All denna kontaktlöshet!

Varje gång jag tittar ut så faller det nya löv.

Solen har försvunnit och det är råkallt ute. En gäng neongula treåringar från ett dagis kommer gående i Skinnarviksparken med ett matchande neongult rep mellan sig.

-Vovve, säger ett barn och ser glad ut.

Sedan tar jag en fika och lyssnar lite på sossekongressen. Ett slags demokrati. Den tilltänkte finansministern Rötmos ser till att det inte slinker in något i texterna som förpliktigar. Allmänt tjafs och fluffiga viljeyttringar. Men jag antar att det är politikens charm. Man sitter där med sin latte på kongress efter kongress och rätt som det är får man in ett ”skall” istället för det vanliga dötugget ”sträva efter”.

Då känns det antagligen som om man gjort revolution eller åtminstone kastat lite sten på båårgarna!

Hinner en bläddring i aftontidningarna. Guillou ska tänka efter om han minns mer om KGB och lägga till det i pocketupplagan av sina memoarer ”Ordets makt och vanmakt".

Bra idé. Eller lägg till ett par hundra linjerade sidor så kan man själv fylla i vartefter det dyker upp nya uppgifter. Igår var det chatt med Jan satt trots att han inte gillar datorer snällt och svarade på frågor i flera timmar. Man fick inte dock inte kalla honom för spion.

Märkligt.

I Tryckfrihetsförordningen 7 kap. 4 § definieras spioneri som att någon:

”för att gå främmande makt tillhanda obehörigen befordrar, lämnar eller röjer uppgift rörande försvarsverk, vapen, förråd, import, export, tillverkningssätt, underhandlingar, beslut, eller något förhållande i övrigt, vars uppenbarande för främmande makt kan medföra men för totalförsvaret eller eljest för rikets säkerhet, vare sig uppgiften är riktig eller ej.”

Jag kladdade ner en fråga som jag tyckte var bra:

”-När kontaktade svensk underrättelsetjänst dig om dina kontakter med Gergel och KGB.”

Två gånger till och med. Den frågan är lite lurig nämligen. Den besvarades självfallet inte. Istället besvarade Guillou en som rörde Säpo. Nej, Säpo kontaktade inte Guillou.

Frågan från chattaren var: Tycker du inte det är konstigt att ingen på säpo läckt detta tdigare?

Guillous svar: Jo, framförallt att de aldrig tog kontakt med mig under alla dessa år.

Nu blir det balans på slak lina för övrigt en guillousk paradgren. Men så var det sagt. Enligt Guillou så tog Säpo aldrig kontakt med Jan Guillou.

Man skulle kunna tänka sig att frågan kunde kommit upp men det gjorde den inte. Var det så att Säpo inte fäste tilltro till Lembergs uppgifter. Den saken har det glunkats om. Det stämmer inte heller. Säpo intensivbevakade Gergel och kunde på så sätt utan besvär verifiera Lembergs uppgifter.

Min fråga gällde svensk underrättelsetjänst. Det finns flera. Men den frågan ville antingen Expressens chattmoderator alternativt Jan Guillou inte svara på.

Guillou, Bratt och Isacsson anhölls den 22 oktober 1973 och häktades den 9 november för att ha avslöjat IB och uppgifter som ansågs skada rikets säkerhet.

I den förundersökning som följde säger Guillou bl a följande till förhörsledaren:

"Jag har under flera års tid, såväl muntligen som på annat sätt, överfört informationer till två befattningshavare inom säkerhetspolisen eftersom de är verksamma i spaningsarbete som har att göra med internationell terrorism."

Så om vi tror på Guillous egna ord och backar bandet ”under flera års tid” så hamnar vi på året 1971. Det är ju inte helt oväsentligt.

IB affären publicerades den 3 maj 1973 i FiB/Kulturfront.

Av rättegången i hovrätten som följde och nu är offentliga framgår det att Guillou dessutom kontaktade delar av den socialdemokratiska regeringen redan på sommaren 1972. Bland andra dåvarande statssekreteraren på Försvardepartementet Anders Thunborg och även Pierre Schori som jobbade på Utrikesdepartementet.

Om detta har journalisten Tonchi Percan skrivit liksom uppgifterna ovan om Säpokontakterna. Uppgifterna är idag offentliga och vem som helst kan läsa dem.

Guillou ställer själv frågan till Anders Thunborg under rättegången:

”Nu i förra sommaren(1972 min amn.) så förekom det ju vissa indirekta men tydligt underförstådda kontakter mellan dig och mig. Skulle du vilja beskriva själv….hur de försiggick och vad dom gick ut på och eventuellt vilka resultat dom ledde till?”

Anders Thunborg: ”Det var ju under sommaren 1972 så tog Jan Guillou kontakt med Pierre ……. ”

Återigen. I detta läge har Guillou träffat flera ryska underrättelseagenter sedan 1967, samma år som Lemberg anger honom. Enligt Guillou själv 20-25 gånger.

Säpo har alltså haft ögonen på Guillou sedan fem år tillbaka och även om de kanske inte känner till i detalj vad Guillou förser ryssarna med så vet de oavsett om de tog kontakt eller inte att en av KGB:s främsta agentvärvare tar sig stort besvär för att träffa Guillou. Alltså måste Guillou ha något att säga som intresserar ryssarna.

Så under sommaren 1972 så börjar IB ta fart. Peter Bratt dyker upp och med honom förre IB agenten Isacson som kan berätta att den smygtagna bilden Guillou har på Birger Elmér föreställer Isacsons förre chef, alltså IB:s högste chef.

OK, jag kan förstå att Guillou la KGB åt sidan. Eller…så hade någon del av den svenska underrättelsetjänsten redan kontaktat Guillou. Visat några övervakningsbilder på Guillou och Gergel eller någon annan kontakt. De kanske till och med hade bilder på när han tog emot pengar.

Klart att Guillou då kunde dra en stöddig vals om att han inte gjort något olagligt. Kanske de övertalade honom att fortsätta. Att förse ryssarna med uppgifter fast modifierade.

Guillou är ute efter ett scoop. Någon viskade i hans öra att den där killen Birger Elmér är en intressant figur. Men Guillou vet snart att en socialdemokratiskt styrd hemlig underrättelseorganisation som jobbar utanför lagens råmärken mycket väl kan rota upp hans gamla extraknäck med ryssarna. Så han funderar hit och dit. Å ena sidan har de ett scoop. Den näsan har Guillou.

Jag kan inte riktigt släppa tanken att Hans Holmér var Säpochef mellan 1970-1976. Påståenden i JK Ingvar Gullnäs utredning om den så kallade sjukhusaffären från några före detta IB anställda om att Ebbe och Hasse hade samröre med IB. Ebbes gamla affär på Sydsvenskan där han 1970 direkt började umgås med ägaren och chefredaktören Olof Wahlgren och för dennes räkning samlade in uppgifter på anställdas politiska hemvisst, gav rekommendationer om vem som skulle avskedas och inte.

Var det inte just IB som buggade SKP:s partilokal i Stockholm och vips var Ebbe och Hasse där och klippte trådar.

Om vi tänker oss att Ebbe och Hasse hade något med IB att göra, sossar var de väl får man förmoda så framstår det ju ännu mera märkligt att inte Hasse i varje fall satte lite press på JG när Isacson började dyka upp hemma hos JG.

Ebbe sa ju faktiskt till mig att han var med i IB. Det kan ju ha varit sant. Jag menar Ebbes vurm för att samla in uppgifter 1970 verkar ju inte helt olikt det arbete som IB bedrev.

Jag förstår inte den här stora tystnaden visavi Jan Guillous extraknäck. Om det inte var så att…

Ebbe -The Plummer

Jag har missat "Ebbe – The Movie" som går i två delar på TV.

Exakt vem eller vad Ebbe var eller jobbade för är för mig fortfarande höljt i ett dimmigt töcken.
Ebbe dök upp överallt. Han skrev brev när Lennart Geijer behövde brev och han såg till att folk åkte till London och köpte avlyssnings utrustning. Han var förläggare när det behövdes böcker och privatspanare när det behövdes privatspanare.

När det behövdes dra ut tåtar ur Televerkets telefonväxlar i samband med den så kallade IB-affären så var Ebbe där tillsammans Hans Holmér och ryckte sladdar. När Ebbe behövdes i KU var han där. Ett slags svensk Woody Allensk Selig korsad med Oliver North.

As far as I can recall…

Men jag tänker inte recensera Ebbe filmen. Inte innan jag sett den. Jag är inte Mats Gellerfelt.

Men jag vill ändå dra mitt strå till Ebbe stacken.

En gång träffade jag och en icke namngiven person, Nils Ebbe Knut Carlsson på Wasahof i Stockholm. Den krogen hade vi det tillfället i början av 80-talet redan förlorat lite av sin charm.

Bilförsäljarna hade tagit över lite på den gamla journalistkrogen.

Men vi var där. Jag och min kompis. Vi hade det gemensamt att vi båda hade ett förflutet i den så kallade extremvänstern som SKP kallades på den tiden. Vi var alltså rätt så väl bevandrade i 60- och 70-talets politik.

Medan vi sitter där och är på väg att fyllna till i sorlet från några säljare från Sveavägen så kasar en person ner mittemot oss. Vi är inte nyktra men den nyanlände är näst intill dyngrak.

Vi tar inte så stor notis om Carlsson och fortsätter vår diskusson som rör det som händer i samhället och en del gamla händelser. Samtalet förs i allmänna termer och Ebbe kommenterar saker och ting och vi förstår att han gärna vill tala om att han har koll på det mesta. Så vi skickar iväg lite ballonger åt hans håll och de kommer omedelbart tillbaka. Insatserna höjs och plötsligt säger Ebbe som vi nu har identifierar som Ebbe Carlsson sedan han redogjort för sin relation till förre justitieministern Lennart Geijer:

-Jag var med i IB.

-Jaha, sa vi.


Efteråt diskuterade vi saken några gånger.

En sak skulle jag vara försiktig med ifråga om Ebbe. Att ta något som Ebbe sagt för en sanning.

Ebbe var en operatör, ett av det slags politiska djur som opererar i de politiska rörverken för att det inte ska bli stopp och översvämningar.

Var Ebbe med i IB?

Ingen aning. Men jag skulle bli förvånad om han inte var det.