Plan A eller C

Idag lämnade de sista stridande amerikanska förbanden Irak.

Kvar finns cirka 50 000 amerikanska män och kvinnor som ska hjälpa irakierna att bygga upp bl a ett försvar.

Egentligen ska de sista stridande förbanden vara ute den sista augusti, så nu lämnar de alltså före tidtabellen.

Samtidigt har irakierna fem månader efter valet i våras inte ens lyckats få ihop en regering.

I dagens Aftonbladet har tidningen gjort en snabbenkät för att undersöka om deras läsare tycker att invasionen var rätt eller fel. Med tanke på hur mycket skit AB har kastat över USA under dessa sju år är det förvånande att 40 procent tycker att det var rätt av USA att invadera. 60 procent tycker det var fel.

Det betyder att 60 av Aftonbladets läsare tycker att Saddam borde fått sitta kvar, att FN kan man skita i och att den nuvarande konstitutionen är sämre än den som fanns under Saddam.

Det är intressant och samtidigt illavarslande.

Om en fascistregim tar makten i Norge, skjuter folk på gatorna och börjar gasa samer i Alta så är det Norges sak.

Läser en Nemir Kirdars bok ”Saving Iraq”.

Kirdar svärmar för tiden före 1958. Under kung Faisal II tid på 50-talet. Då var landet på rätt väg men sedan dök Nasserfolket upp och gjorde en militärkupp och mördade Kirdars vän hashemiten Faisal II.

Sedan avlöste kupperna varandra och till sist tog Saddam makten.

Kirdar är kritisk mot kurderna och de som försöker dela eller splittra Irak. I Kirdars värld finns det ett Irak. Ett demokratiskt Irak där man lever sida vid sida som irakier.

Han beskriver hur hans släkting var en betydande man i Kirkuk. Problemet är att Kirkuk är en kurdisk stad. Det var den när hans släkting var en betydande man där också.

Det var engelsmännen och Nationernas Förbund som skapade Irak och gjorde det till ett brittiskt protektorat. Irak blev självständigt 1932.

Behöver Irak en upplyst despot, en kung som i Jordanien, en ny Saddam, en teokrati som i Iran eller ett demokratiskt samhälle.

På papperet har man idag en konstitutionell demokrati.

En demokrati som tar hänsyn till minoriteterna.

Men man saknar en enande kraft, en stark politisk ledare. Irakierna skulle säkert gå fortare framåt med en sådan man eller kvinna, men troligare man vid makten.

Det hörs ni glädjande nog också en del självkritiska röster bland irakierna.

Tidigare har man sugit på karamellen som handlat om att USA ställt till problem, eller andra grupper ställt till problem, eller utländska intressen(USA, Iran, Turkiet, Syrien).

Nu står irakierna där med sin fina konstitution och ett land där alla drar i repet för sina intressen.

Plötsligt säger USA: Vi har gjort vad vi kan och nu är det upp till er att bygga vidare!

USA har bekostat det irakiska folkets frihet oavsett vad Aftonbladets läsare tycker eller inte.

Några av Blair, Bush, Cheney och Rumsfelds och deras polare har fått ett och annat oljekontrakt. Men jag har väldigt svårt att se att dessa ytterst osäkra tillgångar skulle försvara den insats som USA gjort. Inte ut ekonomisk synvinkel i varje fall.

Det är korrekt att den ekonomiska modell som nu finns i Irak på papperet är en marknadsekonomi där det råder fri etableringsrätt för utländska företag som vill investera. På papperet är det så.

I verkligheten är situationen helt annorlunda.

I verkligheten saknas inte bara en modern infrastruktur i form av institutioner som kan bära upp en modern demokrati. Det saknas också i all väsentlighet viljan hos det nuvarande ledargarnityret att etablera sådana institutioner.

I praktiken verkar inte de nya irakiska ledarna ens förstå vikten av en demokratisk infrastruktur.

Orsakerna kan var flera men den främsta tror jag är bristen på tillit till det demokratiska systemet som sådant.

De flesta känner till uttrycket ”Not Invented On My Backyard”.

När jag arbetade som rådgivare och konsult åt den kurdiska regionala regeringen(KRG) som styr över 4,5 miljon kurder, turkmener, araber, assyrier, syrianer m fl i de tre nordliga provinserna Duhok, Erbil och Sulemaniya så var jag mycket noga med att understryka vikten av att man inte bara genomförde demokratiska val och tillsatte en regeringen utan också skapade en demokratisk infrastruktur.

Idag sju år senare när USA är på väg att lämna är det inte mycket som blivit bättre. När jag upptäckte att viljan och ambitionen att förändra saknades så avbröt jag mitt engagemang som vid det laget pågått från och till sedan början av 80-talet. Det var kostsamt både personligt och ekonomiskt men alternativet hade varit ännu värre.
Det här är naturligtvis inte unikt för Irak. Det finns många utvecklingsländer där man inte inser sitt eget bästa om man får utrycka saken lite drastiskt.

Problemet i Irak är att man lider av något slags helt opåkallad hybris.

Detta i kombination med en styrande klass som helt eller delvis saknar erfarenhet av att administrera en demokrati. Till detta kommer att många också saknar vilja.

För många irakier som idag sitter i olika maktpositioner innebar Saddams frånfälle vid makten enbart ett maktvakuum som skulle fyllas. Så länge de talade med USA och dess allierade så gällde det att övertyga dessa om att irakierna suktade efter en västerländsk demokrati.

När sedan USA och dess allierade satsade tusentals miljarder på dessa irakiska försäkringar hamnade de i ett träsk av olika särintressen. Religiösa, ekonomiska, etniska och klanmässiga för att ta några exempel. Plötsligt var dessa skillnader överordnade viljan att skapa en fungerande demokrati för alla medborgare.

Mina erfarenheter gäller till lejonparten det som hänt i de kurdiska områdena men av vad jag läst och på annat sätt tagit del av i olika rapporter och utvärderingar så har det gått till på samma sätt i de övriga delarna av landet.

Irakierna har inte saknat möjligheter att ta emot råd från kvalificerade experter inom snart sagt alla områden inom ett samhällsbygge.

Under de här åren har omvärlden lyssnat på irakierna som aldrig förr. Delegationerna har avlöst varandra. Varje vecka har nya plan landat med högt uppsatta näringlivs- och utvecklingdelegationer som samtalat med de nya irakiska ledarna om framtiden.

Irakierna har speglat dessa besök i media. Här sitter vår president, premiärminister, minister, ledamot och samtalar med den och den.

Jag har som jag tidigare ytligt berört haft olika uppdrag som rört utvecklingen av Irak efter 2003. En del av uppdragen har jag själv formulerat i samråd men myndigheterna under olika ministerier eller direkt med ansvarig minister eller tjänstemän vid ministerierna.

Mitt sammantagna intryck är att man saknar verklig vilja att genomföra förändringar.

Speciellt förändringar som kräver långsiktigt och målmedvetet arbete. Snabba lösningar på svåra problem är man däremot oväntat öppna inför.

Att det förhåller sig så är ingen hemlighet. Däremot är frågan hittills obesvarad när det gäller varför?

Är det så att alla dessa år av kontroll under en brutal diktator som Saddam Hussein skapat en inbyggd aversion hos irakierna mot sådant som av andra länders medborgare anses normalt som Att man vet hur många medborgare som finns i landet(folkräkning) eller vem som är vem(identifikation) , vem som äger jorden(landregister), hur många bilar, cyklar, tvättmaskiner, teveapparater som finns i landet och vilka som äger dem(statistisk centralbyrå).

Problemet med den här typen av förhållningssätt är oavsett dess orsak att all samhällsplanering vilar på bräcklig grund. Om man inte vet exakt hur många sexåringar som ska börja skolan(folkräkning/statistik) om tre år så hur ska man då vet hur många, skolböcker, skolbussar, skolsköterskor, lärare, skolor, skolpsykologer, pennor, suddgummi och skrivblock som ska hållas i beredskap.

Följaktligen går elever idag i skolan i Irak i skift, ibland upp till treskift.

Ingen vet hur många kurder, araber, assyrier, turkmener etc. som det finns i Irak.

Jag hade ett uppdrag att göra ett underlag för den tekniska delen. Det fick jag 2004. När det visade sig att totalkostnaden låg runt 75-80 miljoner USD och den tekniska biten på cirka 7-8 miljoner lades projektet på is eftersom ett rykte gjorde gällande att amerikanerna ville betala 225 miljoner USD för en folkräkning.

Dessutom fanns det olika särintressen som bromsade. Kurderna vill skjuta upp räkningen eller åtminstone tillförsäkra sig om en kompensation för de kurder som deporterats från Kirkuk och ersatts av inflyttade araber under Saddamtiden. De kristna som tutat i åratal om att de är flera miljoner skulle liksom turkmenerna få bita i det sura folkräkningsäpplet. Samma med kurder och i vissa fall till och med araber.

Huvudet i sanden och där är vi nu när USA lämnar landet.

Många av de som nu lyssnat på irakierna i sju års tid och längre är trötta på dessa ständigt gnällande irakier som ständigt har olika problem som de vill att andra ska lösa.

Nu börjar frågorna dyka upp. Var finns vårt eget ansvar? Vad vill vi? Varför sker det inga framsteg med korruptionen, elektriciteten, jordbruket, samhällsbygget och den politiska oenigheten.

Många kommer att trumla på som vanligt. Det är USA:s alternativt Saddams fel eller bådas.

Men ifall inte irakierna lyckas vända skutan som fejats med många sköna skattemiljarder från USA och andra länder kan Irak inte vänta sig något djupare förståelse i framtiden. You´re on your own!

Många däribland Sverige har skrivit av irakiska miljardskulder(Sverige 1,5 miljarder) som kunde använt till att göra det lite skojigare för våra pensionärer som slitit ihop till vårt välstånd.

Det har vi inte gjort för att minister efter minister ska stoppa i fickorna till det rinner över och de får sparken.

Irakierna har ett ansvar att ta tag i sina problem.

Irakiernas stora problem är inte ifall de får en shiamuslimsk regeringen eller en sunnimuslimsk eller ifall kurderna styr i Kirkuk eller inte. Irakiernas stora problem och det gäller alla irakier är att de saknar förmåga, kunskap och insikt på i stort sett alla områden som krävs för att skapa en bestående ekonomi och demokrati.

Läste en artikel i en kurdisk daglig tidning på engelska som heter Kurdish Globe.

Brukade läsa den när jag bodde i Irak och skummar Kurdish Globe nu också med jämna mellanrum. Den artikel jag fastade för var så typisk att jag inte vill undanhålla den för mina läsare.

Artikeln handlar om en ung kille, Anwar som ska starta en flygfabrik.

Han ska bygga 500 flygplan och anställa 150 personer. Presidenten och premiärministern är oerhört imponerade enligt killens uppgifter och han har fått 36000 dollar för att förverkliga sitt projekt.

Han har redan byggt sju plan. Det första när han var fjorton. Men det fungerade inte. Däremot det sista han byggde. Det kunde både lyfta och landa.

I artikeln finns en bild på killen framför ett sportplansskelett utan motor och allt som ska ingå.

Jodå, killen har byggt sitt plan i hemlighet för att överraska sin flickvän och nu ska han starta en flygindustri. Han har om jag uppfattar artikeln rätt sammanlagt tre månader och åtta dagars erfarenhet av att flyga organiserat, bla i Kina och så han en tysk som heter Martin hjälpt honom.

Han har också flugit högt. En gång flyg han så högt att luften tog slut och planer vobblade.'

Det låter som testpiloten Chuck Yeagers(”Det Rätta Virket” och självbiografin ”Yeager”) beskrivning av gränsen mot rymden på 80 -100 000 meters höjd.

Eller också ett litet sportplan vars pilot tuppar av utan syrgasmask.
Man får välja.

Nu ska alltså Anwar som killen heter starta en flygindustri och serietillverka irakiska plan. 500 ska han bygga i första svepet och han ska anställa 150 personer alltså. Men dessa behöver enligt Anwar ingen formell utbildning. Bara de är talangfulla och entusiastiska så lär Anwar dem resten eller de lär sig själva.

Oklart vilket.

När man läser artikeln skrattar man på sig. Men den är inget skämt. Någonstans har det blivit fel och inte lite fel.

Den här killen ska alltså tillverka 500 flygplan som ska forsla tjänstemän bl a från tull och polis som bevakar gränserna m m.

Tänk om han verkligen har snackat sig till den här ordern. Ett skäl kan vara att han kanske sagt att han ska bygga 500 plan för 36 000 dollar eller i varje fall till halva priset för en normal Piper Cub.

Men grabben har stora visioner. Han ska bygga så kallade STOL plan, mindre plan som startar och landar på extremt korta landningsbanor. Normalpriset för ett sådant plan inklusive motor på den öppna marknaden som inte är Anwars garage är cirka 200 000 USD , alltså 1,4 miljoner. Med 500 plan i orderstocken har Anwar utan utbildning, med 150 outbildade tekniker och ett plan som kan lyfta och landa som referens fått en order på 700 miljoner svenska kronor.

Så var spricker den här historien?

Överallt kan man säga och tyvärr är det inte den första man läser i irakisk press.

Jag betvivlar inte ett ögonblick att Anwar finns och är intresserad av flygplan.

Han har kanske till och med flugit ett sportplan efter en tre månaders utbildning i Kina. Ingen aning.

Först och främst faller ansvaret på reportern och redaktionen som publicerat Anwars mundiarré.

Anwar kommer nu att gå runt och hävda att det som står är sant. Det är inte sant och det kan inte vara sant.

Efter Anwar kommer en annan irakier som ska bygga en ubåt, transplantera hjärnor eller har uppfunnit en perpetum mobile.

Vad Irak behöver är inte typer som Anwar utan medborgare som förstår att man inte kan starta en flygindustri och bygga 500 egentillverkade STOL plan utan förkunskaper.

Varför? För att det kommer att bli fel och planen kommer att störta. Människor kommer att dö.

Irak behöver unga människor som är beredda att lära sig saker och ting från grunden.

Varför skulle STOL planen vara bra för just Kurdistan. Jo, därför det är speciellt varmt och kallt där enligt Anwar. Eller hur? På somrarna är det +53 grader Celsius och på vintern -25 grader Celsius. En skillnad på nästan 80 grader! Du får ta dig till Ryssland och Skandinavien för att hitta sådana skillnader. Inte ens på Antarktis hittar du det!

En ny kader av beslutsfattare som inte tar första bästa genväg utan kan förstå att kunskap har ett egenvärde och att allt som är billigt inte är bättre bara för det är billigt.

Jag tror inte USA och alla andra rådgivare och hjälpsamma människor fått irakierna att förstå den saken under de nu snart sju år som den utländska närvaron pågått. Det finns inget som tyder på att så skulle vara fallet, särskilt inte att en stor engelskspråkig tidning publicerar en artikel som den bifogade.

MEN och där är jag ödmjuk. Det finns och det ska jag villigt erkänna en liten mikroskopisk möjlighet att den här killen Anwar lyckas med sitt projekt, bygger 500 plan och startar Iraks första flygindustri.

Jag skrattade länge åt kycklingförsäljaren som skulle bygga ett kraftverk för tre miljarder. Enligt en av Carinas vänner som var med och finansierade saken lyckades han verkligen bygga ett kraftverk.

Men man kan inte bygga upp ett land av kycklingförsäljare och limdoftande modellflygplanstillverkare.

Varför ska man ha skolor när det räcker med en lagom mix av mytomani, talang och entusiasm?

Då är vi tillbaka till tomaterna på torget.

Varför är hälften ruttna eller krossade?

Så många frågor som irakierna nu måste svara på själva.

Jag vet svaret men det är inte mina tomater och irakierna får klara sig bäst de kan vad mig anbelangar. Något flygplan från Anwars STOL fabrik lär jag aldrig sätta mig i utan en skarpladdad pistol mot huvudet. Det är jag i varje fall helt säker på.

Jag väntar fortfarande på en dementi från Kurdish Globe som säger att Anwar rymt från någon institution och att reportern satt på samma ställe.