Gärna medalj men först en rejäl kontakt!

Leif G W Persson skriver idag i Expressen ett brinnande försvar för sin vän Jan Guillou.

Jag förstår honom. Två gånger i mitt liv har jag varit med om att mycket nära vänner skadat mig respektive ljugit och bedragit på ett oförlåtligt sätt.

Den första reaktionen är naturlig och ryggradsmässig. Förnekelse.

Man söker skäl och orsaker. En person man känt i halva sitt liv, delat sina innersta tankar och bryderier med kan inte göra si eller så. Det måste finnas förklaringar.

Om inte Leif G W Persson har andra starka skäl så lär han piggna till om ett tag och börja ställa sig en del frågor. För det finns en hel del.

G W:s slutsats är att JG aldrig skulle gjort detta av politisk övertygelse eller av ekonomiska skäl.

Nej, nu vittnar vännen Leif om Jans pojkaktiga lynne(Bill får en Idé) och hur grejerna liksom tar tag i honom ungefär som för Bill eller Emil. Sedan kommer IB affären emellan och resten är historia.

Ungefär.

Det är så vispigt och yvigt att man verkligen förstår att Leif G W Persson som rimligtvis själv anser sig som en av Sveriges främsta experter på kriminell aktivitet, skvimpade ut halva kaffemuggen när Expressens reporter ringde upp och meddelade mindre smickrande fakta om kamrat Jan i lördags morse.

Vad som sedan flugit genom Perssons skalle kan man gissa. De har skrivit, levt och jagat tillsammans.

Umgåtts och befruktat varandras karriärer. Suttit i de djupaste jaktskogar runt lägerelden och ätit och druckit till dess elden falnat. Talat om livet, döden, värden, absolut om värden. Vi inom vänstern talar alltid om värden. Det som betyder något i livet människor emellan. Men de är inga snyftpellar, Guillou och Persson så när de lagt ner rösten en smula framför den rykande kolhögen så vet båda att det betyder något vad som sagts.

Så när nu Persson får reda på via media att hans gamla buddy och vapendragare Jan jobbat åt ryssarna mot betalning samtidigt som Sovjetunionen körde in i Tjeckoslovakien men aldrig ens med ett pip nämnt saken, så förstår jag hur det känns. Jag har varit där. Det svider ordentligt mellan skinkorna efteråt.

När Guillou dessutom i ena mungipan låter undslippa sig att han berättat om hela saken för förre IB chefen Birger Elmér så antar jag att det känns som att hälla grovsalt i ett öppet skoskav under älgjakten.

Jo, Birger skrattade gott åt det hela. Enligt Guillou alltså.

Absolut.

Det som från lördagen den 24 oktober och framgent kommer att spöka I G W:s hjärna är inte bilden av Janne i kortbrallor med en slangbåge i bakfickan utan den ultimativa frågan:

”-Vad är det mer han inte berättat!”

När Jan Guillou nyligen publicerade sina memoarer ”Ordets makt och Vanmakt” fick han överlag bra kritik. Det som allmänt förvånade var viss ödmjukhet till sig själv som ung.

Nu vet vi att Expressens Micke Ölander ställt frågan till JG för sex månader sedan: Hade han stött på en viss Gergel? Innan JG:s memoarer gick i tryck.

Så JG formulerade sig inför vad han visste var en tickande bomb.

Han var ung, naiv och ville knäcka KGB. Göra Scoopet!

Jag går tillbaka till mitt eget liv mellan 23 år och 28 år. Skulle jag skrivit PM om svensk politik, sammanställt rapporter och tagit bilder av amerikaner jag trodde var CIA agenter och sålt till ryssarna. Aldrig! Till kineserna då? Aldrig!

Skulle jag gjort olagligheter? Absolut!

Gjorde jag olagligheter? Absolut! Jag hjälpte till att organisera en vild strejk, jag affischerade, utgav mig för att vara journalist och intervjuade sossar i Fabriks som ville införa partival i Fabriks. Jag fotograferade på min skyddsklassade arbetsplats Boliden Kemi när vi gick och vadade i arsenikslam upp till knäna och dessa bilder publicerades intill en artikel där jag förekom på bild och reste arbetsmiljöfrågor.

Senare i livet har jag varit i kontakt med underrättelsetjänster några gånger och det är förordningens skull kanske bäst att gå igenom dessa nu.

Jag har någonstans hemma en bild på mig i en ryskfallskärmsjägaruniform. Vi var i Ryssland när Sovjetunionen höll på att trilla ihop i slutet av 80-talet. Där stötte vi på ett par unga killar ur ett elitförband som varit dels i Afghanistan och dels satts in mot de ”egna” republikerna. Vi skrev om saken i en finsk tidning Suomen Kuhvalehti, gjorde ett reportage för SR:s God Morgon Världen. Uppgifterna killarna berättade var häpnadsväckande. Det handlade om hur det fungerade i de ryska elitförbanden. Om nedbrända byar, hur de skar av kvinnobröst som de torkade och använde som askkoppar, drog ut guldtänder i Baku, stal och skövlade och en hel del annat. Vi berättade för den svenska militära underrättelsetjänsten vad vi kände till och överlämnade bandkopior av intervjuerna. Vi behöll dock grabbarnas identitet eftersom de var våra källor.

Anledningen var att vi var svenskar och att vi ville informera vår egen underrättelsetjänst om vad vi fått ta del av. Vi tyckte att det var rätt eftersom det i det läget var allt annat än klart hur utvecklingen skulle gestalta sig på andra sidan Östersjön.

Jag ångrar inte det för en sekund. Det var inte heller någon hemlighet för underrättelsefolket att vi var gamla SKP:are. Vi ville att svenska försvaret skulle få reda på de värderingar och motsättningar som rådde bland de ryska elittrupperna under denna period.

Sen var det upp till dem att hantera informationen. Det var ett besök och inget mer.

Två gånger har jag blivit arresterad av turkisk säkerhetstjänst MIT. En gång på gränsen till Iran och en gång nära den irakiska gränsen. Båda gångerna under journalistiska uppdrag. I båda fallen släpptes jag efter ett enkelt förhör om mitt ärende. I ena fallet drog jag en vals och i det andra var det uppenbart efter som det var den tredje april 1991.

Ett år senare sker min tredje kontakt med underrättelsetjänsten, denna gång den svenska. Under en arbetsresa i norra Irak sprängs restaurangen jag besöker i bitar. Jag klarar mig.

När jag återvänder till Sverige finns det ett dödshot av en svensk röst på min telefonsvarare hemma i Stockholm. Jag går till polisen och lämnar bandet. Två dagar senare avskrivs ärendet. Jag har framfört att det bl a kan ha att göra med artiklar jag skrivit och ett nyhetsinslag i TV4 om ABB och deras export av dual use(högisostatpresser) till Saddams Irak.

Eftersom jag fortfarande känner mig hotad ringer jag upp min far och ber honom ordna ett vapen. Han har i vanlig ordning inte ordning på sina papper och vill inte heller låna ut ett vapen. Jag kollar runt lite och tar reda på att en ”piece”kan fås runt 2 500 kronor. Under tiden beväpnar jag mig med en närstridskniv, vilket ger visst lugn för stunden. Då ringer plötsligt min gudfar som jag inte sett på 20 år. Jag vet att han haft eller har något med den militära sidan av säkerhetstjänsten att göra.

Vi träffas på Östermalm. Jag drar min historia från Irak och lägger till att jag varit och skruvat på oljekranen mellan länderna Irak och Turkiet där det är gott tryck i flödet. Jag ger honom en bakgrund om vad som kan ligga bakom.

Han säger att det finns en grupp som han tillhör och framställer det som en Rotaryklubb av gamla vänner och kolleger. Jag får klart för mig ett par saker. Jag ska inte skaffa vapen för de som är efter mig är bättre på att skjuta än jag. Nummer 2. Säpo kommer inte att göra något. Innan vi skiljs ger han mig en lapp med ett namn och ett telefonnummer.

På lappen står det för mig obekanta namnet ”Tore Forsberg”. Om det blir problem kan jag ringa honom.

Efter några månader med den obekväma närstridskniven innanför västen lägger jag bort den och inget mera händer.

Idag vet jag att Forsberg på den tiden var chef för kontraspionaget på Säpo. Jag ringde aldrig det numret och har aldrig träffat honom personligen. Jag har inte heller träffat min gudfar sedan den gången eller haft någon kontakt med honom.

Tretton år senare befinner jag mig i Irak.

Jag slutade arbeta som journalist 1996. Sedan dess har jag arbetat som IT konsult med inriktning på internetlösningar och delvis som rådgivare(Senior Advisor) åt den kurdiska regionala regeringen i norra Irak.

2003 blev jag ombedd av en gammal vän att komma ner och delta i uppbygget av en affärsverksamhet. Vi hyrde ut några hundra bilar till de amerikanska trupperna i Kirkuk och Balad och drev en större databutik, konsultverksamhet m m.

Inte sällan kom amerikanska befäl och amerikaner och besökte oss på kontoret. De skulle handla eller äta lunch. De flesta tillhörde US Air Force eller US Army, några var säkert CIA eller militära underrättelsekillar. Jag tror det mest avancerade vi gjorde var att trycka upp några färgbilder på Ali Hassan Majid och hans kolleger.

Ali Hassan Majid var ansvarig för hundratusentals kurders död och ytterst gasmassakern i Halabja 1988. Han var på fri fot och greps senare och ställdes inför rätta.

Jag och Carina flyttade upp till ett mindre samhälle i norra Iraks som heter Salahaddin 2004. Utanför samhället ligger Sari Rasht stängt område uppe på ett berg. Dit kommer ingen utom den kurdiska eliten och deras förtrogna tjänstefolk,säkerhetsstyrkor et c. Carina fick ett uppdrag och vi bodde där i ett par år. Carina undervisade elitens barn och vi fick inte berätta var vi jobbade vilket vi inte heller gjorde. Inte ens för våra närmaste. Så det spreds rykten att jag jobbade för CIA, svenska underrättelsetjänsten m m. En del så kallade vänner trodde tydligen på den saken.
Jo, sedan har jag forslat en och annan CD rom mellan Irak och Sverige som gällde terrorverksamhet. Men det har varit sanktionerat.

Med detta sagt tror jag att jag kan säga att jag inte ser några som helst ursäkter för vad JG gjorde. Inte ens om han varit tolv år gammal.

Guillous jävla korkade tilltag skapar bilden av 70-tals vänstern som en samling brottslingar, kriminella typer som med alla medel ville skapa oordning och kaos.

Så var det inte.

Gunnar Ekberg och de som lever ur den generationens skurkar framstår i skuggan av det nyss avslöjande gällande JG som något slags extrasnutar som trots allt behövdes.

De kan ha gjort en och annan god insats. Men de var kriminella. Bröt mot lagen, drev stat i staten.

G W Persson är sosse. Han berör inte med ett ord Guillous kontakter med Thunborg och Schori där hela effekten av IB mildrades. Papperskvarnarna gick och saker och ting lades till rätta.

Det är här det intressanta i den här historien finns. Vi vet att Säpo visst vad JG sysslade med redan från 1967. De försäkrade sig om att Lembergs iakttagelser var korrekta eller åtminstone hade viss substans. Sedan var det bara att följa John och kartlägga inte bara Jan utan så mycket mer. Personer hamnade i register och färglades eftersom de umgicks med JG.

Man undrar om kaviaren och vodkan smakade bra när förtvivlade tjecker försökte rädda Dubcekregimens demokratiseringssträvanden i augusti 1968 eller när den tjeckiske studenten Jan Palachs flammande kropp vred sig i lågorna den 16 januari 1969 på Vaclavplatsen i centrala Prag.

Men JG, liksom G W verkar stå över sådana petitesser.

Guillous karaktärsmord i sina memoarer ”Ordets Makt och Vanmakt” på DN:s kriminalreporter Massi Svensson framstår i de senaste dagarnas avslöjanden som ett tydligt svar på att gud finns.

Svensson hade fått tag på en dagbok från en besättningsman ur den försvunna DC 3:ans besättning.

Utdrag ur Guillous spridda minnen:

”1972 kunde en journalist fortfarande vara stolt över att han hade hindrat en sanning från att komma ut och dessutom vara så stolt att han skrev om det i sina memoarer.

Kriminalreportern på Dagens Nyheter, Massi Svensson, fick nys om den nedskjutna DC3:an och hans första tanke var: ’Detta får för helvete inte komma ut’. Sedan ställer han sig på DN:s bakgård tillsammans med en överste Westin från försvarsstaben och eldar upp bevismaterialet!"

Guillou har under lanseringen av sin bok turnerat i morgonsofforna och kastat skit på Massi Svensson för denne inte publicerade innehållet.

Nu vet vi att ifall Guillou hade fått tassarna på Massis dagbok hade han tag hissen ner, gått tvärs över gatan och högst troligt sålt den sedan och ringt upp Lemberg på festavdelningen. För mig är den versionen en helt öppen fråga.

Det är möjligt att Massi skulle agerat annorlunda.

När Guillou satt i sofforna för någon månad sedan och skroderade om Massis efterblivenhet följde det en linje som nu blir tydlig. Dels är Massi borde avslöjat innehållet i DN, dels att Guillou själv bröt mot denna förkastliga tradition i IB affären året efter.

Problemet var att under den tid han skriver om Massis dåliga yrkesheder så har JG själv sedan fem år regelbundna förbindelser med KGB, och springer benen av sig uppe hos Thunborg och Schori samtidigt som han underhåller samma Säpo som han nu säger att han borde kontaktat.

JG hade vid den här tiden dubbla medborgarskap. Ett svenskt och ett franskt. Det kan man fundera över.

Varje journalist hamnar förr eller senare i moraliska överväganden. Borde jag göra si eller så.

När vi undersökte Ströbergfallet i mitten av 80-talet och hittade tipexade uppgifter om militära hemligheter på JO, höll vi självfallet upp papperet mot ljuset läste in alltsammans på ett fickminne innan vi ringde upp överåklagare K G Svensson som höll på att skita ner sig. Sedan tog det trettio minuter innan papperen var utbytta nere på JO.

Omslaget till Arbetaren pryddes av en flaska Tipex. Skulle vi skrivit vad vi sett mot ljuset. Nej, det skulle vi inte. Inte då och inte 1967och inte nu.

Jo, Tore Forsberg som jag först på senare år haft tillfälle att läsa skriver på ett ställe i en av sina böcker att man nästan skulle kunna tro att Guillou var "agent för en främmande underrättelsetjänst" att döma av Boris Grigorjevs beröm i ett sommarprogram för något år sedan.

"Men enligt min mening… var han inte agent utan möjligen en ”omedveten källa” för hela underrättelsesamhället. En sådan källa kallas vanligen på spionspråk för ”nyttig idiot”, skriver Tore Forsberg.

Forsberg dog för något år sedan. På hans begravning kom hela underrättelsesvängen. Till och med Bergling tänkte gå men ångrade sig.

Forsberg kände med hundra procents säkerhet kände till vad vi sedan i lördags vet om Jan Guillou och hans kontakter med KGB och mycket, mycket mer därtill. När Forsberg skrev sina böcker var de tillrättalagda men inte för vad som hänt nu.

”omedveten källa”. Glöm det. Nu gäller frågan inte om Jan Guillou träffade Säpo utan när och i vilken omfattning?

-Jag borde ha sökt upp Säpo, säger Guillou idag.

Det kanske han inte behövde. Någon sökte kanske upp honom.

Jag minns...inte!

Jag hyste i likhet med de flesta i SKP och liknande vänsterorganisationer på 70-talet aldrig någon tvekan om att vi var avlyssnade, fotograferade och kartlagda.

Jag tillhörde i likhet med några tusen andra en liten revolutionär rörelse som satt sig för att arbeta för att när det svenska folket var med på noterna så skulle det genomföras en bred folklig revolution och det skulle införas verklig demokrati i landet.

Jag såg Säpo några gånger fotografera våra möten och vi tillämpade säkerhetspolitik i vår organisation inom partiet. Vi hade täcknamn i den interna partidebatten och vi skulle ringa från telefonkiosker eller att avhandla vissa frågor på andra ställen än partilokaler et c. Vi antog att vi var avlyssnade och högst troligt infiltrerade.

Säpo, IB m fl hade gjort detta sedan 1966. Fast det visste vi inte.

Vi var inte terrorister utan politiker som försökte påverka ett samhälle som vi såg djupa orättvisor i.

Vi bedrev samtidigt ett brett solidaritetsarbete på det internationella planet med folk som var satt under förtryck och orättvisor vare sig det gällde iranier, turkar, kurder, palestinier, vietnameser, sydafrikaner, eritreaner eller chilenare.

Jag har aldrig eftersökt ifall jag var registrerad eller ifall detta legat mig till last i min karriär. Jag är dock relativ övertygad om att mitt namns syns på ett eller flera ställen.

Dock aldrig som uppgiftslämnare åt någon utländsk underrättelsetjänst.

När nyheten kom igår om att Jan Guillou jobbat för KGB blev jag visserligen överraskad men inte väldigt överraskad.

Men det reser naturligtvis frågeställningar. Idag är det förstås julafton för personer som förre IB agenten Gunnar Ekberg. Men man ska noga komma ihåg att IB sysslade med direkta olagligheter där stöld och inbrott tillhörde rekvisitan.

Dessutom och viktigare sysslade de med bred åsiktsregistrering via 20 000 arbetsplatsombud och var en socialdemokratisk underrättelseorganisation som arbetade stick stäv mot lagens bokstav i Personkontrollkungörelsen från 1969. Det avslöjade Håkan Isacson, Peter Bratt och Jan Guillou 1973.

Det var den så kallade IB-affären som sträckte sig långt utanför landets gränser.

Om någon talat om för mig i mitten av 70-talet att Jan Guillou haft relationer med KGB i fem års tid mellan 1967-1972 och dessutom lämnat uppgifter till Anders Thunborg som var statsekreterare vid försvarsdepartementet om IB innan artiklarna publicerades 1973 och att samme Guillou var uppe på Säpo och snackade regelbundet samt skrev rapporter så skulle det med största sannolikhet väckt lika stor uppmärksamhet som hela IB affären i sig.

Personligen skulle jag antagligen i likhet med samtliga partikolleger i min avdelning krävt uteslutning av Guillou ur partiet.

Myrdal försvarar idag Guillou. Inte brinnande med dock. Guillou skulle ha varit emot Sovjet, för Kina o s v. Kanske, men min känsla av Guillou och det ska villigt erkännas är just en känsla är att han är en spelartyp, en aktör. Han älskar spelet för dess egen skull. För att spelet ska bli spännande skapar han en miljö som blir spännande vare sig det är att stjäla, hota personer, delta i konspiratoriska möten, lämna information till KGB mot betalning eller klämma på ett automatvapen i ett palestinskt flyktingläger.

Men ibland tar spelet tag i honom. Hans obegränsade självskattning överlistar honom. Det är mänskligt. Idag säger Jan Guillou 65 år gammal att det var KGB som hade honom på kroken och inte tvärtom. Det tyder antingen på viss insikt eller att hans enda chans att överleva är att visa viss insikt.

Dock, spion var han inte. Han vrickar med tungan. Han minns dock inte riktigt vad han lämnat. Han tror det var två rapporter en om Centern och en om Nordiska Rådets möte. Vem som helst kunde skrivit dem, säger Guillou. Ingvar Carlsson vill se en helt annan rapport. Den om socialdemokraterna. Finns det flera?

Anledningen att handlingarna avhemligats vet vi inte. Det kan vara imperiet som slår tillbaka för hans sällsynt vidriga karaktärsmord av levande och döda i sina nyligen utgivna memoarer där han inte med ett ord nämner sina vidlyftiga kontakter med KGB, SAP eller Säpo.

Men det faktum att den som skulle varit Guillous handledare KGB-översten Gergels avlidit tillsammans med att det kalla kriget är över gör för sig att beslutet kan ha fattats på just denna grund.

Då 1967 trodde han att KGB var som en Rotary klubb, Man blev invald fick träffa de andra spionerna och röka cigarr. Ungefär så. I det avseendet är Guillou en naiv pojke. Han skulle spräcka KGB och kamma hem hela potten!

Lemberg som då var 25 år gammal gick till Säpo chefen P G Vinge och biktade sig. ”Safade” för sitt umgänge med Guillou. Tolv år senare sköts Lemberg ihjäl på Victoriasjöns strand. Man undrar vad Lemberg tänkte när IB affären dök upp.

Nu ska det sägas att alldeles oavsett vilka Guillous motiv kan tänkas ha varit eller skiftat över åren så är han en av modern journalistiks främsta problemställare.

Jag tillhör de som ofta tycker att Jan Guillou skriver tänkvärda krönikor. Det är absolut inte så att jag håller med om allt. Långt därifrån. Men han har ofta ett problematiskt förhållningssätt till olika samhällsfrågor som gör honom extra läsvärd.

Den här historien haltar dock betänkligt och är bitvis direkt obehaglig.

Jag tror att Expressen öppnat Pandoras ask. Guillou försöker idag bagatellisera saken. Som ett journalistiskt pojkstreck ungefär. Andra hjälper till.

Det är inte många som skulle ens försöka försvara sig med fingrarna så långt ner i syltburken.

Men till att börja med verkar det som om man inviteras till någon av Hamiltonböckerna. Fast på riktigt. Eller Bill böckerna; ”Bill får en Idé!”

Sedan inser man att en intelligent 22 åring som vill bli en berömd journalist och det genast och omedelbart mycket väl kan komma på den befängda tanken att ”knäcka” KGB.

Eller?

Faktum är, som jag skrev i en tidigare postning och som gällde Guillous förhållande till IB chefen Birger Elmér, att Elmér var proffset och Guillou amatören. Så vem drev alltså vem därnere när de satt och sörplade hemkörd calva i Kivik. Likadant med KGB. Hade det handlat om en vecka eller tre månader. Men i fem år? Vad pratade de om under alla dessa år? Guillou och hans KGB-överste Vodkapriset? Han skulle skrivit två artiklar och sedan pratat skit i fem år.

Idag säger Guillou att han fick en ny handledare som han namnger. Ska vi slå vad om antingen är dennes akt är flortunn eller också lever han och avhemligandet kan innebära men.

Som jag sa inledningsvis så tror jag inte att många med min bakgrund är särskilt oroliga eller arga för att Säpo spionerade på oss eller t o m åsiktsregistrerade oss. Vad vi däremot skulle bli jävligt förbannade på är ifall det visade som att den som av allt att döma felaktigt pekat ut Peter Bratt som en golbög i själva verket tjallat i rätten, snackat för pengar med KGB, Tjallat på sina kolleger Bratt och Isacson för Thunborg och Pierre Schori. Skrivit och besökt Säpo ett flertal gånger under flera år.

Guillou har mycket mer att förklara. Det går inte att skylla på dåligt minne. Eller göra sig själv till offret och i vanlig guillousk ordning kasta lite skit på de döda i det här fallet Lemberg som skulle ha hittat på.

IB utredaren Lars-Olof Lampers beskrivning på Newsmill av hur IB-affären tog sin början visar att Jan Guillous roll till att börja med var av det modesta slaget:

”Faktum är att de(Guillou/Bratt min anm.) började med IB-avslöjandet på varsitt håll, båda utan att veta om det. Jan Guillou hade tidigt på våren 1972 fått tips om att det fanns någon form av spionage inom fackföreningsrörelsen med koppling till militären och han fick också några namn på personer som skulle syssla med detta, bland annat en mystisk man som hette Birger Elmér. Guillou lät skicka ut en fotograf för att smygfotografera denne, det lyckades och han satte ihop några sidor om det påstådda åsiktsspionaget utan att egentligen få någon riktig fason på det.

I det läget stövlar Bratt in på FiB/Kulturfronts redaktion med ett par reportage som väcker viss uppmärksamhet, båda rör militära förhållanden. Det handlar dels om den försvunna DC3:an, dels om att det förekommer åsiktsregistrering inom militären, då nyligen avslöjat vid en värnpliktsriksdag i Örebro. Alltså har då båda journalisterna en gemensam infallsvinkel. Guillou berättar om Elmér, visar foton för Bratt, denne säger sig ha en centralt placerad källa inom underrättelsetjänsten och erbjuder sig att visa bilderna för denne. Någon dag senare har Bratt fått det förbluffande svarat: Elmér är källans chef!”

Man ska förstås inte röja sina källor men det skulle vara oerhört intressant att veta vem som tipsade Jan Guillou om Birger Elmér.

Säpo bör ju haft ögonen på Jan Guillou sedan länge efter Arne Lembergs brev från den 14 april 1967 som Expressen hittat i den ryske spionhandledaren Gergels akt på Säpo.

Lemberg som var vän och kollega med Guillou angav nämligen Jan Guillou till Säpo just detta datum. Sedan detta datum finns Guillou kopplad till KGB-översten Jevgenij Ivanovitj Gergel.

Eftersom Gergels Säpoakt är på 700 sidor bör han varit väl bevakad och man får anta att Guillous journalistiska metod fick många andra svenskar att hamna i Säpos register. Om Guillou t ex träffade Gergels klockan fem och sedan åkte till en bekant direkt efter kan detta varit tillräckligt för att den personen uppmärksammats. En del av akten är fortfarande hemlig.

Så, den 3 maj 1973, avslöjades IB:s existens, med namn, bilder, organisation och inriktning. FIB/K ifrågasatte de olagliga metoderna (avlyssning, inbrott), åsiktsregistreringen av kommunister, att organisationen arbetade direkt under regeringen och inte var underställd riksdagen samt det neutralitetsstridiga samarbetet med västmakterna.

Två annars konkurrerande organisationer blev uppiggade av IB-affären. Säpo som ansåg att IB var en konkurrerande verksamhet som dessutom hade regeringens öra. Minns att förre Säpo chefen P G Vinge betraktade Palme som en säkerhetsrisk och fått av gå 1970. Vinge var f ö den som Lemberg vände sig till 1967. Men också för KGB var avslöjandet en höjdare. IB:s finska operationer avslöjades och framför allt hur det egentligen stod till med den svenska neutraliteten, samarbetet med CIA etc.

Om det visar sig att Guillou i något läge formaliserade sitt rapporterande som ju verkar ha varit flitigt åt olika håll så är nog tiden mogen att förklara exakt hur det hela gick till.


Gjorde Guillou en kovändning och fick IB serverat. Säpo tjänade på affären liksom ryssarna. Frågan är när sista rapporten lämnades och till vem?

En annan fråga gäller varför inte uppgifterna om Guillous kontakter med KGB kom fram under IB rättegången. Guillous kontakter med KGB sträckte sig fram till 1972. Hur kunde Säpo vara så säkra på att Guillous ”extraknäck” upphört? Ett av dessa kan ju rent av ha varit att på betald arbetstid avslöja IB.

För mig så finns det flera oredovisade kapitel i JG:s memoarer som nu hastigt börjar likna Tage Erlanders som gick under benämningen ”Tage Erlanders samlade minnesluckor”.

Jag vet inte om jag ska citera Tore Forsbergs bok ”Spioner och Spioner som Spionerar på Spioner”. Det finns nämligen frågetecken också runt Forsbergs historieskrivning.

Han skulle inte ha vetat något om IB förrän Bratt och Guillou avslöjade saken. Det låter som en fin saga. För fin.

Dessutom finns det en annan understödjande historia som Tore Forsberg levererar när han berättar om de förlorade åren.

Forsberg som var chef för kontraspionaget och arbetade på Säpo i mer än trettio år drar en linje mellan Gustav Möllers hemliga polis och den reformering som ska ha skett i slutet av 70-talet.

Det nya Säpo som Forsberg beskriver skulle vara öppnare och han sammanfattar den nya linjen i tre punkter:

• Man skulle tala om att Säpo finns och var
• För de andra lämna en beskrivning av hotbilden
• För det tredje mycket noga förklara att säkerhetstjänsten kan hjälpa en informationsbärare den dag han eller hon blir kontaktad av representanter för en främmande underrättelsetjänst

Det låter ju bra. Därmed har Forsberg förklarat eller snarare icke förklarat varför man inte gjort något åt Guillou. Det håller inte.

Dessutom vittnar uppgifter som rör fallet Ströberg och de nya uppgifter som rör en händelse som sträcker sig tillbaka till krigsåren att den svenska säkerhetspolisen hade en tradition att värva spioner snarare än motsatsen. Så när Lennart Savemark avslöjades av Gustav Möllers säkerhetspolis när han lämnade uppgifter åt ryssarna om nazister så övertalades han att jobba vidare på Sovjetiska Informationsbyrån och lämna informationer till den svenska säkerhetspolisen.

Det är här jag inte får det att gå ihop. Varför verkar Säpo ha varit så säkra på var de hade Guillou?

I den KFML/SKP värld Guillou rörde sig fanns det två supermakter, USA och Sovjetunionen som kämpade om världsherravälde. Den goda socialismens föredöme fanns i Kina och Albanien. Sovjetunionen var statskapitalistiskt. USA förde ett orättfärdigt krig i Indokina.

Att Guillou skulle sitta och föreläsa om den saken för sina KGB handledare under minst fem års tid är inte troligt och var inte vad som hände.

Guillous trovärdighetsproblem är att förklara sina kontakter med KGB, sin kontakter med CIA, kontakter med Thunborg och Schori, sina kontakter med Säpo, sin relation med Elmér och få allting att framstå som om han fortfarande var en marxist-leninist i själ och hjärta.

Alternativet är att han förklarar vad någonstans på vägen det bajsade ihop sig. Något mellanting finns inte.

Jag är t ex en av dem som undrar exakt vilka kort han bytte bort innan han satt där han nu sitter.

Med Svarte Petter.

Frågan är om det finns några flera kort att byta bort.