Elected for the very...

Ny vecka nya insatser.

Det var skönt på landet. Svågern åkte och tittade på Madonna. Jag vet inte exakt vilken taktiken var men…

– Ja, det var ju jag och Nisse och hans tjej och sedan träffade vi kille som hade fyra tjejer med sig. Det var trevlig fast det regnade.

Tror jag det. 80 procent heterosexuella brudar. 18 procent HBT människor och 2 procent heterosexuella killar.

Svågern och jag är jämngamla. I vår värld fanns inte Madonna. Jag antar att det här var som med ridskolan i Enskede.

Spelet gick inte så bra. Ändå hade vi Olganina i första avdelningen och Beanie M M i tredje. Lite virrigt med spikar och villkor och det blev fyra rätt. Vi litade på Svanstedts Indigo Broline och Power Nap. Undantaget Olganina så underpresterade alla Svanstedts hästar på V75 i lördags. Rätt många av Svanstedts bästa hästar har nu gått bra under lång tid. Utdelningen pekade ju på att det kan komma bättre tider för oss spelare.

Veckans citat.

– Man kan i varje fall inte anklaga honom för stallkörning!

(Stig H Johansson om Torbjörn Janssons styrning av Debbie Brodda när Jansson körde vad tygen höll mot stallets första häst i loppet Fama Currit.)

Hästar som styrde av Jansson i omgången fick på det hela taget jobba för havren.

Beanie M M såg inte ut att ha mycket sparat i guld men vann ändå sensationellt efter en tipsrunda runt ett antal korvkiosker.

Spiken är ute på promenad med Carina. Ettårige Elliot som också är en Jack och bor i huset är med. Spiken är Elliots idol.

Elliot är väldigt söt. Elliot bor på trean och vi på tvåan. Spiken har börjat med en ny rutin. Han ska inspektera gården. Inte kissa på gården utan bara gå en runda innan han går in på kvällen. Igår kväll skällde Elliot på trean när vi gick runt.

Spiken tittade upp utan ett ljud. Spiken vet nog att Elliot bara tränar. Men det var ändå, ja, OK det där var inte så dåligt. Keep up the good work!

Jag klagade sist om valresultaten i de kurdiska lokalvalen. Nu har den regionala regeringen i varje fall räknat färdigt.

Inte en rad om de 700 klagomålen.

Av de nu presenterade siffrorna framgår att alliansen Kurdistan List som består av det stora partierna PUK och KDP tappat uppemot en halv miljon röster av de cirka 1,8 miljoner som deltagit i valet.

Kurdistan List får 59 platser av parlamentets totalt 111. 25 platser går till Goran eller Change-listan som den också kallas. Vidare får religiösa Reform and Justice-listan 13 platser och ett annat islamistiskt parti, Islamic Movement 2 platser.

I det första fria valet 1992 vann KDP knapp över PUK men man kom överens om att dela makten mellan sig 50/50.

I andra valet för fyra år sedan uppträdde man som en gemensam allians. Om detta valresultat bli det slutliga så visar det att irakiska Kurdistan har tagit ett steg närmre en parlamentarisk demokrati där det också finns en opposition. Det är både nödvändigt och glädjande. Nu måste den oppositionen ställa krav på PUK och KDP.

Prioritet en måste ligga på att skapa jobb utanför den offentliga sektorn, röja upp i korruptionsträsket där klara och tydliga boskillnader görs mellan parti, delstat och individ.

Det är inte meningen att partibossar och deras familjer ska tjäna miljarder som de sedan placerar i Kina och olika skatteparadis.

Ungdomen har inte fått mycket under de gångna fyra åren. Kurdistan har inte råd med missnöjda ungdomar. Därför måste Changelistan särskilt ta hand om ungdomarnas frågor.

Vad man ser är ett brett missnöje med den rådande politiken. Den saken borde KDP och PUK ta allvarligt på ifall de ska överleva nästa val.

Det är inte fint att stoppa i fickorna men när det rinner över så syns det bland den breda allmänheten. Samma breda allmänhet som stötta de här partierna när deras ledare knappt hade skor på fötterna.

Med detta val i irakiska Kurdistan handlar politiken för första gången om den demokratiska utvecklingen och den framtida välfärden och inte som tidigare om mänskligt lidande, militära förluster och vem som stått upp mot Saddam och hans företrädare.

Under den kommande fyraårs perioden kommer det av allt att döma att ske stora politiska förändringar i Syrien, Turkiet och inte minst Iran. Det blir den största utrikespolitiska utmaningen. Att ena alla kurder kring en plattform. Med nio miljoner kurder i Iran, två i Syrien och mer än femton miljoner i Turkiet är det tid att ägna sin a bröder och systrar en smula politiskt krut.

Den här valperioden handlar inte alls om löften ochguld och gröna skogar utan om att leverera.

Under tiden är Spiken på väg tillbaka från Långholmen med matte, Elliot och Elliots matte Andrea.

Val i Kurdistan!

I helgen har det hållits val i irakiska Kurdistan. Kurden, författaren, journalisten och debattören Mustafa Can, kurd från turkiska Kurdistan har skrivit en debattartikel som har bemötts av den regionala regeringens Nordiska kontor via Ala Riani och som sedan Can bemött igen.

Cans linje är klar. Irakiska Kurdistan styrs av korrupta ledare, ett slags maffia och valet har därför ingen betydelse.

Ja, det har Cans hävdat länge. Denna gång märkvärdigt befriat från sakargument.

Därför blir Cans artikel ett lätt mål för den regionala kurdiska regeringens solidaritetsmegafon som lugnt kan bre ut sig om hur fint allting är i den norra delen.

Jag tillhör den absoluta minoritet i Sverige som i egenskap av svensk-svensk både följt den kurdiska regeringen i norra Irak som journalist, senare som anställd av densamma i egenskap av rådgivare och slutligen som affärsman i irakiska Kurdistan.
Jag vill understryka att dessa tre roller varit skilda åt.

Det betyder att jag på hyfsat nära håll sedan början av 80-talet haft möjlighet att försöka förstå och analysera hur maktens villkor ser ut för kurderna i Mellan östern.

Ala Riani kallar Cans artikel för ”ett besinningslöst angrepp”. Sedan maler hon på om hur framgångsrikt valet varit med ett högt valdeltagande 78,5 procent, att utländska observatörer skulle hyllat valets genomförande, mångfalden av olika vallistor och en livlig debatt i kurdiska medier samt att irakiska Kurdistans demokratiska utveckling skulle sätta standard förresten av regionen.

Cans svar består i att räkna upp alla poster som KDP(och PUK) delat ut till släktingar, samt att hävda att de två partiernas affärskonglomerat (Middle East och Nokan) kontrollerar alla affärer och att det visst finns utländsk kritik(BBC, Financial Times m fl)

Hur är det egentligen? Jag har länge ställt mig den frågan. Jag har under femton års tid träffat de flesta av de aktörer som antingen skulle svarat för det demokratiska bygge som Ala Riani skissar upp i sitt svar till Can eller också den mörka maffialiknade tvåpartistat som skapats av och för familjerna Barzani och Talabani.

Att jag ställt mig frågan så länge borde ju tala för Cans version. Om man till att börja med slår fast att Irak inte är Sverige och håller det i minnet så har man kommit en bra bit på väg.

Irak och därmed irakiska Kurdistan är en del av Mellan östern. Där finns på ytan liberala styren som Dubai eller stenhårda teokratier som Iran och Saudiarabien. Där finns multikulturella och religiösa smältdeglar som Libanon eller Israel.

Västorienterade fåtalsvälden som sakta orienteras åt väst som Kuwait eller sekulariserade men stadiga kungavälden som Jordanien.

Irak och därmed irakiska Kurdistan är en del av denna kultur och samtidigt en produkt av påverkan som skett dels från Saddams långvariga styre, dels de två på varandra följande krig(1991/2003). Det är inget som Ala eller Mustafa kan trolla bort.

Frågan står nu i vilken grad denna påverkan från USA men också från en rad andra länder, samt olika organisationer och delas av världssamfundet som varit och är aktiva i området i grunden har påverkat kärnan i de kurdiska partierna samt kanske mera viktigt folket i största allmänhet.

Irak är enligt alla mått mätt världens tredje mest korrumperade land. Irakiska Kurdistan är en del av Irak och intill dess motsatsen bevisas så skulle jag vilja ge Mustafa viss kredit för hans delvis osubstansierade påståenden.

Det förekommer omfattande korruption i hela irakiska Kurdistan liksom resten av Irak.

Det finns också organisationer som ska motverka korruption och talrika uttalanden från ledare om att man vill motverka korruption och att lagens bokstav ska gälla.
Förekommer det korruption i Sverige?

Absolut! Det är karteller, körkortsfusk, asylköp, bestickning, kick-backs och från och till är det några som åker dit.

Ibland ställer man sig frågan om vi är på väg rent åt helvete eller ifall kontrollsystemen blivit bättre?

I Irak vill de flesta ha snabba svar på dessa frågor.

Enligt min uppfattning finns det en mycket stark trögrörlighet i irakiska Kurdistan som det finns god anledning att misstänka inte är enbart tillfälligheter.

Att stoppa i fickorna, är en gammal fin sport i Mellan östern. Inte bara där utan i stora delar av världen så skaffar sig makthavare i sin maktutövning fördelar och inteckningar i makt och pengar som ska försörja dem när de inte längre sitter vid köttgrytorna eller som en kompensation för att de inte tjänat tillräckligt av sitt ämbete.

I Irak och till dess motsatsen bevisas sker detta i större utsträckningen än många andra länder. Om Ala Rianis reklamartikel ägnat minsta tillstymmelse av eftertanke och inte bara brölat ut ett det slags sockrade budskap som inte ens hennes chefer tror på så borde hon kanske citerat några av dem när de framfört farhågor liknande dem som en rad debattörer framfört, nämligen att korruption är ett problem i irakiska Kurdistan.

Problemet med korruptionen i irakiska Kurdistan och resten av landet är inte att det förekommer utan att ingen verkar på allvar vilja göra något åt det.

Första och största problemet är att det saknas skillnader mellan var som är privat och offentligt.

För ett parti(KDP) som i princip saknade tillgångar för tjugo års sedan när man försökte sälja Mulla Mustafa Barzanis Landrover för några tusen dollar, så blir det svårt att förklara hur man lyckats skapa de tillgångar man har idag. Ännu mycket svårare blir det att förklara vad enskilda medlemmar av familjerna Barzani och Talabani lyckats samla i ladorna.

Hur exakt har de byggt upp sina affärskonglomerat. Att dessa existerar råder det ingen tvekan om. Någon äger alla telekombolag, hotell, bensinaffärer, oljebolag, fastigheter, markområden et c.

För tjugo år sedan fanns inte dessa förmögenheter. Nu återstår det att förklara för Barzani och Talabani hur alla dessa bolag kunde hamna i händerna på närstående.
Eller också äger dessa politiker och deras släktingar ingenting förutom vad de fått i lön i sina ämbeten eller till äventyrs haft från början.

Det börjar bli dags att redovisa fakta och framför allt att skapa regler som undanröjer framtida maktmissbruk. Om Ala och hennes uppdragsgivare i den kurdiska administrationen hävdar att det inte förekommer korruption bland politiker inom KRG eller i Kurdistan så ska jag gärna pigga upp minnet på en hel del av dem.

Cans svaghet är att han slår in öppna dörrar.

Hans artikel(lar) skulle vinna på att fatta tag i problemet som inte är korruptionen i sig utan hur man kommer tillrätta med den.

För att komma till rätta med maktmissbrukkrävs två saker. För det första ett fungerande regelverk. Det räcker inte att säga att det är förbjudet med mutor. Ett fungerande regelverk måste alltså skapas och det måste finnas politiker som inte stoppar fördelar i sina egna fickor eller sina släktingars.

Det nyss avgjorda valet visar tydligt att kurderna i norra Irak inte är tillfreds med sina nuvarande ledare.

Goran(Förändring)-oppositionen fick strax under trettio procent av rösterna. Dessutom fick islamisterna runt cirka tio procent, vilket brukar vara ett säkert tecken på misstroende. Jag varnade för en Hamas effekt redan efter förra valet och nu är den här. Hade inte Goran-oppositionen funnits hade islamisterna troligen fått fler röster.

Nu har Alliansen bestående av Barzanis KDP och Talabanis PUK visserligen fått en majoritet av rösterna men en kraftigt förminskad sådan. Goran alliansen som betyder ”förändring” låter bekant och är i stort sett en missnöjesyttring gentemot KDP och PUK som knappast levererat under de snart sjutton år de suttit vid makten. De har tidigare haft en massa saker att skylla på men det har de inte längre och därmed är det oreflekterade stödet till dem slut.

Med ett näst intill jämviktsparlament är framtiden för de stora partierna KDP och PUK synnerligen oviss.

Om valet är en framgång som Ala Riani påstår så är den ”framgången” inte för de stora partierna KDP och PUK utan möjligen för demokratin.

”Framgången” är att det nu förhoppningsvis finns en relativt rutinerad och stark opposition som förhoppningsvis inte enbart kommer att förhandla sig till personliga fördelar utan också driva demokratiseringsprocessen framåt, avslöja korruption och bli den blåslampa i akterpartiet på KDP och PUK som de så väl behöver!