Oss gnällrövar emellan!

Tappade bort något jag skrev igår för den här sidan. Det känns sällan lika trevligt att rekapitulera skaparglädjen ännu en gång och för det mesta minns man inte exakt vad det var man ville beskriva eller hur man gjorde det.

Livet är fullt av tappade sugar som, Hasse Alfredsson en gång myntade.

Så sant, så sant.

Handlade det om…

Nej, jag skiter i vad det handlade om.

Zlatan sa en viktig sak i dagens tidning. Att han hoppades att Sverige skulle gå till slutspel och vinna VM. Just den där sista delen har jag efterlyst länge bland ledande fotbollsprofiler(Lagerbäck,Lagrell, Någon) så att säga. Under Lalles och Tralles och senare Lalles tid gjorde grabbarna en godkänd insats även när de förlorade på sämsta vis.

Läser Expressen och SvD. Två tidningar, två nyhetsvärderingar.

Tittade på simningen igår. Fina insatser till höger och vänster. Guld till Alshammar som ju borde kunna försörja sig som mental coach till hon blir pensionär om hon nu inte fortfarande simmar mästerskap i sextioårsåldern. Silver till Anna Lindberg på en meters. Inget barnhäng där inte. Goda gener eller bara träning. En del morsor som skumpar förbi på Hornsgatan är varken gamla eller fula. Men det händer något i skallen på en del. Man behöver inte se ut som en ilandfluten val för man har fått barn.

Så ta nu och träna lite så kanske ni både får behålla kroppen till ni fyller 25 och vinner EM-silver.

Nyhetsvärderingar.

Medan SvD gör en sådan och lägger de fina insatserna i simningen som första nyhet väljer mjukhuvudena på Expressen att klatta dit fem helsidor Zlatan och laguppställningar för en match som knappast kan vara viktigare än ett EM Guld i simning. Sen kommer ett blygsamt och grafisk ihoprafsat uppslag om simmet.
Ledsen bli man.

Men man börjar bli van.

Om ni ska åka till Uppsala från Stockholms Central så observera att spår 3 egentligen är spår 4. Bra en sådan sak.

Olika, både och och varken eller vad en nyss avliden akademiker med rötter i den amerikanska efterkrigsdebatten. I dagens SvD skriver en annan akademiker Fredrik Meiton som är doktorand vid New York University om Tony Judt.

Läsvärt om man är intresserad av vart världen möjligen kan tänkas vara på väg och varför.

Jag har aldrig funderat på 60-talsvänsterns delaktighet i att introducera individuella lösningar på bekostnad av kollektiva, att sektorisera samhället(svarta, homosexuella, handikappade, kvinnans frigörelse). Nu har jag inte läst Judt så jag vet inte ifall Meitons tolkning är det rätta men det spelar ingen roll.

Judt som dog i ALS nyligen 62 år gammal tyckte själv att han var nöjd med att var på kant med både höger och vänster i den samhälleliga debatten.

Hans bok ”Postwar” anses tillhör de främsta som skrivits om den europeiska efterkrigstiden.

Tony Judt alltså.

Nu ska jag ringa ett företag och fråga ifall de behöver mina tjänster.

Jo, jag glömde att kvällstidningarnas verkliga nyhet inte var Zlatan och eventuellt kval. Absolut inte EM Guld utan komikern Peter Magnussons 0,3 promilles båtfylla.

Personligen hade jag varit mer intresserad av det som verkar vara ett faktum.

Nämligen att det radioaktiva nedfall som gjorde att svenska renar och uppländska kantareller blev svartlistade under flera år på grund av explosionen i Tjernobyls reaktor 4 åter är på drift. Denna gång genom de ryska eldstormarna. Att det brinner i kontaminerade områden bl a Bryansk nära gränsen mot Vitryssland och Ukraina är ett faktum. Så hur kan det påverka människor där och här. Det vore intressant att veta medan vi tycker att det ser läskligt ut i Moskva.

Så ifall jag får byta ut Magnussons information mot becquerel så är jag evigt tacksam mot den tredje statsmakten.

Ranelid-Persson?

Jag avstår. Men Ranelid som tydligen stängt in sig i sitt hem får gärna stanna där så länge han önskar. Det kan också ha varit Perssons egentlige syfte. Kan alltså.

Ranelids bror Håkan säger att folk kanske retar sig på Jaguaren, uppknäppt(skjorta) till midjan, solbrännan och håret.

Egentligen tror jag att folk inte retar sig på allt det där mer än Ranelids pompösa, självgoda ordbajsande.

Någon skrev så för något år sedan på den här bloggen, om den här bloggen.Man får suga i sig lite skit ibland. Jag förstår synpunkten och tror inte att det handlar om att det lilla som finns kvar av håret står på ända, att jag väger lika mycket som Maria Callas innan hon bantade eller att jag ibland glömmer en knapp eller två i skjortan.

I Ranelids fall syftar dock attributen till att understryka något som gick djupt fel för länge sedan.

En liten pojke som aldrig fick den röda cykeln i skyltfönstret som han trodde pappa förstått att han ville ha.

Eller också slog han huvudet i en sten och sen blev det som det blev.

Nu kommer jag ihåg en del ur gårdagens lilla text. Det handlade om svenskars gnällighet. Kan vara reporter som åker till Köpenhamn och åhör gnälliga svenskar(Allsången är kass, Nya på Spåret är kass, Svampåret är kass, Sommaren kass(vi glömmer fort))

Jag har tidigare dragit mitt strå till stacken.

Talat om svenskarnas småfeghet, självgodhet och kryddat med lite girighet. Den svenske reportern behövde alltså åka ändå till Köpenhamn för att upptäcka gnälligheten.

Han kunde ju läst dessa sidor och blivit övertygad för länge sedan.

Vad är det med svenskar? Så fort de åker över sundet till smörhandlarnas Mecka drabbas de av ett intellektuellt Ramadan där de inte ens förmår genomskåda den danska farsen(inte färsen).

Reporten klagade lite lamt som för att understryka sin sjukdomsinsikt. Vad klagade han på? Jo, de smala gångar i smörgåsrestaurangernas inre. Barnvagnarna fick inte plats. Ett enkelt förbiseende enligt reporterns lama blick, lätt förblindad av den egna nationens tillkortakommanden.

Tro mig käre reporter.

En smörhandlarmentalitet bygger i grunden på att man alltid vet hur man ska agera för att maximera sin egen individuella lycka.

Det går inte in några barnvagnar mellan borden därför män och kvinnor som har barn sitter och suger på en liten ostmacka och en Wiibroe citronvann i fem timmar.

Så käre reporter på Kvällstidningen.

Danskar är precis som alla andra. Fast värre.

Glöm den gemytlige dansken med en Hof i handen och en rosig bullfia som brer smörrebröd i rasande fart för att vi svenskar ska trivas på Ströget och Nyhavn.

Det fungerar inte så och har aldrig gjort det.

Den danske restaurangägaren som säger unskyld och samtidigt frågar om det ska var något mer har placerat borden inte för det är trångt och hyrorna höga utan för att han ska ha cirkulation i lokalen och vem fan vill sitta och höra på några svenskar som skryter om sina rapande, saglande, vällingstinkande telingar i timmavis även om citronvann kostar fyrtio danska och ostmackan femtiofem.

Hygge sej!

My Ass!

Så visst gnäller svenskar. Men inte mer än Ole ”Hygge Sej” Jensen och hans Rosiga smörrebrödsbrederska gör i kökkenet när de förbannar svenskarna som den sanna gestaltningen av jordens avträde.

Tyskarna är de åtminstone lite rädda för sen sist.

Fast egentligen är vi precis som danskarna vårt broderfolk. Småfega, självgoda, giriga och…gnälliga…

Nått mer?

Avundsjuka.

Nu tror jag att jag fick med det hele!

Nu undrar kanske någon varför jag inte tycker om danskar. Svaret är enkelt. De har aldrig varit trevliga mot mig. Som grupp betraktat. Däremot har jag haft många trevliga danska arbetskamrater.

Men ännu fler som varit otrevliga. Det är så man får fördomar.

Svininfluensan är över enligt WHO. Det har vi andra misstänkt en tid. 18000 dog i hela världen mot förutspådda 72 miljoner.

Nu väntar vi på del två. Vilka mutades?