Stefan Hagbergs Blogg

Lite om att lära in och ut

2011-10-23T13:10:00.000+02:00

Söndag. Jag har varit rätt usel på att skriva blogg på den senaste tiden. Dels åkte jag som sagt på en lunginflammation(tredje på ett år) för några veckor sedan och sedan har jag jobbat en del.

Som en serivce till läsarna kan jag säga att en blogg troligast dyker upp på helgerna en tid framöver. Det bli liksom inte tid för mer, tyvärr.

I veckan var jag på en trevlig skola. Det finns trevliga och mindre trevliga skolor. Eftersom jag vikarierar på olika skolor så ser man rätt tydligt att det finns olika stämningar. Stämning?

Svårt att förklara. Det brukar visa sig så fort man kliver in. Antingen är det elevernas skola eller lärarnas. På elevernas skola är det eleverna som bestämmer. Där sitter lärarna och hukar i sina arbetslag eller på lärarrummet medan resten av skolan tillhör eleverna. Problemet är att eleverna inte är vuxna. De är barn eller möjligen ungdomar som det är tänkt att vuxna som föräldrar och lärare med flera ska guida in i vuxenvärlden. Då kan man inte sitta och skula på arbetslaget.

I en trevlig skola är det oftast en ljus och lite uppslupen ton i korridorerna. Man hör sällan; hörru din jävla fitta, eller var harru baxat den där, jag ska knulla dina mamma osv.

Jag har också upptäckt att många elever uppskattar en lektion. Nu menar jag inte att man går in, tar närvaron, ritar ett par formler på tavlan och skickar ut ett gäng stenciler med uppmaningen jobba och räck upp handen ifall det är något.

En lektion kan naturligtvis vara uppbyggd på många olika sätt. Det har säkert skrivits kilometervis med böcker i ämnet och jag har inte läst någon. Inte för det är något att stoltsera med. Slår jag på ”bra lektion” så är en av de första seriösa träffarna 10 tips hur man gör en bra PowerPoint presentation.

Min farsa var lärare. Han var på många sätt en idiot men jag inbillar mig att han var en bra lärare. Han höll nämligen lektioner. Talade om ämnet.

En tid jobbade han i en liten håla som heter Billesholm. Det var strax efter att han slutfört sin utbildning. Han rapporterade att hela undervisningen var centrerad runt ett materialrum på skolan. Där fanns det tusentals olika stencilblad, vilket idag är kopior av olika arbetsuppgifter och små faktablad. Det fanns fack för alla klasser. När en lärare skulle ha en lektion så gick han helt enkelt dit och hämtade 25 stencilerade arbetsblad och sedan var den lektionen i stort sett klar.

Senare flyttade min far in till civilisationen i Helsingborg där han morrade över att det minskades anslag till till som han sa, rejäla exkursioner. En exkursion är vanligast i biologi. Klassen och läraren går ut i naturen med för ändamålet lämplig utrustning(typ handböcker om hur olika växter och djur ser ut, håvar och fällor att fånga djur och fiskar i, samt lämpliga väskor att ta hem växter i och så en sak till… en lärare som berättar om vad de ser på ett underhållande sätt och som dessutom kan svara på frågor. En kunskapskälla, helt enkelt.

Idag har stencilväldet ersatts av kopierade läromedel. En del skolor har inga läroböcker, enbart kopierade arbetsblad. Det ställer stora krav på lärare som jag misstänker inte alltid uppfylls.

En lärare ska inte bra ha kunskaper utan också kunna förmedla dem på ett engagerande och intressant sätt. Det vet jag inte om jag kan. Men när vi talade om tryck i fysiken berättade jag om när jag arbetade på en svavelsyrafabrik på 70-talet och några killar på fabriken intill skulle fixa till ett stopp i en ledning på en tankbil. De kopplade en kompressor till tanken och blåste tryckluft in i tanken. En halv vägg och några gubbar försvann.

Sånt kommer de ihåg ungdomarna.

När jag undervisar i medelklassområden där föräldrarna oftare är egna företagare och hantverkare än inte så passar det bra att förklara ytor och volym i matte med ett anbud på en entreprenad. Räknar man fel förlorar man pengar.

Många kan relatera till ett sådant resonemang.

I Alby och Hjulsta kan det gälla annat. Man kör taxi, säljer pizza eller kebab, serverar, diskar, städar, sitter i spärren, jobbar åt de andra. Där är det andra saker som intresserar.

Vad rör sig i huvudet på ungdomar? Hasch, ecs, energidricka? Musik, fotboll, sex.

Jag sa att jag inte är så sugen på att labba med elever jag inte känner. De kan tända eld på vad som helst. Bara för att testa.

En lärare som jag vikarierade för kom med en bra idé. De läste sex och samlevnad. Biologi. Jag fick en text av Ciara och Justin Timberlake och en av 50Cent. Texterna handlade om sex och möjligen sensualitet, fast på olika sätt. Några frågor till. Jag laddade ner låtarna i min Ipod och släpade med vår Harman Kardon till skolan. De fick lyssna på låtarna och sedan var det dags för lite seriöst arbete. Resultatet blev att de lärde sig en hel del om hur man skriver texter, en del om sex och relationer mellan män och kvinnor i olika miljöer, en del engelska samt att biologi inte behöver var trist.

Varför ska man veta vilka delar det finns i en atom?

Man måste kunna svara på den här typen av frågor utan att framstå som en idiot.

Ungdomar är inte så korkade.

På den trevliga skolan gjorde jag ett inhopp i spanska. Den klassen kom från en annan skola och gick nu i sjuan. Jag har en tidigare skola och en klass på min svarta lista. Jag kommer aldrig att arbeta på den skolan eller i den klassen mera. Det är mera ett jobb för Skansen-Jonas.

Eftersom den här skolan var trevlig så frågade jag hur det kunde komma sig att just den här klassen var så odrägligt pratig och respektlös mot varandra och skolan. Jodå, de kom från skolan på min svarta lista.

Om två veckor kommer rektorn från svartalistaskolan att ta över trevliga skolan. Om två år kommer rektorns f. d. fyror från svartalistanskolan som då blivit sjuor att landa på den här trevliga skolan. Jag tycker synd om den trevliga skolan som nu tyvärr hamnar på observationslistan i min svarta bok.

En lärare var ledsen sista dagen på en skola. En elevs mamma hade attackerat henne på ett föräldrasamtal. Ho hade haft eleven i tre år och nu var det nian. Jodå, hon hade särbehandlat eleven och singlat ut henne och bl a bla.

Läraren var riktigt ledsen.

Jag sa att kritik ska man lyssna på men all kritik behöver man inte ta till sig bara för det är kritik. Dessutom sa jag att det skulle bli sol i helgen vilket var delvis rätt.

Då såg läraren lite gladare ut.

Annars kan man väl gratulera Hammarby som lyckas hålla sig kvar i Superettan efter ett mål i nittiofemte och svenska damhandbollslandslagsmålvakten(och det svenska laget)Grundström som gör mål genom en snygg lobb över hela planen från egen målgård och in i motståndarmålet bakom en hastigt men inte tillräcklig hastigt backandes tjeckisk målvakt. Thank You!

Det var lite Mogadishu över överstens sista strid. Illavarslande.

Hur ska ett land som inte har någon demokratisk tradition kunna bli något annat än ett nytt korrumperat självhärskardöme med religiösa förtecken.

Ett problem är att det demokratiska alternativet som vi i väst gärna talar om innehåller fundament som Wall Street, Grekland och en tjugofem procentig ungdomsarbetslöshet i demokratins namn.

Just idag läser jag att ett flera amerikanska stater, bl a Rhode Island och ett ännu större antal städer i USA står på konkursens rand.

Så för att knyta samman säcken behövs den mindre stenciler och karbonerade lösningar och mer av nytänkande som relaterar till människors verkliga behov än det som vi redan provat de senaste hundra åren med liten framgång.

När Reinfeldt i veckan lät som en haschflummande hippie från 1968 och talade om för mycket prylar hade han agnat opportunismens metspö. Men det är samtidigt ett tidens tecken.

Inom vetenskapen talar man om paradigmskifte.

Det är inte bara neutrinos som rusar före det synliga och det är kanske vad vi i framtiden kommer att blicka tillbaka på när det som nu händer tagit form.

”Steve Jobs” av Walter Isaacson har fått mycket goda recensioner i veckan. Av den kan man förstå en hel del om de senaste 40 årens tekniska utveckling inte bara inom IT utan överhuvudtaget.

Isaacson har tidigare skrivit biografier om Einstein och Franklin. Skillnaden är att han hade möjligheten att samtala med Jobs.

Ett julklappstips som det verkar.

Jobs tog med Isaacson till sitt barndomshem där hans far Paul Jobs för femtio år sedan byggde ett staket. ”He loved doing things right", sa Jobs till Isaacson. ”He even cared about the look of the parts you couldn´t see", fortsatte Jobs.

Det får väl på något sätt sammanfatta dagens undertext och förhoppning.

Genetiska skillnader mellan skolor och oro i världen

2011-10-16T13:51:00.000+02:00

Spiken ville ut redan vid halv sjutiden i morse. Nu när matte är utomlands så brukar han gå ut med mig innan jag kilar iväg till något nytt spännande uppdrag i Björklunds fabrik. Spiken har ingen aning om att gud vilade på den sjunde dagen. Han kör på den lille ateisten.

I varje fall var det trevligt att gå uppåt Skinnarviksberget medan gryningsljuset antydde att det kan bli en fin höstdag med hög och klar luft.

Noterade att det för tillfället står 8-7 till Stadsholmen i matchen med Klottrarna. Muren är nu åter gul bakom 1800-talskåkarna på berget.

Igår kväll satt jag hemma och zappade lite på kvällen. Det var en obducentrulle från BBC, en spionhistoria och en fransk film om en skola på dagordningen.

Jag måste erkänna att jag inte såg någon till slut.

Faktum är att jag börjar tröttna på obducentrullar. Spionhistorierna är sällan riktigt bra och en fransk film om skolan kan visserligen rendera lite flashback´s efter en vecka i smeten men om man vill koppla av till den är mer tveksamt.

När jag gick i skolan så gick vår klass tillsammans från 1-9. Några av mina klasskamrater hade jag dessutom gått i samma kindergarten som. På den tiden kallades förskolan kindergarten, obekant varför.

Jag har inga minnen av att vi blev skadade för livet av att gå i samma klass i nio år. Tvärtom. Vi kände varandra rätt väl. Det fungerade. Det kom till en del elever och några flyttade. När vi kom uppåt högstadiet var det några som valde andra ämnen och i nian var det några som gick till tp-linjer vilket är teknisk-praktisk linje. De flesta som sökte dit var inte så motiverade att studera engelsk grammatik och det passade dem bättre att fila upp moppekolvar på lektionstid. Några blev duktiga mekaniker och en kille ångrade sig och satsade med framgång på läkaryrket om jag inte minns fel.

Var det bättre förr? Nej, det tror jag inte. Samtidigt tror jag inte heller att allt var sämre förr.

Idag splittrar man klasser regelmässigt som det verkar när de kommer till sexan, eller senast sjuan.

För en tid sedan var jag i en sexa som jag nog måste betrakta som den absolut värsta klass jag haft alla kategorier.

Det mest tragiska var att klassen var delad i två delar. Den ena delen bestod av elever som jobbade på, försökte slå in lite matte och noä medan resten…

Det visade sig att de elever som kämpade ivrigt för att skapa en miljö som bäst kan beskrivas som en filial till Skansens apberg i parningstider, kom från en skola och de flitiga från en annan.

Nu har eleverna gått i den här klassen i två månader och det är en veritabel katastrof. Inte bara med roliga vikarien i form av undertecknad utan som det verkar överhuvudtaget

Om jag minns rätt så fanns det 27 elever i klassen. I de flesta klasser fanns det uppemot trettio elever. Skolpengssyndromet. Fylla upp klasserna.

Nu kan man fråga sig var idén att boxa ihop femton elever som lärt sig elementa från sexårs och uppåt med ett gäng apskaft som omväxlande ylar, krälar och skriker sig igenom lektionerna. När de vill något skriker de för att överrösta sina andra skrikande kamrater. De saknar vanligtvis allt material till lektionerna som pennor, suddgummi, läroböcker arbetsmaterial. Orsakerna är många. De har glömt, tappat eller vet inte var nyckeln till skåpet är. De har den hemma eller vet inte var den är.

Det här är oftast samma elever som kommer cyklande in på lektionerna ungefär en kvart efter alla andra anlänt. De glider in utan ett ord efter att ha sparkat ihärdigt på dörren till lektionssalen. Inte sällan mumsande på en bulle eller macka med en läsk eller Red Bull i andra handen. Mössan eller kepsen är nerdragen över öronen och sedan uppstår en kamp om var den ska vara. I snitt brukar dessa elever ta av och på mössan 5-10 gånger per lektion.

När de efter många om och men installerat sig i en bänk där de inte ska sitta plockar de fram mobilen och lirar några låtar, gärna högt för hela klassen att markera sitt oberoende. Några av dem glider runt och kollar läget medan andra byter namn med varandra. Några känner sig kissnödiga och behöver gå ut igen efter ett par minuter, ganska omgående varvid kepsen åker på och några kompisar måste följa med. Ett gäng sysselsätter sig med att fråga om läraren är pedofil medan andra glider runt och trakasserar några kamrater för att ha något att göra.

En elev gömmer sig under katedern medan en annan går igenom lådorna i katedern efter nyttigheter.

De som saknar saker och ting är alla mycket upprörda över att jag inte har med mig pennor, suddgummi, böcker, stift till pennor mm.

I snitt ägnar man som lärare i en sådan klass femtio procent av lektionen åt att be eleverna dämpa sig, pedagogisk motivera varför och tjata om elementära regler för vanlig respekt. I bästa fall hinner man sedan runt och hjälpa några av de elever som vill jobba från den bättre delen av klassen.

Till sist slår man näven i bordet och ber dem bokstavligen hålla käften, varefter de galopperar iväg till kuratorn och beklagar sig.

Problemet är naturligtvis inte eleverna utan allt det som fått lov att hända på vägen under sju års tid.

Är det så här det är?

Verkligen inte. Här har skolan där dessa elever kommit ifrån från femman, misslyckats kapitalt. Sådana här skolor ska anmälas, utredas och ledningen bytas ut. Direkt. De ska inte få förstöra andra elever och andra skolors och lärares ansträngningar genom att tillåta at sjätteklassarna beter sig som om de gick på ett dagis utan personal.

För det finns inga genetiska förklaringar till att en halv klass uppför sig exemplariskt och resten som en apskock.

Jag ska ta ett annat exempel. En tvåa i ett liknande upptagningsområde vilket är medelklass, småföretagare och villaområde, alltså inte alls vad man kanske tror.

Här kommer eleverna till skolan mellan åtta och tjugo över. De hälsar, sätter sig vid sina platser och tar fram något att arbeta med till alla kommit till klassen. Då läser de tyst i egna böcker till tjugo i nio. Sedan är det upprop, varvid en av eleverna tar klasslistan och ropar upp sina kamrater och fyller i vilka som är borta, sjuka et c. Sedan går man igenom dagens datum, namnsdag, temperatur et c. Någon enstaka gång under dagen höjs ljudnivån. Då kommer det upp ett pekfinger i luften från de som tycker ljudet är för högt. Till sist har alla satt upp ett finger och det är snabbt tyst igen. De här eleverna är motiverade att gå i skolan och tar själva ansvar för sin skolgång. Här har skolan funnit en arbetsform och lyckats implementera rutiner, kontinuitet och harmoni i undervisningen.

En flicka dröjer kvar efter lektionen.

-Nu måste du ut på rasten och få lite frisk luft, säger jag.

-Jaaa…jag ska bara…

-Nej, du ska inte bara. Nu får du faktiskt kila iväg ut.

Hon lägger ihop sina saker och när hon passerar mig säger hon:

-Jag vet. Det är som Alfons Åbergs pappa säger att Alfons hela tiden ska bara…

Jag nickar utan att ha läst om dessa vidomsord från Alfons pappa. Principen är däremot väl känd.

Den här flickan och hennes klasskamrater han ett förhållningssätt till skolan och sin utbildning. Apbergsgänget i den andra skolan har ingen aning om varför de går i skolan. Det har ingen lyckats tala om för dem på sju år. Om tre år kommer de att sitta med en hög IG och undra vad som hänt.

Skolor som får in apbergsgäng måste agera direkt och ta reda på varför eleverna beter sig som de gör. De måste ta en diskussion med skolor som inte lyckats bättre under sju års tid. När eleverna kommit upp i sexan eller sjuan är det oftast för sent.

I den här skolan borde hela apbergsgänget delas i fem-sex delar där de får sitta med var sin resurs enskilt och lugna ner sig någon månad till de kan grundreglerna på sina fem fingrar. Istället tar det oftast upp till ett år innan något radikalt händer.

Jag misstänker att många skolor ser mellan fingrarna bara skolpengen kommer in i kassan. Lama ledningar som hyschar ner klagomål och hoppas att ungarna ska lugna ner sig själva i åttan eller nian. Problemet är att det kan bli en farlig nedåtgående och självdestruktiv spiral som ingen har någon kontroll över

Jag anser inte att skolor som lämnar över elever till 6-9 som inte kan komma i tid, drar runt med kepsar, saknar pennor, papper, böcker och skriker rakt ut vad som faller dem in samt glider runt i klassrummet samt in och ut som det passar och allmänt uppträder som om de gick på dagis ska få komma undan

Skolan är ett trepartsavtal mellan skola, föräldrar och eleven. Alla parter har sitt ansvar. Skolpengen skiftar men ligger gissningsvis runt 60-70 000 per elev. Jag tycker inte det vore fel att belöna skolor som lyckas motivera elever och leverera vissa minimikriterier till 6-9 nivån. På motsvarande sätt måste man överväga att minska anslagen till de som ständigt överlämnar ett gäng oroshärdar. Exakt hur man ska mäta detta vet jag inte men det borde inte vara alltför svårt. En majoritet av lärarkåren är t ex för omdömen i uppförande och ordning. Sådana skriftliga omdömen skulle också kunna vara kopplade till fondering av delar av skolpengen så att det skapade incitament både i skolan och hos föräldrar och elever att jobba för att sköta sin skolgång på ett acceptabelt sätt.

Så långt om skolan.

Den omfattande rörelse som sprider sig och kan sammanfattas i 99 % rörelsen är ur många synvinklar också den ett tidens tecken. Den är ett tydligen exempel på att en del av samhällets medborgare inte känner sig delaktiga.

Är det då bara ett tecken på att vi befinner oss i en recession?

Det är nog en förklaring men långtifrån hela. Alla människor har en inneboende drift att tillhöra en social gemenskap av något slag. Det normala är att man utbildar sig och sedan får ett jobb som leder till inkomster, sparande och möjligheter. Enkelt uttryckt. Men så är det inte för många människor idag. Unga utbildar sig i New York, Stockholm, Kairo eller Aten men får inget jobb.

Samtidigt ser de att vissa delar av samhället alltmer verkar ha avskärmat sig från verkligheten. När finansmarknaderna böljar som en bergochdalbana köps det och säljs som aldrig förr och de som sköter handeln kan kvittera ut årliga förmögenheter medan småspararnas pensioner urholkas allteftersom.

Med dagens snabba kommunikationsmöjligheter har människor en helt annan förmåga att samla information med vars hjälp de kan se helt nya mönster. Mönster som avskräcker och som nu tvingat ut folk på gatorna. De har inga tydliga krav, ingen politiskt klar agenda men de är inte nöjda och anser att det krävs förändringar.

Så här långt är de om inte fredliga så nästintill. Men det beror på var rörelsen är på väg eller vem som om någon, kan gripa tag i den.

I grund och botten uppfattar jag den här rörelsen som en rörelse riktad mot egoism och girighet. Det är nog just däri utmaningen ligger. Att formulera ett program eller förhållningssätt till just egoism och girighet. Om den här världen ska överleva på lång sikt behöver vi nog tänka lite mindre på oss själva och lite mer på helheten. Att tänka på sig själv och skita i andra har varit en underliggande ström i allt ekonomiskt och stora delar av det politiska livet de senaste trettio åren. Den trenden är på väg att brytas med de olika frihetsrörelser vi sett födas det senaste året. 60-talet och 70-talet sögs upp i det vi ser idag. Finns det något som tyder på att den här rörelsen kommer att lyckas bättre?

En sådan sak är att de har verktyg man inte hade på 60-talet. Med internet, mobiler och datorer kan man kommunicera på ett sätt som man aldrig kunnat tidigare. Det är bara att slänga upp en sida på fejan eller dra igång en webbplats. För mig som deltog i 70-talets politiska vänster och minns de oändliga diskussioner som fördes och vad verklig demokrati var, folkets makt et c, vet att den här rörelsen behöver en ideologisk diskussion för att överleva. Vad den inte behöver är att lösa alla frågor vilket är en av lärdomarna av 60- och 70-talet. Man behöver inte besluta hur många gurkor som ska produceras. Kanske är en del av den ledningslösa och frejdliga inställningen hos dessa rörelser vi ser idag en styrka. Men att bara ”flumma runt” och var emot kapitalismen i största allmänhet leder ingen vart. Till slut kommer det ju att handla om hur man skapar jobb, trygghet och fred på jorden precis som vanligt. Kan vi göra det annorlunda och bättre den här gången?

Kanske. Kanske inte.

En fick

2011-10-06T18:07:00.000+02:00

Det här med litteratur är konstigt. Jag tänker på det här med Tomas Tranströmer. Det är väldigt roligt och hedrande för Sverige och för svensk litteratur att åter ha fått en pristagare. Det kommer osökt att rikta blickar mot svensk poesi och andra svenska poeter kanske kan komma att upptäckas.

Sedan finns det förstås en del idioter i kören. Som Guillou, Gardell och Ranelid. Om vi börjar från slutet så är Ranelid naturligtvis helt till sig i trasorna och meddelar glatt att han följt Tranströmer sedan 20-års åldern. Man får hoppas att det är hans egen 20-års ålder. Jodå han har läst allt och är hängiven. Om han kan rekommendera något om man ska börja? Nej, man kan läsa allt. Se där. Allt är lika bra. Sedan har vi dumstruten, Gardell. Tranströmer bor i samma hus som Gardell, alltså blir det gratis plats på scenen och då ligger det nära till hands att prata om… Gardell. Jodå, det är så närma ett nobelpris jag kan komma. Mumintrollet har också uttalat sig i liknande motspjärniga ordalag.

Guillou tycker det var fel nu och fel förra gången. Felet är därför att man gav det till en svensk och då antar jag att även Pär Lagerqvist och Selma Lagerlöf åker med i samma JG svep med detta kriterium. Han blir uppenbarligen bara dummare och dummare i huvudet allteftersom åren går vilket är tvärtemot var som är brukligt.

Annars verkar de flesta glada.

Jag har personligen inte läst en rad av Tranströmer och har generellt lite svårt för poesi. Jag vet att man måste läsa poesi men det bjuder vanligtvis emot. Rumi och Hafiz bra. Ekelöf har jag läst lite av, annars är det rätt skralt för att inte säga tomt. Håller på med en tjock versbunden bok av Melville som heter "Clarel". Den verkar aktuell och lovande på mer än ett vis så det kanske finns hopp också för mig på poesins område. Enligt Peter Englund kan man läsa allt av Tranströmer på en kväll och det är kanske så man ska läsa poesi. Vi säger det.

Men som svensk är jag stolt över Tranströmer och ett stort Grattis till priset.

"Sorgegondolen" från 1999 ska vara bra att börja med för de som inte går på Ranelids spännande linje.

En gick

2011-10-06T14:17:00.001+02:00

Ibland skäms jag alldeles speciellt över att vara svensk.

Det finns vissa saker som Sverige inte klarar, helt enkelt. En sådan sak är att förhålla sig på ett civiliserat sätt till människor som sticker ut.

När jag vaknade i morse vid femtiden och slog på min lilla IPod touch och min NYT app såg jag att Steve Jobs gått bort.

Genast visste jag att detta är vad världen kommer att tala om idag.

Tre timmar senare slår jag på SVT och morgonsoffan. Redan i valet av gäst höjer jag ögonbrynen. Det har inte varit en hemlighet att Jobs varit svårt sjuk. Man kunde tagit sig en funderare över ifall Jobs tillfört något annat än elektroniska prylar. Istället gör man det extremt enkelt för sig. Man bjuder in en kundtidningskille från MacWorld. Han ska vara enbart lycklig över att jag glömt hans namn. Förutom att han ger en fullständigt intetsägande och platt beskrivning av Jobs lyckas han understryka att Jobs var ”på gränsen till psykopat”. Då har liket knappt kallnat. Om det finns en gud så har MacWorld killen som tillåtits fetna till på Jobs bekostnad inget jobb när dagen är slut. Jag har faktiskt aldrig hört något liknande.

Soffreportrarnas kommentarer var tunna som luften i stratosfären och sedan blev de upprymda inför tanken på att få träffa Britt-Marie Mattsson som ännu(för vilken gång i ordningen) skulle få göra reklam för sin och Piratförlagets skitroman om Kennedy familjen. Även denna gång(Liza Marklund) ger förlaget ett sken av att romanen skulle vara hämtat ur verkligheten. Man skrivet inte sann men däremot ”verklighetsbaserad”.

Nog om.

Ifall ni är intresserade av vem Steve Jobs var. Slå på CNN, BBC, Aljazeera.

Jag ska bara säga något kort och personligt om mitt eget förhållande till det Jobs åstadkom under sin livstid.

Jag tillhör samma generation. Steven Jobs föddes den 24 februari 1955 och jag själv föddes den 21 mars samma år.

Vår generation präglades av att andra världskriget var slut och världen låg öppen i ordets egentliga bemärkelse. Man kunde göra vad som helst. Allt var möjligt. Allt.

När jag pratar med barn och ungdomar som går i skolan om hur det var då gapar de som fiskar. Fanns inte det och det? På sätt och vis har den digitala utvecklingen med dess åtföljande åskådnings- , informations- och kommunikationsmöjligheter skapat såväl tes som antites. På samma gång som vi tack var personer som Jobs, Wozniak, Gates, Allen, Andreesen, Berners-Lee m fl fått verktyg att hantera information på ett sätt som hittills varit omöjligt så har samma möjligheter skapat nya problem och utmaningar.

Jag lärde mig skriva maskin på en gammal Halda Norden och en grå Facit. Året var 1968. Haldan var gammal och det var ett rejält schwuung i tangenterna. Facitmaskinen var trögare. Skrev man fel plockade man fram en runt suddgummi och suddadde direkt på papperet. Man fick vara mycket försiktig så man inte suddade igenom papperet.

Det var i den här världen som Steve Jobs på andra sidan Atlanten tillsammans med barndomsvännen Stephen Wozniak började fundera på att skapa en dator av ett helt nytt slag.

1974 läste jag data i Göteborg. Vi fick lära oss skapa system göra loopar och andra rudimentära saker. Vår lärare inledde alla lektioner på göteborgskt vis; ADB va e de?

Rune Brandinger var hans idol.

Vi fick kila ner på en av långgatorna och titta på IBM:s hålkortsystem.

1974 hade saker och ting rört sig framåt. Det fanns japanska solcellsräkneapparater för bråkdelen av vad en facitsnurra kostade.

IBM hade kommit med kulskrivmaskiner med utbytbara typer och raderingsband i slutet av sextiotalet. Kopiatorer ersatte karbonpapper och stinkade spritstenciler. Den tekniska utvecklingen stod formligen och hoppade.

Det pågick märkliga saker vid Xerox Parc.

Tio år senare hade Jobs och Wozniak visat världen att datorer inte behövde fylla ett halvt rum. IBM hade samtidigt fiskat upp Bill Gates och Paul Allens MSDOS.

Macintosh blev Jobs och Apples riktigt stora genombrott. Med hjälp av Scott Ridley´s idag världsberömda reklamfilm inför lanseringen som slutar med texten: …You´ll see why 1984, won´t be 1984.

Och det blev det verkligen inte.

Min Macintosh landade på skrivbordet 1987. Den kunde man bara köpa på Stockholms universitet till ett lägre pris om man var student. Den kostade 23 000 kronor vill jag minnas. Den såg ut som en grå klots och hade allt i ett; skärm, diskettstationer och hårddisk. Det var försedd med ett pekdon. En mus som gjorde att man kunde klicka på olika menyer och den hade grafik. Den var helt enkelt underbar. Per min kompis hade en likadan medan resten av vår lilla journalistgrupp hade MSDOS baserade datorer. DOS gänget hade också tjocka manualer som de ständigt bläddrade i när det skulle göra något utöver det vanliga. De fick skriva mängder av kommandon med grön eller orange ilsket blinkade text på den svarta skärmen. Den enda grafik de hade fick de göra med bokstaven X, typ julgranar. Det var innan Windows som inspirerades av, gissa vem? Åt oss hade Jobs ordnat spel, smarta rullmenyer och en rad andra finesser. Vi var helt överlyckliga över Macintosh SE. Något år senare graderade jag upp min hårddisk till 100 Mb. Den kostade hisnande 10 000 kronor.

Av framför allt jobbskäl övergick jag sedan till PC baserade miljöer. På Sveriges Radio där jag arbetade i mitten av 90-talet fördes gerillakrig mellan terminalbaserade system för nyheter BASYS och musikfolket som hade Macar. Jag var med om att introducera PC och Windows för en del av reportrarna på SR och faktiskt också Internet. Motståndet mot Mac kom framför allt från tekniker som gillade DOS miljön som Windows byggde på. De förstod inte Macarna helt enkelt.

Idag femton år senare är jag grundligt trött på PC och Windows.

Jag ska skaffa en Ipad2 och det får bli mitt avstamp i den nya kommunikationsvärlden. Jag har redan en IPod Touch som åter fått mig på gott humör i den digitala världen. En syndare har kommit hem.

Steve Jobs och hans Apple får nämligen alltid en på gott humör vilket sällan är fallet med Windows.

Varför fylls media en dag som denna av porträtt av Steve Jobs. Jag ska försöka beskriva hans och Apples storhet med några få ord.

Det talar mycket om att sätta kunden i centrum. I princip handlar det nästan undantagslös om att få kunden att ro att så är fallet. När det gäller Apples produkter så är det inte säkert att de är de bästa på att hantera reklamationer. Vad de är bäst på och alltid varit är att erbjuda en produkt som är unik och ger kunden en känsla av välbefinnande jämfört med andra produkter. Hur mycket enklare var det att peka med en mus på rullmenyer jämfört med att pek amed pilknappar på tangentbordet. Eller att dra och droppa, den fantastiska rullskivan på Ipoden. Fullständigt genial! Apple hade under Jobs ledning en benhård vilja att ge kunderna sådant som de behövde. Jobs trodde inte för ett ögonblick på att kunderna ville ha hans produkter. Han var istället av åsikten att Apple utvecklade sådant som de skulle uppskatta. Där ligger en väsentlig skillnad. Apples produkter kändes som en del av ens naturliga varande. Jag har nu använt min Ipod Touch som i princip kan allt utom att ringa. Jag har hittills inte hittat några direkta svagheter. Den är intuitiv. Plattan som jag planerar att skaffa inom kort är som Ipoden fast bättre.

Uttrycket att tänka utanför boxen passade som handen i handsken på Jobs.

Jobs lärde oss att gränser är till för att brytas och bortom dessa finns nya som måste överskridas.

Igår släppte indiska staten en egen tablet dator. Den ser ut som en halv IPad och kostar 300 kronor. Den heter Akash och ska hjälpa till att utbilda indiska barn och ungdomar. Den kan anslutas till nätverk och ska vara ett alternativ för indiska föräldrar som inte har råd att köpa en dator till sina barn. Utan Apples och Steve Jobs envetna strävande efter att skapa användarvänliga enkla intuitiva datormiljöer under trettiofem års tid hade Akash aldrig sett dagens ljus.

På Aljazeera vittnade idag flera föräldrar till autistiska barn hur deras barn fått en ny och förbättrad livskvalité med hjälp av Ipad.

Så vad var Jobs storhet i ett nötskal. Jag tror att Bob Metcalfe, 3Coms grundare i morse uttryckte saken ganska precis när han efter en stunds övervägande sa:

-Steve var något, ett ord som är överanvänt och misshushållat med. Han var en visionär!

För över tjugo år sedan såg jag en framtidsfilm från Apple. Den visade hur framtidens dator kunde se ut. Den innehöll i huvudsak det vi idag ser i Ipad, IPhone, Mac, IPod och Itunes.

Så jag vill passa på att tacka Steve för alla roliga leksaker han dragit upp ur Apples hatt genom åren och hoppas att få ser flera.

Under tiden kan vi svenskar med fördel leva i lite större utsträckning efter Jobs devis:

Stay hungry, stay foolish, think different.

Tysta leken

2011-10-02T14:13:00.000+02:00

Jag är rätt säker på att jag är förbannad.

Riktigt ordentligt till och med.

Det flesta som följer denna blogg vet att jag spelar ett och ibland två mindre system på V75 varje vecka. Det blir insatser per spelar på 150-200 kronor. Någon gång när vi varit stadda vid spelkassa har det blivit mer men jag tror aldrig vi spelar för mer än femtusen kronor under alla år och det är säkert tjugo år i olika konstellationer.

Vi är vad spelexperterna skulle kalla mindre bolagsspelare. Alltså snäppet över det av seplexperterna så föraktade Harry Boy kollektivet. För det är så att spelexperter till största dleen spelar själva. Men blandade framgångar kan man väl säga.

Då och då hör vi talar om någon storspelare som vunnit 3,5 miljon eller 1,2 eller något i den stilen.

Som alla vet som följer travsporten så är händelsen indelad i två delar. En sportslig del där man varje helg får se topphästar i fin författning tävla mot andra topphästar i samma fina författning. Man tävlar mot varandra. För oss som både älskar sporten, tävlandet, hästar och dessutom spelar på travet tickar pulsen hela lördag förmiddag innan kupongerna ska lämnas in. Adrenalinet och pulsen stiger. Har man tittar på Uhrbergs hemsida. Vad säger Hultman, Stig H och spring ut och köp Lördagen tidningar. Vad säger Ludde om chanserna, Challe B och ring Glenn H. Det finns massor av specialsajter, en del gratis andra kostar lite. Dessutom har ATG en rad tipsforum, te x Vasst eller Kasst som är en bra källa för information. Speciellt när Erik Adielsson är med ska jag kanske tillägga.

Sen har vi lopparkivet. Man betalar en hundring månaden till ATG. Där kan man få finfin information. Man köper Ronden, Guiden och kvällstidningarna och slammar efter information på nätet.

Numera går travet i tre olika kanaler, samtliga ägda av TV4. För det får man betala.

Sedan när man då ska plita in alltsammans så behöver man kanske köpa ett Jokersystem för sånt har inte ATG tid med att förse sina spelare med. Antar att det är trevliga kräftskivor i varje fall.

Av ovanstående kan man dra slutsatsen att ett spelarkollektiv som vårt som består av fyra personer lägger ner mycket tid och energi på att försöka lista ut hur omgångarna ska gå.

Då och då har man genom åren hört talar om dem. Storspelarna. De som har gott om pengar och i princip eller faktiskt lever på att spela. Ibland kan någon diskret nicka åt en koncentrerad snubbe på Kongressen ute på Solvalla som har både laptop och tidtagarur. Då vet man vad det handlar om. En storspelare.

Som Nisse Nilox. Vill minnas att han en gång sa att de första femton åren går man med förlust.

Så kan det vara eller inte. Men någon har sagt det. Rimligt verkar det i varje fall.

Det som i alla fall fram till för tio år sedan var regel, var att storspelarna hade hattar, keps eller i varje fall saknade en del hår på huvudet. Jaså, inte det. Men de var i varje fall nästan undantagslöst fyllda trettiofem.

Jag kan ha missat något. Verkligen. Jag missar ständigt saker och ting. Men igår när V75 gick så väntade jag. Och verkligen. Döm om min förvåning. I slutet av eftermiddagssändningen dök han upp. ATG:s representant. Han skulle då förklara hur allt låg till. Ha med sin någon pedagogisk powerpoint eller ljusplatta där han kunde skingra alla frågetecken.

Trodde man!

Istället kom han för att säga att Jackpot betyder att trettiofem miljoner finns i dagens pott. Jaha!

Det började egentligen för två år sedan.

Först och främst ska jag villigt tillstå ett par saker. Jag är ingen matematiker. Jag undervisar visserligen i ämnet men jag undervisad ei franska också till min gamla franskfrökens stora överraskning.

Men jag är ingen sådan som vispar formler över papper med blixtens hastighet.

Jag är inte heller emot att spelare enskilda eller i kollektiv som lirar tiotusen eller tjugotusen spänn ska få en sudd tillbaka.

För ett par år sedan så rakade plötsligt antalet inlämnade system i höjden. Från att ha varit de miljon så var de plötsligt två miljoner. De flesta tänkte nog i likhet med mig att det gällde en ökad användning av Jokersystemet som är ett kommersiellt system som man köper och som gör att man kan skapa reducerade system som är i princip hur stora som helst.

Sedan låg spelet där på 1,5 eller 2 miljoner ett tag. Men på det senaste året har det tillkommit ett par saker. Dels har ATG haft stora problem med sitt onlinesystem för inlämning, vilket upprepade gånger försenat starterna till V75 och därmed äventyrat spelsäkerheten. Dessa problem är inte nya och beror troligtvis i grunden på att ATG anlitat fel folk att designa systemen eller kravsatt systemet fel. Fungerat dåligt har det emellertid gjort.

ATG:s förklaring har bl a varit att många lämnat in och att man jobbat ”på den biten”. Det är som vanligt när det gäller ATG. En stöddig ”von oben” attityd där Nilsson, Andersson och de övriga möjligen ansvarar inför gud men helt säkert inte för något annan.

De senaste månaderna har det här spelandet plötsligt börjat åka bergochdalbana ungefär som resten av marknaderna denna höst.

Det kan ju vara så att folk spelar mera förståndigt. Spelar bara omgångar som kan ge utdelning. Men det verka ända vara något som inte stämmer. Ena veckan är det 1,5 miljoner inlämnade system och andra veckan är det 4,9 miljoner inlämnade system. Måste gått åt en del BIC-pennor där.

Återigen kommer det här snacket om storspelare som lirar stora system. Senast var det en kille(enligt en av travexperterna) som lämnat in ett system för mer än 100 000 kronor. Woooawww!

Jodå, men därmed dog den debatten.

I fredags snubblar jag över något som enbart kan uppfattar som en fullständigt häpnadsväckande artikel i Aftonbladets sportbilaga. Mattias Karlsson skriver om två spelare. En i Sverige och någon från Sydafrika som skulle spela för…lyssna nu noga…sammanlagt sju miljoner svenska kronor(5-2) i VECKAN!!!

Det här är givetvis bara rykten men dessa rykten förmedlas glatt av samme Karlsson. Jodå det handlar om en svensk cirka trettio år som också spelar poker och är matematiker.

Han spelar utskrivna(obs!), reducerade system med flera tusen kuponger flera veckor. Varför spelar man utskrivna system x 2000? När man kan föra över dem elektronisk på ett par sekunder. Smaka på det.Den här killen ska enligt samma rykte spela för så mycket att han påverkar streckprocenten. Alla påverkar streckprocenten, men det här handlar om det stämmer om något helt annat. Det är nu min bristande matematiska kommer in i bilden. Men så mycket fattar jag att en kille som spelar för fem sex miljoner och lämnar in dem på olika ställe under en vecka kan styra så att vissa ekipage blir större och andra mindre streckfavoriter. Det gäller bara att få igång spelarkollektivet att strecka på i samma riktning och sedan lira fett på de man själv tror på.

Man spelar inte för fem eller sex miljoner om man inte i någon mån vill styra spelet. Det är åtminsotne min uppfattning

Ja, för en siffermänniska finns det säkert många flera infallsvinklar. Karlsson meddelar också spelarkollektivet att samme spelare har 40 miljoner på sin ATG konto. Det är nu det börjar bajsa ihop sig. Men var inte kuponger utskrivna. Att man kan använda Jokersystemet till att skriva ut tusentals kuponger på skärmen och sedan skicka dem direkt till sitt ATG konto är en helt annan sak än att skriva ut kuponger.

Sen kommer den verkliga smällkaramellen. ATG ska åter enligt återigen rykten gjort ett avtal att den här storspelaren ska skicka in sina kuponger mellan tio och elva på lördag förmiddag innan V75. Tävlingarna börjar normalt 14.30.

Sydafrikaliraren verkar inte har vunnit något men fortsätt att lira för 2 miljoner i veckan. Så han måste vara rejält dum i skallen.

Den här artikeln går alltså ut i nordens största dagstidning och ingen på ATG eller Vinnare orkar ens kommentera den. Då undrar man. Får de själva en bit av kakan?

Det spelas varje lördag V75 för mellan 80-160 miljoner kronor. Det är inget litet Jack Vegas lir på tobiken vi pratar om! I ndra sammanhang har ATG och dess moderorganisation skrikit sig hesa och ylat om spelsäkerhet. Men här är man om jag nu inte missat något väsentligt, tysta som möss.

Först och främst borde man lätt kunna avgöra ifall någon spelar för fem-sex miljoner per vecka. Min spontana reaktion är att det inte kan löna sig, alltså är det inte sant. Om den här killen lirat ett par tusen kuponger i går skulle han iofs kunnat få tillbaka en och en halv miljon av fem eller sex satsade.

De enda som jag kan tänka mig spelar för fem, sex miljoner och är nöjda med 1,5 tillbaka är ni vet vilka.

Eller är det så att räknenissen har hittat det optimala spelsystemet. I så fall behöver vi andra ju inte göra oss något besvär att slanta in till hans pensionsfond(jag förutsätter att det är en hans men det kan såklart lika gärna vara en hon).

Vad ATG borde göra? Ja, först och främst skyndsamt utreda vad som händer och komma upp med en detaljerad och uttömmande förklaring till alla oss som spelar för några hundringar i veckan. Sen bör man överväga att skapa en realtidsindikator där man direkt kan se storleken och tidpunkten på vilka bet som kommit in.

Jag är faktiskt inte ens övertygad om att man ska få spela för för hur mycket som helst. De matematiska förklaringar vi hittills hört verkar ju inte stämma för varför skulle någon idiot kasta bort flera miljoer per vecka. Därför att han eller hon kan? Det håller inte. Har ni glömt att det heter spel.

Att oemotsagt låta en kvällstidningskrönikör sprida rykten om jättespel och hemliga(får man anta) uppgörelser gör det hela ännu mer bekymmersamt. Det är en ren skandal att den artikeln trycktes. Hur vore det med en kommentar från ATG om den där uppgörelsen t ex. Eller sprack alltsammans då?

Det här är verkligen ingen skitsak och jag skulle var beredd att gå långt för att ta reda på hur det här hänger ihop men innan dess förutsätter jag att det är ATG:s huvuduppgift att sörja för spelsäkerheten och därmed att skyndsamt utreda och förklara det hela för spelarna.

I sista hand kommer spelarna att överge spelet. Det blir som fejkade spelautomater. Man undviker dem. Det vore en katastrof för travsporten. Inte för storspelaren om han nu existerar utanför Mikael Karlssons huvud. Storspelaren spelade ju som bekant också poker.

Det är ingen tillfällighet att ordet ”skyndsamt” förekommit flera gånger ovanstående text.

Snabbt som fan, skulle jag också kunnat skriva utan att skämmas.

Till dess uppmanar jag Mikael Karlsson att gräva lite djupare i sin ryktesflora. Intressant är det i varje fall

Less is more

2011-09-27T18:07:00.004+02:00

Jag är så jävla trött på människor ibland. Dom är som jävla myggor.

Som idag.

Spiken och jag är på Stadsmissionen och spanar efter fynd. Man kan nästan alltid hitta fynd där. Jag står och funderar på en cachmere halsduk för 40 spänn när jag hör en ångestfylld kvinnoröst bakom mig:

-Oj, oj, oj. Är han så rädd? VAD ÄR DET HÄR??? Är han SJJJJJUUUUUKKKKK?

Jag vänder mig snabbt om i tron att det är ett storslaget social drama på gång och finner till min förvåning att en snipig Söderråtta i flott Burberry utstyrsel står och glor på... Spiken!

-Han är INTE rädd ELLER sjuk, säger jag i ett tonläge som antyder att nästa kontakt blir hård och fysisk.

Kärringen står kvar och svamlar och skakar på huvudet. Det här tycker hon verkligen att hon har med att göra, kärringaset.

Tror hon jag släpar runt på en döende hund. Naturligtvis borde jag gett henne ett kort där det står:

"-Ursäkta men jag heter Spiken och har fått en släng av rabies!"

Spiken skakar av många olika skäl. Just då för han var uttråkad och hellre ville följa efter en minicollietik över Hornsgatspuckeln är att spana på cachmere inne på Stadsmissionen. Han är för fan 84. Han har rätt att skaka lite då och då. Han har skakat i hela sitt liv. Just nu skakar han inte ett dugg. Däremot ligger han med alla fyra i vädret och slappar efter att ha satt i sig en kycklingfilé.

Han blir pigg av kyckling.

En annan särdeles aktuell fråga för de banker som lånat ut pengar till Grekland och andra europeiska länders fartfyllda festligheter är i dagarna hur mycket risk dessa banker själva ska ta.

All, säger ni kanske.

Redan nu glunkas det om att det till och med kan bli en del fina affärer för en del av bankerna.

Nu talar vi om banker som tittade på när Grekland redovisade framtida lotterivinster som tillgångar.

Applicerat på det personliga planet skulle man kanske kila upp på SE Banken och låna lite på en V75a som jag tänkte lämna in 2017. Det känns som om just 2017 blir ett bra år nämligen.

Så håll särskilt ögonen på vilka som betalar för kaffet.

Det är bara affärer säger någon. Jag vet inte om det finns ”bara affärer”. Med varje affär följer en relation som inte handlar om kronor och ören. Antingen man vill eller inte.

Carina skulle anlita ett tryckeri. I Irak. Tre priser kom in. Vi säger att det lägsta var på 2000 dollar, det mellersta på 4500 dollar och det högsta på 8000 dollar för samma jobb

2000 dollar låter ju bra så man kontakter dem. Mja, jo men ska man ha matt och inte blankt papper så får de beställa. Men allt måste vara klart till den sista i denna månaden. Mja, jo det ska nog gå.

Bort med 2000-kronorstryckeriet. Det högsta åker också bort och kvar finns det i mitten.

Sådant här fick man lära sig i företagsekonomin. Men vad man inte fick lära sig är följande högst rimliga möjlighet.

Alla tre tryckerierna ägs av samma kille.

Eller vanligare; tryckerierna har kommit överens med varandra över ett glas te att ringa varandra ifall det blir några jobb. Så A lägger sig lägst, B i mitten och C högst.

Väljer man B så tar han 4500 och ger A och C femhundra vardera. Han gör ändå en bra vinst på 1500 dollar för jobbet. Nästa gång får han kanske nöja sig med femhundra men det är också pengar för att göra ingenting.

Men A då? Som valdes bort. Lugn! Nästa gång har han både matt och glättat papper. Och ett bra bud som varken är för lågt eller för högt.

Ikväll ringde Carina och var lite sur. Tryckeriet skulle vara klara med bilderna i dag. Nu ringde de och ville vara klara i morgon. Påminner starkt om fotoidioten här borta på gatan. Jag skulle trycka en massa och han skulle vända en bild eller vad det nu var. Skulle den vara färdig till på tisdag. Oja, inga problem. Men det var det. Bilden var inte klar och han hade skickat bort den. Jag minns inte om jag dödade honom eller inte men vi hälaar inte längre och det är tio år sedan.

Är det någon som kan se en affär i att Grekland och några andra länder trillar i putten. Det kan ni hoppa upp och klappa er på. Fast det står inte i boken. Varken hos Kotler, Lipsey, Steiner eller Purvis för den delen.

Det finns saker som inte står i böckerna. Som att Bill Gates och Warren Buffett skulle skänka bort större delen av sina förmögenheter.

En mer cyniskt lagt person skulle förmodligen inflikat att det inte är svårt att skita när man har hela röven full.

Men en del har faktiskt väldigt svårt för den saken.

Jag har ingen full överblick över vad Bill Gates och hans fru Melinda tillsammans med Buffett och andra likasinnade åstadkommit men idag snubblade jag över två områden som dels var viktiga dels verkade ovanligt …intressanta.

Båda fanns återgivna i mitt husorgan NYT(var annars) fast på olika ställen.

Flera myggor alltså!

Det enda fångade min uppmärksamhet eftersom jag sprang rakt in i en….myggsvärm uppe på Skinnarviksberget.

Antagligen året sista ryck för de glada kämparna.

Eller som Shakespeare så fiffigt uttryckte saken ”If you prick us, we vill bleed”!

Strindberg var också inne på myggor i ”Odlad frukt”.

Myggor gillar frukt ska det visa sig.

Den från Slottet och på nedåtgående i samhällsstegen klättrande unge Herr Sten hamnar på sin väg i ett tvättkar på en badinrättning. Badmadamen förundras över hans mjälla, halvt genomskinliga hud hos den unge adlingen där man rakt av kan se ådrorna och blodet som genomströmmar dem och filosoferar över en mygga som landar på den vita huden.

” - Det här var ju ett riktigt fint herrebarn, sade

gumman och betraktade honom med prövande blickar.

Han har säkert gått på orätt ställe, men det gör

ingenting, bara det går undan.

Och hon lade ynglingen i badkaret som ett barn

och började gno hans kropp med en tagelsudd.

- Nå, kan man se, det går ju rakt hål genom

skinnet! Ja, se det är då så olika på människor och

människor; det är inte samma slag, se! En sådan fot

som en flicka; ser man inte rent av hur bloden går i

ådrorna! Jag är då så säker på att inte de här fina

folken ha likadant blod som vi. Och sådana händer!

Rent som lilla sankt Johannes de ha gjort av vax

oppe i Vårfru-kapellet! - De äro inte ämnade att

ta med, de där!

När badet var slutat, satte den gamla kvinnan

herr Sten på en pall och torkade honom försiktigt,

som om hon vore rädd att bryta av honom i någon

led. Därpå tog hon en kam och började reda ut hans

blonda hår, under det hon språkade för sig själv.

– Bara Silket och guld! Man skulle kunna sticka

en mässhake åt själva biskopen av detta här.

I detsamma korn en mygga in genom

fönstergluggen och satte sig på herr Stens blottade skuldra;

hon behövde icke leta länge för att finna en fläck,

där hon kunde sänka sin snabel, ty huden var

mjäll-vit och mjuk efter det varma badet. Gumman

stannade i sitt arbete och iakttog med nästan häpnad,

hur den objudne snyltaren åderlät den fina herren;

hon såg huru myggans genomskinliga kropp fylldes

med ljusrött blod och hur hon vällustigt lyfte på

frambenen liksom för att hålla fast sitt rov. Då

fattade jättinnan den lilla åderlåtaren vid vingarne

med det yttersta av sina naglar och höll henne mot

ljuset.

- Vad var det? frågade herr Sten och gjorde

en rörelse.

Gumman var alldeles för upptagen med

betraktelser för att genast kunna svara.

- Åh, det var en mygga, kom hon sig äntligen

för.

- Som fått adligt blod i sina ådror, inföll herr

Sten. Nå tror du nu, gumma, att hon är bättre än

de andra myggorna

- Det är inte gott att veta allt, sade jättinnan,

som ännu granskade sitt offer. Blodet är tjockare

än vattnet. Och nog har jag sett många myggor

i min dar, men det här är något särskilt. Jag skulle

just ha lust att låta den få leva.

- Och se hur hon skulle uppföra sig mot de

andra myggorna! Du skulle vilja se hur hon födde

små junker- och frökenmyggor, som skulle sitta på

silke och låta andra föda sig! Nej, du skall se, att

hon är lika ofrälst som alla andra, och att hon har

likadant blod som du, och att hon kan dö lika lätt

som gesällmyggan därute.

Han slog med sin hand över gummans fingrar och

där syntes endast en ljusröd fläck på hennes högra

pekfinger.

- Nå, var det inte det jag sade! utbrast den

gamla. Det är ju så ljust som röda gullet.

- Det är därför att det är tunnare, inföll herr

Sten, och därför är det snart som bara vattnet, och

därför, ser du, skola jarlarne dö, men trälarne de

skola leva.

Samtalet var slut och herr Sten steg upp, tackade

och gick åter ut i den stora badstugan, där larmet

numera var bedövande tack vare ölet och hettan i

förening. Han skyndade förbi de badande och ut

i avklädningsrummet, där han med möda återfann

sina plagg under berg av skinnbyxor, blusar och

tröjor.

Så långt Strindberg, Badmadamen, Herr Sten och deras funderingar.

Myggan är som vi alla känner till irriterande och sprider dessutom en massa sjukdomar i länder där man inte har råd att förebygga och bota sjukdomar som här i Sverige. Utan att gå närmre in på någon avancerad klassanalys så drabbar myggan brett och gärna i fattiga länder.

Bill Gates and Melinda Gates Foundation har ofta satsat på forskning som inte bara kunnat milda och bota plågsamma sjukdomar utan som också kunnat göra det på ett för myndigheter billigt sätt.

Äter myggor bara mänskligt blod?

Visst inte. Faktum är att de mest äter helt andra saker än blod. Nektar från blommor, saft från rutten frukt och dessutom sticker den nog vanligtvis andra djur än människan som älgar och höns i sin jakt på järn och protein.

Det är i själva verket bara de kvinnliga myggorna som sticks och särskilt de äldre kvinnliga myggorna. De sticker för att de behöver tillskott av järn och protein när de lägger ägg.

Nu har israeliska forskare upptäckt att ifall man blandar en fruktjuice(Attractive Sugar Toxic Baits) och lägger till ett för människor helt ofarligt gift så dör myggorna. De är väldigt sugna på den här juicen och mular av direkt.

Man har provat på lite olika ställen och använt dels sockerlösning, dels en blandning av brunt socker, ruttna nektariner och ett bakteriellt insektsgift kallat Spinosad.

Inom en vecka hade den kvinnliga delen av myggpopulationen i stort sett försvunnit där man testat att sätta ut blandningen.

Ännu billigare än Spinosad är borsyra och det verkar fungera lika bra.

Så labba lite med det nästa sommar, jäst frukt, brunt socker och borsyra. På ett av testställena hängde man gamla plastflaskor i en socka där myggorna höll till. Riktigt effektivt blir det ifall man har koll på var de brukar kläckas för då tar man bort tjejmyggorna. Sockan hölls fuktig av innehållet i flaskan och effekten blev som tidigare beskrivits.

En nyligen publicerad studie över experimenten finns i ett senare nummer av Malaria Journal.

Detta ingår i Gates satsning på att bekämpa malaria.

Ett annat exempel på lågbudgetmedicin hittade jag i Thailand. Där utbildade man sjuksköterskor att diagnostisera livmodercancer med en superenkel metod. Man applicerade helt enkelt vanlig hushållsvineager på patientens livmoder. Fanns de cancer uppstod vita fläckar som man sedan frös bort genom en enkel metod.

Ett vanligt så kallat Pap test kostar mellan 25 till 60 USD medan vineagarmetoden kostar en bråkdel av den summan och dessutom kan genomföras av sjuksköterskor som får en kort utbildning på någon dag. Av de 6000 thailändska kvinnor som deltog i första försöket för elva år sedan har ingen efter behandling utvecklat livmodercancer.

Också detta projekt stöds av Bill Gates and Melinda Gates Foundation, eller om det heter Bill and Melinda Gates Foundation

Enkla lösningar på kostsamma och besvärande problem.

Så varför inte låta ett par stora banker gå omkull. Avgör vilka genom att spela tärning. Det kan med fördel göras i direktsändning.

Lite som en bok jag fick erbjudande om att köpa idag via min bokleverantör ABE Books. Den heter ”The Lottery” och är skriven av Shirley Jackson.

När den först publicerades i The New Yorker i juni 1948 blev det ett jävla liv.

Men jag tycker att det finns något där som vi glömt bort.

Vad som hände med Carinas bilder? Dom är klara. Hon kan vara väldigt övertygande.

Mycket väsen för ingenting

2011-09-25T12:13:00.001+02:00

Jag har hört bakvägen…Bzzzzzzzzzzzz

Han som sitter i ledningen har rätten på sin sida…Bzzzzzz

Han tänker uppenbarligen inte på spelarna…(Svanstedt)

Ägarna…Bzzzzzz

Personlig vendetta. Bzzzz

Det brinner för honom på något sätt…Bzzzz

Jag förstår inte frågan…(Sjunnesson)

Åke Svanstedt sa något i loppet…Bzzz

Säkert något spydigt…Bzzz..pft….bzzz…pft…pft

Svanstedt har valt att inte tala med TV4…pft..pffff

Bla bla bla bla.

Ovanstående är brottsycken av TV4:s nya travsatsning. Med Flossie, Bull och Bull(alt. Du Pontarna).

Så här skulle jag vilja uttrycka saken. Sätt ALDRIG på det programmet. Ni kan få allvarliga hjärnskador. Är ni intresserade av trav så spela in eller titta live. Först på TV4 Sport och sedan på huvudkanalen. Då får ni kompetenta analyser och information som ni kan använda innan ni lämnar in V75 kupongen. När springreportern hoppas att tränare ska börja gråta för att det blir bra teve kan ni med fördel skruva ner ljudet men annars kan ni med fördel lyssna på bra travanalyser av Stig H Johansson m fl. Slopa gärna 18-sändningen som enbart är något slags folkföraktande spya som tagit till utgångspunkt att travspelare är knivskarpt lobotomerade per definition. Bull hade denna sorgliga dag dessutom inte lärt sig att låta som om han inte sett loppet.

Nog om det. Vinnaren i sista åkte ut. Men det hade inte blivit fem miljoner utan på sin höjd fem rätt istället för fyra.

Som sagt nu är det nya kuponger under tryckning på Strålfors.

Innan jag lämnar ämnet så undrar jag varför ATG:s app. För IPhone, Ipod och Androider inte uppdaterats. Har ni inte upptäckt de flagranta svagheterna i applikationen. Det har jag. Mot faktura skulle jag kunna berätta för er var problemen ligger. Men jag tänker inte göra det. Bristen på uppföljning och uppdatering är nämligen bara ännu ett bevis på den totala ignorans det här lilla frälset tillskansat sig ute i Silvergrisen.

Klaga månde…

Det går gärna så här när man svarar inför just ingen. Då kan man starta skitprogram efter skitprogram utan att någon kallar in en på kontoret och visar hur man viker ihop en packlåda.

Vilket sökt leder mig in på nästa ämne för dagen.

Jag köpte SuperHeavy´s första och möjligen enda platta när den kom i veckan.

Noterade att Anders Nunstedt inte tycker om den. Folk skriker på skivan enligt Nunstedt. Han har redan sågat Joss Stone. Hon har bara blivit sämre sedan debuten när hon var femton eller något och nu är hon tjugotre.

Så jag slår lite på den här recensenten. Jag vill absolut inte döma något ohörd. Att han ser ut som en Södermalmsbög behöver inte betyda att han gillar disco och har svårt för te x lite mer heteroprofilerade upplägg. Nu visar det sig så klart att han gillar disco. Han har svårt att låta bli en tresetare i fickpingis när han hör Alcazar eller The Ark. Smaken är som och när han knappast kvalar in till akademisk uppsats kallad ”Min Hest”(Egefur, Sundgren, 2006) där ”hest” ska vara ”hobbykanoniserande, egocentriska, slentrianrefererande tabloidkrönikan“ så kan vi sluta oss till att han är i ett särskilt sällskap.

Jag har funderat halva natten på ifall inte det borde finnas regler för recensenter. Gillar man The Ark och Alcazar får man bara recensera skitmusik och trivas med det. Men varför ska verkliga artister som Mick Jagger, Joss Stone, Dave Stewart, Damian Marley och A. R. Rahman… Rahman??? Han har sålt 200 miljoner skivor och det är väl ungefär så långt Nunstedt kommer innan han petar dit sin klena geting.

Det här skulle han gillat. William S. Burroughs.

“Critics constantly complain that writers are lacking in standards, yet they themselves seem to have no standards other than personal prejudice for literary criticism. (...) such standards do exist. Matthew Arnold set up three criteria for criticism: 1. What is the writer trying to do? 2. How well does he succeed in doing it? (...) 3. Does the work exhibit "high seriousness"? That is, does it touch on basic issues of good and evil, life and death and the human condition. I would also apply a fourth criterion (...) Write about what you know. More writers fail because they try to write about things they don't know than for any other reason.”

—William S. Burroughs, "A Review of the Reviewers"^[

Skivan är faktiskt bra. När starka personligheter som Jagger, Stewart, Stone et c kommer samman tar det ett tag innan man kan ge varandra stöd och support. Jagger har vad jag vet aldrig varit utanför fadershuset om man inte räknar hans ”Dancin´ in The Street” med Bowie. Det finns många bra låtar på det här albumet. Det är en skön eklektisk platta där olika musikstilar smälter ihop på ett lovande sätt. Visst Jagger är ibland fast i sina Stonesmanér men han vill prova något annat och det är det som gäller när man levererat fantastisk musik i femtio års tid. Stewart lägger sina arrangemang utan att be om ursäkt för sig. Det är ragga, soul, ragga goes India och de här artisterna vet hur man gör musik till skillnad från Anders Nunstedt som verkar hämtat sin inspiration från heminredningsvärlden. Det ska vara brunt i höst för det var grönt förra året. Men om jag nu inte vill måla brunt? Då ska jag avrättas med en Nunstedtsk giftampull i gryningen.

Lita aldrig på någon som jobbar på Expressen. Nunstedtär anställd där.

Nu är det definitivt dags för Tasty Pudding med Miles från det tidiga femtitalet. från And Horns.

När oljade ni in era skinnjackor senast och med vad?

Köpte en lammskinnsjacka på Myrran i går. Ett praktexemplar. Kostade femhundringen. Sen bar det iväg till skofixaren vid Snorkel Rutson snett emot apoteket. Minkolja med skumgummipad. Jävla jobb men nu har jag karvat över jackan två gånger och den är len som en barnröv. Vad tänker folk på?

Superheavy´s ”Beautiful People” eller veckans sammandrag av ”Idol”. Valet blir inte svårt.

Nunstedt kan dra åt helvete.

Vad är det för fel på Sverige?

En kille hittas i ett insug till en dammsil i Pakistan. Finns att läsa i The New Yorker. Mycket spännande.Det är upptakten till en särdeles spännande berättelse som skänker glans åt vad USA överbefälhavare Mike Mullen sa i veckan i en utfrågning häromdagen. Nämligen att Pakistans underrättelsetjänst ISI deltog i attacken mot USA:s ambassad i Kabul.

Men nu har kortleken hamnat i fläkten med Svarte Petter i mitten.

Nu kan de sitta där med talibaner och al-Qaida. Middagen är serverad. Gör som alla andra bevingade regnbågsdansare, ät skit.

Ett par kompisars mamma dog i Irak. Hon var en fin kvinna. Muslim. Troende. Hon och hennes man fick besöka Mecka för några år sedan. De påminde om mina farföräldrar. Troende som inte vill pådyvla någon annan sin tro. Min kompis föräldrar ber sina fem gånger och fastar under ramadan. När deras son gick till mattan på jobbet var det ingen som hade något att invända.

Vårt land…landet som vi fick av gud.

250 000 nya bosättningar.

Bildt och Reinfledt är slakballar. Vad kan vi göra voijne voijne…voffor, voffor…

Palestinierna har rätten på sin sida. Israel har missbrukat världens förtroende och jag hoppas att FN:s medlemsstater ger Palestinierna rätten.

Förhandlingar är nog bra. Som någon palestinier sa. I Egypten tog det 18 dagar för världen att stödja folkets krav. Efter 18 års förhalande av Israel sker inget. ”No Shortcuts” skränar en förvalsnödig Obama.

Man blir spyfärdig. Short Cuts???

Men varför sluta en krönika i moll.

På måndag ska jag ha en förberedande grupp. Så kallade nyanlända. Jag tänkte uppmana dem att lära sig simma.

Det finns skitstövlar överallt. På alla sidor. I alla länder.

Tony Hayward har startat nytt oljebolag. Inte så nytt men; Watch out! I Kurdistan i Irak. Han köpte Genel Energy International Ltd som dyker upp i oktober på Londonbörsen. Turkarna sitter kvar med poster om de inte åker i finkan för andra tveksamheter. Men jag skulle dryga ut pensionsförsäkringen men Haywards nya bolag. Skäll inte på mig om det misslyckas men skicka en flaska champagne om det faller väl ut. Det får bli dagens börstips i en annars skral aktievärld.

Grattis Jim! Jim Henson fyller 75 bast. Hoppas ni kollade Google och klickade längst till höger. I loved it!

Till sist. Den dyraste boken på ABE Books kostar 40 000 USD. Det är en bok där illustratören och William S. Burroughs bråkade och det blev tre böcker om jag minns rätt och samtliga är signerade.

Jag kan ha helt fel men sensmoralen är att alltid bråka. Det visade sig också i veckan att de som bråkar får högre lön – fast det var ingen högoddsare, eller?

Faktum är killar som Burroughs är väl värda stålarna. För hur mycket är inte ett livsbejakande citat som detta från samme Burroughs värt:

“I don’t care if people hate my guts; I assume most of them do. The important question is whether they are in a position to do anything about it.”

Skulle kunna tjata om William S. Burroughs länge. Han är speciell på alla sätt. Hans farfar startade ett företag som tillverkade kontorsmaskiner. De ligger begravda bredvid varandra i St. Louis. De bar bägge det mindre vanliga namnet Seward men där slutar förmodligen likheterna.

Droger var en central del av William S. Burroughs liv. Det ledde honom allt som oftast långt ut i periferin. Det finns de som påstår att han under en period levde på att råna alkisar i New York. Som affärsmodell måste man väl ändå…

En särskilt suddig historia var också när han under en vistelse i Mexiko skulle göra en variant på Wilhelm Tell och ställde ett glas med vatten på huvudet… på sin flickvän, Joan Vollmer och sköt henne i pannan. Upprinnelsen ska ha varit att pistolen skulle säljas men köparen dök aldrig upp.

Burroughs vän Allen Ginsburg ordnade ett jobb åt Burroughs under en period som blev oplanerat kortvarig. Burroughs skulle undervisa i kreativt skrivande. Men Burroughs tyckte att studenterna var ointressanta och talanglösa och skrev: ”The teaching gig was a lesson in never again. You were giving out all this energy and nothing was coming back."

Vilket får mig att tänka på att det snart är måndag och dags för ännu ett spännande skift i Björklunds fabrik.

När illusioner raseras!

2011-09-16T12:43:00.001+02:00

Dilema!

Sitter och lyssnar på BBC1 med Chris Moyles. Högklassigt.

Det är fredag och jag funderar på ifall jag ska förmedla min besvikelse över Sherlock Holmes…bilden eller pigga upp mig själv om möjliga delar av omgivningen.

Solen skiner, det är fredag. Just som jag ska börja skriva om denna av allt att döma trevliga dag så får jag kontakt med Carina över Skypen. Hon är i Irak ett par veckor och kom just tillbaka från Halabja igår. Vi pratar lite skit och försöker analysera morgondagens V75 omgång på Åby. 10 000 kronors frågan verkar vara Rapid Lebel x 2 eller inte. Vad rensar bäst i loppen. Rapid som spik och möjliga skrällar i de övriga typ lopp ett och två där det finns favoriter. Eller, eller. Samtidigt vill jag uttrycka viss aktning för Tommy Berggrens, d v s Hultmans tips förra veckan. Klockrena inklusive Daro Later som inte ens var deras häst.

Jag har övergett Björklunds fabrik idag. Lite annat på gång så att säga. Solen sken och Spiken var sugen redan klockan sju. Efter en uppfriskande tur till Skinnarviksberget och hundgården där tog vi en sväng om Gamla Bysis och vidare in till Toni och Gabriel där två kvällstidningar inhandlades samt en Kalles Kaviar. Sedan gick vi runt hörnet och besökte konditori Eclair. Ugnen var visst lagad igen för nu fanns det kavring. De har en god kavring där. Säkrast på torsdagar. Jag vet inte varför de bara bakar då. En croissant och en kanelbulle.

App ro på mat!

Igår fick jag ett mail från en Christine Chu. Hon skulle släppa en app för sådana som vill gå ner i vikt. Hon hade läst min blogg(säkert!!!) och ville nu veta vad jag tyckte om hennes idé. Bussigt. Jag blev extra förbannad eftersom hennes brev var riktigt fiffigt utformat. Så jag skrev till Chu att jag antog att hennes app inte vara av det ”friappa” slaget och önskade henne lycka till. Om hon nu läst min app så undrar man varför hon skrev på engelska. Det är väl så att någon, Apple, Google, Blogger m fl mot betalning sköter slammandet efter folk som skriver om mat och möjligen appar på olika språk. Om man dessutom tar reda på ungefärlig ålder så kan man gissa att det är mera sannolikt än inte att personer som är 50 + funderar på hur de ska gå ner några kilo och SPLAT!!! Där satt den.

”I was reading your blog today and wonder if I could get your opinion on a diet/fitness app I am working on.”

Absolut Ms Chu. Speciellt din geniala idé att belöna folk med ”points” är helt unik i sitt slag. Jag förstår inte att ingen annan tänkt på det förut. Att sedan koppla uppnådda resultat till olika belöningar i form av både förmånliga hälsokosterbjudanden och lite ohälsosam choklad påminner inte alls om B F Skinners råttlåda som vi fick läsa om på psykologilektionerna 1973. Det är istället återigen något helt unikt du kommit på. Grattis och visst, skicka mig gärna ett erbjudande om din nya app som jag genast kommer att grensla iväg och skaffa mig en sådan.

Men tänk nu om Ms Chu är en liten spröd, finlemmad och hälsoinriktad kinesisk kvinna som står i sitt lilla skjul med jordgolv i Manchuriet och försöker försörja sina två faderlösa barn genom att sälja en hälsoapp. På sina få lediga timmar läser hon engelska… och svenska för att kunna marknadsföra sin som hon tycker unika hälsoprodukt och nu är jag liksom oförskämd och nedlåtande mot denna kvinnliga entreprenör.

Vi lämnar Ms Chu för alltid och konstaterar att ibland kan skenet bedra å det grövsta.

Som det här med Sherlock Holmes. Jag förlorade mig i cyberrymden härom kvällen Det händer från och till. Ni vet man ska leta rätt på något som leder till ett stickspår och ännu ett och till sist kommer man inte ens ihåg var man började. Så plötsligt befann jag mig på ABE Books och letade efter Sherlock Holmes samlade verk om man säger så. De var en hel del och rätt tröstlöst att samla ihop så jag gick vidare till Wikipedia där jag fick upp en underflik som verkligen gjorde mig ledsen och bestört.

Det var ungefär lika uppskakande som om Donatella Versace avslöjat och bevisat att hon aldrig använt botox.

Det visade sig att den där rutiga hatten(En s k "Deerstalker") aldrig beskrivit i Arthur Conan Doyle's böcker om Holmes. Den finns tecknad av Sidney Paget i en illustrerad upplaga av "Baskervilles hund". Vidare att det var något vaj med pipmodellen. Det står aldrig att han rökte en så kallas "calabashpipa" med krökt skaft och stort trattformat huvud och till sist det allvarligaste av allt: Holmes sa aldrig; ”Elementary, my dear Watson”. Det ska först ha återgetts felaktigt i P. G. Wodehouse’s roman "Psmith, Journalist"(1915).

Skit också, eller hur?

Holmes teknik inom kriminalteknik låg dock i den allra främsta kanten för sin tid och är ett utmärkt exempel på hur litteratur och verklighet kan korsbefrukta varandra.

Ett annat sådant exempel är Harry Söderman fast på ett helt annat sätt. Harry Söderman var svensk och jag förstår inte varför ingen kommit på idén att göra en spelfilm om denne otroligt intressante man och hjälte. Han var på sin tid en av världens främsta kriminologer som utvecklade banbrytande tekniska metoder att lösa kriminalfall. I sina yngre dagar reste han runt i världen och samlade kriminalteknisk kunskap och var bl a elev för den legendariske professor Edmond Locard i Lyon. Söderman skrev senare en 600 sidors kriminalteknisk bibel om saken och mycket, mycket mer som jag inte tänker gå in på. Han byggde upp dagens SKL(då SKA).

Han hade också under en period på 40-talet en sekreterare som hette Astrid Lindgren och som senare skulle återge den tiden i modifierad form i böckerna om mästerdetektiven Blomqvist, vilket myntats i uttrycket ”Blomqvistare"!

En film om Söderman alltså. Han kallades ”Revolver Harry”, så ni behöver inte fundera över vad den ska heta.

Varför han var en hjälte får ni fundera på själva. Googla lite om ni har tid och intresse.

Jo, när jag snubblade över det här om Holmes så fladdrade det till ett ögonblick. Tänk om det finns en massa annat i historien som är annorlunda än vad vi inbillar oss. Som den om Pat Garrett och Billy the Kid. För att ta ett exempel.

Avslutningsvis. Glöm inte bort Citron i V75 4 eller Zapdos Håjt i V75 6. Musiktips: På måndag är det dags för en efterlängtad premiär. Superheavy's album(A R Rahman, Joss Stone, Mick Jagger, Dave Stewart, Damian Marley). Om ni tyckte att Sly Stone var lite seg på sin nya så lyssna på en gammal inspelning från 70-talet eller varför inte en av de som influerades av honom. Lyssna i så fall gärna på Betty Davis album ”Betty Davis”. Där är det funk och 70-tal så det räcker och musikerna på plattan går inte av för hackor. Betty Davis gjorde bara tre album. Inget av dem blev någon stor komersiell framgång. Betty Davis var gift med en annan Davis med förnamnet Miles och anses ha haft stort musikaliskt inflytande på honom under denna period. Hon introducerade Miles Davis bl a för Jimi Hendrix och de hade planer på att göra musik tillsammans. Det blev tyvärr inte så, vilket nog många beklagar. Det är kanske inte så många som vet att Jimi Hendrix började sin karriär som jazzmusiker. Raphael Sadiqs nya album Stone Rollin och en gammal...Tupac + Sadiqs gamla band Tony Toni, Tone...Compilation heter den låten och det är väl vad det är men bra, rätt rakt om man säger så. Nick Lowe's nya platta är rätt skojig. Sensitive man och I Read a Lot kan man gärna lyssna på, men han läspar värre än vanlig. Håller han på att tappa gaddarna? Ja, ja vi ska alla trilla sönder.

Annars är väl dagens stora fråga ifall det finns svamp i skogen. Nu ska jag plugga lite hästar och sedan bär det iväg till Masmo.

"Gingers do have souls"

2011-09-11T15:26:00.027+02:00

Det fanns en tid när arbetareklassen var revolutionär i den bemärkelsen att det var arbetareklassens ledare och företrädare som kom med nya idéer som gjorde samhället bättre att leva i för det så kallade folket. Det var en tid när till och med unga människor kunde förstå innebörden av ordet konservativ.

Den tiden är förbi.

Idag har företrädarna för radikala socialister, liberaler och konservativa bytt överrock med varandra så många gånger att man tappat räkningen. De verkar inte ens själva veta vad de är och absolut inte var de befinner sig i förhållande till varandra. Det är som killarna man hittade på Manhattan eller i S:t Germain på 80-talet. Man skulle gissa vilken mugg tärningen slutade under.

I dag är det tio år sedan 11 september när fyra kapade flygplan kraschade och alla ombordvarande passagerare dog samt nästan tretusen oskyldiga människor.

Det tog lång tid innan al-Qaida tog på sig skulden för det inträffade. Det är väl kanske ännu ett olöst mysterium varför det tog så lång tid. Ville de först se hur USA och resten av världen skulle reagera?

Ordet ”terror” kommer som så mycket annat från latinet och betyder inte oväntat ”rädsla” och ”fruktan”.

Det är också terrorns enda budskap. Det finns ingen bredare eller för den delen djupare analys. Man ska bli rädd. Rädd för att vistas på offentliga platser, åka tunnelbana, buss eller gå och handla grönsaker på marknaden. På så sätt hoppas terroristerna att få samhället att falla sönder i sina beståndsdelar så att de kan ta över. Något vidare program syns inte. Terrorismen är ingen politisk rörelse. Den saknar politiskt program. Det enda som förenar de sionistiska terrorister som sprängde sönder sina bröder, britter och araber på 40-talet eller för den delen stod för attentatet mot Folke Bernadotte med al-Qaida, Katushapojkarna på Gaza remsan som prickar israeliska civila med raketer är viljan att skapa kaos och rädsla.

För hade de som förfäktar något slags förryckt vänsterståndpunkt och på olika sätt legitimerat terrorism som någon naturligt i en grym kapitalistisk värld där USA står för mörkerkrafterna, försökt om ens lite, att analysera terrorismen politiskt, hade saken ställt sig annorlunda. Men analysen är idag ersatt med en urvattnad småborgerlig svallande känslosamhet väl värdig Strindbergs damer som kom för att besöka skomakare Toivo Pawlo i Röda Rummet, så hade man kanske inte hamnat rätt men åtminstone inte i samma låda som de man säger sig vilja bekämpa.

När jag idag söndagen den 11 september 2011 läser Åsa Linderborgs krönika på kultursidan i Aftonbladet måste jag le eftersom texten påminner så starkt om något helt annat nämligen en YouTube länk jag fick i helgen med titeln ”Uppsats om en KO”. Det är bara att klicka och njuta. Läs sedan Linderborgs artikel och le. För något värre eklektiskt svammel än Linderborgs är nog svårt att få ihop om man inte sitter inspärrad.

I slutet skriver hon:

”Världen efter 11 september har avintellektualiserats”

Då har Linderborg ägnat fyra spalter åt att rycka tag och peta i allt som hon överhuvudtaget kommer ihåg av de senaste tio åren och haft synpunkter på, blanda och ge. Egentligen är det allt det andra som är orsaken till 11 september eller… ja, med tanke på att artikeln skrevs för just den 11 september står det märkligt lite om just 11 september.

Hon börjar istället med att slå fast att 11 september egentligen var en ”fortsättning på något som redan var påbörjat och rentav gammalt”. Gammalt låter ju dåligt...

Där tänker man sig att en som överlevt de senaste tio årens svåra avintellektualisering möjligen skulle kunna tagit upp lite om terrorismens historiska rötter. Varför inte bakåt till de judiska zeloterna eller de shiitiska assassinerna och vidare över de franska jakobinerna vidare de ryska anarkisterna mot de judiska terroristerna i Irgun och Lehi.

Vi har irländsk terror, baskisk, korsikansk. Det finns inget religiöst varumärke som kallas terrorism. Terror år en metod för maktövertagande och saknar djupare politisk, religiös form eller innehåll till sin natur.

Det är en ”quick fix” använd av stater för att förtrycka opposition eller vanligare resurssvaga, politiskt korrupta oppositioner som vill nå snabb och effektiv framgång i erövrandet av makten under parollen ”kosta vad det kosta vill”.

Men i Linderborgs värld blir de senaste tio årens terrorism bar en borgerlig villfarelse, en fortsättning på ett orättfärdigt skuggkrig mot rättmätiga krav på politisk omvälvning. Så här skriver kulturredaktören Åsa Linderborg:

”Kriget mot terrorismen var i full gång redan under Kalla Kriget. ANC, PLO Sandinisterna, de var alla terroriststämplade.”

Sedan glider hon snabbt in på Göteborgskravallerna, övervakning, Abu Ghraib, Guantanamo, styckandet av Afrika för hundra år sedan, franska oljeaffärer, rädsla för islam och till sist hur rätt det var att vara emot kriget i Afghanistan och Irak och vidare mot liberalismens svaga position(!) till året 2011 och den februarieufori som redaktören känner inför denna viljeyttring av folken i mellanöstern.

Puh!

Det finns en enda sak som eventuellt kan sorteras in under ordet logik i Linderborgs kakafoni av uppkast och svängar.

När hon säger att saker och ting inte började den 11 september har hon rätt.

Just på denna enda punkt ligger hon hästlängder framför i stort sett all svensk media som nu filar på smaskiga rubriker av typen ”Dagen då allt förändrades”.

Media kan inte kalla det för ett jubileum. Än. Men sänder hela dagen på tevekanalerna och försöker vända och vrida på struten.

Men det blir bara obegripligt. Varför finns det terrorism?

Linderborg förklarar inget. Media förklarar inget. Allt blir höljt i något slags mytisk dimma.

Vem tjänar på det?

I Linderborgs värld är terrorismen förståelig. Den kommer ut en borgerlig vilja att misstänkliggöra folkens befrielseprocess.

Borgare kallar allt för terrorism, ANC, PLO och Sandinisterna. Enligt Linderborg.

Jag vet inte riktigt vad Linderborg syftar på. Visserligen finns det inslag som av vissa klart skulle kunna karakteriseras som terroristbrott i samtliga dessa tre organisationer eller delar av dem men det är en himmelsvid skillnad mellan dessa brott och det som al-Qaida sysslar med.

I Linderborgs jämförelse skulle alltså ANC jämställas med al-Qaida, det skulle vara samma gamla borgerliga krig mot terrorismen. Det synsättet är historiskt fundamentalt felaktigt. Huvudsidan av ANC, PLO och sandinisterna har aldrig objektivt sett varit terror som metod medan det är precis vad al-Qaida m fl stått för. Eller har vi missat al-Qaidas fantastiska programförklaring som ska bringa demokrati och fred i världen.

Linderborg blir alltmer patetisk när hon försvara Göteborgskravallerna. Man kan förstå att hennes egen bakgrund i den sovjetiska ungdomsrörelsen kändes en smula instängd i jämförelse med stenkastning mot poliser som politisk metod.

Men den blir inte mer revolutionärt för det. Bara reaktionärt och pinsamt.

Linderborg är närmast att betrakta som en anarkist politiskt sett. Dock utan program och färdriktning.

Vad som egentligen var det politiska budskapet den 11 september 2001 hålls vi i okunnighet om. Det viktiga är att borgerliga krafter beskurit våra friheter under de senaste tio åren.

”Vi som var emot anfallskrigen mot Afghanistan och Irak kan med gott självförtroende säga, att vi hade rätt. ”Befrielsen av Irak” har kostat mellan en och två miljoner människor livet.”

Förutom att Linderborg ljuger sina läsare rakt upp i ansiktet vad gäller siffrorna, så undrar stilla vän av ordningen hur det skulle sett ut om inte USA m fl agerat. Det är nämligen den myten hela denna slabbiga vänsters liberala innestadsmedelklass nu odlat de senaste tio åren. Att allt skulle vara så mycket bättre om folken fått bestämma sina egna öden utan inblandning.

Det är just denna lama, empatilösa inställningen som Linderborgs tänkande präglas av.

Då skulle talibanerna vid denna tidpunkt hunnit spränga bort alla minnen av andra kulturer, skurit av hundratusentals nya näsor i Allahs namn och ingen flicka under tjugo skulle kunna läsa skriva eller ha någon utbildning utanför diskhon. Samtidigt har Linderborg mage att pladdra om kvinnors frigörelse i sin artikeln, som något slags resultat av 90-talets frihetsrörelse efter murens fall. Ha, den rörelsen är äldre än så och vad Linderborg gör är att kräva frigörelse för dina systrar i Stockholms innerstad medan hon ger blanka fan i sina Afghanska systrar som nu kan gå till skolan och lära sig att läsa så de kan förstå hur korkad Linderborg är. Hur mycket och hur högt protesterade hon mot Sovjets krig i Afghanistan som medlem i en sovjetstödd ungdomsrörelse.

I Irak har folket för första gången i historien en demokratisk konstitution som en följd av att USA störtade Saddam.

Hade USA och Storbritannien, m fl inte agerat mot Saddams provokationer av FN och världssamfundet hade sanktionerna hävts och kurderna och shiiterna lämnat under Saddams beskydd 2003.

Jag kan starkt rekommendera läsning av Karl Marx och hans och Engels debatt med Bakunin och de andra anarkisterna.

Jag förstår att inte Linderborg ser problem med den folkliga frihetsrörelsen i Egypten, Tunisien, Syrien, Yemen, Jordanien, Bahrain m fl.

De motsvarar på många sätt allt det som tilltalade Bakunin medan Marx och Engels talade om att det krävdes ideologisk skolning och organiserad motmakt.

Utan ideologi och politiskt program kommer andra maktgrupperingar att kapa en bit av kakan, jmfr franska, ryska och många andra revolutioner och frihetsröelser.

För närvarande ser det ut som om det är den egyptiska militären som dragit det längsta strået i den egyptiska vårens kölvatten. De är på väg att ta tillbaka Sinai och det var säkert värt en gamla sjuk president. Men vad tjänar folket på det? Jag förstår att de tycker reformerna går långsamt. Det är nämligen meningen. Om de riktar missnöje mot den israeliska beskickningen kan ingen vara gladare än den egyptiska militären som vädrar morgonluft. De har inte glömt förra kriget mot Israel och med 400 000 på gatorna i Israel kan läget inte vara bättre för att konsolidera…makten.

När Israels utrikesminister Leiberman föreslog nyligen att Israel skulle stödja PKK som en gentjänst åt Turkiets stöd åt Hamas så kan han uppfattas som galen men det ligger en hel del verklig värde i det uttalandet.

Så länge den så kallade svenska vänstern inte förmår skilja mellan terrorism, sabotage, anarkism, islamism, islamofobi, gerillakrig, befrielserörelser, politiska program och nihilism så kommer den att uppskattas och tillåtas frodas på kultursidorna precis som i fallet Linderborg.

Det är nämligen inte så att alla har rätt bara för att de gör uppror oavsett hur det går till.

Därför hade vi som tillhörde den marxist-leninistiska rörelsen medan Linderborg petade i näsan på dagis, inte stenkastning och sprängningar på programmet. Vi tänkte oss att ”tjäna folket” i en revolution, möjligen att slåss mot vissa delar av statsapparaten i en långt framskriden revolutionär situation där vi hade folkets stöd men aldrig ens som tanke att vi skulle spränga Stockholms centrum, Skärholmens Centrum eller en tunnelbanestation i luften. Vi förstod det Linderborg inte verkar förstå.

Nämligen att det inte är revolutionärt precis att skära näsor av små flickor eller att gasa sitt eget lands medborgare.

Små men viktiga insikter.

Till sist. Om nu centrala delarna av New Dehli eller Islamabad sprängs i luften i morgon den tolfte september med 50 000 döda. Hur gör vi då om tio år? 9/11 and 12? Då blir det problem för soffteveinsatserna...Det är förvånansvärt många frågor och allt färre svar.

Nu ska jag ut med Spiken. Han skiter i Linderborg.

Varför diplomati är diplomati

2011-09-04T13:57:00.000+02:00

Till sist en rad om Wikileaks. Jag roade mig med att kladdarunt lite bland de senaste fynden.

Wikileaks har tydligen imploderat och nu öst ut alla sinadiplomatiska depecher. 250 000 på ett bräde där inga namn ärskyddade. Så kan det gå.

En av dessa gäller ett samtal mellan en kurdiskintellektuell och den dåvarande amerikanske ambassadören i Ankara. Samtalet skaha ägt rum 2005. Kurden M som är en känd kurdisk författare är inte obekant förmig. Jag kan nog säga att det var en vän även om vi inte umgicks dagligen.Efter att ha tillbringat nästan trettio år i exil återvände M till Turkiet på2000-talet. Under större delen av tiden i exil var han och hans böckerförbjudna i Turkiet. Under nittiotalet reste jag en hel del till Turkiet ochhade också förmånen att kunna smuggla in del av M:s manuskript i Turkiet. När jag förstlärde känna M var han ingen känd författare. Vi hade gemensamma vänner och jaghar alltid uppfattat M som en synnerligen balanserad och framsyntintellektuell.

Han har också alltid haft goda kontakter och rönt storrespekt i olika kretsar.

Jag vet inte hur det här mötet med Ross Wilson kom till. Detkan vara Wilson som initierat det eller M eller någon tredje part. Det framgårnämligen inte av texten. Vid det tillfället hade M fått reda på att han hadecancer och genomgick terapi. Den såg ut att lyckas. Han var optimistisk.Turkiet stod inför viktiga val. Saddam var störtad med amerikansk hjälp och den kurdiska regionalaregeringen(KRG) i norra Irak hade en stark och viktig position.

M. framförde tankar om läget och framtiden. De var enligtmin uppfattning kloka och insiktsfulla och av Wilsons rapportering tillWashington efteråt kan man dra slutsatsen att han också tagit intryck.

När jag under en period arbetade som rådgivare åt denkurdiska regeringen på 90-talet besökte vi från KRG kontoret ibland olikaambassader i Stockholm inklusive den amerikanska men framför allt svenska UD för att informera om sådant vi fannvärdefullt att förmedla som rörde politiska frågor i framför allt irakiskaKurdistan. Detta är normalt.

Det är till och med troligt att något av dessa besök finnsrekapitulerade bland de 250 000 dokument som Wikileaks lagt vantarna på.Jag har sagt det förut och säger det igen. Det är inte Wikileaks fel att amerikanernainte kan hålla reda på sina papper.

Men det är Wikileaks fel att nu 250 000 dokument kommitut där mängder av enskilda personer kan skadas på olika sätt. Man behöver inte dö för att skadas oförskyllt. En heder och karaktär kan skadas. Man kan bli hindrad i en karriär. Barn, släkt och vänner kan drabbas på olika sätt. Speciellt när helhetsbilden saknas som i det här fallet.

För min del är det inga problem. Jag arbetade inte somjournalist under denna tid så mitt arbete var inte på något sätt behäftat medjäv eller något annat etiskt problem.

Turkarna hade redan sedan länge ögonen på mig eftersom jagjobbat med kurdfrågan sedan början av 80-talet. Vi känner varandra om man sägerså.

För M. är det emellertid en annan sak. Just den depechen ärintressant eftersom M. tyvärr avled av sin cancer 2007. Han kan alltså inte redogöra för hur det hela gick till. Det kan inte heller Wilson som diplomat. Julian Assange vet förmodligen inte ens vem M är och än mindre att han är död.

När de här depecherna nu offentliggörs med namn nämnandebetyder det något. Inte för M eftersom han är död. Men för hans familj. Nu trorjag inte att M. skulle brytt sig om ifall det här kom ut. Men det är ju vad jag tror så det betyder ju inte så mycket. Det som står ärkanske inte helt okontroversiellt men är egentligen en politisk analys. Ganskalik de samtal jag själv deltagit i rörande utvecklingen i området. Det är heltenkelt ett slags lobby verksamhet där man försöker påverka olika länderdiplomatiskt att uppfatta olika politiska skeenden på ett visst sätt som islutänden gynnar en viss politisk utveckling.

Det är i princip hur diplomati fungerat i tusentals år,varken mer eller mindre. Det sker hela tiden.

Problemet är att dessa delvis förtroliga samtal förutsättsvara just förtroliga och inte hamna hos Wikileaks.

När jag läser om M:s samtal med Ross Wilson slås jagplötsligt av varför Wikileaks ljuger sig blåa när de påstår att en publiceringinte skadar.

Det handlar inte om vad M säger för det kan ni själv läsa omutan om att det är tagits ur ett större sammanhang.

Att M haft detta samtal står ju utanför allt rimligt tvivel.Nästa fråga som de som inte har samma uppfattning som M ställer sig är hurmånga andra samtal har det förekommit. Är M en informatör, en agent? Jobbar hanför CIA?

Många nöjer sig inte med att ställa frågor. De svarar glatt på sina egna frågor och sprider svaren som sanningar. Jag har själv fått höra att jag skulle vara CIA agent, Säpos speciellt utsände m m. Sånt värmer en kulen höstdag

För M som levt i exilkretsar i trettio år innan hanåtervände till Turkiet under sina sista levnadsår kan hela exillivet på sinafem fingrar. Han känner noga till vad som rör sig den kurdiska politiken ochhan känner personligen de flesta aktörerna.

Kritikerna som kan bestå av extremister av olika slag ägnar normaltinte så mycket tid åt att försöka förstå sammanhang. Hade M levt hade de gjortsitt bästa för att ta heder och ära av honom och det är säkert vad de gör ändå.

För många innebär blotta tanken på att samtala med en amerikanskdiplomat ett genomfört förräderi mot den så kallade ”saken”.

Sanningen är däremot en helt annan. Det är ganska troligtatt M:s samtal haft betydelse. Politisk betydelse som flyttat fram de kurdiskapositionerna.

Det vet alla som hanterat den kurdiska frågan på ett seriöstsätt.

Men tänk nu att vi inte talar om M utan om A som är afghanidag i Kabul eller Waziristan. Då kan effekten bli en annan. En avskuren hals,en bomb under bilen.

Jag ät helt övertygad om att Wikileaks som inte ens kunnat kladda över namnen skulle ha tillstymmelsen till kapacitet att informera sig hur deras dyngspridande drabbat inblandade.

Det sorgliga med Assange och hans korkade polare är att deinte har den minsta kontroll på vad som händer i andra änden.

Det minsta man kunde begära är att de skyddade personer. Delovade att göra det. De släppte av misstag igenom visa uppgifter som kunde pekaut personer. Nu har de råkat i luven på varandra och släppt ut hela flodvågenoch det kommer mina vänner att visa sig en smula problematisk för att uttryckasig… diplomatiskt…

Hästar och en macka

2011-09-04T13:07:00.004+02:00

Det är en hel del som snurrar i huvudet.

Carina ska åka till Irak för sitt nya jobb. Tre veckor.Under tiden ska jag paddla lite i Björklunds fabrik och försöka redigera litebok.

Dessutom är jag Spikvakt.

Om vi har tur så hinner vi ut och kapa Karl Johan på hemligastället i veckan.

Har precis torkat färdigt en massa kantareller som ser klartlovande ut i sina glasburkar. Upptäckte faktisk en intressant sak härom veckan.Vi hade precis börjat torka kantarellerna. Efter typ två dagar blev vi sugna påen svampmacka så jag tog av svamparna som redan börjat torka lite. De blev heltperfekta, lite krispiga.

Annars ser favoritmackan ut som följer:

1. Ta en gäng Kantareller, ”trattisar”, Karl Johan ellerannan matsvamp.

2. Värm stekpannan med typ olivolja+smör. Inte förhett, ”femman”

3. När olja och smör slutat fräsa så lägger ni isvampen, sänk värmen något

4. Låt svampen koka ut vätskan för att sedan låtaden sugas upp av svampen

5. Ta någotgott bröd efter behag

6. Skär hyfsat tunna skivor, häll lite bra olivoljatunt över skivorna

7. Krossa en vitlök och gnid in.

8. Krossa färsk tomat och gnid in. Krydda med liteflingsalt

9. När svampen håller på att suga in vätskantillsätt lite vitt vin

10. Peppra med svartpeppar och salt, ev lite socker

11. Ta ett gäng tomater och saltgurka, ta urtomaternas innan mäte, finhacka allt

12. Blanda de finhackade tomaterna och saltgurkanför sig. Ev lite fin olivolja

13. Nu river du en handfull av en bra ost typen,gruyere, grönmögel

14. Värm en annan stekpanna på ganska hög värme medlite olivolja

15. Lägg i de förberedda bröden med den oprepareradesidan ned

16. När undersidan fått färg vänd brödskivorna

17. När de är klara lägg dem på en tallrik

18. Lägg ev på ett snyggt salladsblad

19. Häll över den stekta svampen lite galant

20. Toppa med den rivna osten

21. Sprid ut det rödgröna tomat och gurkhacketruntom brödet

22. Några persiljekronor på toppen är aldrig fel

23. Ett gott rödvin(f n kör vi Raza, ett helt okekologiskt från Argentina)

24. Smaklig måltid

För övrigt ser jag fram emot fina tävlingar på Jägersro. Framförallt Derbyt och Derbystoet. Jag har dock inte riktigt förstått vitsen att detska vara så stor skillnad på prissummorna. Derbyt är mixat ston, hingstar och vallacker. Det betyder i åratt en av de största favoriterna, Tamla Celeber är ett sto medan resten är hingstar ochvallacker. I Derbyt är första priset 1, 8 miljoner till vinnaren. I Derbystoet700 000. Det kan låta som det är fördel damerna...men..

Jag tycker att det skickar signaler. Jag har sagt det förroch jag säger det igen.

Andrapriset i Derbyt är större än förstapriset i Derbystoet os v.

Är det inte dags för lite justeringar? Ina Scot, Moni Maker, Fridhems Ambra m fl

Moni Maker sprang in drygt 40 miljoner under sin karriär. Dethar svenska hingstar och vallacker inklusive, Torvald Palema, Gidde Palema, Zoogin och Victory Tilly en bit till

Annars tror jag på Nettan Palema i Derbystoet och Aga KhanBoko i Derbyt. I och för sig skulle jag vilja att Roger Walmann fick vinna medTamla Celeber(sto). Om Nettan som slagitTamla vinner Derbystoet och sedan Tamla vinner respektive lopp kanske tugget omhingstar och vallacker kan komma ner på jorden en smula.

Igår gick det inte så lysande. Fyra rätt. Men vi hadevinnaren i guld på extrarad. Det var väl behållningen, ungefär.

Men nu är det nya tag.

Kalla mig Spiken eller den vita hunden!

2011-08-26T14:08:00.002+02:00

I all den samlade osäkerhet som världen för närvarande befinner sig kan man i varje fall vara övertygad om att det krävs omfattande förändringar för att denna förvirring ska avmatta.

I dagens New York Times skriver filosofen Cornel West vid Princeton universitetet utanför New York om Dr Martin Luther Kings arv.

Det är något jubileum som bokstavlingen blåste inne på grund av orkanen som är på gång.

Cornel skriver:

“King’s response to our crisis can be put in one word: revolution. A revolution in our priorities, a re-evaluation of our values, a reinvigoration of our public life and a fundamental transformation of our way of thinking and living that promotes a transfer of power from oligarchs and plutocrats to everyday people and ordinary citizens.

In concrete terms, this means support for progressive politicians like Senator Bernard Sanders of Vermont and Mark Ridley-Thomas, a Los Angeles County supervisor; extensive community and media organizing; civil disobedience; and life and death confrontations with the powers that be. Like King, we need to put on our cemetery clothes and be coffin-ready for the next great democratic battle.”

Cornel förser oss också med ett enligt min uppfattning fiffigt citat som hjälp på vägen från en av amerikansk litteraturs giganter, Herman Melville.

“Truth uncompromisingly told will always have its ragged edges; hence the conclusion of such a narration is apt to be less finished then a architectural finial”

I en snabböversättning av undertecknad skulled det bli något ungefär som:

”Sanningen kompromisslöst berättad kommer alltid att ledsagas av sina oslipade kanter; givet slutsatsen att en sådant verk är ägnat att vara mindre färdigt än det slutliga ornamentet.”

Det är väl just det som är problemet med lejonparten av dagens politiker och beslutsfattare. Att de hellre börjar fila på ornamentet utan att ta reda på, eller fästa avseende på sanningen och sedan hulkande av gråt beklagar sig över att ”ornamentet” regnar bort eftersom det är tillverkat av papier-maché!

Melville grubblade en hel del över livets villkor och mening. Hans böcker sålde inget vidare och han tryckte de flesta själv i upplaga 25 exemplar. Idag betraktas verk som Moby Dick och hans 221 000 rader omfattande versepos Clarel som handlar om karaktären Clarels religiösa grubbelresa till det heliga landet. Melville åkte själv dit i mitten av 1800-talet. Han var son till en bankir som gick i konkurs. Försörjde sig på olika jobb. Gick till sjöss på en valfångare i Stilla Havet, deserterade efter några år och hamnade på en ö där han gömde sig för kannibaler innan han slutligen återvände till USA.

Eftersom intresset för hans litterära ambitioner inte kom igång på allvar förrän 1919 långt efter hans död så försörjde han sig slutligen som tullinspektör. Melville(1819-1891) anses idag vara amerikansk litteratur mest betydande 1800-talsförfattare.

Bara öppningsorden i hans bok ”Moby Dick eller den vita valen”: Kalla mig Ismael!

Nu ska jag gå ut med Spiken…

Caféernas visdom

2011-08-26T10:15:00.002+02:00

Al Jazeera har ett program som kallas Café. Det är ett program som sänds från olika länder där man samlar olika människor framför allt unga människor men också äldre för att diskutera framtiden och möjligheterna.

Dagens program sändes från Bosnien.

Det var intressant.

En bosnisk minister ”for something”, Salman Kaplan, 30, fick berätta att han minsann inte var priviligierad.

-Jag har minst tjugo kompisar som tjänar mer än jag, uttryckte ministern, liksom för att understryka den saken.

En äldre journalist, 44, påpekade att landet saknar strategi och att 60 % av ungdomarna vill lämna landet.

-Jag pratar om de andra 40 %:n, tyckte ministern som vidhöll tesen att alla kan få det bra. Det verkade handla om att jobba på i skolan så skulle resten lösa sig.

Nu var gruppen, ett tiotal bosnier(ocskå bosniska serber) handplockad men om man tittade mellan raderna så verkade de i stort sett alla ha liknade problem oavsett etnisk tillhörighet. De som av olika skäl klarat sig och fått ett jobb verkade inte tycka att problemen rörde dem utan att det var upp till var och en att kämpa på.

En man i slutet av trettiåren sa efter debatten slutat att han tyckte att man borde ha sådana här diskussioner i bosnisk teve.

Jag bara gapade.

Det gör jag faktiskt fortfarande.

Jag var i Bosnien för sju år sedan. Vi skulle importera vatten och öl till Irak hade vi tänkt. Vi besökte olika producenter. Det var på vintern strax före jul. Man hade ännu inte byggt upp biblioteket i Sarajevo och många ställen bara fortfarande spår av krypskyttarnas kulor.

Idag sju år senare är det kanske värre i Bosnien. Då fanns i alla fall hoppet.

Idag verkar det mest finnas arbetslöshet och korruption.

Libyerna har snart rökt ut Gaddafi. Hur ska det bli om tio-femton år. Ska libyska ungdomar sitta och säga samma sak som den bosniska ungdomarna. Här finns utmaningen för de frihetsrörelser som nu exploderar runt om i världen.

Den bosniske journalisten som till skillnad från ungdomarna sett några löften svikas och en del vatten rinna under de raserade och återuppbyggda broarna talade om ”strategi”.

Det är egentligen bara ett ord men jag tror att han är nyckeln till lösningen på spåren.

Strategi, inte bra för sig själv, sin familj, klan eller etiska och religiösa grupp utan en strategi som syftar till att lyfta hela landet.

Vare sig vi talar om Bosnien, Egypten, Syrien, Tunisien, Libyen eller Yemen så krävs det ett helt nytt tänkande. Jag pratar inte om kapitalism eller marxism utan om politisk vilja att göra något annat än det vi har gjort under 1900-talet och fortsätter med under 2000-talet.

För det vi hittills gjort vare sig vi befinner oss i lagom Sverige, Bosnien eller Irak har inte fungerat.

Ungdomar har inte jobb. Om det sedan är tjugo eller fyrtio procent är oväsentligt.

Ungdomar som inte får jobb trots att de studerat, ofta under svåra förhållanden och ändå inte får jobb som är fallet för de flesta av de 100 miljoner ungdomar som idag lever i Mellan östern tänker inte tro på något mindre än politiska löften som levererar.

Det kan bli ett smärtsamt uppvaknande för politiker i vår del av världen när ungdomar i Sverige, Storbritannien, Frankrike och andra länder inser att deras situation inte skiljer sig så förskräckligt mycket från det vi ser på andra håll i världen.

De kanske ställer sig frågan:

-Om vi har demokrati här, varför omfattar den då inte våra liv och villkor?

Det finns förmodligen en sista gång som varje medborgare, oavsett ålder och kön låter sig nöja med att världsekonomin är skakig, att politiker gör så gott de kan, att utgiftstaket är nått eller att framtiden blir bättre efter nästa val.

Det hjälper inte alltid att uppmana unga människor att ta sig själv i kragen. Ibland har det precis motsatt verkan.

P. Stone

2011-08-25T13:52:00.003+02:00

Jag ska prata lite om P. Stone.

För er som inte vet vem hon är så gör det ingenting för ni ska få veta vem hon är. För er som redan vet vem hon är så tror jag ändå att det kan vara av intresse eller rentav mer intresse. I bästa fall.

När man är i min ålder och har passrat femtio med god marginal händer det ibland att man funderar lite över människor man mött i olika egenskaper.

Generellt är mänskliga relationer förbrukningsvara i vårt samhälle. Ungefär som tandkräm. Jag säger inte att det ska vara så utan det är väl mer ett tragiskt faktum. Ett slags tidens signum. I en allt snabbare och hastigt föränderlig värld behöver man stora mängder tillfälliga lojaliteter för att lyckas i sin karriär eller vad man nu företar sig. Det gäller att få andra att tro att de är de viktigaste i hela världen för att de tre veckor senare upptäcker att man har svårt att känna igen dem på ICA butiken när andra just för tillfället viktigare relationer tagit över ens liv. För vissa yrkesgrupper gäller inte de här nya reglerna trots allt. Det kan handla om gruvarbetare eller soldater. Dessa yrkesgrupper har den egenheten att de måste kunna lita på varje enskild arbetskamrat i varje enskilt läge.

Joanna Lumley, heter en idag 65 årig brittisk kvinna som föddes 1946 i Srinagar i Nepal. Hennes far major James Lumley tjänstgjorde i VI Gurkharegementet. Hennes mor var en sportig typ som klättrade i berg och lärde Joanna hur man hanterar farliga ormar som det fanns gott om.

Berättelsen om slaget vid Moagoung mot japanerna i norra Burma 1944 till den moderna krigshistorians klassiska slag, där gurkasoldaten Tul Bahadur Pun spelade en avgörande roll genom att visa osedvanligt mod och lojalitet trots ett övermäktigt motstånd. Lumleys pappa(Se bild från Daily-klipp nedan) deltog också i detta slag och var redan en krigshjälte när Joanna föddes två år senare.

Efter några år flyttade blev familjen Lumley förflyttad och kom att hamna i Malaysia innan de återvände till England.

Idag sextio år senare finns det inget brittiskt imperium längre. Men de handlingar och de insatser som gurkhas gjorde för Storbritannien kan aldrig raderas ut eller glömmas bort. Tror man.

Men som sagt. Det här med lojalitet och dess tidbeständighet är som sagt utsatt för tidens tand i allt snabbare takt.

Idag har de flesta nepaleser från de nepalesiska gurkhaförbanden dött och många har inte ens rätt att leva och bo i Storbritannien. Många är sjuka och i behov av vård men Storbritannien slog dövörat till. De dog av sjukdomar som lunginflammationer som enkelt kunde kureras med antibiotika om de bara fått tillgång till modern sjukvård.

Joannas far dog i slutet av 80-talet.

När Gordon Browns regering försökte finta bort sina forna allierades rättigheter som handlade om att gurkasoldaterna ville ha samma villkoir som andra brittiska soldater fick invandrarminister Phil Woolas helt överraskande träffa sin idol; Patsy Stone mera känd från Absolutely Fabulous eller som BBC serien heter på svenska ”Helt Hysteriskt”.

Men nu hette Patsy, Joanna med efternamn Lumley istället. Lumbleys nacksving ledde till Browns nederlag i omröstningen av lagförslaget om försämringar och en seger för gurkasoldaterna och deras familjer är ett bra exempel på hur man ska hantera sliriga politiker.

Idag är Patsy alias Joanna Lumley en nepalesisk nationalklenod. Gurkasoldater får bosätta sig i Stobrittanien som ett konkret resultat av hennes kamp för de soldater som hjälpte hennes far att överleva 1944, men det pågår fortfarande juridiska tvister om storleken på deras pensioner.

Under veckan har Carina och jag suttit uppe och tittat igenom i stort sett alla avsnitten från Absolutely Fabulous och det är bara att slå fast - den är just det. En svidande och underbart intelligent vidräkning med de ideal som vi dagligen pumpas med där mikrosekunder av yta och flärd fått dominera framför det långsiktiga.

Till sist.

Det är minst TRE NYA rykande färska avsnitt på gång. Serien producerades mellan 1992-2004 på BBC. Så snart om allt går väl får vi åter stifta bekantskap med Eddie, Pats, Saff, Bubbles och Gran och alla de andra härliga karaktärerna i Absolutely Fabulous. Alla lever och mår bra.

Personlig favorit: När Patsy rycker till och vaknar helt sotig undantaget kinden hon sovit på mot bordskivan, fortfarande med en cigg hängande i mungipan i det totalt nerbrända köket efter att brandkåren har släckt och Eddie och Saff letar efter henne.

Lite mer Stolly & Bolly alltså.

Vidare bakgrund:

http://www.youtube.com/watch?v=RrEyoOzZhDw

http://www.dailymail.co.uk/news/article-1057401/Joannas-dad-British-hero-called-Pun-Why-Major-Lumley-overwhelmed-shame-British-Governments-treatment-Gurkhas.html

http://www.guardian.co.uk/uk/2009/may/07/gurkhas-joanna-lumley-phil-woolas

Avdelningen för onödigt vetande!

2011-08-24T13:18:00.001+02:00

Det dräller en massa tankar i huvudet.

Kapten Yossarian ror från kriget till Sverige i en gummibåt och Art "Nately" Garfunkel stannar kvar i Moment 22 regisserad av Mike Nichols. Boken skrevs av Joseph Heller 1961.

Vad är det som gör att så många amerikanska immigranter med judiska rötter visat sig vara särdeles skickade att färdigställa utmärkta böcker, musik, filmer och teater i en helt onormal omfattning?

Jerry Lieber dog i måndags. I NYT:s nekrolog framgick att Lieber/Stoller(Mike Stoller) försett oss med en hel del låter genom åren.

Deras genombrott kom med låten ”Hounddog” som Lieber/Stoller ursprungligen gjorde inte åt Elvis Presley utan till Big Mama Thornton.

Andra låtar paret gjort eller varit inblandade i var Jailhouse Rock, Spanish Harlem med Phil Spector, Stand By Me, Kansas City, On Broadway, Poison Ivy, Yaketi Yak, There Goes My Baby m fl

Att komponera musik kan vara komplicerat eller inte. Världens kanske mest kända popmelodi ”Yesterday” drömdes ihop av Paul McCartney under en natts sömn i hans dåvarande flickvän, Jane Ashers hem. Morgonen därpå skyndande han till pianot och spelade den och sedan ägnade han en månad åt att kolla så han inte snott hela melodin. Därefter kom texten och resten är historia.

Lieber/Stoller gjorde Hounddog på tolv(12!) minuter. Det borde efter alla dessa år(sedan 1952) borde det ha blivit en rätt bra timlön.

Det brukar ta Max Martin flera veckor att skriva en låt medan Paul Simon brukar bolla mot en vägg när han letar efter ord och rader i en text till en sång. Ann Leikins en annan hitmakare har skrivit ”How to Write a Hit Song” på 176 sidor eller också kan man välja en Itunes variant i 19 avsnitt som kanske kan vara något för den som känner sig sugen på att bli en ny Jerry Leiber eller Max Martin.

Sensmoralen kunde vara att det finns olika sätt att lösa samma problem utan att det ena nödvändigtvis är sämre än det andra.

Men en del gör det bättre än andra. Som Bob Dylan: “He not busy being born is busy dying!”

Många b:n. eller som i: I met her on a Monday…m & m

Dylans mormor var från Trabzon i dagens Turkiet och rökte pipa. De seglade till Odessa och hamnade i USA, i Minnesota.

Har ni lyssnat på Hendrix version av Dylans ”Like a Rolling Stone” från Monterey festivalen 1967. Snackar han inte om Dylans mormor innan han drar igång. Jag är säker på att Hendrix kände Dylans mormor. Han kan i varje fall peka ut henne och efter Hey Joe på Monterey fortsätter han med mormortemat:

”Oh, man it was so groovy in England, man, these two cats, Bob Dylans grandmother and Queen Bee over on drums…”

Beyond The Black Holes!

2011-08-23T10:35:00.000+02:00

Om miljarders, miljarders, miljarders och några till miljarders år så finns det ingenting i universum. Då har solen, röda dvärgar och svarta dvärgar försvunnit liksom alla svarta hål och universum är bara tomt. Det finns inget förut, nu och framtid.

För vår del är det redan över sedan ungefär lika många miljarders, miljarders år sedan. Solen fyller först hela vår horisont och sedan dör allt liv på jorden.

Det var väl ungefär budskapet i ett inslag i gårdagens Vetenskapens Värld.

Perspektiv. Vi kände oss lite hängiga i soffan efter den informationen.

Kanske man borde kalla röda dvärgar för röda småväxta? Så de blir på bättre humör.

Å andra sidan så kan det ju tänka sig att det dyker upp en och annan teori eller rymdskepp innan den slutliga tomheten.

Men mot den bakgrunden ter sig ju läget i Libyen, Syrien eller Juholts finansiering av eventuella reformer i händelse av valseger i nästa val som rätt futtiga. Det måste man erkänna.

Med hjälp av Mahlers femma och The New Gary Burton Quartet(In Your Quiet Place) tar jag min upp till ytan igen. Spottar och fräser lite och känner mig redo att fortsätta livet nu och inte om miljarders hur många det nu var - år

Det är trots allt kvar en del av sommaren och vädergudarna på SVT har lovat lite sol idag.

Skådespelaren Russel Crowe har kommit med en ny platta. Lite medeltid och ”irländska” power ballader. Not bad at all! Quiet Yes faktiskt!

Nu ska jag förflytta mig fyrtiofem år fram i tiden. Spiken får följa med. Han har redan tagit på sig den röda läderhuvan och satt sig i sidovagnen på den beige Uralen.

Det är derbyuttagningar på Jägers ikväll. Så det finns trots allt hopp. Off we go! Wrooom!

Lästips för att förstå lite bättre vad som håller på att hända i den sandigare delen av världen:

http://www.aei.org/docLib/20080818_DissentandReform.pdf

Ett lågtryck utöver det vanliga!

2011-08-22T13:04:00.001+02:00

Överste Moammar Gaddafi sa i sitt senaste tal i natt att alla stammar borde bege sig till Tripoli.

Stammarna?

Mellan östern kännaren och New York Times kolumnisten Thomas Friedman varande i våras för frihetsrörelsen i Mellan östern egentligen är en omfördelning av makt mellan olika klaner och stammar.

Andra tonar ner stammarnas betydelse och kallas det ett nytt Gaddafi trick.

Med stor sannolikhet kommer Tripoli att falla helt idag eller inom några få dagar. Kanske kommer Gaddafi att göra något sista desperat utspel, spränga en atombomb som han ändå hade, gå till häst och möta döden med en sabel i hand, under utgjutande av mumlande referenser till sin gröna bok och personer som ingen hört talas om.

Men som ledare för Libyen är det över för hans del.

Gaddafi var en diktator fast han inte själv såg sig så. I min värld är han borta från makten. I sina tal som blivit alltmer introverta, självömkande talar han om den lugna fredliga staden Tripoli om alla ansvar gentemot det han och det libyska folket bytt upp och trott på.

Han har hamnat i samma fälla som så många ledare före honom och högst troligt efter honom. Maktens berusande effekt som långsamt äter upp alla uppror. När han för 42 års sedan genomförde sin militärkupp var han en hjälte, en nationalist som ville skapa ett Libyen för libyerna befriat från utländsk och framför allt brittisk inflytande över landets oljetillgångar.

Han har varit en förgrundsfigur i den alliansfria rörelsen, retat gallfeber på många av sina arabiska bröder, legat bakom terrordåd men också haft sannings ord att säga till diktatorer som Saddam, te x om dennes hantering av kurderna. Han har bidragit till många länder och befrielserörelser med ekonomiskt stöd, skiftat politik när man minst väntat det. Han avslöjade att Libyen hade ett långt gånget kärnvapenprogram som han frivilligt lade ner(får man hoppas) och har lät kompensera Lockerbie offren, visserligen under stark press men det är mer än vad många andra som aktivt stött terrorism klarat av genom åren.

Jag har ingen aning om vilken framtid som väntar Libyen. Gaddafi säger att oppositionen kommer att sälja ut landet till imperialismen. Det är klart att brittiska , franska och amerikanska oljebolag idag tror och hoppas att de ska få pumpa libysk olja och göra bättre affärer. Det är också klart att ingen idag vet om den frihet som idag manifesteras på gator och torg kommer att förvandlas till en demokrati där landet välstånd kommer att fördelas mera rättvist. Att bygga en demokrati ur askan av en diktatur har visat sig betydligt mer komplicerat än vad man kan tro. Det gäller Iran, Afghanistan eller för den delen Egypten.

I Iran tog mullorna makten och har behållit den i 32 år. Irak kämpar med inre motsättningar och den demokratiska grund som lades med hjälp av utländsk hjälp är inte på något sätt säkrad eller befriad från olika gruppers maktambitioner där folkets väl står en bra bit ner på dagordningen. I Egypten har Mubarak försvunnit för att ersättas av en militär som kämpar för att behålla sina privilegier och inflytande. Vad som kommer ut av Yemen, Bahrein och inte minst Syrien vet vi inte.

Är det dags för NATO att agera i Syrien eller skiter vi i Syrien. Syrien har inga gigantiska oljetillgångar. Om vi struntar i den slakt som pågår där kan folk lätt få för sig att belackarnas teorier stämmer.

NATO har möjligen tänjt på FN mandatet. Men vad är alternativet när en brutal regim slår ner folkliga protester med vapen och folket sedan gör uppror. Ett brev till Amnesty. Personligen tycker jag att FN:s enda möjlighet är att sätta hårt emot hårt när det gäller regimer som Libyen och nu Syrien.

Regimer som brukar våld mot den egna befolkningen har förverkat sitt politiska mandat och det måste var ett gemensamt ansvar för det internationella samfundet. Det kommer att ta ett tag men om tio eller tjugo år kommer alla som ens tänker tanken på att slakta sina medborgare att tänka efter både en och två gånger innan de agerar i den riktningen.

Den senaste tidens folkliga protester och uppror visar hur folken i dessa länder värderar frihet i förhållande till att leva i länder som förtrycker sina medborgare. Friheten har ett högre värde än några tusen döda.

Det betyder inte att alla konflikter måste lösa med vapenmakt. Förmodligen kommer fler och fler odemokratiska regimer att välja förhandlingslösningar när de ställs inför hot om insatser från det internationella samfundet.

Gaddafi har missat det här tåget. Det har gått för länge sedan. Han har tappat bort tidtabellen och inte ens hittat till biljettluckan. Det rimliga vore att han döms vid ICC i Haag. Det borde skicka en rimlig signal till världens självhärskare.

Moussa Ibrahim, Gaddafis presstalesman tyckte igår i den libyska statstelevisionen medan den fortfarande fungerade att NATO bara bryr sig om är sina egna behov. Inte det libyska folkets!

Kommer ni ihåg Bagdad Bob?

87 hästar

2011-08-19T13:32:00.002+02:00

Slowley but surley... Man börjar förnimma den lätta krispiga sensommarluften om mornarna som om bara några veckor ska förvandlas till höst.

Jag gillar hösten. Gärna lite högre luft, ett och annat gult löv. Det luktar godare om hösten. Tycker jag i varje fall. Svampar! Snart ska vi besöka vårt hemliga Karl Johan ställe. My lips are sealed!

I morse fick jag lära mig hur man skiljer en amerikan från en kanadensare. Det handlar om ordet about. Det amerikanska uttalet låter b:et följas av ett tydligt ”a”; ”abaut” medan den kanadensiske varianten låter mer som ”abot”. Där ser man! Undrar om det gäller vid en jämförelse mellan Quebec och Dallas också?!!

Lyssnar på BBC1 och Fearne Cotton. Hon han en dialekt som inte heller går av för hackor. Precis som undertecknad. Inga tveksamheter där.

Läser i DI att snälla människor har sämre löner. Typ 18 procent. Visserligen en amerikansk undersökning men kan det verkligen skilja på snälla människor i USA och Sverige. Det lönar sig alltså inte att vara snäll och det har man ju misstänkt en längre tid.

Försöker rädda min fiktiva aktieportfölj. Har gjort saftiga förluster den senaste tiden. Just nu består den av ett gentekniskt bolag med det spännande namnet Alpha Helix. Där har man losat några hundratusen men den ser jag som långsiktig så det spelar ingen roll. Jag trodde en del på stål men det gick inget vidare måste jag erkänna. Så nu har jag lite kurdisk olja i ett bolag som låter som en indiansk besvärjare samt fastighetsbolaget Wallenstam, riskkapitalbolaget Traction och lite gammal hederlig jord som jag tänker behålla under lång tid. Black Earth Farming som äger över trehundratusen hektar prima odlingsjord. Få se om denna strategi kan vara en livboj ur det våldsamt kokande aktieträsket. Vi får se.

Nu ska jag kolla lite hästar. Om man skulle? Nej, men va fan. Jag återkommer med en rapport.

Jag har fått in lite dåligt med rätta svar på min lila tävling. Slöfockar! Amerikanska skådespelare verkar ha en faiblesse för musik. Nyligen kom både Russel Crowe och Jeff Bridges med nya plattor.

Jag lyssnade också på en platta jag önskat få lyssna på Sly Stone's första platta på typ trettio år. Hm, en del låter ju bra. Jeff Beck och en massa andra har ställt upp. Men det är inte mycket nytt och Sly själv har nog tillbringat lite för mycket tid med familjen. Han låter som något skrev, trött. Några remixar låter bättre. Men…men…

Vill man höra lite skarp svart musik kan jag rekommendera Black Joe Lewis som kom med en ny platta ”Scandalous” i mars. Där ryker det om strängarna.

Annars har jag hittat lite attraktiv worldjazz i form av en EP med den etiopiske pianisten Samuel Yirga. Det är nog hans debut och det låter spännande. Dessutom kan det ju vara intresseant att höra att det också kommer högkvalitativa musikaliska produkter från en del av världen som annars mest gjort sig känd för att hamna i svält med jämna mellanrum.

Annars har jag fyllt på min Ipod med lite blandade rabarber i form av Iamsleepless med ”Holding Up The Sky”(bara en sådan sak), Nero och ”Promises” Little Dragon och ”Ritual Union”.

Ta...

Bildar två punkter en linje?

2011-08-16T13:05:00.001+02:00

Jag har alltid varit emot klottrare eller graffitikonstnärer som det heter på kultursvenska. I princip anser jag att det borde finnas speciellt grymma medborgargarden som spanade på klottrarna och åkte hem och målade om deras lägenheter(alternativt deras föräldrars) medan skitstövlarna var i färgbutiken och provianterade. Därför har jag med spänning följt kampen mellan bostadsbolaget Stadsholmen och klottrarna uppe på Skinnarviksberget. Just nu står det 8-7 till klottrarna eller något i den stilen.

Kåkarna däruppe tillhör vår svenska kulturskatt. De är flera hundra år gamla och talar om för modern människor hur man levde förr, hur hsuet såg ut, hur det var byggda, material, färger etc. De är ovärderliga och det är inga jävla snorungar i hasiga jeans som ska tillåtas ändra på den saken. Så keep up the good work, Stadsholmen! Måla över skiten!

Ska man möta färg och anarki med färg och anarki.

Det handlar alltså om värden och värderingar. När några slynglar placerade en hemmagjorda sprängladdning i en sandlåda så rörde det sig något i hjärnan. Varför lägger man annars en sprängladdning i en sandlåda? Nu har det skett arrest. En av killarna var känd av polisen för klotter. En kulturarbetare alltså. Lösningsmedel? Hjärna. En konstnär. Han modellerade om en liten flickas fingrar så hon åtminstone högst troligt får måla med pensel i munnen i resten av sitt liv ifall hon skulle vilja bli konstnär. Så kan det gå.

Anders Breivik höll på med graffiti i yngre år. Enligt mamma.

Man kan väl säga att Breivik också klivit över en del gränser på senare tid.

Orsak och verkan? Man vet aldrig. Det är just det man inte vet.

Kupong eller kuponger?

2011-08-14T16:29:00.000+02:00

Det är söndag. Tyvärr blev det inga 21 miljoner igår på travet. Malla indikerar lite surt idag att en storspelare skulle slantat in sexsiffrigt för den vinnande raden och det skulle då vara en V7:a, vilket ger 2,5 gånger. Två hästar i sista.

Travronden elaborerar att vinnaren skulle hämtat ett antal miljoner mer ifall han eller hon spelat i alla potterna, alltså även på sex och sju. Carina sätter upp en Joker. Jag får det ändå inte att gå ihop. Raden skulle alltså varit på mer än 1000 kronor och det är sexsiffrigt 100 000 och uppåt.

En rad på 116 000 skulle gett 8 miljoner plus fem eller något gör 13-14 miljoner när sexorna gav 78 000 något och femmorna 3000 något. Hur får man det till 24-25 miljoner? Ett antal system, men hur kan man spekulera i det.

Själva hade vi fyra rätt på "Family Life" och hade skrällen i första och Svanstedts Daro Later. Spikade Nahar. Spelade för en sjuhundring. Lite surt. Men när man inte lirar för så mycket så måst man plocka ur en del i loppen och där föll det bort en helgardering och Youpie som vi hade från början.

Men det är bara att gratulera.

Nästa gång…

Det är mycke' nu!

2011-08-11T14:20:00.003+02:00

Förmodligen ligger sanningen närmare Gardell än Reinfeldt när Reinfeldt pratar om problem i USA när amerikanska placerare paniksäljer franska banker.

Frankrikes näst största bank dök med två siffrigt igår. SocGen var märkligt nog inte bland de åtta som hamnade i klistret när europeiska banker stresstestades för en tid sedan.

ECB, säger att nu klarar man inte mer.

Italien, Spanien får klara sig själva. Frankrike? Tyskland? Belgien? Storbrittanien?

Jag har alltid undrat varför alla internationella toppjobb(bla IMF och ECB) går till grodätarna.

Snart kanske vi får svaret.

Har det med kokkonst att göra?

NYT kanske är part i målet med ingen har förnekat att Frankrikes exponering enbart mot Grekland är nästan 500 miljarder.

Ingen har ifrågasatt att Frankrikes skuldbörda beräknat för 2015 hamnar på 83 procent av BNP medan USA(79 %) nyss fick sitt kreditbetyg sänkt från AAA till AA+

Skillnad?

Vem vet? Reinfeldt? Juholt? Gud Fader?

Jag håller en tia på Gardell, Christer alltså.

Han beskriver marknaden som den beter sig som ett monster som ingen har kontroll över.

Om en av de som bäst känner marknden inte förstår hur den fungerar är det kanske inte dags att sitta och peka finger som Reinfeldt.

Erik Penser är en annan finansman har gått ett par matcher med det så kallade "Monstret". Han säger i en intervju i DN tror att det var att ifall han får välj på banken som han äger och jordbruket som han äger( Storbrittaniens tionde största spannmålsproducent)så är valet enkelt.

Det finns något djupt oroande i ett sådant resonemang.

När Gardell önskar regleringar skyfflar Reinfelt bollen över Atlanten och framstår allt mer som en Persson som håller i kulorna men saknar såväl ide som vision och handlindskraft söder om Öresundsbron. Tyvärr slutar inte Svergies gränser där längre. Det var väl cirka ettusenfemhundra år sedan och då fanns inte Sverige.

Det som händer i USA påverkar Frankrike, Grekland och Sverige, oavsett vad Borg kvittrar om. Vi kanske klarar oss bättre än Grekland men det var ju liksom inte det det hela gick ut på.

Det är som med Erik Pensers gods. Oroväckande likt vikingarnas filosofiska upplägg. Å andra sidan har det aldrig varit en borgerlig paradgren att tygla marknader. Trots allt socialdemokratisk lånegods anser man fortfarande att marknader har en hjärna.

2011-08-10T11:19:00.006+02:00

TÄNKTE ordna en liten tävling framöver med start nu.
Ett litet ”WizQuiz” i all enkelhet. Lös frågorna bara och skicka in svaren. Eller för att parafrasera Alinge & Forsell… alla med slutsiffra får delta…
I princip kan ni finna svaret på frågorna på nätet. Det finns otroliga mängder bra klipp från YouTube och andra ställen som jag tänker använda som ledtrådar och lite underhållning.
En del frågor rör äldre musik från 60-talet och 70-talet medan andra rör helt ny musik. Så de som är lite äldre än de som är lite yngre kan ta hjälp av de som är lite yngre och tvärtom. Men genom att titta igenom de föreslagna ledklippen och i vissa fall söka lite mer på nätet så ska det gå att finna svaren oavsett ålder.
Nästa fredag den 19 augusti kommer ett nytt WQ.
Därefter mailar ni in svaren innan ”deadline” och jag lottar en vinnare i demokratisk ordning. Vinster? Denna vecka blir det en CD med amerikanska stjärnskotten ”Foster The People” . Kallar det för Frågesport eller WQ(WizQuiz). Här nedan följer ”Gör så här!”
1.       Läs igenom frågan

2.       Kolla på ledklipp och eventuella sökningar i din dator, Iphone eller Ipad/Ipod

3.       Skriv ner rätt svar, namn och postadress

4.       Maila in den rätta raden till mig och vart ev. vinst ska sändas

5.       Markera mailets ämnesrad: WQ No 1(WQ No2 osv)

6.       Varje veckas svar ska vara inne följande onsdag( denna gång 17 augusti) klockan 18.00

7.       Jag lottar vinnare bland inskickade bidrag och postar vinsten

8.       Varje fredag kväll kommer ett nytt WQ

VINN CD!

Veckans Pris: Foster The People och deras debutalbum med bl a Pumped Up Kicks,( lyssna!) Helena Beat m fl

WQ No 1

Fråga 1.

Den kvinnliga artisten från Texas sjöng i början av sin karriär tillsammans med ett amerikanskt rockband innan hon 1968 lämnade det bandet. Vad hette bandet?

http://www.youtube.com/watch?v=8ib2b4BOZIQ

Fråga 2.

En av artisterna i ledklippet skrev musiken till en Oscarsvinnande film. I den filmen förekommer en berömd så kallad ”skithusscen”. Vad är poängen i den scenen?

http://www.youtube.com/watch?v=a6r1FNnBGw4

Fråga 3.

Låten blev genombrottet för en av medlemmarna i den här gruppen. Låten handlar om textförfattarens pappa som tog livet av sig när sonen var tio år gammal 1949. Den har senare framförts av många olika artister bl a Beatles och Amy Winehouse. Vad heter medlemmen i gruppen Teddybears tillika textförfattaren?

http://www.youtube.com/watch?v=DCnUsInBQws

Fråga 4.

Gruppen har spelats flitigt det senaste året på radiostationer fr a i Storbritannien och USA. Här inpelat med mobilkamera alternativt en super 8 från 1964 från Sheffield 2010. Finns också en officiell version från skivbolaget Sony på tuben. Deras låt ”All In White”(nedan) innehåller en bit in i texten rad som rimmar på ”trouble…” där texten vänder på ett ofta använt uttryck som emellertid rör ett annat sinnesorgan än det som hörs i texten. Vilket är sinnesorganet som uttrycket normalt handlar om?

http://www.youtube.com/watch?v=ByVAYu9KhUs

Fråga 5.

Efter låten i videon nedan så blir artisten intervjuad efter uppträdandet. Dialekten är något skiljd från dialekten i låten. Var kommer hon ifrån?

http://www.youtube.com/watch?v=TihUTinfHgo

Fråga 6.

Artisten sjunger här sin senaste låt ”Price Tag”. Det kan under omständigheterna var lite svårt att förstå texten, men vad handlar den om?

http://www.youtube.com/watch?v=TeDFaVwGLtA

Fråga 7.

Allison Krauss, countrymusikens egen speciella näktergal som för ett par år sedan gjorde en uppmärksammad skiva ”Raising Sand” vars ”Stick With Me Baby” hörs på klippet nedan med en av rockens giganter, Led Zeppelins sångare Robert Plant. Krauss kom för en tid sedan med en skiva tillsammans med Union Station som bland annat handlade om flygning. Vilken typ av flyg handlar det om?

http://www.youtube.com/watch?v=oPggeBUVZmI

Omgångens musiktips blir Hello Ramona med Young, Dumb & Full Of Fun , Booker T. Jones ”Road from Memphis”(album) samt Ludovico Einaudi “Islands”(al bum). Finns på ITunes.

Veckans måste är helt säkert ”Watch The Trone” med JAY Z och Kanye West och ifall ni blir lite generade över att höra ordet ”nigger” hela tiden så kan jag rekommendera Lenny Bruce ”Are There Any Niggers Here” som terapi.

De rätta svaren på tävlingen skickar ni till mailadr: l.e.stefan.hagberg@gmail.com Glöm inte att skicka med namn och adr)

LYCKA TILL!

Hålet R.I.P.

2011-08-09T15:22:00.000+02:00

"Hålet" har kastat in handuken.

Det kändes något slags sommar-höst-doft i luften den här morgonen.

En frisk, hög luft som är uppfriskande och påminner en om att det finns årstider och att de ständigt utmanar varandra.

Spiken ser lite moloken ut. Han är inte lika snabb nuförtiden och missar ibland att stämpla förmiddagsposten.

Just nu sitter han och stirrar rakt in i väggen. När han var liten kunde han sitta sådär och stirra in i en buske eller krukväxt. Då undrar man vad som rör sig i huvudet.

Det är något fel med vår Internetförbindelse. De dyker rätt som det är. Det pågår något slags långvarigt uttröttningskrig mellan oss och Glocal. Enligt Glocal är det Nortons fel . Om vi stänger av Norton som är vårt antivirusprogram så ska det bli bättre. Det är alltså så att Norton som är ett av världens två främsta antivirusprogram är så dåligt att man inte kan använda det och samtidigt surfa på Internet. Låter inte det lite märkligt. Glocal som är ett litet skitbolag någonstans i storleken av Nortons personalmatsal har säkert helt rätt att deras förbindelse fungerar bättre utan Norton. Men frågan är vem som ersätter mig för mina förlorade dokument ifall mitt virusskydd inte fungerar. Inte Glocal i varje fall.

Det man undrar över är ifall alla andra internetleverantörer också rekommenderar sina kunder att stänga av antivirusprogrammen medan de surfar. Bara jag tänker på det här blir jag trött. Utmattad!

Läste att en massa hundar förbjudits i Danmark. En infekterad diskussion har följt på detta beslut – I Sverige. Bl a i Aftonbladet. Sist jag kollade fanns det 600 kommentarer. En intressant notering som jag gör är att de som försvarar Pitbull och Amstaff innehav mera ofta verkar ha en skruv lös än de som inte gör det. Det kan vara en delförklaring. Jag är helt för ett liknande förbud i Sverige. Spiken får aldrig hälsa på den typen av hundar. Det finns ingen anledning av ha Pitbull och Amstaff som sällskapshundar. De är bara obehagliga.

Våra bekanta köpte en portugisisk vattenhund som är ett år nu eller så. Naturligtvis blev den huggen i skallen av en Amstaff. B. fick sy ihop halva skallen och Amstaffen ligger fortfarande utanför krogen runt hörnet. Väntar förmodligen på att få sätta tänderna i någon ny hund.

Vi lät Harry sköta V5 jobbet på Meadowlands. Fyra rätt och så missade vi i Hambletonianloppet. Lite snopet. Fina lopp och Johnny Takter sopade hem en ordentlig sudd i tvååringsloppet. Snyggt!

På tal om ingenting. Hålet har gått ur tiden. Nuförtiden(sedan i helgen) heter det ”Klinik och Bar”. Där serverar flickor i sjuksköterskeuniform. H som lite äldre än de som är lite yngre kom in i lördags på "Klinik och Bar" och en av sjuksköterskorna hade kommit raskt fram och undrat ifall de kunde hjälpa till med något. H. förklarade att han hade ont i pungen. Det kunde de inte ordna något mot så H. gick igen. Oklart hur det blev med den där pungen.

Så nu gäller det att ordna fram ett nytt vattenhål sedan Hålet blivit en Pre Party Klinik & Bar som det står med stora röda bokstäver.

Idéen är inte ny men det har liksom blivit tvärtom. Från början gällde det ett bakfylleställe dit man kunde komma tidigt dan efter och bli omplåstrad med en Fernet och en matbit för alla som inte ville ta släggan i skallen direkt. Kul idé. Men vad ska man med sjuksyster en tidig fredag kväll.

Det knakar en smula i konceptet. Men vem är jag att döma?

Igår var det i varje fall bara sjuksyrrorna i baren när jag och Spiken passerade på kvällsrundan. Så det finns kanske hopp ändå. Jag menar vem vill ha förfest en måndag kväll?

Bäst i Kina, dåligt i USA och lagom dåligt i Sverige

2011-08-09T14:11:00.001+02:00

Jonathan tyckte jag borde studera Karin Petterssons ledare i Aftonbladet. Så det har jag gjort. Tack för tipset.

Om den var anmärkningsvärd? Ja, det kan man nog påstå.

I princip så är det ju en populistisk tidnings uppgift att svepa med kvasten över vad man hittar och röra upp lite damm som sedan lägger sig ungefär där det fanns från början.

Det är ju mera en policy eller ett slags marknadsföringsstrategi om man så vill. Indignation!

Pettersson vispar runt ordentligt med kvasten. Så bra att hon verkar ha förlorat både syn och orientering.

Lite anmärkningsvärt med tanke på hennes bakgrund som sakkunnig på finansdepartementet och kommunikationsansvarig för socialakrobaterna.

Hennes senaste ledare ett mått på hur vi oftast blir serverade analyser av den värld vi befinner oss. Fragmentariska uppkast där man rycker loss olika bitar som tillsammans blir ett stycke indignationsjournalistik utan vare sig synbar form eller innehåll.

Alla vet att det är problem med en rad ekonomier inklusive USA:s.

Man skulle kunna beskriva vårt nuvarande ekonomiska system som en kräftskiva. Vad krävs för att det ska bli en kräftskiva. Kräftor till att börja med. Snaps? Det kan gå utan men svårligen. En stark ost. Kan gå utan men svårligen. Ja och så glada människor som vill vara med.

Det finns ”måsten” enligt analytiker/politiker oavsett ifall de heter Anders Borg eller Karin Pettersson.

Ett måste är likt kräftorna, att prata om full sysselsättning, men samtidigt veta att den aldrig kommer, ungefär som Godot.

När Karin Pettersson skriver att det faktum att en av sex som vill jobba saknar heltidsanställning är en kris för den amerikanska demokratin kunde man skrivit något liknande om vilket land som helst inklusive Sverige.

Oavsett ifall vi har fullfart i ekonomin eller lågkonjunktur som det kallas så skiljer det bara några procent på arbetslösheten.

Det finns ingen full sysselsättning och har inte funnits någonsin om man ska vara noga. Det spelar ingen roll om vi har en ekonomi som den svenska som i år ligger på över fem procents tillväxt så är det ändå en hög ungdomsarbetslöshet och många som vill ha heltid får inte det.

Men i Petterssons resonemangsvärld är det alltså kris i USA. I hennes värd där demokrater och republikaner kämpar i något slags riddarvärld heter draken självfallet Wall Street och De Rika. En demokratisk kris inducerad att några rika som inte vill vara med och betala för sina jetplan. För att återge Petterssons tankegods. Det är sant och riktigt att det i USA blivit fler rika under Bush och för den delen Obama, precis som det blivit fler rika i Sverige under en lång rad år under såväl Persson som Reinfeldt.

Vi har under tiden från 60-talet och framåt i princip genomlevt en period där såväl vänster som höger tagit till uppgift att slimma organisationen och där kostnader satts före kvalité.

På den vägen är vi nu. På den tiden Pettersson själv ”kommunicerade” budskapet var det inte så skiljt från det vi hör idag från Borg och hans ”kommunikatorer”.

Högern kom på att det går att driva socialdemokratisk politik och ändå vara ett borgerligt parti. Det var nämligen vad socialdemokraterna alltid gjort.

Men Pettersson som tja, sosse kanske, borde veta bättre. Det är osthyveln som gäller. Vill man skaffa intäkter till ett land så gäller det att hålla kort koppel på de breda massorna. Det är genom många och fiffiga avgifter och skatter som man kan klå folket på pengar. Att sno pengar från de rika är bara kosmetika för nationalräkenskapen.

Den principen har alltid sossarna och deras vänsterpåhäng tillämpat, delvis framgångsrikt. Precis som den så kallade alliansen. Nu pratar Borg om ett nytt jobbskatteavdrag(det femte).

Konsumtionen och bostadslånen ska subventioneras.

Det ska sparas i det offentliga. Ingen vet hur det ska gå ihop med en bra skola. En utbildad lärare tjänar i snitt 27 000 kronor i månaden. Kanske en sång kan pigga upp?

Patron Persson såg till att lärarna hamnade i händerna på giriga kommuner och att lönerna individualiserades så att alla tjänar olika dåligt.

Den nuvarande krisen är såvitt jag förstått enbart en försmak av att vi inte ska vänta oss så mycket av våra politiker vare sig de finns till höger eller vänster efter nästa val.

Pettersson beskriver därför i molokna ordalag ECB:s insatser med stödköp av statsobligationer i Italien och Spanien.

”..nu återstår att hålla tummarna för att det ska räcka” i Petterssons värld.

Lite krismedvetande är alltid bra för arbetsmoralen i de breda folklagren.

Det finns inte pengar att rädda deras ekonomier, tillägger hon för säkerhets skull.

Om man nu inte tror att Pettersson har lösningen genom att vispa runt i en verklighet som är komplicerad så kan man läsa nobelpristagaren Paul Krugmans resonemang i NYT i helgen som rör just skillnaden mellan Irland, Grekland och Italien och Spanien. Det är enligt Krugman stor skillnad. Det som skiljer är tillgångarna. Skulder och tillgångar alltså.

Det hade inte Grekland som intecknade framtida lotterivinster för att hålla de kokta böckerna igång.

Men värst är det i USA såklart enligt Pettersson. Pettersson skriver upprört om att börsen i NY backade med 5,5 procent i går.

” På andra sidan Atlanten ser det om möjligt än värre ut. Efter att ha visat att man hellre sätter världsekonomin ur spel än accepterar att miljardärer ska slippa skatteavdrag på sina jetplan, är förtroendet för det politiska systemet kört i botten.” skriver Pettersson.

Ursäkta!

Så nu är det USA:s fel att EU:s högt betalda politiker och tjänstemän inte lyckats hålla sina medlemsländer i örat när de festat om på det kollektiva kreditkortet.

USA har strukturella problem och problem som är övergående. När de drar sig ur krigen i Afghanistan och Irak kommer staten att spara stora belopp. Det är ett övergående problem. Det landet spottar ur sig nobelpristagare och tekniska innovationer. Enda intäkterna för de där krigen är möjligen att de kunnat utveckla ny teknologi inom ramen för krigsapparaten som sedan kan säljas till andra länder. Själva krigen har varit dyrbara för statskassan men betydelsefulla för att skapa en stabilare värld om man nu inte tror att gud fader sköter om den saken bäst(eller talibanerna), ett projekt som flera kunde deltagit i med lite större entusiasm, t ex EU men också andra stormakter.

USA problem har också sin grund i en rövarekonomi där staten saknat ordentlig kontroll över finansmarknaderna. Det kan tyckas att det är statens bord men frågan är vilket ansvar marknaderna själva har. Inget såvitt man kan se.

Vi har inte sett särskilt skarpa förslag om åtstramning av kreditsystemet vare sig från höger eller vänster, vare sig i USA eller i Europa.

Anders Borg lade ut lite munväder om girighet för några år sedan men i hans senaste intervju i Affärsvärlden verkar problemen kvarstå.

Där säger han att svenska banker hållit bra i de stresstester som gjordes nyligen inom EU området. Därför att svenska staten finansierade deras överlevnad ja. Samtidigt påpekar han att Sverige har en relativt stor banksektor med kortsiktig finansiering och ett stort utlandsberoende.

Nyckelorden är alltså tre år efter den senaste bankkrisen. Stor banksektor, kortsiktig finansiering och stort utlandsberoende.

Lägg därtill att vi är extremt exportberoende även inom övriga sektorer av ekonomin.

Flera banker har också dessutom annonserat ökat risktagande i volatila områden som Baltium.

Vi får betala kalaset om det smäller precis som förra gången.

Men att som Pettersson påstå att det är bankkrisen för två år sedan som skapat den nuvarande krisen är en mild överdrift. Istället är det svaga politiker som tror att finansvärlden inte behöver regleras. I Sverige leddes den utvecklingen av Petterssons partikamrat Kjell Olof Feldt som såg till att vi fick den första i en lång rad finanskriser inducerade av just bristande kontroll och självkontroll.

Pettersson har rätt i en sak. Att det krävs tillväxt. Men också i ett land som Sverige med stark tillväxt är det svårt för pensionärer, sjuka och arbetslösa att få det att gå ihop. Det får inte jag att gå ihop. Är det inte det som kallas fördelningspolitik.

I slutet av sin ledare hyllar Karin Pettersson diktaturen Kina som lyckats där Europa och USA misslyckats:

”Om finanskrisen 2008 var en kris för kapitalismen, så är det vi ser nu en politikens kris – kanske rentav demokratins. Klyftan mellan medborgare och folkvalda ökar. Det är en farlig situation.

I diktaturens Kina fortsätter man att satsa i infrastruktur och utbildning medan man förundrat ser på hur USA och EU – världens två starkaste ekonomier – systematiskt förstör sina egna framtidsutsikter. Det är ingen vacker syn.”

Skillnaden mellan Kina är bland annat att man inte behöver bry sig om val och annat krafs. Som ett resultat av demokratin byter vart fjärde år namn på cirkusen.

Att klyftorna ökar är inte ett resultat av att Kina är bättre på att överbrygga klyftor utan på att de politiska systemen i Europa och USA inte förmått klara av att skapa en tillväxt utan arbetslöshet, där folk kan leva hyfsat på sin pension. Men var finns förslagen till lösningar i Petterssons ledare.

Ingenstans. Den skulle bara röra upp lite damm. Status Quo.

Någonting kan vara ingenting om man har otur

2011-08-04T12:01:00.006+02:00

De senaste dagarna har brottstycken av den så kallade "Lou Pena"-affären i USA nått våra breddgrader.

Den framstår som om Tore Fyrand på Solvalla skulle sagt åt Åke Svanstedt, Björn Goop och Kari Lähdekorpi att de skulle ta några månaders semester eftersom det faktum att de vinner så mycket inte är bra för sporten.

Bl a har travexperten och krönikören Bengt Adielsson och igår vår fräsmte tränare genom tiderna Stig H Johansson berört ämnet. Fast på olika sätt.

Grundhistorien handlar om att travtränaren Lou Pena vinner för många lopp och förklarats icke önskvärd på flera privatägda banor, bl a Yonkers i USA.

Hästarna har enligt Penas egen utsaga aldrig testat positivt på banan och hästarna har testats både före och efter lopp utan anmärkning.

Lou Pena är alltså inte fälld för något dopingbrott sedan 2005. Han tränar cirka 100 hästar i tre olika delstater och har vunnut många lopp de senaste två åren på Yonkers där han expanderade sin verksamhet från västkusten för cirka två år sedan.

I USA fungerar det inte som i Sverige. Olika länder olika system. Det är inget märkvärdigt med det. I USA äger privatpersoner travbanor. Vilken privatperson skulle till äventyrs köpa Solvalla. Eller Hagmyren? Säg inte det.

Björn Goop skriver om travet idag i USA eftersom han är där och tävlar i kusk VM

Så skillnaderna är rimligen så stora att de måste förklaras om man inte enbart tycker att Pena ser ut som en mexikansk knarkhandlare, vilket han gör och alla har sett Gudfadern.

Björn Goop beskriver hur travbanorna förvandlats till jättelika kasinon där folk mest spelar annat än hästar och knappt ser loppen live.

Efter att ha läst en del i ämnet vet jag inte vad som är korrekt eller inte, sant eller inte.
Jag kan bara konstatera att Stig H Johanssons krönika i gårdagens AB höll substandard.
Johansson har själv blivit fälld för doping och precis klarat sig från ännu en fällning med minsta möjliga marginal.

Det borde mana till försiktighet när man attackerar ämnet.

Men Johansson drar på i god fart, vilket är olikt honom. Det måste vara något mer. Underförstått något dopingmedel som ingen känner till eller att Lou Pena satt på banägarens fru i en hövolm. Läsaren lämnas att fantisera fritt.

"Det kan ändå inte vara hela sanningen. Låter väldigt konstigt och de måste ha något på fötterna tycker man. "

Eller lite tydligare längre ner:

"Jag tror ändå att Lou Pena är belastad med någonting som gör att det blivit så här."

Puh!

Vi har just avverkat en särdeles infekterad rättsprocess där flera av Sveriges främsta tränare och kuskar friats från misstankar om fusk oxh djuplågeri.

Räcker det inte med troendet inom travsporten nu Stig H Johansson? Tänk om Pena uttalat sig på samma sätt om Johansson efter Wellino Boko fallet.

Mina barn och andras ungar.

Men för all del. Låt oss spekulera. Pena, kom till östkusten för två år från andra sidan landet. Mexikansk bakgrund. Sexårig skolgång. Gått den långa vägen. Det har gått oförskämt bra på slutet. I en ekonomi och sport som har gigantiska ekonomiska problem med konkursmässiga banor.

Pena har varit verksam sedan 1992, idag strax över 40 har hans verksamhet dragit in en bra bit över 100 miljoner kronor. I år har han fram till slutet av juli vunnit 238 lopp medan tvåan i ligan Mark Ford vunnit 79 lopp.

Han torde däremot ligga ordentligt i lä för de flesta svenska stortränare i klusive Stig H Johansson själv sett över karriären.

I fjol körde Pena in nästan sju miljoner dollar och i år har han redan kört in drygt fem miljoner dollar, alltså mer än Svanstedt i Sverige som f n ligger på cirka 23 miljoner.

Så här beskriver Lou Pena själv vad som hände när Yonkers sekreterare, Steve Starr sa åt honom att dra för några dagar sedan:

" I have been asked not to enter there anymore," Pena said. "I guess you could call it being kicked out.. I don´t have any positive tests. In a very polite way Mr Steve Starr, the racing secretary, asked if I wouldn´t enter anymore. They gave me no reason. They just said that in the best interest of the sport we´re going to ask you not to enter for a while. They said I could reapply in October." (källa www.harnessracingupdate.com)

Vänta nu? Ansöka igen i oktober!!!

Vi säger att Steve Starr och ägarna kommit fram till att Lou Pena fuskat. Då säger man det eller hur. Vi säger att de misstänker det så starkt att de är nästan säkra men inte kan bevisa något. Dåligt alternativ men de säger att vi äger banan och bestämmer vilka som ska starta så maka på dig för vi vet vad du håller på med och det är vi som bestämmer. Man köper det med ett nödrop fast kanske ändå inte. Men sluta tävla nu när alla stora penningstinna lopp går och kom tillbaka i oktober när skitloppssäsongen börjar finns de tingen chans att man köper.

Jag ska inte gå in på soppan med New Jersey och dess guvernör Chris Christie, övertagandet av Meadowlands av Jeff Gural, turerna där, kampen mellan casinointressena på banorna och hässportintressena men den här affären stinker och då talar jag inte om hästgödsel.

Det ruggiga är att perspektivet faktiskt kan komma att bli aktuellt även i Sverige. Vi har inte samma affärsmodell här. Men det har talats om att föra in annat spel på banorna. Vi kan komma att få privatägda banor i framtiden där ägare eller föreningar kan komma att införa diskriminerande åtgärder när oddsen sjunker och staten har outsourcat färdigt.

De senaste åren har Lähdekorpi och Svanstedt stått för de flesta segrarna. Svanstedt stora framgånger(Igär vann han fem lopp inom V64 och ramloppen.) har redan väckt ont blod.

Vi har fortfarande ett bättre system i Sverige men om vi accepterar "någonting" odefinierbart "annat" som ett faktiskt argument i Sverige så är vi ute och klafsar ordentligt över stövelskaften på myren.

Man kan skriva vad man vill i en krönika men då får man också räkna med en reaktion om man anropar den helige ande.

Så brukar jag resonera.

How to...

2011-07-30T13:29:00.001+02:00

Vet ni vad Beckhams, Gregory Peck och Truman Capote har gemensamt?

Det var faktiskt Dagens Industri som satte mig på spåret för någon vecka sedan. Bra en sådan sak.

Vissa författare skriver många böcker. Världens flitigaste författare heter…

Strindberg? Shakespeare? Barbara Cartland?

Nej, enligt urkunderna heter han Philip Parker. Never heard of him?

Han har i varje fall skrivit över 200 000 böcker. 200 000!

Philip Parker har skrivit ihop ett antal algoritmer som samlar ihop digitaliserad information som rör olika ämnen som sedan beställs och trycks när kunderna beställer dem över nätet. Till sin hjälp har han 60-70 datorer, en handfull programmerare. De flesta böckerna är medicinsk litteratur som köps flitigt av medicinska bibliotek. Han har också ”skrivit” enklare poesiböcker, korsordsböcker, animerade spel och håller för närvarande på att utveckla ett program för att skriva romaner.

Men låt oss lämna Parker. Han är inte så skojig.

Det som slår en är att de som för närvarande ligger i topp när det gäller publicerade noveller och romaner är antingen döda eller vansinnigt gamla.

I topp alla kategorier ligger den sydafrikanska författarinnan Mary Faulkner(1903-1973) som skrev 904 böcker.

Bland de mer namnkunniga återfinner vi Enid Mary Blyton(1900-1968) med 600 böcker, Georges Simenon(1903-1989) med över 500 böcker, Barbara Cartland(1902-2000)280 böcker, Alexandre Dumas, d ä(1802-1870)

Bland snabbskrivarna återfinns japanen Bakin(1767-1848). Han skrev mer än 300 böcker och den mest kända är "Hakkenden" (De åtta hundarnas berättelse). Det remarkabla med den boken är att den omfattar 101 band. Det blir rätt tungt i hängmattan.

En av de snabbskrivande, ska ha skrivit en bok på ett dygn o s v.

Strindberg då? Han skrev sextio dramer, tio romaner, tio novellsamlingar och mer än 8 000 brev. Han hann också med att sätta påtagliga avtryck i samhällsdebatten och inom måleri och fotografin. Hans engelske motsvarighet William Shakespeare skrev 38 dramer och tre poesisamlingar. Astrid Lindgren skrev ett trettiotal böcker och ett tiotal noveller. Hennes böcker har sålt i 145 miljoner exemplar och översatts till 95 olika språk världen över.

Flest böcker om hajar har...

Kommit bort från ämnet? Inte alls. Flest böcker trivia är bara en uppvärmning. En fransk författare skrev en hel bok utan ett enda verb. Bra en sådan sak. James Joyce berömda Odysseus handlar om en enda dag. Vad är det med det då? Mja, boken har 748 sidor. Den var östtyska säkerhetspolisen väldigt intresserad av när jag en underbar vårdag 1982 passerade Ostbahnhof på väg till Prag med två östtyska punkare och Joyce praktverk i bagaget. De båda grönklädda gestapotyperna tittade misstänksamt på den tjocka blå boken, tog upp den och bläddrade säkert igenom den tio gånger som om något kontrarevolutionärt skulle hoppa fram ur sidorna och frågade sedan om jag hade några vapen. Då fattade jag inte alls vad de menade.

Antagligen såg de att det stod "Irland" på baksidestexten och blev nervösa.

En del författare publicerar bara några få böcker eller i enstaka fall endast en bok.

Det som förenar Posh och Becks med Gregory Peck och Truman Capote är en författare som bara skrivit en bok. Boken heter ” To Kill a Mockingbird”. På svenska heter boken, lite fantasilöst; ”Dödssynden”.

Harper Lee(1926-) kom från Monroeville, Alabama och var skolkamrat med Truman Capote. Harper Lee skulle egentlige bli jurist men hoppade av den karriären och publicerade 1960 boken ”To Kill a Mockingbird” som blev en bästsäljare och fick det prestigefyllda Pulitzerpriset 1961.

Det var också Harper Lee som slog följ med sin gamle barndomsvän Truman när de åkte till Holcomb, Kansas för att skriva om ett antal brutala rånmord på en bondgård. Den resan skulle senare bli Trumans idag klassiska bok ”In Cold Blood”. Harper hjälpte bl a till med att intervjua kvinnor i det lilla samhället.

Truman har också gestaltat Harper Lee själv i sin debutroman; ”Other Voices, Other Rooms”

Gregory Peck? Han spelade juristen Atticus Finch i den klassiska filmatiseringen av boken ”To Kill a Mockingbird”. Peck och Harper Lee blev goda vänner och Gregory Peck´s son döpte sin son till Harper efter Harper Lee.

Beckham? Posh Beckhams favoritbok är ”To Kill a Mockingbird” när paret för en tid sedan fick en liten dotter döptes hon till ”Harper Seven Beckham”.

Med detta skrap från avdelningen för onödiga kunskaper säger jag som Kurt Vonnegut med stor sannolikhet skulle uttryckt saken: "So it goes!"