Gråvalla

Fyrand bjöd på fest igår.

Amir ringde. Skulle vi åka ut på Solvalla. Förutom Elitloppet så har jag för länge sedan tröttnat på Solvalla. Av en miljon skäl.

Solvalla liknar något hämtat från Blade Runner. En jätteruin över något slags storstilat feltänk som tippat över och kraschlandat just på Solvalla.

Det är bara att sammanfatta planerna som skissats upp över de senaste åren så förstår man hur klen det är med tankeverksamheten.

Förra gången skulle vi ta en promenad och då kom vi inte fram för en massa avspärrningar mellan Sumpan och Solvalla. Den här gången har SL flyttat på 113 hållplatsen från Sundbybergs pendeltågsstation så man får gå en jävla bit innan man hittar bussfan. Sen är det i vanlig ordning en jättebit att gå från Maranatafästet till ingången.

OK, Spiken behövde skita så det var ju bra på så sätt.

Sen var vi då på Fyrands domän.

Det började jättebra – gratis inträde. Man tackar.

Men sedan var det slut i påskägget.

Frank Nilsson stod och huttrade med några OTW typer och uteplatserna var inte iordningställda. Man fick inte ta ut öl och korvmojen var stängd utåt banan så hade jag kommit dit ensam så hade man inte ens kunnat handla en korv eftersom Solvalla är extremt hundovänligt. Det enda ställe man kunde värma sig hjälpligt var i stora spelhallen men där hade man stängt kiosken också för att vara på den säkra sidan.

Men man ska inte skälla på norsken. Han var i alla fall ärlig från början och sa att han sket i publiken när det inte handlade om Elitloppet och andra stortävlingar.

Jag har sällan varit på en så värdelös sportarena.

Spiken tyckte också det var värdelöst.

Amir är snäll men han tyckte nog att det var värdelöst om han inte varit så snäll.

Sedan var det lite Cirkus Affe i ett montélopp där Affe Fager inte alls var på montéhumör och galopperade direkt. Istället för att ta ut Affe och en annan galoppör snabbt på stallbacken så fanns de kvar på banan när fältet kom upp till stallbacksingångarna sista varvet. Då ställde sig Affe på bakbenen och stack sedan iväg från ryttaren.

En sak tror jag i alla fall Fyrand kommer att lyckas med. Hålla nere kostnaderna.

Ett tips! Stäng av värmen också! Då blir det ännu billigare.

Om det blir någon nästa gång är jag väldigt osäker på.

Det skulle vara om Affe kommer dit.

En halv dag till travbanan

Fokus? Blommor i morse i vid Bysis. Magnolia?

Jag försöker prata med min hund men han är HELT död. Jag är inte förundrad. Dagens strapatser var utomordentliga och fyllda av dramatik för alla smaker.

Amir är Carinas och min kompis. Han hade en bra idé när han ringde idag. Vi skulle åka ut till Solvalla, Sveriges National Arena.

Jag tyckte vid den tidpunkten att det var en lysande idé.

Solen sken, fåglarna vrålade i träden och det kunde bara inte gå fel.

Det var ett tag sedan jag var på Solvalla men inte så länge sedan.

Amir som står i kök och lagar mat hela dagarna ville ta en promenad från Sundbyberg. Den vägen har vi gått många gånger. Trodde vi.

Men jag ska ta det från början.

Jag skrev en artikel om miljöförstöring 1964. Det var samma år som ”Pop 64” dök upp i kioskerna. ”Pop 64” var en grön läsk. Det fanns ingen grön läsk innan dess. Det uppmärksamme läsaren har hört mig traggla om ”Pop 64” tidigare men den var faktiskt epokgörande på det gröna området.

Där började min gröna ådra spira. Den är inte bred men den finns.

Kan jag åka kommunalt så gör jag det. Spiken hatar buss och T-bana. Pendel är OK men inte mer. Spiken vill åka i stora, höga besinslukande bilar typ SUV. Han gillar att sitta högt och ha koll på grejerna hellre än att kasa runt på golvet i en t-banevagn. Han åker också gärna egen fåtölj i flyget. En miljöbov kort och gott. Dålig hund!

Jag däremot har åkt kommunalt i Stockholm från 1982 till 2009 med avbrott för sex månader när jag ägde en bil 1988 eller om det var 1987. På den tiden hade vi elva segelsäckar att frakta hem.

Amir bor i Farsta Strand.

Så vi träffades på Södra Station och tog pendeln till Sundbyberg. Spiken var jätteglad för hans bästis kom. Under nästan tio års tid serverade Amir Spiken allehanda läckerheter på Zinkens Krog.

Amir har dessutom en Spanieltik som heter Amanda.

Nåväl, allt började bra. Pendeln dök upp i tiden kvart senare var vi i Sumpan City. Men efter tio minuters promenad mot Valla var vi alla tre håglösa, uttorkade och framför allt förvirrade. Alla gamla landmärken var försvunna. Till sist såg vi ljuset i tunneln. Ett saftstånd som det stod Svensk Fastighetsförmedling dök upp ur dammtöcknet.

– Välkomna, sa en käck Representant. Viktor Hansson Bygg hade också smällt upp ett par Öppet Hus Bodar. Långt bort i fjärran såg vi Solvalla. Mellan oss och National Arenan var en massa inhägnade nysprängda bergsknallar som kontrollerades hänsynslöst av NCC, Viktor Hanssons hejdukar och tjejen med den feta hyn från Svensk Fastighetsförmedling. Så jag frågade Representanten hur man kom till Solvalla. Det visste hon inte. Kanske via Stora Vägen.

Nu började våra verkliga bekymmer. De var stängsel överallt. NCC, NCC och ännu mera NCC. Vi yrade över en parkering fast Amir var tveksam.

Långt uppe i ett hörn fanns en grind som ledde in i en skog. Faktiskt. En hel skog. I skogen fanns en övergiven tennisbana. Helt otroligt. Hit och dit. Klockan gick och alltfler värmningar försvann på banan långt bort i soldiset vid horisonten. Ännu mera stängsel. Hål. Hurra. Sedan gick vi över en annan föryngringsyta som NCC kontrollerade och i andra änden gick man något förvånande bara ut vid sidan om kroppsbyggarna på kolonistuge området. Nu var vi lite närmre Solvalla och himmelriket, men upptäckte att det inte fanns en chans att korsa motorvägen så vi fick bestiga ännu en dammig slänt ivrigt påtutade av ilskna bilister innan vi slutligen skräckslagna räddade oss upp på bron som går det Stora Maranataträsket.

Utpumpade och törstiga kom vi så till sist fram till National Arenan. Ungefär en halvtimme för sent.

På grund av vårt omtöcknade tillstånd strök vi sedan bort Cazina i första. Det var vårt stora misstag.

En fin dag. Solen var lysande och klar vid Franks som numera heter Pershing. En kassa var öppen så hälften av alla spel gick om intet för solgudarna med tändstickor mellan fingrarna medan skuggmonstren antagligen hade brontoflyt på andra sidan i skugghavet.

Jag ska inte säga något om toaletten vid sidan om Franks… ursäkta, Pershing.

Efteråt passerade vi Hockey på vägen mot Rissne när han svängde söderut i sin silverfisk. Jag gillar Hockey. Han är en normal kille.

Det har kommit ett nytt mode inom travet. Det är ett slags plastbrillor med solglas som likar ett par gigantiska Ray Ban pilotmodellen men bara i plast och med en vit stripp ovanför ögonen.

Hockeys grabbar hade sådana och jag såg flera så nu vet ni vad som gäller på Elitloppshelgen.

Därmed är det slut på modebloggen.

Det blev lite bergsbestigning till Rissne och en långdragen t-bane tur hem.

Jag tror att alla förstår budskapet. Först och främst så borde det ordnats en gångväg till Solvalla när det där bygget startade. Dessutom borde Solvallas bilburna kameler fatta att alla inte har tjänstebil och att en del föredrar en promenad. DESSUTOM borde man informera om att NCC, Viktor Hansson eller vem fan det nu är spärrat gångvägen och att man enbart kan åka buss till Valla om det nu fortfarande går.

Så jag fortsätter att föreslå en ny pendeltågsstation vid Valla.

Sa jag att min hund är utmattad.

Så hur blir det med det gröna alternativet?

Jag tror att jag såg Jennys förenings hästar om det var de som red före vid defileringen. De såg fina ut. Varför sa dom inget, jönsarna med mikrofonen?

Ibland känns det bra

Ska ni titta på TV4 och "Vinnare V75" om tio minuter så ska ni inte läsa detta.

Det var en sådan där V75 omgång man minns med viss glädje fast man inte direkt gjorde sig ekonomiskt oberoende.

Ibland har man tittat på varje lopp och ändå får man fem rätt eller tre eller något i den stilen.
Vi spikade Maid for Tag och Aset i sista. Inte modigt men inte heller fegt.

Sedan kom jag på en idé som inte alls var så dålig när jag snackade med Carina som sprättat upp en öl och mådde förträffligt nere i Erbil. Eftersom vi hade scoutat de tre sista loppen på V5:an i bolagsspelet så bestämde vi oss för att lira en V5:a.

När de tre första loppen gått in så tyckte jag att det kändes rätt att ta en lååååååååååååång promenad med Spiken som inte alls hade något emot det.

Vi var ute i nästan två timmar. I fjärde V5 loppet hade vi 1,4,7 och i sista 3,4,5,11.

Om ett eller fyra vunnit och sedan Intoxicated som Carina ville ha med vunnit och…och…och...

Eftersom vi dessutom satte V75:an också i bolaget så kan man säga att vi satt en V95:a eller?

Om det bara skrällt lite, lite.

Annars har det varit en sällsynt trevlig dag i Paradiset.

Axevalla nästa.

Formen är på väg.

Det finns farliga saker överallt

Glada grillare!

Alla vill muntra upp en efter en mindre bra travhelg. Ett stödjande ord kom igår mailen från travkompisen Janne som håller reda på sådant som kan påverka tipsformen inför lördagens omgång på Solvalla:

"Vedeldande kan öka cancerrisk
Luften hemma hos den som eldar med
ved kan vara lika dålig som ute på en
storstadsgata. Det visar en ny
doktorsavhandling vid Sahlgrenska
universitetssjukhuset i Göteborg.
Den som eldar med ved har fem gånger
så hög halt av cancerframkallande
sk PAH-er i inomhusluften jämfört med
den som inte vedeldar. Utsläppen anses
vara lika farliga som bilutsläpp.
Studien, som gjordes i värmländska
Hagfors, visade att luften
i vardagsrummet hos vedeldarna var
lika dålig som på den hårt
trafikerade Hornsgatan i Stockholm. "

Tur att Ni inte har öppen spis!

Tack Janne!

Det är alltså Hornsgatan där vi bor som är nyckelordet i texten. Snett över gatan står en miljömätstation som antingen är manipulerad eller också en neutral termometer som varje år visar samma sak. Hornsgatan, just precis där vi bor är den skitigaste gatan i Sverige och den del där vi bor är den skitigaste delen av Hornsgatan. Det närmast eldning jag kommit är att kolgrillen plötsligt eldade upp halva grannens bottenvåning och rök in genom vår ventilation för ett par år sedan. Dom hade öst på lite tändvätska kvällen innan på restaurangen som inte finns där mer. Tja, alla sätt osv. Jo, sedan skojande Carina och jag en gång när brandkåren för förbi oss längre ner på Hornsgatan. Vi skojade om att den skulle till oss. När vi kom hem så var det fullt pådrag i vår trapp med slangar och en barsk brandkapten som förhörde sig ifall det var vi som möjligen grillat korv i de plomberade kakelugnarna.

Vi sa att vi inte hade gjort det eftersom vi inte hade någon kakelugn. Exakt vem som grillat i sin plomberade kakelugn tror jag aldrig blev riktigt klarlagt.

Tack för tipset än en gång, Janne. Det blir inget eldande…Jag lovar!