What if..?

Jag vill inleda med tre tråkiga nyheter. Fredrik Reinfeldt, Mona Sahlin och V64 nummer 1 på Solvalla.

Istället tänkte jag skaka liv i Gutenberg och den tid vi lever i.

Miles Davies, Freddie Freeloader glider långsamt och behagligt ur mina högtalare. Igår hittade jag några nya skivor som jag inte bankat in i mitt digitala bibliotek.

En av dem var Twin Peaks.

Tyvärr knäckte jag en James Carter CD. Å andra sidan lyckades jag återknyta bekantskapen med ITunes suveräna funktion att hämta låttitlar där dessa saknas. På så sätt fick jag grepp om Willie Nelsons; Across the Borderline.

Det är ungefär så jag tänker. Att man måste ha en passion och vilja med det man gör men också kunna ställa sig en bit utanför och se på vad som egentligen händer i livet, utvecklingen, samlivet eller vad det nu handlar om.

Det var helt säkert vad våra främsta två partiledare inte gjorde hos K G Bergström. Det var möjligen vad alla kuskar i V64:s lopp 1 utom Johnny Takter gjorde igår.

Alla tider med så kallade paradigmskiften, alltså när man går från ett övergripande system till ett annat, kräver en djupare förståelse för att inse hur denna förändring ser ut.

När Gutenberg dök upp på scenen med sin tryckpress så befann sig Europa och resten av världen i en tid där en betydande del av makten fanns koncentrerad till de religiösa samfunden,bankirerna, kungahusen och några få lärosäten för de övre skikten i samhället. I Europa var den genomsnittliga boken i bokhyllan en bibel om det fanns någon över huvud taget.

Läskunnigheten var låg och människans förmåga att ifrågasätta överheten var begränsad.

Gutenberg var för sin tid vad Vannevar Bush, J.C.R Licklider, Larry Roberts, Paul Baran, Bob Metcalfe, Doug Englebart, Vint Cerf, Tim Berners Lee, Marc Andreessen och Eric Bina var för vår tid från 1945 och framåt.

Det fanns också kvinnor som Ada Lovelace, Grace Hopper m fl som gjorde betydande och grundläggande arbeten för datoranvändning.

Alla dessa och fler som jag säkert glömt har bidragit till att vi idag kan säga att vi befinner oss i en tid liknande den som Gutenberg skapade.

Britten Tim Berners-Lee på CERN:s partikelfysiklab i skapade Hypertext Transfer Protocol(http) runt 1990 med var hjälp vi kan kommunicera över ett nätverk. Dave Raggett på Hewlett Packard i Bristol samlade ihop ett gäng och skapade tillsammans med Berners-Lee och andra HTML för att man skulle kunna skicka olika sorters text över en gemensam standard och klicka mellan olika applikationer och användare.

Allt detta om hur man skulle göra diskuterades flitigt på en diskussionsgrupp kallad WWW-talk. Den har de flesta av oss inte ens hört talas om och det borde ändå vara lika viktigt att lära sig i skolorna som hur många veganer det går på en pälsaffär.

En röst som ofta hördes på detta forum var en ung amerikansk student vid namn Marc Andreessen vid NSCA(National Center for Supercomputing Applications). Marc var då lite drygt 20 år gammal och följde noga vad som hände i diskussionsgruppen som röde WWW, HTTP och dess användning.

Jag tappade bort det där mailet för många år sedan och det kanske bara intresserar tekniker.

Jag vet inte men jag är jätteglad att jag hittade det igen. När Marc Andreessen skrev nedanstående mail till de andra geeksen(Tim Berners-Lee, Raggett m fl) i WWW-talk i december 1992 hade han ingen aning om att han några år senare skulle sälja ett företag kallat Netscape för 10 miljarder dollar till AOL(America On Line). Koden som Andreessen och Bina skapade Mosaic med köptes också via Spyglass av Microsoft som utvecklade Explorer(inte vind-i-seglet) och idag finns det knappast någon som inte vet vad en webbläsare är:

Men så här började det:

C++?
marca@ncsa.uiuc.edu (Marc Andreessen)
Mail folder: WWW Talk 1992 Archives
Next message: Eelco van Asperen: "Re: C++?"
Previous message: Marc Andreessen: "Re: The spec evolves... "
Date: Mon, 7 Dec 92 01:46:44 -0800
From: marca@ncsa.uiuc.edu (Marc Andreessen)
Message-id: http://ksi.cpsc.ucalgary.ca/archives/WWW-TALK/www-talk-1992.messages/416.html
To: www-talk@nxoc01.cern.ch

Subject: C++?
What if I went away and came back in four or six months with a
completely object-oriented C++ implementation of the base WWW code?
I.e., classes for Document, Anchor, et al, with enough hooks to
support a hell of a lot of browsers. Would it be used? (It is
possible that this could happen next year, so let me know what you
think.)

Marc

--
Marc Andreessen
Software Development Group
National Center for Supercomputing Applications
marca@ncsa.uiuc.edu


Vi kan väl alla svara helt ärligt idag 2009 att det var en sällsynt bra idé.

Jag tänker antagligen inte tillräckligt ofta på hur bra den idén i själva verket var. Inte förrän jag snubblar över Clay Shirky´s artikel om hur gamla mediamodeller är på väg att rasa samman. Orsak: Internet!

Jag träffar en gammal polare från SR som nu jobbar på Aftonbladet häromveckan. Där ligger de i som bävrar nuförtiden, Twittrar och Bloggar och försöker fundera ut vart allt är på väg.

I Shirky´s artikel tar han upp Gutenberg och den enorma förändring som den repeterbara, moderna tryckpressen skapade som produkt.

Plötsligt kunde vetenskapsmän publicera sina arbeten mycket enklare så att andra kunde läsa dem. Folk gick kanske inte gick med i Månadens Bok direkt men det kom ut en massa andra nya typer av böcker, skönlitteratur,debattlitteratur, erotisk litteratur m m. Men framför allt hjälpte tryckpressen till att sprida kunskap på ett sätt som kyrkan inte kunde sätta sig emot även om den försökte många gånger, det ska gudarna veta. Men för kyrkan blev det också möjligt att sprida biblar i en helt annan omfattning än tidigare så helt sorgsna var de inte, svartrockarna heller.

Men det var en kaotisk tid precis som nu. Plötsligt översattes bibeln till en massa lokala språk.

Människor i breda lager upptäckte att olika vetenskapsmän hade olika uppfattningar. Vad som gällde i Heidelberg kanske inte var lika sant vid Oxford. Det blev som vi idag alla vet en revolution. Martin Luther, Kopernikus. Precis som den klassiska historien om arbetarna som slog sönder de första spinnmaskinerna så var alla inte lika entusiastiska över boktryckarkonsten och dess möjligheter. Gamla sanningar och metoder kunde ifrågasättas, vetenskapen tog ett våldsamt språng framåt p g a den Gutenbergska boktryckarkonsten. Lokala hjältar blev ännu mer lokala.

Shirky nämner Elizabeth Eisensteins, The Printing Press as an Agent of Change. Eisenstein pekar på hur många dåtida historiker struntade i att samhället var på väg från en period till en annan. Struntade i eller inte insåg. Resultatet blev nästan detsamma.

Jag har tidigare dragit historien om när vi skulle köpta tryckeri till Sulemaniya i Irak. Den del av historien som jag då kretsade kring var själva den ekonomiska överenskommelsen. Att man inte accepterade Letter of Credit vilket ju är lite udda. Men det fanns enorma mängder andra frågor som vi insåg att de som satt på andra sidan bordet inte hade den blekaste suck om.

Ett tryckeri är en oerhört komplicerad historia för den som inte kan tryck. Vadå, reglera luftfuktighet? Jag talade med en tyskkurdisk arkitekt. Han var precis som jag förtvivlad.

Kulturchock kallas det och han var ändå född i landet även om han arbetat nästan hela sitt yrkesliv i Tyskland som arkitekt. Han skulle rita ett Nationalbibliotek. Vadå luftfuktighet? Det är väl bara att smälla upp fyra väggar och ett tak tyckte tedrickarna som hade en brorsa som hade en syrra som kände en som hade ritat en fin bild i tvåan och som nu kunde smälla upp hela bygget för halva priset utan nån jävla luftfuktaranläggning. Alltid halva priset. Där någonstans checkade min bekant ut från hotellet, skrattade lite hysterisk och åkte tillbaka till det stora trygga tyska arkitektkontoret.

Vi lever i en total brytningstid. I Irak ska de lära sig sköta moderna tryckeriet samtidigt som hela mediavärlden förändras. Jag har i stort sett slutat köpa tidningar. Aftonbladet och Expressen köper jag på fredagar och Aftonbladet på lördagar där jag hoppas at Challe Berglund ska stå för underhållningen. Resten av tidningarna läser jag aldrig någonsin längre. Jag har slutat bry mig om siamesiska tvillingar, om Laila Bagge visar röven eller inte och ifall det ligger fyra råttor i pizzan.

Köper jag en tidning så är det sådana som The Economist, Herald Tribune, Financial Times, Wired eller något annat mystiskt magasin att ha i beredskap medan jag flyger eller när man åker till ställen där det knappt finns några utländska tidningar.

Jag tillhör möjligen en minoritet men tro mig. Jag säger som chefen för Federal Reserven, Ben Bernanke sa tidigt i höstas när han stötte på en amerikansk kongressledamot som irriterat meddelade att bankfolket i hans hemstad och de företag som fanns där minsann inte märkt av någon kris:

-You will!

På samma sätt kommer Internet och utvecklingen av alla kommunikation inte bara att förändra vårt sätt att kommunicera utan hela vårt sätt att vara.

Det handlar inte om att ladda ner gratis musik utan om något som är så mycket större.

Ta Clay Shirky som exempel. Jag känner inte till Clay. Inte ens hört talas om honom tidigare.

Att jag hittar Clay beror på jag har Internet på min dator. På Internet läser jag sådana publikationer som intresserar mig. Tidningar, vetenskapliga rapporter skvaller, bloggar och de mest underliga saker. Det finns en tagg som hette IMG, som Marc Andreessen ville införa i HTML. Många tyckte det var fel. En massa bilder och krafs skulle slöa ner nätet. De hade rätt och han har rätt. Hade Marc inte fått sin vilja igenom kanske Micke Nybrink & Co skulle fått beskriva lopp 1 igår på nätet via en text prompt. Direktreferat men knacka-knacka. Idag heter den taggen OBJECTS och vad den kallas om femton år till vet jag inte. Men med hjälp av dessa förändringar kan jag se hur Clay ser ut. Det finns tiotusentals bilder på Clay som skriver om Internet i böcker och på Internet. Nu läste jag The New Yorker som har en brevsida med insändare där någon helt annan person nämnde Clays artikel. Och se! Där fanns en klickbar länk som gör att jag hamnar på Clays blogg och sedan vidare.

Clay artikel handlar om media och den omställning media står inför eller snarare genomgår var sig de vill eller inte.

För ett antal år sedan, säkert tio, blev jag jävligt upptänd av en vetenskaplig artikel som jag också tappat bort. Där har vi en av den digitala revolutionens skuggiga sidor. Antagligen fanns den lagrad eller så skrev jag en bit om saken som också fanns lagrad på en hårddisk som kraschade eller också finns den på någon av mina trettiosextusen floppydiskar som ligger i plastkassar och som innehåller massor av kul saker men som jag inte gitter ta rätt på. Där borde tex finnas mitt virtuella konstmuseum. 1996 var jag en varm anhängare av VRML och gjorde ett tredimensionellt museum med egen konst och konst med anknytning till Internet. Det som var extra roligt var att i denna tredimensionella värld så hängde det kostverk på väggarna och när man klickade på dem kunde man ta sig vidare in i konstverken. Det som till sist stoppade mig var bandbredden och en del andra projekt. Det blev för många konstverk och ett 33-modem kunde inte frälsa hela världen. Men roligt var det.

Vetenskaplig artikel.

Clay skriver något roligt. Han skriver att många tidningar resonerar; ”Ni kommer att sakna oss när vi är borta!”. ”Det har aldrig varit en bra affärsmodell, skriver Clay. Det har han verkligen rätt i.

Alla media försöker idag hitta på olika modeller för att fånga in sådana som oss. Dårar som inte vill anpassa sig, som spränger ramarna utan att ens reflektera varför de gör det.

Jag är bokstavligen uppvuxen på ett tryckeri. Min farfar var faktor på Allers Press i Helsingborg. Där gjorde man Allers, Femina, Hänt i Veckan, Daffy och en massa andra produkter som fanns på den tiden. Eftersom jag växte upp hos mina farföräldrar så brukade jag åka med farfar till Tallgatan och Stora Äng där tryckerierna låg. Vi åkte i hans tomatfärgade, sedermera turkosa och till sist gröna VW bubbla. Den sista var en 1302S. En sportig sak. Därinne luktade det av papper fuktat papper, olja och tryckfärg, det skrällde och slamrade och väste och fräste.

Farfar visade runt och förklarade vad olika människor gjorde, varför och hur de gjorde det.

Sedan gick vi och köpte de hittills godaste bullar jag smakat på ett liten konditori och åkte hem till farmor där det fanns kaffe på gång.

Vetenskaplig artikel. Jo, vad jag skulle säga innan jag sa något annat var att jag läste en artikel om en teknik som enkelt uttryck skulle ge oss tidningar som såg ut ungefär som de inplastade sjökort som finns i nautiska butiker. Bara en sådan sak. Jag säger bara GPS.

Men sjökorten finns kvar. I varje fall så skulle dessa mjuka vikbara plastpåsar tillverkas av en tidnings storlek och sedan laddas med dagens tidning, fast digitalt. Superskarpa bilder och interaktiva. Är det någon som har sett min tidning? Nästa morgon eller nästa timme en ny rakt in i hjärnan.

Det var tio år sedan. Jag vet inte vad som hände. Det fanns prototyper på tredimensionell teve.

Man läser så mycket. Jag skrev om HDTV för ganska exakt tjugo år sedan. Ibland går det fortare och ibland betydligt långsammare.

Vad jag tror är, att Clay , jag och många andra vill är att vi vill se människor vare sig de är politiker på olika sidor färgskalan eller travkuskar som kör ett lopp att tänka utanför ramarna.

Vi behöver inte tråkmånsar som gjort som man alltid gjort. Speciellt inte nu.

För han skrev väl i C++?

Värdepapperisering & Specialbolag

Teckning: Robert Neubecker

Jag låg i sängen försökte sova, pratade med hunden som glodde surt och vände sig om. Slog på datorn istället. Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen. Internet är den bästa reformen sedan den allmänna rösträtten.

Satt jag inte där på småtimmarna och fick napp direkt.

Jag tycker faktiskt att man borde inrätta ett Nobelpris i Datavetenskap. Sir Tim Berners-Lee, Marc Andreessen, Eric J Bina m fl.

Jag antar att jag har kvar två disketter någonstans. Som något slags reliker från en tid som just nu verkar långt borta.

Det hela började någonstans mellan oktober 1992 och mars 1993.

I början av 1994 kommer datateknikern ner från femte våningen på Sveriges Radio. Kent ”Kenta” Berggren. Med tanke på att vi varken hade datasupport eller något annat av PC-värde utom min egen maskin på min avdelning som skulle syssla med att serva ett trettiotal lokalstationer med research och journalistisk datastödd utveckling så var Herr Bergrens besök celebert. Det hade börjat några månader tidigare med att jag i princip brutit mig in på femte våningen för att få tag i någon som kunde hjälpa mig att koppla upp mig mot DAFA, PRV och en del andra databaser. Sveriges Radio var hopplöst efterblivet men ”Kenta” och de andra grabbarna ställde upp. Så gjorde man om man gillade datorer på den tiden. Men det var som sagt länge sedan.

”Kenta” brukade man höra på två våningars håll. Han pratade för det mesta med folk när han inte arbetade med sladdar och kort eller satt och hackade kod under en ficklampas sken på femte våningen. Däruppe hade han sina polare Hasse Modén, chefen Ola Kejving och de andra som pratade samma språk. Ettorna och nollornas språk.

Nu kom emellertid ”Kenta” viftande med en svart floppy disk som det satt en snedklistrad etikett på. ”Mosaic Beta 0.8” stod det. Jag minns inte hus många Kb den var på men den fyllde inte disken som var på 800 alltså mindre än 1 Mb.

Den här kommer du att ha nytta av sa ”Kenta” och tryckte in floppyn i min diskettstation. Jodå, absolut. Tack ”Kenta”!

Andreessen och Bina skapade Mosaic på NCSA eller National Center for Supercomputing Applications (http://www.ncsa.uiuc.edu/).

Så innan jag hade installerat Mosaic som sedan blev Netscape och Explorer m fl så kunde jag inte ta mig runt på det vi kallar Internet.

Den andra disketten innehåller sparade äldre diskussioner från 1992, alltså innan Andreessen och Bina knåpat ihop Mosaic. De var både studenter och höll båda till i den svart och vita rymden utan grafik som kallades Internet. En britt vid namn Tim Berners Lee hade skapat ett protokoll vid CERN som skulle underlätta kommunikation mellan olika datorer på nätet. HTTP(Hypertext Transfer Protocol). Senare ett gränssnitt kallat World Wide Web.

I diskussionsgruppen frågade en person vid namn ung student vid namn Marc Andreessen Tim Berners-Lee om han trodde på skapandet av ett grafisk gränssnitt för Berners-Lees protokoll. Jodå, skrev Tim tillbaka. Då sätter jag väl igång och knåpar med det då, skrev Marc om jag nu minns rätt. Var är den där disketten egentligen?

Beta version 0.10 of Mosaic, NCSA's X/Motif-based networked information systems browser, including full source code and binaries (for SunOS 4.x, SGI IRIX 4.x, AIX 3.2, and DEC Ultrix), is now at ftp.ncsa.uiuc.edu in /Web/xmosaic:
file://ftp.ncsa.uiuc.edu/Web/xmosaic/xmosaic-0.10.tar.Z .../xmosaic/binaries-0.10/xmosaic-sun.Z .../xmosaic/binaries-0.10/xmosaic-sgi.Z .../xmosaic/binaries-0.10/xmosaic-ibm.Z .../xmosaic/binaries-0.10/xmosaic-dec.Z
.//.

Finally, thanks *again* to everyone who's been contributing comments and bug reports -- keep 'em coming!

Cheers, Marc

-- Marc Andreessen Software Development Group National Center for Supercomputing Applications ma...@ncsa.uiuc.edu

Jag antar att “Kenta” hämtade disketten här ovanför några versioner senare.

I natt femton år senare höll jag som sagt på och surfade runt på nätet i den sena nattimmen medan världens siffertrillare oroligt vred sig i den lilla sömn de fick denna natt. Tänkte titta på vad EU egentligen har för funderingar kring den finansiella världen i dagar som dessa.

Av någon anledning hamnade jag på ECON(1) som är igång med något som de lite käckt kallar ”EMU@10: The first 10 years of Economic and Monetary Union and future challenges”. Ska bli något slags avstämning vad som varit och vad EU och EMU vill och faktiskt inte vill av framtiden.

Så jag snubblar över en term från mötet i utskottet ECON den 6 oktober 2008(2). Hands Up! Under punkt 26 a finns ett tillägg som i sin helhet lyder:

”26.
Europaparlamentet betonar att mer integration behövs för tjänster som riktas till privatpersoner och mindre företag och att detta inte får skada konsumentskyddet. Kundrörlighet, allmänbildning, tillgång till grundläggande tjänster och produkters jämförbarhet måste förbättras.”
”26 a.
Europaparlamentet anser att Europeiska Unionen bör dra lärdomar av utvecklingen och de konkreta mekanismer som lett till att dagens finanskris uppstått och spritt sig internationellt. EU uppmanas i detta sammanhang att ålägga banker och andra finansinstitut att ge tillsynsmyndigheterna fullständiga uppgifter om sin verksamhet och sina riskpositioner, att förbjuda eller åtminstone inskränka värdepapperisering.”

Termen lyder ”Värdepapperisering”, nej ni hörde rätt. Inte ”Värdepapper som är…” utan just ”Värdepapperisering”.

Jävla ”Kenta”. Hade inte han osv. Jag googlar det här uttrycket och får förvånansvärt få träffar, strax över fyratusen.

Nu blir det intressant, riktigt intressant.

Det första jag fastnar för är en 20 poängs uppsats av student, Elin Ohron Dafgård(3). Den är från 2005.

I hennes presentationstext till uppsatsen som bär det käcka namnet: ”Värdepapperisering med ett svenskt specialföretag.”

”Värdepapperisering kan beskrivas som en finansieringsmetod som betecknar förfaranden när en tillgång ompaketeras och säljs i form av värdepapper på kapitalmarknaden. Värdepapperisering förekommer i olika varianter vilket gör det svårt att beskriva finansieringsmetoden med hjälp av en enkel och entydig definition. I uppsatsen behandlas främst den mest renodlade formen av värdepapperisering som innebär att en grupp homogena tillgångar förs över till ett s.k. specialföretag, vars huvudsakliga uppgift är att äga tillgångarna. Specialföretaget emitterar värdepapper som baseras på tillgångarnas värde. De emitterade värdepappren säljs till investerare på kapitalmarknaden. Förtjänsten från värdepappersförsäljningen används för att finansiera köpet av tillgången. ”

Vidare:

”Det finns olika anledningar till att genomföra en värdepapperisering men den främsta fördelen med värdepapperisering med ett specialföretag är att finansieringen kan ske utanför den egna balansräkningen, vilket innebär att man kan uppnå en högre soliditet, bättre nyckeltal och högre likviditet. Värdepapperisering kan också innebära att finansieringen blir billigare och bidrar till en större diversifikation av kreditgivare. ”

Vidare:

”I syfte att underlätta för värdepapperisering infördes 2001 en ändring i lagen om finansieringsverksamhet som innebär att den verksamhet som bedrivs i ett specialföretag under vissa förutsättningar undantas från lagens tillämpningsområde och därmed också från kravet på kapitaltäckning.”

2001 var det Patron Persson och Riksbankschef Urban Bäckström som satt vid rodret:
I remissrundan som föregick behandlingen i Sveriges Riksdag 1998 säger Urban Bäckström som då var Riksbankschef:

”Remiss av promemorian ”Förbättrade förutsättningar för värdepapperisering”, Ds 1998:71, samt de delar av Banklagskommitténs delbetänkande, SOU 1998:160, som ska remissbehandlas skyndsamt:

”Riksbanken tillstyrker att förutsättningarna för värdepapperisering i Sverige förbättras. Värdepapperisering kan bidra till en bättre diversifiering av kreditrisk i det svenska marknaden. Likaså kan det bidra till ett breddat produktutbud för investerare och därmed bättre diversifieringsmöjligheter för dessa. Ur det perspektivet är möjligheten att genomföra värdepapperiseringar i Sverige, med svensk rätt som grund, särskilt viktig, eftersom möjligheterna att investera i utländska värdepapperiserade instrument kan vara sämre för vissa svenska investerare.”

I slutet skriver Bäckström, Nyberg. Alm m fl:

”Enligt gällande kapitaltäckningsregler skulle alla värdepapper som emitterades av specialföretag få 100 procents riskviktning. Genom en komplettering av EG-direktiven om kapitaltäckning har det blivit möjligt att ändra dessa regler så att riskviktningen svarar mot riskvikten för ett specialföretags tillgångar, exempelvis skulle värdepapper som skapas genom en värdepapperisering av bostadslån få 50 procents riskviktning. I promemorian redogörs för att denna fråga är under beredning på finansdepartementet, men inget förslag lämnas avseende detta. Riksbanken anser att denna möjlighet bör införas i de svenska kapitaltäckningsreglerna.”

Under den här tiden var det Erik Åsbrink och efter april 1999 till 2004 Bosse Ringholm som var finansministrar i Sverige. En Socialdemokratisk regering alltså.

Hur blev det då?

Så här skriver Elin i sin 20 poängs uppsats 2005:

”Jag har inte lyckats hitta några uppgifter som tyder på att någon värdepapperisering med ett svenskt specialföretag har genomförts. Detta kan bero på att det generellt finns en allmän misstro och ett ointresse från svenska företag att använda sig av värdepapperisering för sin finansiering. De svenska företag som använder sig av värdepapperisering har valt att genomföra transaktionen utomlands. Anledningen till att företagen inte väljer att använda sig av ett svenskt specialföretag kan bero på att förutsättningarna för att genomföra en värdepapperisering i Sverige inte är så goda. Undantaget för specialföretag i lagen om finansieringsverksamhet gäller endast om specialföretaget förvärvar fordringar vid enstaka tillfällen vilket vara en anledning till ointresset för att genomföra värdepapperisering i Sverige. En annan anledning kan vara att man väljer att förlägga specialföretaget i ett land som har mer förmånlig skattelagstiftning och lagstiftning som underlättar för en viss struktur.”

Den 13 mars 2008, alltså för ett halvår sedan håller vår nuvarande riksbankschef, Stefan Ingves ett föredrag på Nationalekonomiska föreningen i Stockholm.

Föredragets tema är: Kan Myndigheter Hantera Kriser i det Finansiella Systemet?(4)
Under mötet beskriver riksbankschefen Stefan Ingves den finansiella situationen på ett ovanligt osentimentalt sätt.

” Den senaste tidens kreditoro började som bekant med problem på den amerikanska bolånemarknaden. Det rörde speciellt den del som tillhandahåller så kallade subprime-lån. Det är lån som vänder sig till bolånekunder med lägre kreditvärdighet – ofta hushåll som inte lånat tidigare och som har lägre inkomst än hushållen i genomsnitt. Dessa lån fördubblades mellan 1996 och 2006, även om de fortfarande utgör en förhållandevis liten del av den amerikanska kreditmarknaden. Problemen började drabba många låntagare redan under 2005 i samband med att räntorna blev högre.

När lånen lades om till nya, högre räntor steg kostnaderna kraftigt för dessa låntagare. Och när fastighetspriserna föll på många håll fanns det heller inte utrymme att belåna bostaden för att ta sig ur problemen. Det var annars en vanlig – om än betänklig – strategi under åren med stigande fastighetspriser. Många låntagare kunde inte längre betala räntor och amorteringar på sina lån. Det ledde i sin tur till betydande kreditförluster för många bolåneinstitut. Men kreditförlusterna drabbade inte bara de banker och bolåneinstitut som ursprungligen gav ut lånen. Som ni alla vet kom problemen att få en betydligt vidare spridning.

Och problemen spreds eftersom riskerna sålts vidare
Orsaken till spridningen ligger i den omfattande värdepapperisering av bolån som skedde. Denna speciella form av finansiell ingenjörskonst har gjort det möjligt för långivare att sälja kreditrisken tillsammans med rätten till betalningsflödena från lånen till hugade investerare runt om i världen. I grova drag går det till så att ett antal lån slås ihop och sätts i ett för ändamålet särskilt skapat bolag, som i sin tur finansieras genom att ge ut värdepapper, så kallade mortgage backed securities. I princip är det ett sätt att göra illikvida tillgångar likvida.

Det här har blivit allt vanligare bland banker och andra kreditinstitut runt om i världen. Man kan säga att de därmed allt mer kommit att fjärma sig från den traditionella rollen som övervakare av kreditrisk. I stället har de i allt högre grad gått in för att initiera lån, vars inneboende kreditrisker omedelbart fördelas ut till riskvilliga investerare på de finansiella marknaderna. Affärsstrategin har gått från att fokusera på långsiktiga kundrelationer till att förpacka och sälja vidare. Därmed inte sagt att värdepapperisering i sig själv är av ondo.

Det som varit nytt och problematiskt den här gången har varit sättet på vilket de värdepapperiserade lånen paketerats om och sålts vidare i flera led. Man har skapat så kallade strukturerade kreditriskprodukter, där en stor portion subprime-lån ofta har ingått. Artrikedomen har varit imponerande. Ofta har en produkt fått ingå som en komponent i en annan produkt, som i sin tur packats om för att ingå som komponent i en ny. Man kan likna det hela vid kinesiska askar: en större ask, som rymmer en mindre ask, som i sin tur rymmer en ännu mindre ask och så vidare. Det här har varit ett sätt att skapa tillgångar som passar investerare med olika riskaptit, särskilt tillgångar med hög avkastning och hög risk.

En komplicerad struktur växte fram

Även bland de specialbolag som banker och andra kreditinstitut använt för sina värdepapperiseringar har det funnits en betydande variation. Jag tänker inte redogöra för de närmare detaljerna kring conduiter och SIV:ar och allt vad de heter. Men det gemensamma är att de investerar i tillgångar med hög avkastning och lång löptid, ofta strukturerade kreditriskprodukter med subprime-innehåll. De har finansierats, åtminstone till en del, genom att ge ut certifikat på penningmarknaden med kort löptid, så kallade asset backed commercial paper. Specialbolagen har alltså i högre eller lägre grad varit beroende av likviditeten på marknaden för dessa värdepapper för sin finansiering.

Även om de här specialbolagen i princip är fristående från bankerna, är det vanligt att bankerna tillhandahåller någon form av likviditetsgaranti. Men andra ord, om ett specialbolag av någon anledning inte kan ge ut nya certifikat när de gamla förfaller garanterar banken betalningsförmågan, helt eller delvis. Sådana garantier behöver inte bara bestå av formella åtaganden. De kan också vara av rent informell natur. För att skydda sitt namn och rykte kan banken nämligen vara obenägen att överge sitt specialbolag. I vilket fall som helst innebär det att finansieringsproblem som drabbar specialbolagen lätt leder tillbaks in i banken. Det man betraktat som true sale visar sig i realiteten inte alltid ha varit det.”

Lite senare i sitt anförande säger Ingves så här:

”I den svenska bankkrisen(I början på 90-talet, min anm) kan man säga att finansbolagen i vissa avseenden spelade en motsvarande roll som specialbolagen. Det var finansbolagen som i första hand finansierade expansionen på bygg- och fastighetsmarknaden. Finansbolagen själva finansierade sig till stor del kortsiktigt genom att ge ut så kallade marknadsbevis på penningmarknaden. När fastighetsmarknaden vek, var det också ett finansbolag, Nyckeln, som i september 1990 var först ut att kasta in handduken när bolaget inte fick förnyad finansiering. Sedan följde andra finansbolag samma väg.

Till saken hör att många finansbolag ägdes av bankerna. Och bankerna var bundna av både av formella och informella åtaganden. Förlusterna kom därför snart tillbaka till banksystemet.”

Ingves fortsätter sedan att beskriva de olika delarna av den nuvarande krisen innan han kommer till denavgörande frågan, temat för hans anförande på Nationalekonomiska föreningen i Stockholm denna marsdag:

”Som delansvarig för stabiliteten i det finansiella systemet frågar jag mig: hur ser det då ut i Sverige? Har vi det regelverk som krävs för att hantera eventuella framtida problem? Svaret på den frågan är nog tyvärr nej, åtminstone i dagsläget.

Vid den svenska bankkrisen i början av 1990-talet vidtogs en rad extraordinära åtgärder. Bland annat utfärdades den så kallade bankgarantin. Det var en generell deklaration om att bankernas fordringsägare skulle skyddas. Dessutom inrättades en särskild krishanteringsmyndighet, Bankstödsnämnden. I samband med det infördes även en del bestämmelser av tvångskaraktär för att förhindra att staten genom bankgarantin hamnade i en utpressningssituation. Bland annat infördes en lag som i princip innebar att Bankstödsnämnden kunde fatta beslut i banken genom statlig tvångsinlösen av aktierna om kapitaltäckningen underskred två procent.

Men de här tillfälliga bestämmelserna, liksom den generella bankgarantin, upphörde att gälla 1996. Bankstödsnämnden omvandlades till Insättningsgarantinämnden, som fick till uppgift att hantera insättningsgarantin och investerarskyddet.

Sedan dess är det i princip bara det allmänna regelverket för konkurs och likvidation och systemet för insättningsgaranti som finns till hands för att hantera ett probleminstitut. Tyvärr är det generella konkursregelverket inte särskilt lämpligt – om ens möjligt – att tillämpa på banker. Reglerna om konkurs och likvidation är i första hand till för att skydda fordringsägarnas intressen. Däremot är de inte särskilt väl avpassade för att ta tillvara samhällets intresse av stabilitet i det finansiella systemet. En konkursförvaltarens uppdrag är i första hand att se till borgenärernas bästa. Han eller hon har varken mandat eller kan förväntas ha de kunskaper som krävs för att vidta de åtgärder som krävs för att värna stabiliteten i systemet.

Problem som hotar stabiliteten kräver omedelbart agerande. Konkurser tar i regel åratal att utreda. Vissa inslag i det allmänna konkursförfarandet, som att frysa balansräkningen, kan också i vissa fall vara direkt skadliga att tillämpa på ett systemviktigt institut. Exempelvis innebär bankernas centrala roll i betalningssystemet att man inte bara kan stoppa betalningarna i en eller flera större banker, eftersom detta skulle kunna få förödande konsekvenser för det finansiella systemet. Under bankkrisen försattes heller ingen bank i konkurs.

Avsaknaden av ett särskilt avpassat regelverk för avveckling av probleminstitut med förmåga att ta tillvara samhällets intresse av finansiell stabilitet var något som särskilt underströks av Banklagskommittén. Det var den utredning som tillsattes 1995 i spåren efter bankkrisen för att se på behoven av en moderniserad lagstiftning för banker. I sitt slutbetänkande lade kommittén också fram ett förslag till en ny ordning för hantering av banker i kris, kallad offentlig administration. Detta förslag har nu varit under beredning, som det heter, i regeringskansliet sedan år 2000. "

Efter att ha efterlyst bättre regelverk och en internationell samordning avslutar Stefan Ingves:

”Min förhoppning är att det inte ska krävas en finansiell kris av katastrofala dimensioner innan den politiska mognaden och viljan att gå vidare kan uppnås på alla fronter, både nationellt och inom EU.

Det är en gammal visdom att man bör reparera taket medan solen skiner. När det redan börjat smådugga på sina håll är det hög tid att sätta fart.”

Hallå!

Vad hände sedan? Anders Borg, Reinfeldt????

Jag ska precis lämna nätet och håller på att stänge ner mina dokument bland annat en söksida för ”värdepapperisering”. Plötsligt dyker Gunnar Hökmarks blogg upp.(5)

Gunnar Hökmark kommer liksom jag från Helsingborg. Vi är ungefär lika gamla. Jag minns honom i början av 70-”. Han och hans polare var det konservativa bålverket utanför leksaksaffären Boréus och på Kullagatan. Där stod de välkammade moderata pojkarna i nykemade beige trenchcoats med käcka Lyle & Scott och Pringle tröjor och kämpade i blåsten mot subversiva element som bestod av den rika flora av vänsterorganisationer med bössor av olika slag som gällde insamlingar till Vietnam, Palestina med flera.

När jag klickar till Höken ser jag något förvånande en bild av Karl Marx. Jesus, tänker jag, har fan blivit religiös på gamla dagar.

Anledningen till att jag hamnar på Hökens sida är att han skrivit en motion, men inte nu utan för sju år sedan. Den motionen hade detta fantastiska Google tagit mig till.

Motionen är undertecknad av bl a Per Bill, Fredrik Reinfeldt, Margit Gennser och Lars Tobisson m fl. Ja, och så naturligtvis Gunnar Hökmark själv.

Riksdagsmotionen är daterad den 6 december 2000.

Där kan man bland annat läsa följande:

”Regeringens förslag riskerar begränsa värdepapperiseringen I propositionen föreslår regeringen att kapitaltäckningskravet för specialföretagen skall upphävas genom att dessa bolag undantas från tillståndskravet, d.v.s. tillsyn och därmed kapitaltäckningsregler, som normalt gäller för kreditmarknadsbolag. Vi är i stort sett positiva till detta förslag. Däremot vänder vi oss emot vissa formuleringar i förslagstexten, som enligt vår uppfattning riskerar att försvåra möjligheterna till VP i Sverige. I propositionen står det att förslaget gäller specialföretag, vars verksamhet består i ”att vid enstaka tillfällen förvärva fordringar och medel för verksamheten inte löpande anskaffas från allmänheten”.Regeringen motiverar begränsningen till EG-rätten, där ett företag som löpande finansierar sin verksamhet från allmänheten är att betrakta som kreditinstitut. Genom att inte tillåta löpande finansiering kan inte bolaget definieras som kreditinstitut, och ett undantag i enlighet med propositionen är därmed möjligt. I likhet med Svenska Bankföreningen, anser vi emellertid att detta inte motiverar formuleringen ”vid enstaka tillfällen” när det gäller förvärv av fordringar, som berör balansräkningens tillgångssida, och som därmed inte berörs av EG-rätten.”

Ja, så nära var vi alltså att få värdepappersering i Sverige. Istället fick banker och anda vända sig utomlands ifall de ville ”papperisera”.

En nära döden upplevelse. Kanske men tydligen inte.

Gunnar Hökmark klampar på som vanligt mitt i den värsta krisen sedan depressionen på 30-talet. Marx? Knappast Högmark illustrerar sin blogg för att bevisa att ”Marx hade fel då och han har fel nu”:

Sedan kommer Hökmark med sensationell information från sitt jobb i Bryssel:

”Vi kommer att ta oss ut ur även detta, med ett välstånd som är betydligt större globalt och nationellt än efter förra krisen, men det vi nu ser är också vikten av väl fungerande globala finanssystem. Det vi nu ser är konsekvenserna av stela och låsta finanssystem, där finansieringen blir till ett problem. Det blev förvisso för lätt för många att låna men det berodde på att det var lätt för ännu många fler. Det är bättre tillsyn, kontroll och transparens vi behöver, inte mer regleringar som binder de finansiella marknaderna och gör finansiering svårare. Det vi nu ser är hur viktigt det är med öppna och dynamiska finansiella marknader.”

Stefan Ingves har just berättat att man inte gjort ett skit sedan förra bankkrisen 1992. Det finns ingen egentlig beredskap. Vår statminister och hans partikamrater ville införa ”Värdepapperiseringen” i mycket högra grad än den förra regeringen som också den ville införa lättnader i något som nu inom EU föreslås bli förbjudet. Dessutom har varken den förra eller den nuvarande gjort särkilt mycket för att undvika det som nu sker.

Men Hökmark lär sig inte ett smack av historien. Dessutom blandar han ihop allt i en enda förvirrad sörja. Antagligen blev han nervös av se bilden av Karl Marx. För vad är "bättre tillsyn, kontroll och transparens" om inte "regleringar" av finansmarknaden. För de som är lite yngre än de som är lite äldre vill jag speciellt varna för att rösta på sådana som Höken. Den typen av ideologiska idioter kan nämligen under glada sånger om frihet dra oss ner dit vi kanske aldrig hittar tillbaka ifrån.

Källor:

(1) ECON: http://www.europarl.europa.eu/activities/committees/homeCom.do?body=ECON&language=SV
(2) ECON: http://www.europarl.europa.eu/meetdocs/2004_2009/organes/econ/econ_meetinglist.htm
(3) Uppsats: http://www.jur.lu.se/Internet/Biblioteket/Examensarbeten.nsf/0/1160750C76D42465C1257025002974EE/$File/exam.pdf?OpenElement
(4) Ingves: Kan Myndigheter Hantera Kriser i det Finansiella Systemet? http://www.riksbank.se/SiteSeeker/Find.aspx?id=26543&quicksearchquery=v%c3%a4rdepapperisering&defl=5
(5) Gunnar Hökmarks Blogg: http://www.gunnar.moderat.se/?page=19&use=blogg