Hovrätten tar upp fallet och det var inte mer än rättvist även om åklagaren i målet Anders Gustafsson hoppats att det inte skulle ske. Varför trodde han inte det. Jag antar att det hade suttit smällfint om slutvinjetten hade blivit 17000 i böter och en suddig dom. För åklagaren som inte tyckte att STC: undersökning och förhör med Forssberg hade i förundersökningen att göra.
Det hade såklart varit en fjäder i hatten på Gustafsson om han skalperat Sveriges genom tidernas mest framgångsrike travtränare under ett år.
Att sedan hans insats i förundersökningen och rättens förmåga att döma i målet kraftigt beskars av det hafsverk han haft händerna på verkade inte bekymra Gustafsson.
Nej, GRATTIS till rättvisan och nu finns det åtminstone en möjlighet att sanningen kommer fram och bevisen kan vändas på som det borde anstå en svensk domstol.
Nu börjar allvaret!
Det finns en hel del människor som undrar varför? Alltså varför jag ägnar tid åt det här rättsfallet Svanstedt, Persson och Jepson?
Blir man en lyckligare människa?
Jag kan inte säga att det är för pengarna i varje fall. Personligen tror jag att journalistik är något för dårar vars förfäder av misstag blivit korsade med en get eller myra någon gång i historiens tidiga grönska. Jag jobbade med det där yrket i femton års tid från början av 80-talet fram till 1996.
Ett tag satt vi ett gäng på Gamla Bysis eller Gamla Bysättningshäktet som det längre och mer korrekta namnet är. En fantastiskt fulvacker gul byggnad vars ena sida vetter mot Hornsgatan och den andra mot Brännkyrkagatan på Söder i Stockholm.
Vi var sju åtta journalister som sysslade med det mest från att tillverka udda datatidningar som UNIX Norden till att lösa Palmemordet eller skriva om nya corporate finance och profile imaging. Det var i mitten av det glada 80-talet och vi var om inte unga så i varje fall rätt entusiastiska inför framtiden och journalistikens kraft och möjligheter att förändra samhället.
Vi hade roliga fester och det var alltid några som råkade i luven på varandra.
Vår etiska profil var väl lite olika. Den som bad hårdvaruleverantörens vd sekreterare ”skicka med några färgstarka pratminus, gärna på diskett” hamnade väl i ena ringhörnan medan hardliners som skrev ekonomiska artiklar om aktiemarknaden och vägrade lyssna och investera när en släktning som var läkare dök upp och påstod att Astra hade en ny magsårsmedicin som skulle slå världen med häpnad.
Jag vet inte vem av oss som tjänade mest pengar räknat över tiden. Jag tror att de flesta av oss ville göra ett bra hantverk först och främst. De som rutinmässigt jobbade för rena företagstidningar verkade hur som helst ha fakturamallarna uppe på skärmen oftare.
Men jag vet att de av oss som en period försökte lösa Palmemordet hade det tungt. Jag minns att jag själv jagade ett gäng poliser ett tag. Några påstods ha haft något samrörde med mordplatsen. Vi hade bl a fått ut listor från polisens juridiska avdelning där vi satt och räknade hur många anmälningar de hade fått på sig och hur många övertidstimmar de hade.
Ett jäkla jobb som inte ledde till så mycket konkret om jag minns rätt. Men jag fick en ganska bra insikt i hur poliser gör när de spöar folk vi omhändertagande. Jag lyckades också bluffa till mig en av polisernas självdeklarationer. Som sagt, vi jobbade brett och förutsättningslöst. Ibland fick vi sticka emellan med något mera lukrativt som att skriv om Saabs nya datoriserade lager i Värmland. Sen fick man tillbaka artikeln med en förfrågan om man inte kunde peta in att Saab var ”en sportig och vacker bil”. Då svor man en vända och kilade ner på Stupet eller Stopet som krogen hette och drog ett par bira medan man funderade över om varför det var alla de värdelösa knäcken som gav pengar och de som verkligen betydde något för mänskligheten inte gjorde det.
Flera år senare hade jag förmånen att komma på ett avslöjande som var relativt stort.
Jag placerades på Aftonbladets tekniska avdelning tillsammans med deras utrikesreporter Wolfgang Hansson. Kinna Bellander som släpat min research från Kalla fakta till Aftonbladet kom dit och rökte några cigaretter mellan vd skapet på Moderna Tider. Det var på den tiden vi fortfarande pratade med varandra. Anledningen till att Våfflan och jag satt där i vår ensamhet var att ingen annan på tidningen skulle veta om vad vi gjorde. Det skulle vara hemligt. Ja, och så Kinna men hon hjälpte ju samtidigt Jan Stenbeck att gör av med pengar så hon var inte hos oss så ofta.
Jag hade innan dess suttit i flera månader om inte längre på kammaren och kontoret i en litet etta på Timmermansgatan där Carina samtidigt höll på att skriva ihop en pjäs. Regissören brukade dyka upp, röka ett par hundra cigg och berätta om virkespriserna på Gotland. En period flyttade jag till Karolinskas bibliotek och plöjde vetenskapliga tidskrifter hela dagarna.
Nu blev det flera månader vid Globen och Aftonbladet och chefredaktören Torbjörn Larsson hade generöst sagt ”det får ta den tid det tar”.
Det tog ett par månader till innan vi hade cirka 50 eller 60 sidor klara för publicering. Till sist blev det 80 vill jag minnas.
Löpsedlarna flammade över hela Sverige under större delen av en vecka.
Kommer ihåg att jag frågade en löpsedelsredaktör vad som säljer. Han funderade och skakade på huvudet. Vi vet inte, sa han. En gång hade vi helt blankt i skallen och skrev ”AFTONBLADET UTE IDAG!”. Då steg upplagan. Ingen vet. Undersökande och avslöjande höjer inte siffrorna automatiskt som man kanske tror, sa han, nickade och återgick till sin löpsedel.
Nu har det gått drygt tjugo år och jag är säker på att man kommit längre i förståelsen för vad som säljer. Det ser ut som det i alla fall.
Finessen med den här genomgången är att försöka visa att journalistik bedrivs av olika skäl och med olika motiv.
Som jag försökt visa här den senaste tiden så finns det alltid en annan sida bakom några löp och snabbt hoprafsade artiklar. Långt därinne oftast gömt för omvärlden ligger den verkligt intressanta historien. Historien bakom ytan.
Jag stötte häromdagen ihop med en gammal polare från Bysistiden nere på Hålet.
Stefan Lisinki jobbar numera som kriminalreporter på DN och vi hade inte setts på länge trots att vi bor ganska nära varandra. Det blir så ibland.
Jag berättade lite om vad jag hade för problem med Svanstedtfallet och han berättade om ett norrländskt mordfall som han skrivit och forskat en hel del kring.
När jag senare gick hem för att ta ut Spiken på hans sista kvällsrunda så funderade jag åter på vad det är som driver en. Att ligga och sova på en varm och fuktigt ståldurk på Nicaraguasjön och bli nerskiten av en flock höns som sitter ovanför i burkar, stå vid en postlucka och bluffa ut en självdeklaration, smyga på en misstänkt brottsling utanför posten, sitta på en restaurang i Irak som blir sprängd i bitar, ta skit av en ilsken köttdirektör, smuggla in bokmanuskript i Turkiet eller bara sitta och plöja halvmeterhöga drivor av vetenskaplig litteratur för att ta reda på vid vilket datum åtta år tidigare den vetenskapliga världen borde känna till att HIV-viruset dör vid +72 grader Celsius.
Jag vet inte.
Men när jag läste söndagens kvällstidning med skräckrubriker som rörde kycklingar så letade jag efter den lilla, lilla tvåradaren. Jodå längst till höger efter all skräckpropaganda stod det som gjorde att jag inte rusade ut i köket och kollade ifall jag hade fel kycklingmärke.
Nu stod det att man kan värma kycklingen till +70 grader. Jag skulle nog säga +72 grader men strunt samma.
Så nu ska jag ner och köpa de märken som pekades i tidningen igår eftersom de lär gå för vrakpriser idag.
Det var trots allt värt något att ta reda det där med temperaturen en gång för alla.
Att veta hur det egentligen ligger till…
Inlägg
