Lite om att lära in och ut

Söndag. Jag har varit rätt usel på att skriva blogg på den senaste tiden. Dels åkte jag som sagt på en lunginflammation(tredje på ett år) för några veckor sedan och sedan har jag jobbat en del.

Som en serivce till läsarna kan jag säga att en blogg troligast dyker upp på helgerna en tid framöver. Det bli liksom inte tid för mer, tyvärr.

I veckan var jag på en trevlig skola. Det finns trevliga och mindre trevliga skolor. Eftersom jag vikarierar på olika skolor så ser man rätt tydligt att det finns olika stämningar. Stämning?

Svårt att förklara. Det brukar visa sig så fort man kliver in. Antingen är det elevernas skola eller lärarnas. På elevernas skola är det eleverna som bestämmer. Där sitter lärarna och hukar i sina arbetslag eller på lärarrummet medan resten av skolan tillhör eleverna. Problemet är att eleverna inte är vuxna. De är barn eller möjligen ungdomar som det är tänkt att vuxna som föräldrar och lärare med flera ska guida in i vuxenvärlden. Då kan man inte sitta och skula på arbetslaget.

I en trevlig skola är det oftast en ljus och lite uppslupen ton i korridorerna. Man hör sällan; hörru din jävla fitta, eller var harru baxat den där, jag ska knulla dina mamma osv.

Jag har också upptäckt att många elever uppskattar en lektion. Nu menar jag inte att man går in, tar närvaron, ritar ett par formler på tavlan och skickar ut ett gäng stenciler med uppmaningen jobba och räck upp handen ifall det är något.

En lektion kan naturligtvis vara uppbyggd på många olika sätt. Det har säkert skrivits kilometervis med böcker i ämnet och jag har inte läst någon. Inte för det är något att stoltsera med. Slår jag på ”bra lektion” så är en av de första seriösa träffarna 10 tips hur man gör en bra PowerPoint presentation.

Min farsa var lärare. Han var på många sätt en idiot men jag inbillar mig att han var en bra lärare. Han höll nämligen lektioner. Talade om ämnet.

En tid jobbade han i en liten håla som heter Billesholm. Det var strax efter att han slutfört sin utbildning. Han rapporterade att hela undervisningen var centrerad runt ett materialrum på skolan. Där fanns det tusentals olika stencilblad, vilket idag är kopior av olika arbetsuppgifter och små faktablad. Det fanns fack för alla klasser. När en lärare skulle ha en lektion så gick han helt enkelt dit och hämtade 25 stencilerade arbetsblad och sedan var den lektionen i stort sett klar.

Senare flyttade min far in till civilisationen i Helsingborg där han morrade över att det minskades anslag till till som han sa, rejäla exkursioner. En exkursion är vanligast i biologi. Klassen och läraren går ut i naturen med för ändamålet lämplig utrustning(typ handböcker om hur olika växter och djur ser ut, håvar och fällor att fånga djur och fiskar i,  samt lämpliga väskor att ta hem växter i och så en sak till… en lärare som berättar om vad de ser på ett underhållande sätt och som dessutom kan svara på frågor. En kunskapskälla, helt enkelt.

Idag har stencilväldet ersatts av kopierade läromedel. En del skolor har inga läroböcker, enbart kopierade arbetsblad.  Det ställer stora krav på lärare som jag misstänker inte alltid uppfylls.

En lärare ska inte bra ha kunskaper utan också kunna förmedla dem på ett engagerande och intressant sätt. Det vet jag inte om jag kan. Men när vi talade om tryck i fysiken berättade jag om när jag arbetade på en svavelsyrafabrik på 70-talet och några killar på fabriken intill skulle fixa till ett stopp i en ledning på en tankbil. De kopplade en kompressor till tanken och blåste tryckluft in i tanken. En halv vägg och några gubbar försvann.

Sånt kommer de ihåg ungdomarna.

När jag undervisar i medelklassområden där föräldrarna oftare är egna företagare och hantverkare än inte så passar det bra att förklara ytor och volym i matte med ett anbud på en entreprenad. Räknar man fel förlorar man pengar.

Många kan relatera till ett sådant resonemang.

I Alby och Hjulsta kan det gälla annat. Man kör taxi, säljer pizza eller kebab, serverar, diskar, städar, sitter i spärren, jobbar åt de andra. Där är det andra saker som intresserar.

Vad rör sig i huvudet på ungdomar? Hasch, ecs, energidricka? Musik, fotboll, sex.

Jag sa att jag inte är så sugen på att labba med elever jag inte känner. De kan tända eld på vad som helst. Bara för att testa.

En lärare som jag vikarierade för kom med en bra idé. De läste sex och samlevnad. Biologi. Jag fick en text av Ciara och Justin Timberlake och en av 50Cent. Texterna handlade om sex och möjligen sensualitet, fast på olika sätt. Några frågor till. Jag laddade ner låtarna i min Ipod och släpade med vår Harman Kardon till skolan. De fick lyssna på låtarna och sedan var det dags för lite seriöst arbete. Resultatet blev att de lärde sig en hel del om hur man skriver texter, en del om sex och relationer mellan män och kvinnor i olika miljöer, en del engelska samt att biologi inte behöver var trist.

Varför ska man veta vilka delar det finns i en atom?

Man måste kunna svara på den här typen av frågor utan att framstå som en idiot.

Ungdomar är inte så korkade.

På den trevliga skolan gjorde jag ett inhopp i spanska. Den klassen kom från en annan skola och gick nu i sjuan. Jag har en tidigare skola och en klass på min svarta lista. Jag kommer aldrig att arbeta på den skolan eller i den klassen mera. Det är mera ett jobb för Skansen-Jonas.

Eftersom den här skolan var trevlig så frågade jag hur det kunde komma sig att just den här klassen var så odrägligt pratig och respektlös mot varandra och skolan. Jodå, de kom från skolan på min svarta lista.

Om två veckor kommer rektorn från svartalistaskolan att ta över trevliga skolan. Om två år kommer rektorns  f. d. fyror från svartalistanskolan som då blivit sjuor att landa på den här trevliga skolan. Jag tycker synd om den trevliga skolan som nu tyvärr hamnar på observationslistan i min svarta bok.

En lärare var ledsen sista dagen på en skola. En elevs mamma hade attackerat henne på ett föräldrasamtal.  Ho hade haft eleven i tre år och nu var det nian. Jodå, hon hade särbehandlat eleven och singlat ut henne och bl a bla.

Läraren var riktigt ledsen.

Jag sa att kritik ska man lyssna på men all kritik behöver man inte ta till sig bara för det är kritik. Dessutom sa jag att det skulle bli sol i helgen vilket var delvis rätt.

Då såg läraren lite gladare ut.

Annars kan man väl gratulera Hammarby som lyckas hålla sig kvar i Superettan efter ett mål i nittiofemte och svenska damhandbollslandslagsmålvakten(och det svenska laget)Grundström som gör mål genom en snygg lobb över hela planen från egen målgård och in i motståndarmålet bakom en hastigt men inte tillräcklig hastigt backandes tjeckisk målvakt. Thank You!

Det var lite Mogadishu över överstens sista strid. Illavarslande.

Hur ska ett land som inte har någon demokratisk tradition kunna bli något annat än ett nytt korrumperat självhärskardöme med religiösa förtecken.

Ett problem är att det demokratiska alternativet som vi i väst gärna talar om innehåller fundament som Wall Street, Grekland och en tjugofem procentig ungdomsarbetslöshet i demokratins namn.

Just idag läser jag att ett flera amerikanska stater, bl a Rhode Island och ett ännu större antal städer i USA står på konkursens rand.

Så för att knyta samman säcken behövs den mindre stenciler och karbonerade lösningar och mer av nytänkande som relaterar till människors verkliga behov än det som vi redan provat de senaste hundra åren med liten framgång.

När Reinfeldt i veckan lät som en haschflummande hippie från 1968 och talade om för mycket prylar hade han agnat opportunismens metspö. Men det är samtidigt ett tidens tecken.

Inom vetenskapen talar man om paradigmskifte.

Det är inte bara neutrinos som rusar före det synliga och det är kanske vad vi i framtiden kommer att blicka tillbaka på när det som nu händer tagit form.

”Steve Jobs” av Walter Isaacson har fått mycket goda recensioner i veckan. Av den kan man förstå en hel del om de senaste 40 årens tekniska utveckling inte bara inom IT utan överhuvudtaget.

Isaacson har tidigare skrivit biografier om Einstein och Franklin. Skillnaden är att han hade möjligheten att samtala med Jobs.

Ett julklappstips som det verkar.

Jobs tog med Isaacson till sitt barndomshem där hans far Paul Jobs för femtio år sedan byggde ett staket. ”He loved doing things right", sa Jobs till Isaacson. ”He even cared about the look of the parts you couldn´t  see", fortsatte Jobs.

Det får väl på något sätt sammanfatta dagens undertext och förhoppning.

Genetiska skillnader mellan skolor och oro i världen

 

Spiken ville ut redan vid halv sjutiden i morse. Nu när matte är utomlands så brukar han gå ut med mig innan jag kilar iväg till något nytt spännande uppdrag i Björklunds fabrik. Spiken har ingen aning om att gud vilade på den sjunde dagen. Han kör på den lille ateisten.

I varje fall var det trevligt att gå uppåt Skinnarviksberget medan gryningsljuset antydde att det kan bli en fin höstdag med hög och klar luft.

Noterade att det för tillfället står 8-7 till Stadsholmen i matchen med Klottrarna. Muren är nu åter gul bakom 1800-talskåkarna på berget.

Igår kväll satt jag hemma och zappade lite på kvällen. Det var en obducentrulle från BBC, en spionhistoria och en fransk film om en skola på dagordningen.

Jag måste erkänna att jag inte såg någon till slut.

Faktum är att jag börjar tröttna på obducentrullar. Spionhistorierna är sällan riktigt bra och en fransk film om skolan kan visserligen rendera lite flashback´s efter en vecka i smeten men om man vill koppla av till den är mer tveksamt.

När jag gick i skolan så gick vår klass tillsammans från 1-9. Några av mina klasskamrater hade jag dessutom gått i samma kindergarten som. På den tiden kallades förskolan kindergarten, obekant varför.

Jag har inga minnen av att vi blev skadade för livet av att gå i samma klass i nio år. Tvärtom. Vi kände varandra rätt väl. Det fungerade. Det kom till en del elever och några flyttade. När vi kom uppåt högstadiet var det några som valde andra ämnen och i nian var det några som gick till tp-linjer vilket är teknisk-praktisk linje. De flesta som sökte dit var inte så motiverade att studera engelsk grammatik och det passade dem bättre att fila upp moppekolvar på lektionstid. Några blev duktiga mekaniker och en kille ångrade sig och satsade med framgång på läkaryrket om jag inte minns fel.

Var det bättre förr? Nej, det tror jag inte. Samtidigt tror jag inte heller att allt var sämre förr.

Idag splittrar man klasser regelmässigt som det verkar när de kommer till sexan, eller senast sjuan.

För en tid sedan var jag i en sexa som jag nog måste betrakta som den absolut värsta klass jag haft alla kategorier.

Det mest tragiska var att klassen var delad i två delar. Den ena delen bestod av elever som jobbade på, försökte slå in lite matte och noä medan resten…

Det visade sig att de elever som kämpade ivrigt för att skapa en miljö som bäst kan beskrivas som en filial till Skansens apberg i parningstider, kom från en skola och de flitiga från en annan.

Nu har eleverna gått i den här klassen i två månader och det är en veritabel katastrof. Inte bara med roliga vikarien i form av undertecknad utan som det verkar överhuvudtaget

Om jag minns rätt så fanns det 27 elever i klassen. I de flesta klasser fanns det uppemot trettio elever. Skolpengssyndromet. Fylla upp klasserna.

Nu kan man fråga sig var idén att boxa ihop femton elever som lärt sig elementa från sexårs och uppåt med ett gäng apskaft som omväxlande ylar, krälar och skriker sig igenom lektionerna. När de vill något skriker de för att överrösta sina andra skrikande kamrater. De saknar vanligtvis allt material till lektionerna som pennor, suddgummi, läroböcker arbetsmaterial. Orsakerna är många. De har glömt, tappat eller vet inte var nyckeln till skåpet är. De har den hemma eller vet inte var den är.

Det här är oftast samma elever som kommer cyklande in på lektionerna ungefär en kvart efter alla andra anlänt.  De glider in utan ett ord efter att ha sparkat ihärdigt på dörren till lektionssalen. Inte sällan mumsande på en bulle eller macka med en läsk eller Red Bull i andra handen. Mössan eller kepsen är nerdragen över öronen och sedan uppstår en kamp om var den ska vara. I snitt brukar dessa elever ta av och på mössan 5-10 gånger per lektion.

När de efter många om och men installerat sig i en bänk där de inte ska sitta plockar de fram mobilen och lirar några låtar, gärna högt för hela klassen att markera sitt oberoende. Några av dem glider runt och kollar läget medan andra byter namn med varandra. Några känner sig kissnödiga och behöver gå ut igen efter ett par minuter, ganska omgående varvid kepsen åker på och några kompisar måste följa med. Ett gäng sysselsätter sig med att fråga om läraren är pedofil medan andra glider runt och trakasserar några kamrater för att ha något att göra.

En elev gömmer sig under katedern medan en annan går igenom lådorna i katedern efter nyttigheter.

De som saknar saker och ting är alla mycket upprörda över att jag inte har med mig pennor, suddgummi, böcker, stift till pennor mm.

I snitt ägnar man som lärare i en sådan klass femtio procent av lektionen åt att be eleverna dämpa sig, pedagogisk motivera varför och tjata om elementära regler för vanlig respekt. I bästa fall hinner man sedan runt och hjälpa några av de elever som vill jobba från den bättre delen av klassen.

Till sist slår man näven i bordet och ber dem bokstavligen hålla käften, varefter de galopperar iväg till kuratorn och beklagar sig.

Problemet är naturligtvis inte eleverna utan allt det som fått lov att hända på vägen under sju års tid.

Är det så här det är?

Verkligen inte. Här har skolan där dessa elever kommit ifrån från femman, misslyckats kapitalt. Sådana här skolor ska anmälas, utredas och ledningen bytas ut. Direkt. De ska inte få förstöra andra elever och andra skolors och lärares ansträngningar genom att tillåta at sjätteklassarna beter sig som om de gick på ett dagis utan personal.

För det finns inga genetiska förklaringar till att en halv klass uppför sig exemplariskt och resten som en apskock.

Jag ska ta ett annat exempel. En tvåa i ett liknande upptagningsområde vilket är medelklass, småföretagare och villaområde, alltså inte alls vad man  kanske tror.

Här kommer eleverna till skolan mellan åtta och tjugo över. De hälsar, sätter sig vid sina platser och tar fram något att arbeta med till alla kommit till klassen. Då läser de tyst i egna böcker till tjugo i nio. Sedan är det upprop, varvid en av eleverna tar klasslistan och ropar upp sina kamrater och fyller i vilka som är borta, sjuka et c. Sedan går man igenom dagens datum, namnsdag, temperatur et c. Någon enstaka gång under dagen höjs ljudnivån. Då kommer det upp ett pekfinger i luften från de som tycker ljudet är för högt. Till sist har alla satt upp ett finger och det är snabbt tyst igen. De här eleverna är motiverade att gå i skolan och tar själva ansvar för sin skolgång. Här har skolan funnit en arbetsform och lyckats implementera rutiner, kontinuitet och harmoni i undervisningen.

En flicka dröjer kvar efter lektionen.

-Nu måste du ut på rasten och få lite frisk luft, säger jag.

-Jaaa…jag ska bara…

-Nej, du ska inte bara. Nu får du faktiskt kila iväg ut.

Hon lägger ihop sina saker och när hon passerar mig säger hon:

-Jag vet. Det är som Alfons Åbergs pappa säger att Alfons hela tiden ska bara…

Jag nickar utan att ha läst om dessa vidomsord från Alfons pappa. Principen är däremot väl känd.

Den här flickan och hennes klasskamrater han ett förhållningssätt till skolan och sin utbildning. Apbergsgänget i den andra skolan har ingen aning om varför de går i skolan. Det har ingen lyckats tala om för dem på sju år. Om tre år kommer de att sitta med en hög IG och undra vad som hänt.

Skolor som får in apbergsgäng måste agera direkt och ta reda på varför eleverna beter sig som de gör. De måste ta en diskussion med skolor som inte lyckats bättre under sju års tid. När eleverna kommit upp i sexan eller sjuan är det oftast för sent.

I den här skolan borde hela apbergsgänget delas i fem-sex delar där de får sitta med var sin resurs enskilt och lugna ner sig någon månad till de kan grundreglerna på sina fem fingrar. Istället tar det oftast upp till ett år innan något radikalt händer.

Jag misstänker att många skolor ser mellan fingrarna bara skolpengen kommer in i kassan. Lama ledningar som hyschar ner klagomål och hoppas att ungarna ska lugna ner sig själva i åttan eller nian. Problemet är att det kan bli en farlig nedåtgående och självdestruktiv spiral som ingen har någon kontroll över

Jag anser inte att skolor som lämnar över elever till 6-9 som inte kan komma i tid, drar runt med kepsar, saknar pennor, papper, böcker och skriker rakt ut vad som faller dem in samt glider runt i klassrummet samt in och ut som det passar och allmänt uppträder som om de gick på dagis ska få komma undan

Skolan är ett trepartsavtal mellan skola, föräldrar och eleven. Alla parter har sitt ansvar. Skolpengen skiftar men ligger gissningsvis runt 60-70 000 per elev. Jag tycker inte det vore fel att belöna skolor som lyckas motivera elever och leverera vissa minimikriterier till 6-9 nivån. På motsvarande sätt måste man överväga att minska anslagen till de som ständigt överlämnar ett gäng oroshärdar. Exakt hur man ska mäta detta vet jag inte men det borde inte vara alltför svårt. En majoritet av lärarkåren är t ex för omdömen i uppförande och ordning. Sådana skriftliga omdömen skulle också kunna vara kopplade till fondering av delar av skolpengen så att det skapade incitament både i skolan och hos föräldrar och elever att jobba för att sköta sin skolgång på ett acceptabelt sätt.

Så långt om skolan.

Den omfattande rörelse som sprider sig och kan sammanfattas i 99 % rörelsen är ur många synvinklar också den ett tidens tecken. Den är ett tydligen exempel på att en del av samhällets medborgare inte känner sig delaktiga.

Är det då bara ett tecken på att vi befinner oss i en recession?

Det är nog en förklaring men långtifrån hela. Alla människor har en inneboende drift att tillhöra en social gemenskap av något slag. Det normala är att man utbildar sig och sedan får ett jobb som leder till inkomster, sparande och möjligheter. Enkelt uttryckt. Men så är det inte för många människor idag. Unga utbildar sig i New York, Stockholm, Kairo eller Aten men får inget jobb.

Samtidigt ser de att vissa delar av samhället alltmer verkar ha avskärmat sig från verkligheten. När finansmarknaderna böljar som en bergochdalbana köps det och säljs som aldrig förr och de som sköter handeln kan kvittera ut årliga förmögenheter medan småspararnas pensioner urholkas allteftersom.

Med dagens snabba kommunikationsmöjligheter har människor en helt annan förmåga att samla information med vars hjälp de kan se helt nya mönster. Mönster som avskräcker och som nu tvingat ut folk på gatorna. De har inga tydliga krav, ingen politiskt klar agenda men de är inte nöjda och anser att det krävs förändringar.

Så här långt är de om inte fredliga så nästintill. Men det beror på var rörelsen är på väg eller vem som om någon, kan gripa tag i den.

I grund och botten uppfattar jag den här rörelsen som en rörelse riktad mot egoism och girighet. Det är nog just däri utmaningen ligger. Att formulera ett program eller förhållningssätt till just egoism och girighet. Om den här världen ska överleva på lång sikt behöver vi nog tänka lite mindre på oss själva och lite mer på helheten. Att tänka på sig själv och skita i andra har varit en underliggande ström i allt ekonomiskt och stora delar av det politiska livet de senaste trettio åren. Den trenden är på väg att brytas med de olika frihetsrörelser vi sett födas det senaste året. 60-talet och 70-talet sögs upp i det vi ser idag. Finns det något som tyder på att den här rörelsen kommer att lyckas bättre?

En sådan sak är att de har verktyg man inte hade på 60-talet. Med internet, mobiler och datorer kan man kommunicera på ett sätt som man aldrig kunnat tidigare. Det är bara att slänga upp en sida på fejan eller dra igång en webbplats. För mig som deltog i 70-talets politiska vänster och minns de oändliga diskussioner som fördes och vad verklig demokrati var, folkets makt et c, vet att den här rörelsen behöver en ideologisk diskussion för att överleva. Vad den inte behöver är att lösa alla frågor vilket är en av lärdomarna av 60- och 70-talet. Man behöver inte besluta hur många gurkor som ska produceras. Kanske är en del av den ledningslösa och frejdliga inställningen hos dessa rörelser vi ser idag en styrka. Men att bara ”flumma runt” och var emot kapitalismen i största allmänhet leder ingen vart. Till slut kommer det ju att handla om hur man skapar jobb, trygghet och fred på jorden precis som vanligt. Kan vi göra det annorlunda och bättre den här gången?

Kanske. Kanske inte.

En fick

Det här med litteratur är konstigt. Jag tänker på det här med Tomas Tranströmer. Det är väldigt roligt och hedrande för Sverige och för svensk litteratur att åter ha fått en pristagare. Det kommer osökt att rikta blickar mot svensk poesi och andra svenska poeter kanske kan komma att upptäckas.

Sedan finns det förstås en del idioter i kören. Som Guillou, Gardell och Ranelid. Om vi börjar från slutet så är Ranelid naturligtvis helt till sig i trasorna och meddelar glatt att han följt Tranströmer sedan 20-års åldern. Man får hoppas att det är hans egen 20-års ålder. Jodå han har läst allt och är hängiven. Om han kan rekommendera något om man ska börja? Nej, man kan läsa allt. Se där. Allt är lika bra. Sedan har vi dumstruten, Gardell. Tranströmer bor i samma hus som Gardell, alltså blir det gratis plats på scenen och då ligger det nära till hands att prata om… Gardell. Jodå, det är så närma ett nobelpris jag kan komma. Mumintrollet har också uttalat sig i liknande motspjärniga ordalag.

Guillou tycker det var fel nu och fel förra gången. Felet är därför att man gav det till en svensk och då antar jag att även Pär Lagerqvist och Selma Lagerlöf åker med i samma JG svep med detta kriterium. Han blir uppenbarligen bara dummare och dummare i huvudet allteftersom åren går vilket är tvärtemot var som är brukligt.

Annars verkar de flesta glada.

Jag har personligen inte läst en rad av Tranströmer och har generellt lite svårt för poesi. Jag vet att man måste läsa poesi men det bjuder vanligtvis emot. Rumi och Hafiz bra. Ekelöf har jag läst lite av, annars är det rätt skralt för att inte säga tomt. Håller på med en tjock versbunden bok av Melville som heter "Clarel". Den verkar aktuell och lovande på mer än ett vis så det kanske finns hopp också för mig på poesins område. Enligt Peter Englund kan man läsa allt av Tranströmer på en kväll och det är kanske så man ska läsa poesi. Vi säger det.

Men som svensk är jag stolt över Tranströmer och ett stort Grattis till priset.

"Sorgegondolen" från 1999 ska vara bra att börja med för de som inte går på Ranelids spännande linje.

En gick

Ibland skäms jag alldeles speciellt över att vara svensk.

Det finns vissa saker som Sverige inte klarar, helt enkelt. En sådan sak är att förhålla sig på ett civiliserat sätt till människor som sticker ut.

När jag vaknade i morse vid femtiden och slog på min lilla IPod touch och min NYT app såg jag att Steve Jobs gått bort.

Genast visste jag att detta är vad världen kommer att tala om idag.

Tre timmar senare slår jag på SVT och morgonsoffan. Redan i valet av gäst höjer jag ögonbrynen. Det har inte varit en hemlighet att Jobs varit svårt sjuk.  Man kunde tagit sig en funderare över ifall Jobs tillfört något annat än elektroniska prylar. Istället gör man det extremt enkelt för sig. Man bjuder in en kundtidningskille från MacWorld. Han ska vara enbart lycklig över att jag glömt hans namn. Förutom att han ger en fullständigt intetsägande och platt beskrivning av Jobs lyckas han understryka att Jobs var ”på gränsen till psykopat”. Då har liket knappt kallnat. Om det finns en gud så har MacWorld killen som tillåtits fetna till på Jobs bekostnad inget jobb när dagen är slut. Jag har faktiskt aldrig hört något liknande.

Soffreportrarnas kommentarer var tunna som luften i stratosfären och sedan blev de upprymda inför tanken på att få träffa Britt-Marie Mattsson som ännu(för vilken gång i ordningen) skulle få göra reklam för sin och Piratförlagets skitroman om Kennedy familjen.  Även denna gång(Liza Marklund) ger förlaget ett sken av att romanen skulle vara hämtat ur verkligheten. Man skrivet inte sann men däremot ”verklighetsbaserad”.

Nog om.

Ifall ni är intresserade av vem Steve Jobs var. Slå på CNN, BBC, Aljazeera.

Jag ska bara säga något kort och personligt om mitt eget förhållande till det Jobs åstadkom under sin livstid.

Jag tillhör samma generation. Steven Jobs föddes den 24 februari 1955 och jag själv föddes den 21 mars samma år.

Vår generation präglades av att andra världskriget var slut och världen låg öppen i ordets egentliga bemärkelse. Man kunde göra vad som helst. Allt var möjligt. Allt.

När jag pratar med barn och ungdomar som går i skolan om hur det var då gapar de som fiskar. Fanns inte det och det? På sätt och vis har den digitala utvecklingen med dess åtföljande åskådnings- , informations- och kommunikationsmöjligheter skapat såväl tes som antites. På samma gång som vi tack var personer som Jobs, Wozniak, Gates, Allen, Andreesen, Berners-Lee m fl fått verktyg att hantera information på ett sätt som hittills varit omöjligt så har samma möjligheter skapat nya problem och utmaningar.

Jag lärde mig skriva maskin på en gammal Halda Norden och en  grå Facit. Året var 1968. Haldan var gammal och det var ett rejält schwuung i tangenterna. Facitmaskinen var trögare. Skrev man fel plockade man fram en runt suddgummi och suddadde direkt på papperet. Man fick vara mycket försiktig så man inte suddade igenom papperet.

Det var i den här världen som Steve Jobs på andra sidan Atlanten tillsammans med barndomsvännen Stephen Wozniak började fundera på att skapa en dator av ett helt nytt slag.

1974 läste jag data i Göteborg. Vi fick lära oss skapa system göra loopar och andra rudimentära saker. Vår lärare inledde alla lektioner på göteborgskt vis; ADB va e de?

Rune Brandinger var hans idol.

Vi fick kila ner på en av långgatorna och titta på IBM:s hålkortsystem.

1974 hade saker och ting rört sig framåt. Det fanns japanska solcellsräkneapparater för bråkdelen av vad en facitsnurra kostade.

IBM hade kommit med kulskrivmaskiner med utbytbara typer och raderingsband i slutet av sextiotalet. Kopiatorer ersatte karbonpapper och stinkade spritstenciler. Den tekniska utvecklingen stod formligen och hoppade.

Det pågick märkliga saker vid Xerox Parc.

Tio år senare hade Jobs och Wozniak visat världen att datorer inte behövde fylla ett halvt rum. IBM hade samtidigt fiskat upp Bill Gates och Paul Allens MSDOS.

Macintosh blev Jobs och Apples riktigt stora genombrott. Med hjälp av Scott Ridley´s idag världsberömda reklamfilm inför lanseringen som slutar med texten: …You´ll see why 1984, won´t be 1984.

Och det blev det verkligen inte.

Min Macintosh landade på skrivbordet 1987. Den kunde man bara köpa på Stockholms universitet till ett lägre pris om man var student. Den kostade 23 000 kronor vill jag minnas. Den såg ut som en grå klots och hade allt i ett; skärm, diskettstationer och hårddisk. Det var försedd med ett pekdon. En mus som gjorde att man kunde klicka på olika menyer och den hade grafik. Den var helt enkelt underbar. Per min kompis hade en likadan medan resten av vår lilla journalistgrupp hade MSDOS baserade datorer. DOS gänget hade också tjocka manualer som de ständigt bläddrade i när det skulle göra något utöver det vanliga. De fick skriva mängder av kommandon med grön eller orange ilsket blinkade text på den svarta skärmen. Den enda grafik de hade fick de göra med bokstaven X, typ julgranar. Det var innan Windows som inspirerades av, gissa vem? Åt oss hade Jobs ordnat spel, smarta rullmenyer och en rad andra finesser. Vi var helt överlyckliga över Macintosh SE. Något år senare graderade jag upp min hårddisk till 100 Mb. Den kostade hisnande 10 000 kronor.

Av framför allt jobbskäl övergick jag sedan till PC baserade miljöer. På Sveriges Radio där jag arbetade i mitten av 90-talet fördes gerillakrig mellan terminalbaserade system för nyheter BASYS och musikfolket som hade Macar. Jag var med om att introducera PC och Windows för en del av reportrarna på SR och faktiskt också Internet. Motståndet mot Mac kom framför allt från tekniker som gillade DOS miljön som Windows byggde på. De förstod inte Macarna helt enkelt.

Idag femton år senare är jag grundligt trött på PC och Windows.

Jag ska skaffa en Ipad2 och det får bli mitt avstamp i den nya kommunikationsvärlden. Jag har redan en IPod Touch som åter fått mig på gott humör i den digitala världen. En syndare har kommit hem.

Steve Jobs och hans Apple får nämligen alltid en på gott humör vilket sällan är fallet med Windows.

Varför fylls media en dag som denna av porträtt av Steve Jobs. Jag ska försöka beskriva hans och Apples storhet med några få ord.

Det talar mycket om att sätta kunden i centrum.  I princip handlar det nästan undantagslös om att få kunden att ro att så är fallet. När det gäller Apples produkter så är det inte säkert att de är de bästa på att hantera reklamationer. Vad de är bäst på och alltid varit är att erbjuda en produkt som är unik och ger kunden en känsla av välbefinnande jämfört med andra produkter. Hur mycket enklare var det att peka med en mus på rullmenyer jämfört med att pek amed pilknappar på tangentbordet. Eller att dra och droppa, den fantastiska rullskivan på Ipoden. Fullständigt genial! Apple hade under Jobs ledning en benhård vilja att ge kunderna sådant som de behövde. Jobs trodde inte för ett ögonblick på att kunderna ville ha hans produkter. Han var istället av åsikten att Apple utvecklade sådant som de skulle uppskatta. Där ligger en väsentlig skillnad. Apples produkter kändes som en del av ens naturliga varande. Jag har nu använt min Ipod Touch som i princip kan allt utom att ringa. Jag har hittills inte hittat några direkta svagheter. Den är intuitiv. Plattan som jag planerar att skaffa inom kort är som Ipoden fast bättre.

Uttrycket att tänka utanför boxen passade som handen i handsken på Jobs.

Jobs lärde oss att gränser är till för att brytas och bortom dessa finns nya som måste överskridas.

Igår släppte indiska staten en egen tablet dator. Den ser ut som en halv IPad och kostar 300 kronor. Den heter Akash och ska hjälpa till att utbilda indiska barn och ungdomar. Den kan anslutas till nätverk och ska vara ett alternativ för indiska föräldrar som inte har råd att köpa en dator till sina barn. Utan Apples och Steve Jobs envetna strävande efter att skapa användarvänliga enkla intuitiva datormiljöer under trettiofem års tid hade Akash aldrig sett dagens ljus.

På Aljazeera vittnade idag flera föräldrar till autistiska barn hur deras barn fått en ny och förbättrad livskvalité med hjälp av Ipad.

Så vad var Jobs storhet i ett nötskal. Jag tror att Bob Metcalfe, 3Coms grundare i morse uttryckte saken ganska precis när han efter en stunds övervägande sa:

-Steve var något, ett ord som är överanvänt och misshushållat med. Han var en visionär!

För över tjugo år sedan såg jag en framtidsfilm från Apple. Den visade hur framtidens dator kunde se ut. Den innehöll i huvudsak det vi idag ser i Ipad, IPhone, Mac, IPod och Itunes.

Så jag vill passa på att tacka Steve för alla roliga leksaker han dragit upp ur Apples hatt genom åren och hoppas att få ser flera.

Under tiden kan vi svenskar med fördel leva i lite större utsträckning efter Jobs devis:

Stay hungry, stay foolish, think different.

Tysta leken

Jag är rätt säker på att jag är förbannad.

Riktigt ordentligt till och med.

Det flesta som följer denna blogg vet att jag spelar ett och ibland två mindre system på V75 varje vecka. Det blir insatser per spelar på 150-200 kronor. Någon gång när vi varit stadda vid spelkassa har det blivit mer men jag tror aldrig vi spelar för mer än femtusen kronor under alla år och det är säkert tjugo år i olika konstellationer.

Vi är vad spelexperterna skulle kalla mindre bolagsspelare. Alltså snäppet över det av seplexperterna så föraktade Harry Boy kollektivet. För det är så att spelexperter till största dleen spelar själva. Men blandade framgångar kan man väl säga.

Då och då hör vi talar om någon storspelare som vunnit 3,5 miljon eller 1,2 eller något i den stilen.

Som alla vet som följer travsporten så är händelsen indelad i två delar. En sportslig del där man varje helg får se topphästar i fin författning tävla mot andra topphästar i samma fina författning. Man tävlar mot varandra. För oss som både älskar sporten, tävlandet, hästar och dessutom spelar på travet tickar pulsen hela lördag förmiddag innan kupongerna ska lämnas in. Adrenalinet och pulsen stiger. Har man tittar på Uhrbergs hemsida. Vad säger Hultman, Stig H och spring ut och köp Lördagen tidningar. Vad säger Ludde om chanserna, Challe B och ring Glenn H. Det finns massor av specialsajter, en del gratis andra kostar lite. Dessutom har ATG en rad tipsforum, te x Vasst eller Kasst som är en bra källa för information. Speciellt när Erik Adielsson är med ska jag kanske tillägga.

Sen har vi lopparkivet. Man betalar en hundring månaden till ATG. Där kan man få finfin information. Man köper Ronden, Guiden och kvällstidningarna och slammar efter information på nätet.

Numera går travet i tre olika kanaler, samtliga ägda av TV4. För det får man betala.

Sedan när man då ska plita in alltsammans så behöver man kanske köpa ett Jokersystem för sånt har inte ATG tid med att förse sina spelare med. Antar att det är trevliga kräftskivor i varje fall.

Av ovanstående kan man dra slutsatsen att ett spelarkollektiv som vårt som består av fyra personer lägger ner mycket tid och energi på att försöka lista ut hur omgångarna ska gå.

Då och då har man genom åren hört talar om dem. Storspelarna. De som har gott om pengar och i princip eller faktiskt lever på att spela. Ibland kan någon diskret nicka åt en koncentrerad snubbe på Kongressen ute på Solvalla som har både laptop och tidtagarur. Då vet man vad det handlar om. En storspelare.

Som Nisse Nilox. Vill minnas att han en gång sa att de första femton åren går man med förlust.

Så kan det vara eller inte. Men någon har sagt det. Rimligt verkar det i varje fall.

Det som i alla fall fram till för tio år sedan var regel, var att storspelarna hade hattar, keps eller i varje fall saknade en del hår på huvudet. Jaså, inte det. Men de var i varje fall nästan undantagslöst fyllda trettiofem.

Jag kan ha missat något. Verkligen. Jag missar ständigt saker och ting. Men igår när V75 gick så väntade jag. Och verkligen. Döm om min förvåning. I slutet av eftermiddagssändningen dök han upp. ATG:s representant. Han skulle då förklara hur allt låg till. Ha med sin någon pedagogisk powerpoint eller ljusplatta där han kunde skingra alla frågetecken.

Trodde man!

Istället kom han för att säga att Jackpot betyder att trettiofem miljoner finns i dagens pott. Jaha!

Det började egentligen för två år sedan.

Först och främst ska jag villigt tillstå ett par saker. Jag är ingen matematiker. Jag undervisar visserligen i ämnet men jag undervisad ei franska också till min gamla franskfrökens stora överraskning.

Men jag är ingen sådan som vispar formler över papper med blixtens hastighet.

Jag är inte heller emot att spelare enskilda eller i kollektiv som lirar tiotusen eller tjugotusen spänn ska få en sudd tillbaka.

För ett par år sedan så rakade plötsligt antalet inlämnade system i höjden. Från att ha varit de miljon så var de plötsligt två miljoner. De flesta tänkte nog i likhet med mig att det gällde en ökad användning av Jokersystemet som är ett kommersiellt system som man köper och som gör att man kan skapa reducerade system som är i princip hur stora som helst.

 Sedan låg spelet där på 1,5 eller 2 miljoner ett tag. Men på det senaste året har det tillkommit ett par saker. Dels har ATG haft stora problem med sitt onlinesystem för inlämning, vilket upprepade gånger försenat starterna till V75 och därmed äventyrat spelsäkerheten. Dessa problem är inte nya och beror troligtvis i grunden på att ATG anlitat fel folk att designa systemen eller kravsatt systemet fel. Fungerat dåligt har det emellertid gjort.

ATG:s förklaring har bl a varit att många lämnat in och att man jobbat ”på den biten”. Det är som vanligt när det gäller ATG. En stöddig ”von oben” attityd där Nilsson, Andersson och de övriga möjligen ansvarar inför gud men helt säkert inte för något annan.

De senaste månaderna har det här spelandet plötsligt börjat åka bergochdalbana ungefär som resten av marknaderna denna höst.

Det kan ju vara så att folk spelar mera förståndigt. Spelar bara omgångar som kan ge utdelning. Men det verka ända vara något som inte stämmer. Ena veckan är det 1,5 miljoner inlämnade system och andra veckan är det 4,9 miljoner inlämnade system. Måste gått åt en del BIC-pennor där.

Återigen kommer det här snacket om storspelare som lirar stora system. Senast var det en kille(enligt en av travexperterna) som lämnat in ett system för mer än 100 000 kronor. Woooawww!

Jodå, men därmed dog den debatten.

I fredags snubblar jag över något som enbart kan uppfattar som en fullständigt häpnadsväckande artikel i Aftonbladets sportbilaga. Mattias Karlsson skriver om två spelare. En i Sverige och någon från Sydafrika som skulle spela för…lyssna nu noga…sammanlagt sju miljoner svenska kronor(5-2) i VECKAN!!!

Det här är givetvis bara rykten men dessa rykten förmedlas glatt av samme Karlsson. Jodå det handlar om en svensk cirka trettio år som också spelar poker och är matematiker.

Han spelar utskrivna(obs!), reducerade system med flera tusen kuponger flera veckor. Varför spelar man utskrivna system x 2000? När man kan föra över dem elektronisk på ett par sekunder. Smaka på det.Den här killen ska enligt samma rykte spela för så mycket att han påverkar streckprocenten. Alla påverkar streckprocenten, men det här handlar om det stämmer om något helt annat. Det är nu min bristande matematiska kommer in i bilden. Men så mycket fattar jag att en kille som spelar för fem sex miljoner och lämnar in dem på olika ställe under en vecka kan styra så att vissa ekipage  blir större och andra mindre streckfavoriter. Det gäller bara att få igång spelarkollektivet att strecka på i samma riktning och sedan lira fett på de man själv tror på.

Man spelar inte för fem eller sex miljoner om man inte i någon mån vill styra spelet. Det är åtminsotne min uppfattning

Ja, för en siffermänniska finns det säkert många flera infallsvinklar. Karlsson meddelar också spelarkollektivet att samme spelare har 40 miljoner på sin ATG konto. Det är nu det börjar bajsa ihop sig. Men var inte kuponger utskrivna. Att man kan använda Jokersystemet till att skriva ut tusentals kuponger på skärmen och sedan skicka dem direkt till sitt ATG konto är en helt annan sak än att skriva ut kuponger.

Sen kommer den verkliga smällkaramellen. ATG ska åter enligt återigen rykten gjort ett avtal att den här storspelaren ska skicka in sina kuponger mellan tio och elva på lördag förmiddag innan V75. Tävlingarna börjar normalt 14.30.

Sydafrikaliraren verkar inte har vunnit något men fortsätt att lira för 2 miljoner i veckan. Så han måste vara rejält dum i skallen.

Den här artikeln går alltså ut i nordens största dagstidning och ingen på ATG eller Vinnare orkar ens kommentera den. Då undrar man. Får de själva en bit av kakan?

Det spelas varje lördag V75 för mellan 80-160 miljoner kronor. Det är inget litet Jack Vegas lir på tobiken vi pratar om! I ndra sammanhang har ATG och dess moderorganisation skrikit sig hesa och ylat om spelsäkerhet. Men här är man om jag nu inte missat något väsentligt, tysta som möss.

Först och främst borde man lätt kunna avgöra ifall någon spelar för fem-sex miljoner per vecka. Min spontana reaktion är att det inte kan löna sig, alltså är det inte sant. Om den här killen lirat ett par tusen kuponger i går skulle han iofs kunnat få tillbaka en och en halv miljon av fem eller sex satsade.

De enda som jag kan tänka mig spelar för fem, sex miljoner och är nöjda med 1,5 tillbaka är ni vet vilka.

Eller är det så att räknenissen har hittat det optimala spelsystemet. I så fall behöver vi andra ju inte göra oss något besvär att slanta in till hans pensionsfond(jag förutsätter att det är en hans men det kan såklart lika gärna vara en hon).

Vad ATG borde göra? Ja, först och främst skyndsamt utreda vad som händer och komma upp med en detaljerad och uttömmande förklaring till alla oss som spelar för några hundringar i veckan. Sen bör man överväga att skapa en realtidsindikator där man direkt kan se storleken och tidpunkten på vilka bet som kommit in.

Jag är faktiskt inte ens övertygad om att man ska få spela för för hur mycket som helst. De matematiska förklaringar vi hittills hört verkar ju inte stämma för varför skulle någon idiot kasta bort flera miljoer per vecka. Därför att han eller hon kan? Det håller inte. Har ni glömt att det heter spel.

Att oemotsagt låta en kvällstidningskrönikör sprida rykten om jättespel och hemliga(får man anta) uppgörelser gör det hela ännu mer bekymmersamt. Det är en ren skandal att den artikeln trycktes. Hur vore det med en kommentar från ATG om den där uppgörelsen t ex. Eller sprack alltsammans då?

Det här är verkligen ingen skitsak och jag skulle var beredd att gå långt för att ta reda på hur det här hänger ihop men innan dess förutsätter jag att det är ATG:s huvuduppgift att sörja för spelsäkerheten och därmed att skyndsamt utreda och förklara det hela för spelarna.

I sista hand kommer spelarna att överge spelet. Det blir som fejkade spelautomater. Man undviker dem. Det vore en katastrof för travsporten. Inte för storspelaren om han nu existerar utanför Mikael Karlssons huvud. Storspelaren spelade ju som bekant också poker.

Det är ingen tillfällighet att ordet ”skyndsamt” förekommit flera gånger ovanstående text.

Snabbt som fan, skulle jag också kunnat skriva utan att skämmas.

Till dess uppmanar jag Mikael Karlsson att gräva lite djupare i sin ryktesflora. Intressant är det i varje fall