Just hemkommen från en hundpromenad har jag att välja på att sätta mig och skriva bok eller läsa om ett av mina färdiga manus eller skriva på bloggen.
Jag har möjligen berört ämnet tidigare men jag har svårt att släppa det som hände när jag lite håglöst slog på teven igår.
När Israel beslöt sig för att bomba tillbaka Libanon tio år i tiden 2006 efter att libanesiska Hizbollah hade tagit två israeliska soldater som de för övrigt fortfarande har i förvar om jag inte är fel underrättad, så uppstod det ett problem.
I SVT:s nya serie "Diplomaterna" uppträdde en medial typ vid namn Claes. Claes är diplomat och jobbar för Sverige, säger han. På väg till en golfrunda får diplomat Claes ett telefonsamtal. Det är kris i Libanon!
Diplomat Claes jobbar egentligen i Afrika. Men han åker in till UD och ska plötsligt bli chef för den största svenska evakuering av medborgare sedan juratiden.
Man får reda på att de flesta svenska UD-tjänstemän är på semester.
På UD sitter det en kille och svarar i telefon. Det är lite kaos, ett kaos som fortsätter ute på Arlanda när hela den svenska undsättningsstyrkan ska åka till Cypern och som man förstår chartra en färja som ska hämta svenskarna. Exakt hur många vet man inte riktigt.
Undsättarna får under resan till Cypern två chefer. Diplomat Claes ska stanna på Cypern och en till som ska åka till Beirut och förstärka ambassaden eller om det var konsulatet där. Ett problem är att ingen av de som de ska rädda eller någon annan heller, vet om vilka de är. Diplomat Claes och hans polare som består av en blandad skur tjänstemän av vilka många aldrig varit i en krigszon förut. De verkar ha lockats med löfte om att de ska stanna på Cypern. Lite sol och bad mellan varven kanske.
Några förberedelser har man i varje fall hunnit med. Det ser dock inte så svenskt ut eller också är det just vad det är. Det finns ingen organisation. Bara diplomat Claes och hans förvirrade polare. Telefonlistor finns inte så att de fjorton kan ringa till varandra men däremot har de hunnit köpa ryggsäckar och en keps till alla som det står ”Sverige” på i presentshoppen på Arlanda. Ad Hoc är bara förnamnet!
På Cypern börjar svensk-libaneser strömma in från Tripoli eller om det var Tunis av alla ställen och de är förbannade för att ingen hjälpt dem. Diplomat Claes håller på att få en fet smäll men dagen efter är allt glömt och diplomat Claes verkar tycka det är OK om han fått en fet smäll kvällen före så det måste ha varit riktigt dåligt.
Nu åker en kvinna från handelsavdelningen till Beirut med en färja som fransmännen chartrat.
Redan när dumsvenskarna kliver ombord fräser en stöddig fransman att de minsann ska stanna i Beirut. Så mycket för att vi tog hand om deras avdankade adel och gjorde en till kung av Sverige. Men svenskarna hukar som de brukar. Helt fel metod! Fransmän ska man skälla ut en gång i veckan eller oftare, gärna på tyskt manér. Så att de inte börjar köra runt men en. Det gör man i rent preventivt syfte för att upprätthålla ömsesidig respektet. Det har inget med rasism eller etnocentrism att göra. Mat och vin och luriga lösningar inom bilindustrin, typ drag- och vridspaken på R4:an. Respekt! Prix d´Amerique till nästa år… Mja! Tyskar ska man däremot…
Men nu delar sig styrkan i teverutan. Handelstanten ser lite förvirrad ut och inspekterar ”barnens hytter”. Det är nämligen fullt av barn som ska evakueras från Beirut. Barn utan föräldrar.
Nej, dom har inte blivit dödade. Men deras föräldrar har skickat ner dem med flyg till släktingar och är själva hemma och jobbar. Så nu ska UD agera dagis. Handelstanten ser alltmer villrådig ut.
Sedan blir det lite tjafs med en israelisk patrullbåt som hindrar den franskhyrda båten att gå in till Beirut. Svenskarna verkar förvånade att deras mobiler störs ut av israelerna. De verkar överhuvudtaget förvånade av att det pågår ett krig.
Under tiden paddlar diplomat Claes kvar på Cypern.
Som alla kan räkna ut så anländer fartyget till Beirut där det råder tillfällig vapenvila. Buss efter buss kommer med franska medborgare. Frankrike har till och med flugit in sin illa omtyckte premiärminister Dominique Marie François René Galouzeau de Villepin som skulle göra lite välbehövlig reklam för sig själv inför presidentvalet efter att förorterna eldats upp årets före och en del mindre populära lagar stiftats.
Under tiden ringer diplomat Claes SSG som är några hemliga svenska typer som kan höra hur långt bort bomber slår ner. Betalar vi för sådana?
Men dom är så hemliga att ingen vet vilka de är och de verkar inte ingå i någon beredskap hur som helst och sist men inte minst så verkar dom ha annat att göra. Diplomat Claes ger upp men vi får lära oss ett nytt uttryck ”lyfta frågan”. Här lyfts det frågor så det står härliga till.
Under tiden fyller fransmännen på sitt chartrade fartyg med… inte helt överraskande fransmän.
Handelstanten har fått med sig en fotokopia av en svensk flagga som hon springer upp på varje buss och frågar om det finns några svenskar. Det finns det såklart inte.
Det här är alltså en dokumentär om det är någon som undrar.
Till sist blir det kväll och israelerna börjar panga på Beirut igen. Handelstanten ser nervös ut. Fransmännen drar upp rampen och handelstanten får dåligt samvete för hon åker tillbaka till Cypern och sviker svenskarna på kajen.
Där är vi nu. Missa inte den spännande fortsättningen.
Jag glömde att säga att det här är efter Tsunamin.
Ska bli spännande hur det ska gå för diplomat Claes och Handelstanten.
Inlägg
