Take a Leak?

Julian Assange the Leak.

Igår morse kastade Carina Expressens löp i knäet på mig.

Det är inge hemlighet att jag har en ytterst kluven inställning till WikiLeaks och dess grundare, australiern Julian Assange.

En kompis från SR skickade en länk till WikiLeaks för något år sedan. Ett ställe dit folk kan läcka feta skandaler. Toppen tänkte jag och sedan dess har jag följt avslöjandena från och till.

En tid innan avslöjandena om det amerikanska helikopterteam som pepprar på ett gäng misstänka terrorister på marken i en stadsdel av Bagdad försvann plötsligt WikiLeaks och blev en tiggarbod för pengar till sin verksamhet.

OK, jag har all respekt för att idealister kör slut på stålarna. Jag har under större delen av mitt liv sysslat med Pro Bono projekt. Från 70-talet när jag sa upp mig från ett välbetalt arbete på 6000 kronor i månaden och måttliga insatser till att vada runt i arsenikslam och svavelångor på Boliden Kemi för 3200 kronor i månaden.

Att jobba för en sak är absolut inte obekant. Att stödja kurdernas befrielsekamp har inte varit gratis om man säger så.

Men det har varit mitt val.

Så att WikiLeaks gick ut och tiggde pengar med löfte om fler avslöjanden ifall tiderna förbättrades var inget konstigt.

Sen svepte de ut sitt helikopterknäck som fick mig att kommentera saken på Newsmill. Det blev en häftig och intressant debatt.

Redan då kände jag vindar från WikiLeaks som var illavarslande.

Att kunna ta del av hemliga källor för en journalist är kanske en av yrkets förmåner och samtidigt ett av de mest delikata delarna av den journalistiska gärningen.

Journalisternas jobb har ofta liknats vid en tredje statsmakt vid sidan av den politiska och juridiska får man gissa.

Vi som jobbat i yrket ska vara medborgarnas sista utpost när det juridiska och/eller det politiska sviker, tappar formen eller blir korrumperat.

Vad skiljer journalisten från vem som helst? Journalisten förväntas ha en yrkesetik som gör det möjligt att tillsammans med kunskap och viss intelligens bedöma vad som kan publiceras eller inte.

Det betyder att ifall jag får hemliga uppgifter så måste jag bedöma dem och ifall uppgifterna innehåller namn på enskilda som samarbetar med talibaner eller amerikaner så kan jag inte publicera dem. Ja, ni läste rätt.

Varför? Låt mig förklara. De namn som WikiLeaks publicerade med de hittills publicerade 75 000 sidorna hemliga militära underrättelser innehöll namn på afghaner som samarbetade med den sittande regeringen och USA.

Det har WikiLeaks fått kritik för. Dess grundare och ansikte utåt Julian Assange har tillbakavisat detta inte som journalist för det är han inte utan som publicist för det är han.

Han säger att om de inte får hjälp av Pentagon, ett särdeles korkat uttalande så kan de inte göra korrekta värderingar av innehåller för det har de inte kapacitet till.

Så de publicerade namnen på afghaner som riskerar dödas av talibaner, inte idag eller i morgon utan under hela sin livstid. Det är Assanges val. Hans ansvar och det får han leva med.

En journalist hade aldrig gjort så och det gjorde varken Der Spiegel, The Guardian eller New York Times. Så enkelt är det. Assange och WikiLeaks har ingen publicistisk ryggrad, kunskap eller vilja förutom att skapa uppmärksamhet. De är moderna cyberklottrare som struntar i konsekvenserna.

Assange menar vidare att ifall 20 000 dött i kriget så spelar det ingen roll att några till dör eftersom kriget som är fel gjort att 20 000 dött. Ett intressant resonemang.

Nu är vi inne på politik och väldigt långt ifrån journalistik. Jag menar att kriget i Afghanistan är rätt om man inte vill att kvinnor ska vägras rätten till skolgång.

Sedan är det då frågan ifall man kan gå i krig mot en regim som underhåller terrorister som al-Qaida?

Jag anser det.

Däremot är jag tveksam ifråga om USA:s handgångne man Kharzai är rätt val.
Men tillbaka till WikiLeaks och Assange.

Assange driver opinion med sina avslöjanden. OK, fine! Ifall den slår åt alla håll, fine. Jag skönjer en tendens. Grilla USA och den elaka kapitalismen.

Låt talibanerna ta ihjäl några bybor i kampen mot USA.

Eller påstå att det var civila i helikopterincidenten. Det var en ren lögn och det kan man se på bilderna. Dessutom redigerades den video som visades kraftigt så att de som hade vapen försvann i kortversionen. Dessutom hade amerikanska förband beskjutits under hela förmiddagen den aktuella i området av motståndsmän/terrorister som svarade på beskrivningen som misstänkta. De journalister som dödades gick tillsammans med terrorister på marken och saknade helt markering.

Dessutom hade en liknande händelse inträffat med just Reuters reportrar tidigare som hade diskuterats flitigt mellan Reuters och USA:s militär.

Reuters använde billiga lokalanställda som kanonmat trots varningar. Det var det som var scoopet inte att några civila mejades ner samtidigt.

Men WikiLeaks lyckades driva politik i detta ärende. Irakiska skitstövlar som spränger marknader med landsmän, kvinnor och barn i luften, använder efterblivna eller köper självmordsbombare från föräldrar besitter en högre moral än ett helikopterteam som dessutom får klartecken från överordnade.

Mot denna bakgrund kan man tycka att jag borde hoppat runt och varit glad åt att Julian Assange åkt dit på en våldtäktsanmälan.

Eller rättare sagt två anmälan från två olika kvinnor.

En för våldtäkt och en för ofredande.

Generellt kan jag säga att jag anser att Sverige har gjort sig till åtlöje över hela världen. Sverige har återigen framstått som lallarnas Mecka.

Idag borde tidningarna som annars är så skickliga att fylla 2,4,5,6,7,8,9 med vilken skitskandal som helst varit fyllda av förklarande artiklar.

Två kvinnor har anmält Assange. Ingen av dessa har mig veterligen tagit tillbaka sin anmälan.

Det betyder att två kvinnor har anmält Assange. En anser att hon blivit våldtagen och den andra at hon blivit ofredad.

Den som anmält för våldtäkt säger att hon tror att Assange saknar en del, i princip har en del indianer lämnat kanoten. Han förstår inte ett nej.

Plötsligt släpper svensk media alla koncepter idag. Först var alla i stort sett knäpptysta och hoppades att det var en ond dröm. Undantag Expressen som spräckte nyheten och SvD. Två vitala intressen hade kommit i konflikt med varandra för resterande media. Ungefär som när Ted Kennedy körde av bron. Vi borde lärt oss något av den händelsen.

Skilja på äpplen och päron.

Först och främst är jag osäker på ifall man borde namngett Assange. Har borde liksom alla andra fått en möjlighet att försvara sig i utredning och rätt.

Nu valde Expressen och flera med dem att gå ut med namnet och hänvisade till att han är en känd person.

Några timmar senare framställts det hela triumferande i svensk media som att Assange inte längre ska anhållas.

Plötsligt är tidningarna fyllda av information.

Aftonbladet som helt nyligen anställt Assange hade säkert några svettiga morgontimmar. Den nyanställde visade sig vara en våldtäktsman.

Internet började genast flöda av olika konspirationsteorier. Från Flashback till…

Så vad hände? Ingen vet och ingen verkar helt plötsligt ha kapacitet och vilja att utreda saken.

Plötsligt presenteras en svensk lösning. En grön mellanmjölkslösning. Assange är inte länge eftersökt för våldtäkt. Vad som ändrats vet ingen.

Jo, den jouråklagare, Eva Häljebo Widstrand som handhade anmälan från början har blivit ersatt med en av Sveriges främsta åklagare Eva Finné.

Ingen frågar sig hur Eva Finné fick hand om fallet. Var det naturligt? Stod hon på tur. Lottades det hela till hennes bord eller hamnade det där.

När jag googlar på Eva Finné slår det mig en sak. Oavsett om Finné som är chefsåklagare eller inte gjort en korrekt bedömning eller inte så är hennes varumärke att hon generellt ställer höga beviskrav.

För det är ju som hon själv sagt en bedömningsfråga.

Så Assange är fortfarande misstänkt men för vad är oklart.

Den avgörande frågan är varför kvinnorna uppsökte polisen efter att ha stött på Assange. Som det verkar hade en av dem sex med Assange.

Det verkar ju som om det sexet inte avlöpte till hennes tillfredsställelse om man säger så.

Något gick fel.

Annars skulle hon väl inte gått till polisen eller dragit tillbaka sin anmälan. Om inte…

Ja, då är vi inne på tesen att kvinnorna fått låt säga 100 000 spänn för att anklaga Assange lite löst. Enligt Assange så har han blivit varnad för provokationer.

Det har i så fall tydligen inte fastnat i skallen på honom.

Medias uppgift är klarklar. Dels ska anmälningarna granskas, dels ska kvinnornas motiv bedömas och till sist ska den rättsliga bedömningen och gången där gås igenom.

För är det så att målet styrts till en åklagare som är känd för att avvisa mål där inte mördaren tasmed kniven i handen så är det en skandal större än själva våldtäkten, ofredandet eller vad det nu handlar om.

Det innebär att mål kan styras och detta kan endast överträffas av att CIA skulle mutat två kvinnor att anklaga Assange.

Så vad mig anbelangar har vi knappt sett början på den här affären.

Låt oss börja med frågan hur Finné fick fingrarna på målet. Är det alltid så att chefsåklagare Eva Finné hanterar våldtäktsanmälningar och anmälan om ofredande?

Det tror jag inte.