busgrogg på travet för ett år sedan. Det behövde dom. Men alla kan bli bättre. Man kan vara nykter alkoholist.

Det är högst troligt att redaktionen haft lite egenterapi efter bottennappet med travsporten.

Förra veckan dök nämligen namnet Ströberg upp.

Jag vet inte ens var jag har alla artiklar som jag mestadels skrev ihop med Christer Nordin och Anders Johansson i början och mitten av 80-talet.

Hade polackerna eller någon annan satt dit Ströberg för något okänt syfte. Fanns det en annan oupptäckt mullvad. Det var den typen av frågor vi brottades med på den tiden.

Det var efter att vår kompis åkt dit i Polen som jag började fundera ifall den där Ströberg kanske också landat efter en liknande lufttur. Det här var en tid då JAS 39 skulle upphandlas och ryska ubåtar flockades på våra grund.

Det var i slutet av ett kallt krig.

Jag talade om saken med mina kompisar och journalistkolleger Anders Johansson och Christer Nordin.

Kunde det vara en så tokig tanke att Ströbergs i och för sig ganska bisarra historia var sann och att det i så fall fanns en annan mullvad, spion inom säkerhetstjänsten alternativt ett mycket aktivt östspionage mot svenska försvaret.

Så vi petade och petade i historien och reste ett antal frågor runt själva domen, domsskälen et c.

Detta skrev vi om i en tidning som hette 7 dagar och som var ett svensk försök av SvD att ge ut ett veckomagasin som typ Newsweek eller Time.

Efter artikeln som fick en hel del uppmärksamhet fortsatte vi att forska i fallet Ströberg. Jag ska inte gå in på alla detaljer men frågorna vad flera än svaren.

Vi skrev också en större artikelserie för tidningen Arbetaren i fallet. Långsamt men säkert började allt fler journalister ställa sig tveksamma till ifall Bertil Ströberg verkligen var skyldig.

Förutom att domen var tveksam och i princip byggde på att Ströbergs historia var konstig så föreföll det helt otroligt att Ströberg själv skulle erbjuda sig att spionera för polackerna för futtiga 25 000 kronor.

Som chef för flygstabens sambandsavdelning hade Ströberg bland annat hela upphandlingsunderlaget för JAS39 Gripen.

Att Sverige skulle bygga ett nytt flygplan efter Viggen beslöts i den svensk riksdagen 1982 alltså året före Ströberg greps.

Man kan anta att det fanns många beslut och inriktningar som diskuterades i början av projektet. Teknikval och mångmiljardbeslut som kunde gå i ena eller andra riktningen. Där satt Ströberg som en spindel i nätet.

Man borde bara av den anledning haft många möjliga varianter till att någon ville provocera Ströberg.

Vi träffade Ströberg på Kumla där han satt dömd till sex år för grovt spioneri.

Förutom att Anders välte en kopp kaffe över en Lennart Borg en kille från försvarets säkerhetstjänst hände inget uppseendeväckande under mötet.

Ströberg vidhöll då som nu sin oskuld.

Han hade bra ekonomi, hade just blivit utnämnd till överstelöjtnant, låg visserligen i skilsmässa men det hela skedde under lugna former. Äktenskapet lappades senare ihop och håller fortfarande och hans fru Marianne som jag träffat ett antal gånger har hela tiden varit en klippa och slitit för att maken skall få upprättelse

Vad hände då?

Det finns två väsentliga delar i Ströbergs historien.

Bertil Ströberg hade som en följd av den då pågående skilsmässan skaffat en liten lägenhet på Valhallavägen. Under en promenad på Gärdet som ligger intill hade han bevittnat hur en person varit på väg att dras in i en mörk bil troligen SAAB.

Ströberg hade då enligt sin egen berättelse skyndat på och då hade bilen farit iväg och den person som han uppfattade som den som varit utsatt för något stod kvar. De slog sedan följe mot stan och mannen fick Ströbergs visitkort ifall det skulle hända något mer så att mannen skulle behöva hjälp eller av någon anledning behövde återknyta till händelsen.

Något senare får Ströberg ett brev från Sven-Roland Larsson med tvåhundra kronor i. Larsson identifierar sig som den som Ströberg stött på ute på Gärdet och frågar om Ströberg har lust att hämta ett paket åt Larsson.

Ströberg funderar lite fram och tillbaka men bestämmer sig till sist för att gå med på saken. Han tänker på mannen som verkat skärrad och i knipa. En man som nu skickat tvåhundra kronor och frågat om hjälp att hämta ett paket. Ströberg skriver tillbaka att han går med på saken och vill att paketet öppnas när han överlämnar det på Continental, ett hotell alldeles intill Vasagatan 1 där huvudposten finns. Brevet sänder Ströberg till poste restante Sven-Roland Larsson, Stockholm 1 på Vasagatan i Stockholm, alltså postens huvudkontor. Där ska han också hämta paketet till Sven-Roland Larsson.

När Ströberg dyker upp för att hämta försändelsen på posten får han sitt eget brev och sedan griper Säpo honom.

Anledningen att Säpo finns där är att de fått en propå från den polska ambassaden där en Sven-Roland Larsson sade sig ha information om nägra militära installationer som han vill sälja för 25 000 spänn. Han skickar också smakprov.

Denna del av historien börjar på taxistationen vid Centralstationen. En taxichaufför får en körning till polska konsulatets handelsavdelning om jag minns rätt. Han ska lämna ett brev personligen och får bra med dricks för körningen. På den polska beskickningen upplever taxichauffören det som om han är väntad där och han överlämnar brevet som alltså är från den ännu inte identifierade Sven-Roland Larsson.

Detta brev innehåller ett erbjudande om att spionera, alltså samma brev som nyss nämnts.

Taxichauffören kunde inte identifiera Ströberg som har ett mycket karakteristiskt utseende vid konfrontationen efter Ströberg gripits på Stokcholm 1.

Ungefär så. Det finns tiotals märkliga sidohistorier, men detta är i all väsentlighet fallet.

Reportrarna Lennart Peterson och Robert Eriksson på TV4:s Kalla fakta har nu tagit fram två nya omständigheter i fallet Bertil Ströberg.

De har utan tvekan gjort ett bra jobb.

Många har varit på det här fallet efter att vi började rota i det. Jan Guillou snodde vår research och stuvade om den i Rekordmagasinet. TV4 var på historien med Jonas Gummesson o s v.

Förra veckans reportage i TV4 gällde två väsentligheter. Den ena att en annan person dykt upp på ett postkontor i Solna och frågat efter post till Sven-Roland Larsson. Det är möjligt att detta är nytt.

Men det mest graverande är den historia som förre agenten och Sovjetinfiltratören Savemark berättade för Säpo 1984 efter att ha sett ett TV program om saken.

Han berättar om hur hans rapporter från den ryska beskickningen till den svenska underrättelsetjänsten kapades och skickades tillbaka till ryssarna med ett handskrivet följebrev som innebar att det kunde finnas mer att hämta för ryssarna från samma ställe. Brevet var undertecknat Sven-Roland Larsson.

Någon brände alltså Savemark 1957.

Rättegången mot Ströberg hade visserligen några hemligstämplade delar. Men det rörde sig i princip om platser som hade militär anknytning.

Frågan kan med fördel ställas. Vem brände Savemark? Ströberg var det med största sannolikhet inte. Han utbildade sig till pilot på den tiden.

Och varför undanhöll Säpo, Fst/Säk dessa uppgifter. Att namnet Sven-Roland Larsson skulle förekommit två gånger i spionsammanhang med 25 års mellanrum finns inte på sannolikhetskartan.

Det senare var vad vi sa 1983. Om det finns någon annan så går den fortfarande fri. 1984 efter att Ströberg satts i fängelse på Kumla så påminns Säpo om vad som hände 1957 och finns i deras arkiv. Frågan är vem eller vilka på Säpo som stoppade undan informationen och kanske viktigast; Vilket var syftet?

Jag läste för en tid sedan Tore Forsbergs memoarer. Tore var under många år den på Säpo som höll i trådarna vad gällde kontraspionaget.

Hans bok "Spioner och spioner som spionerar på spioner" innehåller en massa underrättelsemuntrationer men i Ströberg fallet har han inga nyheter och han tar inte heller upp händelsen 1984 med Savemark.

Tystnadsplikt?

Nu är det fanimej dags att rensa upp i garderoben på Säpo och gamla Fst/Säk.

Ströberg är idag 77 år. Har hans karriär och liv offrats så ska de skyldiga dras fram i ljuset. Levande eller döda!

För övrigt garderar vi Beanie M M med Debbie Brodda.

Spika Scully?

Till sist undrar jag liksom tidigare: Vem äger bilderna när Bertil Ströberg släpps från Kumla mitt i natten och som TV4 visade i söndags? Inte Tv4 i varje fall. SVT? Har jag mycket svårt att tänka mig. Björn Häger som numera jobbar för Kalla fakta och som just skrivit en bok om journalistik, etik m m kan säkert bidra med sakupplysning kring vilka regler som gäller.

En sak minns jag i varje fall tydligt. Den som höll i kameran utanför Kumla heter Victor Costa och den som stod bredvid den gången där hette Stefan Hagberg. Men var är Victor? Jag vittnar gärna!

Världens sämsta idé - Osedd!

Världens bästa Vinnare...

När jag var liten så gillade jag att åka i snabba bilar. Min farbror körde fort. Väldigt fort. Han gillade rallybilar och det hängde en skylt från Monte Carlo Rallyt i garaget hos min farmor och farfar. När han körde in motorer så brukade jag åka med. Känslan att åka i en bil som skulle köra rally var obetalbar. Sen spelade det ingen roll att vi körde rätt sakta och att det gick fram och tillbaka på samma sträcka.

En kompis till min farbror hade en grön MGB, en sportbil med röd eller svart läderklädsel. Väldigt läcker. Med sufflett. Han hade en annan kompis som hade en Maserati. Sedan låg det delar efter en olycka med en Formel K racerbil i garaget. Farsan gjorde en styrpinne av den havererade hjulupphängningen till sin värdelösa Johnsson utombordare som alltid strejkade.

Den gick inte bättre för det. Inte sämre heller som tur var.

Blå och gul var den där racerbilen. Den var hur snygg som helst när den skulle iväg och sedan körde de och vobblade på Roskilde Ring. En oljefläck. Det blev bara skit kvar av bilen, men jag tror killen som körde klarade sig hyfsat. Sånt berättade dom inte på den tiden.

Jag har visade det sig haft det där suget efter att åka fort alltsedan de där dagarna när jag var fem-sex år och fick följa med min farbror i hans bilar.

Farsan hade en MGA 1953, en svart med skärmar och ekerhjul. Den hade också sufflett. En gång hade han kört under några järnvägsbommar som var nere. Det är möjligt för han är en idiot. Den var rätt cool den där svarta och jag fick styra den vid något tillfälle när jag var fem eller så. På stranden ute vid Viken eller om det var Domsten. Skit samma. Köra en sportbil slog det mesta när man drog järnet med Dinky Toys bilarna på trottoaren tillsammans med lekkamraterna lite senare.

Mina egna bilar har hittills varit mer blygsamma fyra till antalet. Jag föredrar egentligen taxi eller kommunalt. En turkos Volvo 142 automat var den första. En -68 om jag inte minns fel.

Tjock plåt och bra skick. Forslade öl och segel till segelbåten och tillbaka igen. Efter tre månader hade jag mer parkeringsböter än jag gett för bilen. Då sålde jag den. Det var 1989. Sedan tog det femton år innan jag köpte en ny bil. En Mercedes E320. Silverfisken kallade vi den. Det var i Irak. Faktum är att det var rätt svårt att ta sig någonstans utan bil därnere. Sedan blev det en BMW 745i. Också Irak. Vad i:et stod för vet jag inte men det var en bra bil. Utom på vintern. Samma med mersan. Normalt fick dom igång snöröjningen efter 24 timmar eller så uppe i bergen där vi bodde. Men resten av året så for de fram i god fart och det behövdes ifall man skulle behöva köra ifrån någon som tänkte skjuta, kidnappa eller bara halshugga lite. Det var fri fart därnere. Upp till 200 km på rakorna.Livsfarligt. Visserligen fanns det skyltar men ingen brydde sig och det var aldrig någon som åkte dit vad jag vet. Polisen tutade man på och körde om. I början skrek folk åt ambulanser också att de skulle flytta på sig. Varje morgon var det någon som kört ihjäl sig. Nu har det blivit lite bättre. Säkerhetsbälte.

En morgon vid femtiden körde i bra fart tillsammans med Hemen, vår livvakt. Vi skulle till turkiska gränsen och jag skulle med ett plan från Diyarbakir och det var sju timmar dit. Det var med Silverfisken. Vi rundar en bergkrök och det är rak väg in mot en by några kilometer bort. Jag gasar och hinner komma upp i hundrafemtio när det smäller till och bilen lyfter som en Batmobil.

Jag har kört över en hemmagjord fastsänkare, fartgupp eller vad de heter i Sverige. Fast hemmagjord. Hemmagjord betyder att de har snålat på asfalten och gjort vinkeln tvär. Vilket betyder att jag är glad att axlarna satt kvar på bilen.

Det hade varit roligt att filma det. En gång åkte vi till Axevalla eller om det var Åby med Erik Svensson. Han höll ett stadigt tryck på gaspedalen. Typ 210. Då kom det också ett gupp men det var bättre doserat. Vi flög tio-femton meter i varje fall. Eller Frasses Opel Kadett 1972, fast det är en helt annan historia.

Nu kommer jag till poängen. Jag tittar gärna på biltävlingar. T ex STCC, Formel 1 eller Indycar sedan den tiden när jag gick och petade på den där Monte Carlo skylten. För ganska många år sedan införde man kameror i bilarna i STCC och Formel 1. Inte en kamera utan ett stort antal...

Det är roligt och förhöjer tävlingsupplevelsen. Rätt producerad kan en sådan tävling bli väldigt mycket mer spännande.

Travtävlingar är konservativa som kärringarna som dricker te varje fredag eftermiddag klockan 15.00 på Diplomat vid Strandvägen. Den enda förändring som gjorts var att producenterna numera zappar tävlingarna för att hinna med ännu mer reklam och infotainment mellan loppen.

Nu fortsätter VinnareV75 på den lunken. Det är just exakt vad man kan vänta sig. Mikrofoner på kuskarna. En fullständigt hjärndöd åtgärd. SPORT! SPEL! Vi som spelar vill se hästarna, gärna hela lopp och ska det tillföras teknik så ska det vara kameror och inte mikrofoner.

Vajerkameror som man har på alla större idrottsgalor borde vara standard. Nu har man det på upploppet under Elitloppet och möjligen någon tävling till som jag missat. Det finns massor av möjligheter att utveckla det sportliga. Istället satsar Vinnare på något slags Hänt i Loppet.

Ludde skriker hästballe till Björn Goop som i sin tur säger att han har Svanstedts pungkulor i ett fast grepp o s v. Kul? Om man är sex år i huvudet kanske. Låt dom tjafsa i fred i loppen!

När Helen A Johansson körde nere på Jägers hade det kanske varit lämpligt ifall Hans G som var sportchef satt upp en och annan mikrofon på kuskarna som uttalade sig i loppen och sedan vidtagit åtgärder av annat slag men för tittare och spelare, ta bort skiten och låt oss få se hela loppen istället.

Vinnare går från klarhet till klarhet. Det är säkrast att man inte säger Big Brother för då låser väl Johan Edlund och fem travkuskar in sig i en månad.

Ärligt talat vad är det för idiot som kommit på det här med mikrofonerna? Tillbaka till ritbordet med eländet! I det här fallet säger jag inte som Frank Zappa; "I like monstermovies, the cheaper they are, the better"

Sedan kommer en beskrivning av hur man ser vajrarna och skuggorna på de som drar in monstret i filmscenen.