The Legacy

Några rådata om Irak och dess oljeekonomi.

Före 2003 var produktionen cirka 2,5 miljoner fat(ett fat är 225 liter) råolja per dag. Det var relativt lågt och hela industrin behövde renoveras och moderniseras.

Idag sju år efter att Saddam störtats ligger produktionen i stort sett på samma nivå efter att ha sjunkit med så mycket som 25-30 procent under tiden efter kriget.

Irak anses ha kända tillgångar på cirka 115 miljarder fat råolja vilket gör att Irak anses sitta på nästan tio procent av världens samlade kända oljereserver.

Inkomsterna beror alltså på råoljepriset som skiftar från dag till dag.

Om vi för enkelhetens skull antar att råoljepriset i snitt ligger på 75 dollar per fat så skulle 2,5 miljoner fat per dag bli cirka 175 miljoner dollar i intäkter per dag. Om man pumpar olja varje dag vilket man gör och produktionen var konstant utan avbrott för underhåll, sabotage etc så skulle det ge ungefär 5,25 miljarder dollar per månad och 6 miljarder dollar per år med nuvarande/antagna produktionstakt. På årsbasis blir det 63 miljarder och exporten är beräknad till 1,9 miljarder fat. Även om det finns kostnader för utvinning så skulle själva intäkten för export bli cirka 52 miljarder dollar 2009.

Iraks BNP är beräknade till 115 miljarder av vilken oljan utgör cirka 55 procent.

Med nuvarande utvinningstakt skulle Iraks kända reserver räcka drygt hundra år.

På papperet ser det alltså bra ut. Inte bara har landet stora energitillgångar, vatten, jordbruksmark och vattenförbindelse samt en mer förmånlig närhet till den europeiska marknaden genom sitt geografiska läge(Kirkuk och möjligheter att styra om distributionen över Turkiet än te x Saudi, UAE, Iran, Ryssland m fl.

Tar man däremot vad varje enskild person producerar i Sverige och Irak så är förhållandet 1:10.

Sedan har vi då alla olika faktorer som påverkar i olika riktningar så vi inte riktig vet vad siffrorna visar.

Ta Sverige t.ex. Under detta år har man grävt upp gatorna kring Hornsgatan där jag bor.

Syftet har varit att byta ut gamla ledningar av olika slag. Ett sådant byte beräknas hålla i femtio-sjuttiofem år.

Irak står inför sådana uppgifter i hela landet. Så vi kan räkna med att Sverige som genomför den här typen av översyner regelbundet har mindre långsiktiga investeringsbehov än t ex Irak.

Det gäller över hela ekonomin.

I Sverige upphandlas projekt professionellt med en rad olika fundamenta i botten.

Det finns hållfasthetsnormer som ska beaktas och följas, allt för låga anbud studeras och analyseras. Ibland köper man dyrare alternativ av kvalitetsskäl etc.

I Irak gäller antingen det billigaste anbudet, vilket t.ex. leder till att läggning av asfalterade vägar ofta får göras om et gång per år eller mer eftersom anbuden strippats på kvalité. Om en bra läggning av ett vägparti kostar 100 i Sverige så kan alltid någon lägga den för 50 i Irak. Att vägen inte håller i tjugo år som i Sverige är ingen intresserad av för om tjugo år kan Saddam vara tillbaka, ministern sparkad för korruption etc.

Så när beställaren klagar så saknas det kontrakt och specifikationer. Kostnaden blir i andra omgången 75 och innan den svenska vägen tjänat ut har irakierna betalat sin väg tio gånger om.

De enda vägar som fungerar ordentligt är de betongvägar som Saddam byggde(jmfr Hitler) som skulle fungera att transportera tungt artilleri sommar som vinter.

Orsak: skräcken för att bli av med nacken och att en funktionalitetsparameter fanns angiven i förutsättningarna.

På plussidan i Irak finns en inofficiell ekonomi baserad på det faktum att landet är världens tredje mest korrumperade ekonomi efter Haiti och Myanmar.

Detta i kombination med att det saknas statistik och tillförlitliga ekonomiska data och även en svag vilja att upprätta sådant skapar en närmast tropisk växtlighet inom detta område.

Det är först de förskingringsnummer som sker på central nivå. Det smugglas olja över gränserna, köps in undermåliga produkter i brist på inköpsrutiner och kvalitetssäkringssystem.

Alla får en liten del av kakan och inblandade ministrar den största delen.

De större summorna flyttas till internationella bankkonton på Cayman öarna, Kina eller i Dubai.

Så när ansvarige minister känner att det börjar bränna under fötterna så försvinner de. Många har långvarig vistelse i exil och brittiska, amerikanska eller varför inte svenska pass. I annat fall har de skaffat sådana.

På så sätt försvinner stora ”fallskärmar” varje år till olika bankkonton.

Man kan fråga sig hur det kan komma sig att de två stora kurdiska partierna lyckats starta varsitt telekombolag, ett antal andra konglomerat inom olika områden som täcker allt från cigaretter till bilhandel.

Äger de inte själva så tar de betalt genom att hindra andra eller att driva projekt på halvfart till någon släkting hinner ta över.

Problemet hade varit mindre ifall det handlat om statliga företag. Men nu handlar det om politiska partier som tillskansat sig stora förmögenheter till partierna men framför allt till ledande personer och deras släktingar och förtrogna.

Att AB Kurdistan domineras av familjerna Barzani och Talabani känner de flesta till.
Vad jag vet har de inte gjort något för att skilja ut partiernas ekonomiska ställning, ägande, inflytande från de regionala räkenskaperna som borde sortera under det regionala parlamentet och regional kontroll utanför partierna och framför allt ledande politiker.

Att en ledande politiker i ett land som Irak har en bra lön och pension, livvakter och ett säkert boende, bilar m m har jag inga synpunkter på. Men att de driver banker, telefonbolag, fabriker, handelsbolag, får delar av olika affärer m m gör dels att investeringsviljan hos såväl inhemska som utländska investerare svalnar.

Kurdistan Regional Government(KRG) har tjatat om Kurdistan som ”Gateway to Iraq”.

Faktum är att jag tror att det var jag som myntade begreppet en gång i tiden.

Men jag underströk samtidigt för döva öron som det skulle visa sig att det var oerhört viktigt att man i de nya relationer manskapade med utländska investerare och affärsmän skapade långsiktiga relationer.

Långsiktighet är antingen ett evigt pågående diskussionsämne i Irak som kurdernas ställning som del av Irak eller inte eller också inte alls.

Jag har träffat många, både kurder, araber, européer och amerikaner som stött på den outsägliga och pyramidabla girighet som genomsyrar det irakiska samhället i affärer.

Det var därför inte förvånande i Irak jag lärde mig uttrycket ”Att ha ormar i fickan” med syfte på den ficka irakiern förvarar plånboken.

För var och en som har minsta lilla hum och hur affärer går till så framstår det irakiska systemet som skrattretande och kontraproduktivt.

Men inte för irakierna. Det är väldigt osäkert om de här metoderna fungerar någonstans utanför Mellanöstern.

Open for Business är en annan slogan som man drivit hårt i den norra kurdiska delen av landet.

Jo, men vems business och på vems villkor.

Med banker som själ pengar och ATM maskiner som själ pengar utan skimmer och en total oförståelse för fundamenta i en ekonomi. Så sent som för fyra år sedan förstod de högsta ansvariga i Sulemaniya inte betydelsen av en bankförbindelse. De trodde på fullt allvar att ett av Tysklands största tryckeriföretag(MAN Roland & Heidelberg) skulle leverera, montera och sätta i drift ett tryckeri på cirka 80 miljoner utan en bankförbindelse. De skulle betala när det var klart sa de utan att blinka.

Nu kan man ursäkta irakierna med att de har levt under en diktatur där man fick beställa en bordsfläkt ett år i förväg för 125 USD, samma fläkt som du idag kan köpa för tio dollar på marknaden.

Ett sektoriserad halvsocialistiskt eller om du så vill statskapitalistiskt system där det saknas en fungerande marknad.

Jag skulle kunna köpa det resonemanget 1991 efter första guldkriget. Eller under Oil-For-Food spektaklet. Till viss del i varje fall. Men efter 2003, aldrig.

2004 framförde jag tankar om att inrätta ett landregister och fick ett positivt gensvar. Mitt argument var enkelt. Irak har från 1958 och framåt genomgått en rad olika förändringar. Mark har delats ut, omfördelats, förstatligats, delvis konfiskerats och delats ut igen.

Många människor tror att de äger en tomt eller mark men i många fall är marken omtvistad.

I en ekonomi där det saknas pålitliga kreditinstitut, folk har en massa olika inkomster från olika delar av ekonomin. Man säljer och köper varor eller jordbruksprodukter m m. Någon egentlig självdeklaration existerar inte eftersom det saknas i ett ordentligt skattesystem, uppgifter om inkomster annat än för statliga anställningar som också erhåller viss pension etc.

I en sådan ekonomi krävs stabila fundament. Att de tillgångar som finns kan värderas rätt och användas som belåningsgrund för affärsverksamhet, byggnation eller som säkerhet i största allmänhet.

Om de irakiska politikerna varit tusendedelen så intresserade av dessa frågor hade den ekonomiska utvecklingen varit helt annorlunda enligt min uppfattning.

Ta det utdelande av tomter till martyrer i de tre norra provinserna Duhok, Erbil och Sulemniya av den kurdiska regionala regeringen(KRG) som skedde efter 2003. Hade någon dött genom Saddams försorg eller i motståndskampen mot honom så fick många en tomt om cirka 1000 kvadrat.

Tanken var väl att folk skulle kunna bygga upp ett hus i första hand.

Exakt hur den ekonomiska och demografiska fördelningen såg ut vet jag inte. Ett skäl är att det inte görs undersökningar, uppföljningar och utredningar som i Sverige.
Samtidigt delade också den kurdiska regionala regeringen ut en massa andra tomter på olika ställen.

Till skillnad från martyrerna så hade detta utdelande föregåtts av olika affärsmäns svada om vilka framgångsrika företag de skulle etablera på dessa billiga alternativt gratis tomter.

I vissa fall delades också tomterna ut helt utan motprestation och i många fall användes tomterna som rena handelsvaror och kvadratmeterpriset steg från dag till dag.
Utan att föregripa den analys av dessa och hundratals andra politiska åtgärder så tror jag att läget för många martyrer idag ungefär som innan tomten delades ut.

Många sålde tomten direkt eftersom det saknades landregister, bolåneinstitut, fungerande banker etc. och köpte istället en importerad begagnad Opel Vectra eller BMW 518 från Tyskland och en mobiltelefon av senaste märke. När bilen rasade en efter några år gick resterande åt att köpa reservdelar och betala mobilkort, vars intäkter gick till KDP och PUK och bensinpriserna sköt i samtidigt höjden som en raket.

De nya företag som startats efter 2003 är oftast rena import och exportföretag, handelsföretag etc.

Den klassiska profilen är att man importerar billig elektronik från Dubai som i sin tur kommer från Kina, Indien eller Taiwan. Denna elektronik säljs sedan i hård konkurrens i de olika områden där elektronik säljs.

Här finns en annan av Iraks lustiga fenomen. Min dåvarande affärspartner drev en databutik i centrala Erbil.

Den var murrig och oattraktiv och hade ett litet internetkafé i lokalerna med 20-talet datorer.

Efter att jag blivit partner i rörelsen byggdes butiken om till en ljus modern butik med glasskåp och visningsbord från IKEA där olika datorer, skärmar, hörlurar, USB minnen, skrivare och vad vi nu sålde kunde visas.

Jag köpte en massa annonsmaterial, neolappar i olika färger, fisklina för att hänga upp skultar med erbjudande etc.

I samband med ombyggnaden stängdes internetcaféet. Det var inte lönsamt, gick inte minus men inte gav inte heller någon vinst att tala om.

Vi köpte delar till datorer, kabinett, hårddisk, processor och olika kort, grafik, ljud et c.

Sedan monterades datorerna i källaren av tre eller fyra anställda.

Vi lämnade ingen garanti och alla datorer utrustades med alla program son kunderna ville ha.

Under det första året köpte amerikanerna och delar av administrationen större volymer. De prutade sällan utan köpte av företag som de litade på och eftersom vi hade rätt stor uthyrningsverksamhet av civila bilar till Kirkuk, cirka 250 fordon som mest och dessutom hade serviceverkstad inne på deras bas så tjänade affären en hel del pengar första året. Sedan drogs snöret åt och alla började konkurrera.

Marginalerna krympte eftersom alla de flesta datoraffärer låg på samma gata, Sultan Mozzafaraya Street så skiljde det marginellt både mellan priser och produkter.

Ibland kom folk och köpte en hårddisk i vår affär, en skärm i nästa och ett headset i en tredje samt en skrivare i en femte.

Sådant som paketpriser hade folk svårt att hålla reda på.

Marginalerna var sällan mer än 10-40 dollar per dator. Jag vet inte vad marginalerna är idag fyra år senare men förmodligen inte större.

Själva prissättningen styrdes av de minsta butikerna. Där fanns det killar som satte ihop datorer, tog 20 dollar i påslag. De sålde tre datorer i veckan men en lön efter inköpskostnaderna och hyra på 240 dollar i månaden var det möjligt att leva på för en irakisk familj 2003. Idag går det knappast.

Den här typen av prispressaraffärer är irakier skickliga på. Det är ett slags modern torghandel där tomaterna sällan ligger i olika prisklasser och marknaderna alltid är konkurrensutsatta.

De flesta tomater skulle dock kunnat inbringa betydligt mer inkomster bara genom att de packades annorlunda eller tvättades ordentligt. Därför är de ofta jordiga, dammiga och packas i trettio centimeter höga backar med påföljden att en fjärdedel eller mer krossas och inte kan säljas.

Så irakiska affärsverksamhet hämtar filosofisk näring från grönsaks- och råvaruhandel där priserna pressas när nollmarginaler och det saknas intresse för att utveckla hantering och marknadsföring.

Turkarna och de kristna i Ain Kawa har infört en bättre marknadsföring.

Det är stor skillnad på en kurdisk/turkisk grönsakshandel i Turkiet och en kurdisk/arabisk i Irak.

Det finns bra exempel på att jordarna och klimatet i Irak under vissa tidsfönster skulle kunna konkurrera på den europeiska grönsaks- och fruktmarknaden i Europa, t.ex. i Amsterdam där de stora utomeuropeiska inköpen görs för resten av Europa.

Problemet är att irakierna saknar förmåga dels att ta sådana kontakter eller ens viljan att fråga andra med bättre kunskaper och till sist lyssna på de råd som andra ger.

Det finns undantag. Ett sådant är dadlar. Iraks andra största exportprodukt.

Men Irak skulle med sina bördiga jordar, tillgång till bra vatten kunna vara Mellanösterns frukt och grönsaksbok.

Sätt något i den näringsrika jorden och det fräser upp på stubinen.

Men för att lyckas i Europa, eller ens i resten av Mellanöstern så krävs det satsningar i form av utbildning inom jordbruksutveckling, långsiktiga investeringar, kunskap, marknadspenetrering, förvarings och förpackningskunskaper. Det vill säga allt det som irakierna saknar och i många fall inte ens vill lära sig.

Viljan att inte lära sig saker och ting är slående. Av rapporter från övriga delar av landet som är dominerade av arabisk befolkning kan man dra slutsatsen att denna inställning förekommer inte bara hos kurder.

Det skulle alltså vara ett irakiskt drag eftersom såväl turkar som iranier är synnerligen adaptiva. Vad kurder och araber i Irak fått av det adaptiva tänkandet är att de ska lösa saker och ting på sitt sätt och att det alltid är det bästa sättet.

När saker och ting går fel, vilket det gör titt som tätt, eftersom det saknas grundläggande kunskaper inom de flesta områden så blir en irakier deprimerad. Kurderna brukar säga ” Det blev dåligt!”

Det här lite förutbestämda resonemanget har nog viss del i islam, att Gud har bestämt så, att vi inte vet hur han resonerar och att han är större än oss. Ungefär som vi förr upprepade i Sverige och man fortfarande kan höra äldre människor säga ”Outgrundliga äro Herrens vägar!”

Hur det nu ligger till med den saken så är resultatet att irakier verkar ha svårt att analysera misstag för att resultatet ska bli bättre nästa gång. Här finns ett enormt utbildningsproblem.

De norra delarna av landet är relativt bergiga med berg på upp till 3 500 meter på gränsen mot Iran.

Från Iran köper man mjölk, en massa snask, chips och det gör man också från Turkiet.

Från Syrien och Turkiet köper man oliver eftersom irakierna inte lärt sig att odla oliver. Det finns irakiska oliver, små skrynkliga saker som smakar skit.

Skit smakar de för att man inte lärt sig att behandla oliverna. Små är de för att man inte odlar dem på rätt sätt eller har rätt oliver.

Irak är på många sätt efterblivet men har stor potential för att ta sig ur denna efterblivenhet.

Landet skulle behöva en större och starkare medelklass där det fanns småföretag i förädlingsleden till de traditionella näringarna. Det finns vidare utrymme även för medelstora företag inom verkstad, kemi och andra förädlingsdelar i närheten av oljeutvinning och raffinering.

Irak skulle kunna erbjuda sammansättningsfabriker för den europeiska marknaden. Med billig och subventionerad energi skulle man kunna utveckla en del energikrävande industriproduktion och på så sätta skapa nya sektorer som ger arbete åt den unga och snabbt växande befolkningen.

Men då krävs en rad strukturella åtgärder. Först och främst måste de irakiska beslutsfattarna börja värdera kunskap som en vara och inte något som man får eller som finns i luften om man har tillräckligt stark entusiasm(jmfr flyplantillverkaren i gårdagens blogg).

Det finns stor kunskap som tagit andra århundraden att förvärva. Irak har möjligheter att förvärva den men måste självfallet betala för den.

Irakierna har genom Saddams mångåriga styre fått en diffus uppfattning av hur man skapar ekonomisk framgång i ett modernt samhälle. Det gäller tyvärr inte bara de irakier som levt i Irak utan till stor del de som levt i exil. Många har återvänt och fått höga poster utan att ha nödvändiga kunskaper och när vetandet brustit har de varit för stolta och fega för att fråga andra.

Jag har under åren förberett många projekt inom olika områden som olika makthavare efterfrågat i Irak(dock inte Saddam).

En mycket lite del av dessa projekt har sedan genomförts. I vissa fall har förstås timingen varit dålig. Det politiska läget har ändrats, nyare teknik har ändrat förutsättningarna. Men ofta har det inte funnits några formella hinder. Utredningen, kostnadsunderlaget eller rekommendationerna har helt enkelt bara kommit bort, fördröjts eller ingen vet vad som hände med dem.

Det tog många år innan jag som relativt godtrogen svensk insåg att en del människor som själva saknar kunskaper gärna använder valda delar ut andras skafferi i betydligt blygsammare sammanhang än att genomföra en förändring. Det kan handla om att använda generella slutsatser som sin egna tankar eller förslag för att imponera på sina överordnade. Eller också försöker man övertyga sin överordnade om att ett visst projekt borde genomföras under supervision och ekonomiskt ansvar av en själv.

I stället för att presentera en konsultrapport fristående och lita på att ens överordnade ger en uppdraget även om man inte omfattar eller förstår alla delar så försöker tjänstemannen dra någon egen hopkokad variant för sin överordnade, minister etc. Det som förklaras i rapporten men som presentatören inte omfattar eller också hade kunnat utvecklas med en konsult, rapportskrivare på plats blir istället en obegriplig rappakalja som ministern varken förstår eller tycker låter genomförbar.

Irakiern måste lära sig att säga: ”Jag kan inte det här. Kan inte du förklara detta".

Stället tänker irakiern: Om den där killens namn och kunskap lyser från papperet så kanske jag blir av med jobbet, nån tycker jag är en idiot som inte kom på det själv eller jag förstår inte hälften så jag behåller rapporten och hänvisar till det jag förstått.

På så sätt försvinner 75 procent av alla rapporter, utredningar och annat som hamnat på irakiernas beslutsbord under de senaste sju åren.

Irakierna måste börja ställa krav på sig själva om var konstruktivt självkritiska.

Ett annat problem är irakiernas ständiga förmåga att överdriva allt. Jag skulle kunna säga ljuga om allt men det vore kanske lite överdrivet. Men faktum är att det ljugs någon helt förskräckligt i det där landet. Hela det allmänna medvetandet är ett gungfly av halvsanningar, överdrifter med tiopotenser, missuppfattningar, strategiska lögner, förhoppningar som förväxlas medsanning och fjärde rangs rykten som presenteras som regeringens vilja osv.

Att skapa ett underlag för beslut i en sådan miljö är självfallet dömt att misslyckas snarare än motsatsen.

Under tiden tappar folk förtroende, fart och vilja att planera för något utanför cash on delivery och därmed sjunker kreativiteten med avsevärda implikationer på nationens samlade ekonomiska tillväxtmöjligheter.

Irak behöver ett självförtroende byggt på kunskap och respekt för kunskap och insikt som faktiska begrepp och kvalitéer att jämföra med likviditet och att känna en ministers brorson.

Irak behöver ett systematiskt bygge av stabila och väl fungerande institutioner som bankväsende, stabila finansiella instrument, långsiktig utbildning av en bred kunnig och insiktsfull medelklass.

Dessutom måste man visa tydligt att de korrupta skurkarna inte har en plats i landets ledargarnityr.

Det finns kunskap inom de områden jag talar om men Irak måste själva prioritera och förstå att detta är det irakiska folkets enda framtida möjlighet.

Utan stabila institutioner inom som nämnts den finansiella sektorn, inklusive oberoende kontrollerande funktioner inom olika ekonomiska sektorer kommer Irak att sjunka tillbaka till ett korrupt tjuvsamhälle där Ali Baba regerar. Förr eller senare kommer folket att skrika på en ny Saddam och sedan när man åter tillbaka i ruta ett.

Med en parafrasering av USA:s förre president John F Kennedy: Irakiska politiker och affärsmän ska inte fråga sig vad omvärlden kan göra för dem utan vad de kan göra med hjälp av omvärldens kunskap för det irakiska folket.

Först då kan vi se en demokrati som inte bara finns i omtalade konstitutionen utan också i kommuner, inom utbildning och hälsovård, i banker och oljebranschen, bland dadelodlingar och småindustri, bland politiska aktörer och affärsmän.

Jag tror inte på Iraks nuvarande utveckling som bäst handlar om att skaffa fördelar åt den egna klanen, religiösa gruppen, politiska partiet eller helt enkelt den egna släkten eller familjen eller varför inte sig själv helt enkelt.

Varken USA, Kina eller Japan byggdes av deras presidenter. De byggdes av en bärande idé.

Deras välfärd byggdes av en anda fylld av personliga uppoffringar och en idé om vad som skapar ett land att leva ifrån vaggan till graven.

Hur de lyckades kan man debattera. Men dessa tre länder är idag världen tre starkaste ekonomier. Irak har förutsättningarna men saknar idag viljan.

Gärna en flygindustri men först en rejäl kunskap om hur man svetsar i aluminium och aerodynamikens grunder.

Irak kommer att behöva kunskap men också kapital för att utvecklas. Den internationella bankvärlden har just skrivit av Saddam äventyret som vi alla får betala. Var så vänlig och ställ krav inte bara på att skatterna ska vara låga och reformerna måttliga. ställ lite krav på hederligheten hos mottagarna också för en gångs skull. Vad sägs om öppenhet och redovisningsskyldighet till att börja med!

Jag menar det är ju ändå resten av världen som får betala kalaset. Chefen för banken får en fallskärm och skriver en bok om saken. Eller har jag missat något?